Den shiaislamiska fundamentalismenilranfortsätterefter I<homeinis död och landets teokratiska ledning förblir en gåta för västvärlden. Mullorna sitter kvar vid makten genom stöd och nära förbindelse med dendel av befolkningen,som är starkt utövande shiamuslimer. Mullornas och ulemas repressiva politik gör oppositionen svag. Härtill kommer den religiösa solidariteten inom den styrande shiaislarniska eliten som förstärkes genom mullornas samarbete i ledarskiktet under såväl den islamiska revolutionen som inom den islamiska republiken.
Mullorna hade knutit nära vänskapsband under studietiden vid de religiösa lärdomsanstalterna och i den underjordiska motstånds rörelsen mot shahen. Khomeini bodde i Qom i nära 40 år och under den tiden var han lärare för många unga seminariestuderande. Trehundra av dem kom att utgöra den centrala gruppen i hans underjordiska klerikala rörelse som korn att leda den islamiska revolutionen. Många av dem sitter nu på politiska nyckelposter i Teheran och i provinserna.18
Mullornas nära personliga band och delade erfarenheter har stärkt deras enhet på många sätt. Deras nära relationer gör att de är medvetna om varandras personliga drag, fördelar, fel och brister. Samma målinriktning, likartad bakgrund och inbördes religiös so lidaritet är inte de enda faktorer som hjälper den klerikala eliten att sitta kvar vid den politiska makten. De har under sina försök att besegra motståndarna och konsolidera sin makt använt många religiösa sanktionerade kulturella sedvänjor.
Huvuddragen hos Shiamullorna är hemlighetsfullhet och tystlå tenhet. Denna tystlåtenhet omger de flesta av de styrande mullor nas och ulemas offentliga och privata liv. Mullorna avslöjar i regel inte för lekmän den inred ynamiken eller oenigheten. Denna oskrivna lag när det gäller deras interna angelägenheter kommer av den historiska erfarenheten, då shiaislam utgjordes av minoritets sekter. Att hålla lekmännen så mycket som möjligt utanför de interna klerikala angelägenheterna betraktades allmänt som grun-
den för att kunna bevara det shiitiska islamiska systemet. Samtidigt ses hemlighetsfullheten som nödvändig för att undvika eller minska splitet i deras egna led. Ett annat drag hos de shiitiska mullorna är en uppförandekod som kallas toqiyeh eller ketman (förnekandet) och som utvecklades på 700-talet. Den sägs ha uppstått, när den skyddade den 6:te Imamen av shia Jafar Sadeghs anhängare mot förtrycket från shunnihärskarna. Senare blev det en del av shias trossystem och lovordades och anbefalldes av shiaulema. Nekandet var lagligt inom shiaislam. Mullor och ulema tog sin tillflykt till det, när de ansåg att deras liv eller egendom var i fara, om de talade sanning. För det mesta använde mullorna ketman när de ville vilseleda främlingar och inte visa sina sanna avsikter och hand lande.19
Rättvisa och rätt spelade en stor roll för mullorna. Tron på gudomlig rättvisa är en central tanke inom shiaislam. Rätt och rättvisa har dessutom en speciell betydelse för iranierna. Det är inte bara ett antikt ideal och ett arv från den islamiska kulturen utan även ett övergripande tema i den persiska litteraturen och folkloren. "Rättvisa" har litet att göra med västvärldens uppfattning om individens frihet. I stället skall rättvisa och rätt främst bevara samhällsordningen. 20
Regimen har försökt att presentera sitt styre som en rättvis demokrati. De har inför Irans fattiga massor predikat och lovat social rättvisa. Mullorna rättfärdigar sina offensiver mot oppositio nen i namn av islamisk kamp för rätt och rättvisa mot de onda och sataniska yttre krafterna och deras inhemska lakejer. Mullorna strävar att indoktrinera befolkningen med shiaislam genom under visning i islamiska dogmer.
Det klerikala systemet i Iran är långt mer invecklat och flexibelt än vad det ser ut i västvärldens ögon. Nätverkets inre logik har utfor mats genom lång historisk erfarenhet och religiös sedvänja. Syste mets principer för styrning och offentlig ledning är förenligt med islamiskt och iranskt tänkande. Det betyder inte attm ullorna genom sina gemensammasträvandenattuppnå en islamiskstatinte drabbats av inre personliga konflikter eller splittrades i fraktioner. Tvärtom har de varit inblandade i våldsamma konflikter som existerat i detta nätverk sedan det föddes.
