I december 1989 hölls val till parlamentet. I Teherans valdistrikt ställde flera ministrar i Musavis tidigare regering upp. F d inrikes ministern Mohtashemi vann med stor majoritet. Han tillhör den radikala falangen inom den styrande klerikala eliten.
Ali Akbar Rafsanjani. (Pressens Bild)
I början av januari 1990 uttalade sig den nyvalde parlaments ledamoten Mohtashemi i Teheran om bl a Irans utrikespolitik, för hållandet till grannländerna i regionen och Rafsanjanis femåriga utvecklingsplan. Mohtashemi hävdade beträffande utrikespoliti ken att Iran kunde ha diplomatiska förbindelser med alla länder utom tre. Han ansåg det uteslutet för Iran att ha kontakt med USA och den sionistiska regimen i Israel samt den rasistiska sydafrikan ska regimen. På frågan vad han ansåg om närmandet till GCC länderna hävdade han att det gällde att studera deras syften. Om organisationen endast arbetade för att ta till vara sina egna
medlemmars intresse, var det helt acceptabelt att Iran inledde kontakt med GCC. Han varnade dock för att om organisationen samarbetade med och stödde utländska regimers intressen i regio nen, då skulle förbindelserna inte vara fruktbara för Iran. Han påpekade att USA före den islamiska revolutionen stött shah regimen för att därigenom kunna säkerställa sina egna intressen i Persiska-viken regionen. Efter shahregimens fall och under upp byggandet av den iranska islamiska republiken hade det uppstått ett maktpolitiskt vakuum i regionen vilket ledde till att länderna i området slutit sig samman och bildat GCC. Han fann GCC:s för ändrade inställning till Iran positivt. När det gällde politiken mot grannländerna ansåg han att det var viktigt att territoriella och nationella intressen samt islamiska revolutionens principer res pekterades. Beträffande Irans förbindelser med Saudi-Arabien på pekade han att det var Irans utrikesministers uppgift att studera dessa relationer.42
Beträffande femårsplanen, som presenterades för parlamentet i oktober 1989, ansåg Mohtashemi att det fanns punkter han instämde i, men andra opponerade han sig mot. Han poängterade att stora investeringar måste ske inom jordbrukssektorn för att landets eko nomi skulle kunna fungera. Den industri som använde inhemska råvaror borde prioriteras för att skapa nya arbetstillfällen och häva varubristen. Industrin var inte beroende av utländska experter. Han hävdade att hantverket måste göras mer effektivt. Däremot varnade han för utländska sammansättningsfabriker, som skapade bindning till utländska företag och gjorde landet beroende. överföringen av avancerad teknologi från de industrialiserade länderna ansåg han var acceptabelt om man kunde garantera Irans oberoende. Han trodde inte att i-länderna skulle tillhandahålla teknologin under sådana villkor. Om priset för avancerad teknologi var Irans obero ende ansåg han att den teknologiska utvecklingen fick vänta.43
Rafsanjanis regims femåriga utvecklingsplan lades för första gången fram i parlamentet augusti 1989. Meningen var att parla mentet skulle komma med rekommendationer och förslag till budgetbeslutet under oktober samma år. I parlamentet var det plan och budgetkommitten med Mortezo Alviri som ordförande som bar huvudansvaret för granskandet av planen. Han kritiserade såväl femårsplanen som Rafsanjanis politik. Alviri hävdade att han och kommitten föredrog att investeringarna skulle ske inom jord-
bruk, olja och gas samt gruvindustrin. Dessa sektorer producerade råvaror och generade inkomster i utländsk valuta, vilka i sin tur kunde reinvesteras inom andra sektorer. Alviri föreslog lägre prio ritering för försvar, ekonomisk utveckling, tillväxen i BNP och den offentliga sektorn. Han ansåg att planen uppställde orealistiska mål och att prioriteringen var inriktad på fel sektorer. Irans ekonomi beskrev han som sjuk, beroende och bankrutt. Han hävdade att planen skulle bli omöjlig att genomföra under den nuvarande ledningen och med en produktion som haltade såväl inom storindu strin som jordbruket. Planen minskade antalet arbetstillfällen trots ett brett uppbyggnadsprogram.44
Ordföranden för regeringens plan- och budgetorganisation Massoud Roghani Zanjani påpekade att inkomsterna i utländska valutor skulle uppgå till 90 000 miljoner varav 2 000 miljoner dollar från gasexport och 12 000 miljoner dollar från icke oljerelaterad export. Totalt beräknades utvecklingsplanen spendera 341 500 mil joner dollar under fem år. Zanjani hävdade att en analys av femårsplanen visade att BNP skulle öka med 8 procent per år. Budgetunderskottet som 1989 var 50 procent skulle 1990 gå ned till 4,2 procent. Lån från lokala banker skulle minska från 16 800 miljoner till 2 100 miljoner dollar. Inflationen beräknades ligga mellan 30-50 procent och skulle reduceras till 9 procent.
