En utredning lades ut på Militärhögskolan 1961 med uppgift att specificera en målsättning för beväpnade helikoptrar inom armen. Utredningen skulle begränsas till inom armen befintliga helikopt rar.
1962 redovisade löjtnant Lahti ett förslag till taktisk och teknisk målsättning för beväpnade helikopterförband inom armen. Angri paren förutsattes disponera mekaniserade förband med amfibisk förmåga som skulle ge honom god rörlighet för strid även i väglös eller vägfattig terräng. Fienden torde inneha luftherraväldet och vara väl försedd med luftvärn. Angriparens helikoptrar skulle med ge snabbt genomförda omfattningar samt innästlingar inte bara på marken utan också genom luften förbi våra förband. Helikoptrarna skulle luftlandsätta förband på djupet av vår gruppering vid vik- - tiga vägknutpunkter.
Av våra förband skulle det i framtiden krävas en ökad rörlighet och eldkraft. Fientliga genombrott måste snabbt kunna upptäckas och bekämpas. Tempot på det framtida stridsfältet förutspåddes att bli högre än det var i början av 1960-talet.37
med pansarvärns- och luftvärnsrobotar och därmed kunna bekämpa pansrade fordon, helikoptrar och långsamtgående flygplan. Heli koptrarna skulle förses med demonterbara utskjutningsanord ningar. Arrneflygbataljonens helikoptrar skulle kunna alternativ utnyttjas. De lätta maskinerna skulle beväpnas med fyra pansar värnsrobotar eller åtta luftvärnsrobotar. En medeltung helikopter skulle kunna avfyra sex pansarvärns- eller tolv luftvärnsrobotar. Kravet på skottvidd angav utredaren till 2 000 m för pansarvärns respektive 3 000 m för luftvärnseld. Helikoptrarnas roboteld skulle avges utanför motståndarens effektiva skottvidd från stridsvag nar, luftvärn och långsamtgående luftfarkoster, såsom andra heli koptrar eller propellerflygplan. Automatkanoner och raketer ute slöts. Kanon skulle medföra för stora rekylkrafter för helikopter konstruktionen, vilket skulle ge sprickbildningar i helikopterskrovet.
Raketer skulle ha för låg träffsannolikhet. Detta bevisades också tio år senare under påskoffensiven 1972. Helikopterns skyddsmöjlig heter och sårbarhet analyserades också i utredningen.38
Faktorer vid bedömandet av risken för nedskjutning var: - sannolikheten för upptäckt,
- de fientliga vapnens skottvidd,
- projektilens verkan i helikoptern vid träff.
Helikopterskolan hade vid denna tid genomfört upptäckts prov från jaktflyg mot helikoptrar som opererade på låg höjd. Försöket på visade svårigheter för jaktflygplanen. Helikoptrar hade fått flyga inom ett 30 gånger 40 kilometer stort område. Endast vid ett tillfälle av tre hade jaktflygplanen upptäckt helikoptrarna.39
Vad gällde sårbarheten och verkan av träff hänvisade Lahti till franska erfarenheter från kriget i Algeriet 1956-59, där endast 4 % av de träffade helikoptrarna hade havererat. Motståndaren hade utgjorts av gerilla, utrustad med finkalibriga vapen.40
Helikoptrarnas möjligheter till verkan och överlevnad skulle ökas genom maskeringsmålning och flygning på låg höjd över betäckt terräng och eventuellt i skydd av egna luftvärnsförband. Dessutom skulle avlyssning av luftförsvarsorientering (lufor) kunna ske på radio. Luforsändare lämnade uppgifter om fientligt flyg i närområdet. Slutligen föreslogs att helikoptern skulle kunna avge luftvärnseld i någon form. Besättningarna skulle förses med kropps skyddsvästar och splitterskyddande förarstolar. Känsliga delar i maskinen föreslogs bli bepansrade.41
Vad gällde personalbehovet för beväpningen av helikoptrarna, anförde Lahti att robotskyttarna skulle utgöras av värnpliktiga likt armen i övrigt. Någon omfattande utbildning eller någon föränd ring av organisationen inom armeflygbataljonen skulle inte vara nödvändig.
Robotarna som utredaren utförde kostnadsberäkningarna på var SS-11, Bantam och den amerikanska Redeye, en luftvärnsrobot som hade likartade prestanda och utförande som den tidigare nämnda SA-7. Robottyperna kom senare att ingå i svenska armen under beteckningarna robot 52, 53 respektive 69. Kostnaderna för den reglementerade ammunitionen angav Lahti till totalt 7 344 000 kronor eller 18 % av inköpskostnaden för en medeltung helikopter plutons sex helikoptrar. Som jämförelse redovisade Lahti även den amerikanska armeflygbataljonens planerade organisation i USA's ROAD-division.