Regimen efter Khomeini är igen monolitisk helhet. Trots grund engagemang i islam och revolutionen visar de klerikala ledarna
ofta olika motsägelsefulla attityder och intar motsatta positioner. Fastdetförekommerolikafraktionerärdetsvårtattsättaetiketterpå dem, då det klerikala nätverket har en flyktig natur. Den beror på spridningen av fraktioner och klickar inom regeringen och de revolutionära organen och det svårbestämbaras sätt som de olika grupperna argumenterar på. På liknande sätt är ofta gränserna i den iranska politiken mellan olika grupper inte klart identifierbara. De enskilda individerna är fria att flytta sin trohet mellan olika grupper under tidens gång beroende på omständigheterna. Det är inte ovanligt att en mulla av hög rang talar på ett sätt och handlar på ett annat. Ännu en komplikation innebär tendensen hos de klerikala ledarna att maskera vad de själva tänker bakom en offentlig uppvis ning av enstämmighet.
Den nästan oavbrutna striden som förs mellan religiösa politiker har kännetecknat Irans teokratiska regim. Dessa typer av konflikter skär tvärs genom de politiska och idologiska linjerna och hetsar mullor och fraktioner mot varandra utan någon annan orsak än personlig oenighet. Detta agerande finns inom alla departement, revolutionära organisationer och provins-och lokala administrativa organ. Det finns många orsaker till uppkomsten av personliga konflikter inom det klerikala nätverket. Det finns inte något depar tement eller statligt organ som ensamt har ansvaret för genomföran det av någon viktig politisk, ideologisk eller ekonomisk förändring. I stället har departementen och de statliga organen tilldelats uppgif ter som överlappar varandra. De klerikala tjänstemännens infly tande i statsförvaltningen har skiftat från dag till dag och motsvarar ibland inte deras officiella ställning. I stället är deras makt direkt beroende av deras släktskap eller personliga band med den högsta styrande politiska shiitiska eliten.
Varje samhällsfråga måste defineras i religiösa termer och därför intar varje personlig oenighet mellan de olika politiska fraktionerna ofta religiös eller politisk färg. Striden utkämpas under religionens täckmantel och skiljer mulla från mulla. Utländska observatörer blir ofta mystifierade och förvirrade av konflikter av denna natur och de inläser ofta oenighet samt förväntar sammanbrott inom de olika koalitionerna som kan leda till katastrof för den islamiska republiken. Detta leder till att utländska regeringar har svårt att bedöma Irans inrikespolitiska utveckling. 21
skarp när det gäller ekonomiska frågor, jordreform, nationalisering av storindustrin, reglering av utrikeshandeln samt fördelningspoli tik. Dessa frågor har plågat den iranska regimen ända sedan revolu tionens första dagar och fortsatte efter Khomeinis död. Alla mullor är eniga om att islam respekterar privat äganderätt och att det är regimens plikt att skydda den.
Den pragmatiska fraktionen slår vakt om den privata äganderät ten och önskar ett ekonomiskt samarbete med Västvärlden. Den kräver en större roll för den privata sektorn i landets ekonomi. Denna fraktion anses lierad med de rika basarhandlarna.
Fraktionens främste representant är parlamentets talman Raf sanjani (sedan 1989 landets president). Hit räknas numera även Kharnenei (landets högste andlige ledare). De stöds av en stor grupp mullor och ulerna samt teknokrater, som vill lösa landets ekonomiska problem på ett pragmatiskt sätt genom att använda sig av landets västutbildade teknokratiska elit, oavsett vilken ideo logi de tidigare representerat. De är motståndare till jordreform och vill inte nationalisera privata företag eller annan form av privat egendom. Denna fraktion förespråkar ekonomiska och politiska förbindelser med Gulfstaternas samarbetsråd (GCC-länderna) och Västvärlden samt Sovjetunionen.
Den radikala fraktionen är förespråkare för statlig centralstyr ning av landets ekonomi. Genom radikala jordreformer vill den hjälpa landsbygdens fattiga massor och genom en progressiv arbetsmarknadslagstiftning vill den förbättra förhållandena för Irans f attiga (Mostazafan). Den vill även förändringar för sina egna stödgrupper arbetare, bönder och småföretagare i basarerna.
De mest namnkunniga radikalerna är premiärminister Mir Hussein Musavi, grundare av den islamiska tidningen Jomhouri Islami, chefen för högsta domstolen ayatollah Abdol Karim Musa vi Ardebili, chefåklagaren Hojatolislam Musavi Khoeniha, vice tal mannen Karrubi, inrikesministern Mohtashemi samt ayatollah Khalkhali. De är misstänksamma till samarbete med Västvärlden och förespråkar handelsförbindelser med u-länder och neutrala stater.22