Enligt femårsplanen skulle investeringar göras inom industrin såväl inom statliga som den privata. Gas och elnätet skulle byggas ut. Nya vägar och järn vägar planerades. Inom bostadssektorn skulle 2 490 000 nya bostäder byggas varav 767 000 på landsbygden. Sjukvården skulle byggas ut och socialförsäkringsprogrammet skulle utökas.
I gruvsektorn skulle investeringar göras. En stor anläggning för produktgion av gas och kemiska produkter mellan Busher och Bandar Abbas togs i bruk redan 1989. Rafsanjanis regim har även satsat på industriutveckling i Arak och Bandar Abbas där oljeraffenaderier projekteras. Utbyggandet av gasraffinaderiet i Nar Kangan skall vara färdig 1992. Aluminiumanläggningen i Arak expanderar och ett nytt anlägges i Bandar Abbas.
I femårsplanen beräknades att en del finansiering måste komma från utlandet. Antingen som lån eller som direktinvesteringar i företag gemensamägda av den iranska staten, iranier och utländska intressen. Den utländska finansieringen fram till 1995 beräknas till
ca 27 000 miljoner dollar dvs ca 5 500 miljoner dollar per år. Rafsan
jani påpekade att utländska lån och investeringar var nödvändiga för att utveckla landet och kunna genomföra femårsplanen. Men villkoret var att landet inte blir beroende. Han ansåg att världen var på väg mot ett nytt enpolariserat system och hänvisade till aktuella händelser i Östeuropa.45
Rafsanjanis regering har försökt att stärka sina diplomatiska och ekonomiska band med länder i tredje världen och i de länder som står utanför maktblocken, t ex Sverige och Finland med vilka man ökat sin handel. Regeringen har även träffat handelsförbindelser med länder som Nya Zeeland, Turkiet, Nord-Korea med flera.
Alviri påpekade att det fanns ett annat stort problem i landet. Det gällde den stora befolkningsökningen och migrationen från lands bygden till städerna. Befolkningen i Iran uppgick 1990 till 56 miljo ner invånare.
Mellan åren 1986 och 1989 ökade befolkningen i städerna med 4 miljoner. Städerna Teheran, Mashad, Isfahan, Tabriz, Shiraz och Ahvaz rymmer nu 21 miljoner invånare. Teheran hade 1990 en befolkning på 7,3 miljoner och inflyttningen fortsätter. Till detta kommer att många av dem som lever i slumkvarteren inte är registrerade. Förorter och slumområden växer upp som svampar runt städerna.
År 1990 var medelinkomsten för en familj i städerna 1 150 000 rial jämfört med bara 723 000 rial för en familj på landsbygden. Höga löner i städerna är en lockelse för landsbygdsbefolkningen att migrera, då de centrala myndigheterna inte har gjort något för att förbättra villkoren av levnadsstandarden på landsbygden.
På landsbygden råder brist på sjukhusanläggningar. Det går 18 702 invånare på varje läkare. Även läskunnigheten är låg på landsbygden. För kvinnor är den 20,4 procent respektive för män 29 ,1 procent.
Ett stort problem är de stora kullar som utexaminerats från skolor och universitet. Antalet utexaminerade från universiteten har ökat drastiskt de senare åren och det finns inga lediga tjänster för dem. I medeltal finner endast 4 000 av totalt 23 000 utexaminerade varje år anställning som motsvarar deras utbildning. Mellan 1977 och 1986 blev bara en femtedel av de utexaminerade anställda i statlig tjänst. Omkring 70 000 läkare har funnit arbete utomlands. Detta är ett exempel på den kunskapsavtappning som landet lider av. Medan
Irans kvalificerade läkare drivs att söka arbete utomlands ropar Irans industrisektor, som för närvarande bara arbetar med en tred jedels kapacitet, efter högt kvalificerade tekniker och potentiella chefer för att leda utvecklingsplanen under de följande åren. Kunskapsavtappningen visade brist på samordning mellan indu
strin och landets planerare av den högre utbildningen.46