Lahtis huvudargument för en beväpning av helikoptrar var att de skapade den erforderliga rörligheten åt ett framtida pansarväms system. Den snabbhet och därmed de stora ytor som helikopter förbanden skulle kunna strida över jämfört med markbundna en heter skulle ge ökad eldkraft åt armen. Även detta bevisades tio år senare under påskoffensiven 1972.42
Lahti hade före sin kurs vid Militärhögskolan tjänstgjort en kor tare tid vid Helikopterskolan. Planer på att han senare skulle bli försökschef vid Helikopterskolan förverkligades aldrig. Med facit i hand tyder allt detta på att Lahtis kunskaper och ideer var avance rade och framsynta för sin tid. Ideema låg väl framme vid en jäm förelse med amerikanska planer under samma tidsperiod.
Reaktionen på Lahtis utredning var i korthet följande:43
- Samtliga remissinstanser ansåg att utredningen var väl genom arbetad och intressant. Två grupper kan urskiljas av remissva ren att döma. En positiv grupp och en tveksam grupp.
- Armestabens flygavdelning uttryckte sig kortfattat och positivt. - Helikopterskolan uttryckte sig entusiastiskt och ytterligare för- slag bifogades genom att bland annat hänvisa till genomförda franska försök med automatkanon på Alouette III, och ameri kanska beväpningsalternativ med 40 mm granatspruta i tommontage för Bell 204. Skolan hänvisade dessutom till ameri kanska övningserfarenheter från skjutning i mörker.
De mera tveksamma återfanns i arme- och försvarsstaben. För svarsstabens planeringsavdelning ifrågasatte helikoptrarnas strids ekonomiska värde. Stabens kostnadsberäkningar för vapenutrust ningen hade resulterat i 27 % i stället för Lahtis redovisade 18 %. Armeattachen i Washington hade rapporterat att den föreslagna luftvärnsroboten skulle betinga ett pris på 18 000 kronor, Lahti hade räknat med 10 000. Vidare ansåg försvarsstaben att risken för nedskjutning i samband med vapeninsats inte hade beaktats i till räcklig omfattning. Som underlag för detta påstående hänvisade försvarsstaben till genomförda skjutförsök inom marinen med SS- 11. Sårbarheten hade påvisats vid försök avseende bekämpning av luftvärnsförsvarade mål. Stormaktens luftvärnsvagnar skulle på 1970-talet med lätthet kunna avslå en helikopterattack, ansåg re missinstansen varför det var tveksamt om våra helikoptrar skulle utrustas med pansarvämsrobotar.
Bedömningen av risken för nedskjutning och kostnadsaspekten delades av armestabens utrustningsavdelning. Staben ställde sig tveksam till helikopterns möjlighet att överleva eftersom maskinen för robotskjutning måste stå stilla under 10-15 sekunder för robo tens flygtid till 1 000-2000 meters skjutavstånd.
Styrtekniken för de föreslagna pansarvämsrobotarna var heller inte färdigutvecklad, ansåg armestaben. Lahti hade angivit en träffsannolikhet på 0,6, vilket enligt armestaben inte skulle kunna uppnås vid skjutning från en vibrerande helikopter. Därför borde en typ av automatstyming utvecklas om träffsannolikheten skulle kunna bli godtagbar. Vidare anförde staben att roboten var svår styrd, särskilt vid skjutning från höjdöverläge. Höjdens inverkan på skjutresultatet skulle först kunna bedömas efter försök.
Armestabens utrustningsavdelning ifrågasatte om de fåtaliga helikopterförbanden som Sverige ägde, över huvud taget skulle ges stridsuppgifter. Armetygförvaltningens fordonsavdelning, som för övrigt handlade stridsvagnsfrågor, anförde att utredningen i allmänhet var för optimistisk beroende antingen på författaren själv, eller på grund av "dåliga rådgivare". Vapenavdelningen påtalade att den föreslagna luftvämsroboten borde ersättas med ert mer kvalificerad typ som hade större effekt och längre räckvidd.
Den handledande läraren, vilken ganska väl torde representerat armens generella uppfattning i frågan, ansåg att det förelåg ekono miska (för dyrt), tekniska (oprövad lvrobot) och taktiska hinder för
förslagets realisering. Dessutom menade handledaren att tillräck lig hänsyn inte hade tagits till risken för nedskjutning från luftvärn och jaktflyg.
Det kan konstateras att svenska armen 1962 hade avancerade kunskaper om utnyttjandet av beväpnade helikoptrar vilka kom att bevisas i praktiken under Vietnamkriget tio år senare. Tidigt konstaterades att endast pansarvärnsfunktionen var aktuell för svenskt vidkommande. Därutöver behövdes vapen för egenskydd mot angriparens överlägsna flygstridskrafter och för bekämpning av angriparens helikoptrar. På grund av kostnadsskäl skulle helikoptrarna merutnyttjas vilket inte tillämpades i Vietnam kriget.