Hotbilden förblev oförändrad fram till 70-talet varefter antalet för band med kringgångskapacitet inom Warszawapakten ökade. De enskilda fordonens pansarskydd förbättrades. Splitterskyddat band gående artilleri kunde följa kringgångsförbanden.76
Bepansrade attack.helikoptrar, Mi-24, tillfördes Warzawapaktens armestridskrafter 1973. Regementsluftvärnet förbättrades med en splitterskyddad luftvärnskanonvagn, ZSU-23-4. Vagnens eldled ningsradar och fyra 23 mm eldrör medgav en eldhastighet om cirka 1 000 skott/minut och 2 500 m skottvidd.77
Allt detta gjorde att västtyskarna, som tidigare nämnts, plane rade att sätta upp helikopterförband för pansarbekämpning. 1972 genomfördes därför storskaliga försök i Ansbach. Amerikanska AH- 1 G "Cobra" helikopterförband provades mot västtyska stridsvagns bataljoner med Leopard 1. Testet resulterade i en utslagningssanno likhet på 28 stridsvagnar per förlorad helikopt�r.78
En slutsats av försöken var att pansarvärnshelikoptrarna borde vara utrustade med åtta robotar inför varje stridsinsats. Organisa tionen borde innehålla observationshelikoptrar. Den stridsteknik som tillämpades under försöken i Ansbach var att observations maskinerna lokaliserade angriparens stridsfordon som därefter bekämpades av de beväpnade helikoptrarna. Detta torde vara en strids teknik som hämtats från Vietnamkriget, där metoden använts sedan 1970. Realismen i försöken ifrågasattes inom de amerikanska och tyska pansarförbanden. Strids vagnsenheterna hade saknat luft värn.
1973-1974 genomfördes förnyade prov under strikt kontroll. Dessa resulteradade i en utslagningssannolikhet på 3:1 till helikopterns favör vid enskilt uppträdande maskin och 14:1 med fem samverkande helikoptrar.79
Svenska försök
Svenskarna tog fasta på Ansbachförsökens resultat och genom förde egna försök på pansartruppskolan i Skövde 1973. Formellt
avsåg försöken luftvärns- och pansarförbandens möjligheter att upptäcka fientliga stridshelikoptrar. Studien genomfördes inom ramen för MUR/S-2 i syfte att vinna egna och fördjupade svenska erfarenheter. De mest tekniskt kvalificerade hjälpmedel som kunde uppbringas i Sverige utnyttjades för att på det sättet skapa en rea listisk framtida hotmiljö för helikopterplutonerna som var utrus tade med inhyrda franska helikoptersikten.
Den stridsteknik som utnyttjades under försöken var likartad den som utnyttjades utomlands. Under och efter försöken 1973 praktiserades och förfinades stridstekniken. Helikoptrarna upp trädde från väl rekognoserade stridsställningar på maximala skjut avstånd från målet. Ställningen valdes så att de enskilda helikopt rarna inte avtecknade sig mot horisonten eller annan ljus bakgrund utan utnyttjade bakomvarande terräng som maskering. Anflygning från baseringsområdet genomfördes under lågflygning på 1-10 m höjd. Två till tre km från stridsställningen övergick förbandet till stridsflygning vilken genomfördes på lägsta höjd bakom trädridåer och i bäckraviner. När fienden framryckte inom plutonens eldom råde intog maskinerna skjutläge under hovring och avlossade en robot per helikopter varefter man växlade till ny ställning. Resulta ten visade att möjligheten till optisk upptäckt av en helikopter var högst 50 % på två km avstånd vid tio m flyghöjd och med 180 km flyghastighet. Upptäcktsrisken var liten om extrem lågflygning, så kallad stridsflygning, tillämpades. Markobservatörerna hade mycket svårt att upptäcka helikoptrarna genom ljudobservation på längre avstånd än en till en och en halv kilometer. Motsvarande resultat erhölls för markbaserad radar.Bo Resultaten genererade test som gick längre än vad uppdraget omfattade och studiegruppen lyckades skapa ytterligare provtillfällen på eget initiativ.Bi
Studiegruppen var allsidigt sammansatt med medlemmar som inte hört tidigare års motargument. I studiegruppen hade arme- flygaren och kaptenen Folke Ekstedt tillkommit som nytillträdd chef för detalj 1 vid flygavdelningen. Eksted t var en energisk, orädd och beslutsam gruppmedlem.B2
Försöksresultaten gav en beräknad utslagningssannolikhet på mellan 8:1 till 32:1. Helikopterförbanden erhöll inga förluster vid skjutavstånd över 3 000 m. Vid skjutavstånd på 2 000 m erhölls relationen 5,6:1. Detta visar att luftvärnet aldrig kom till skott om helikopterförbanden uppträdde med lämplig taktik.B3
Nämnas kan att en företrädare från Försvarets forskningsanstalt hävdar att som följd av studiernas resultat fick Pansartruppskolans försöksofficer byta till annan verksamhet då han inte ansågs ha företrätt pansartrupperna på ett framgångsrikt sätt.84 Pansartrupp skolans nytillträdde chef, överste Hans Nilsson, gjorde sig känd för att vid ett flertal tillfällen anmäla avvikande mening om heli koptrarnas möjligheter. Han ansåg att pansarvärnshelikoptrar inte var en teknik att satsa på.
1974 ledde studieresultaten till en omsvängning i frågan om be väpnade helikoptrar. Man konstaterade nu att en pansarvärns beväpnad helikopter var ett kostnadseffektivt vapensystem. Armechefen fastställde 1975 en grundsyn för det framtida pansar värnssystemets fortsatta utveckling.85 Detta behandlas längre fram.
Debattinlägg 1974
1974 publicerades debattskriften "Värnplikt och folkförsvar'' av dåvarande chefen för huvudavdelningen för armemateriel inom Försvarets materielverk, generalen Sköld. Han framhöll armens förmåga till pansarvärn som en av de viktigaste faktorerna för den fredsbevarande effekten. Han tänkte sig att om vi hade 50 000 olika pansarvärnsvapen förutom minor skulle detta innebära att en an gripare måste räkna med att ha förlorat 10 000 pansrade fordon när hälften av våra förband var nedkämpade. Kostnaden att angripa Sverige skulle bli för stor i proportion till vinsten.86
Hans organisationsstruktur byggde bland annat på enkelt styrda och lätt hanterade robotar med varierad räckvidd, som därmed var anpassade till ett värnpliktsförsvar. Skjututbildningen skulle kunna genomföras i simulatorer vilket skulle sänka utbildningskostna dema. Därmed skulle ekonomiska medel kunna frigöras för an skaffning av kvalificerade vapen.
Sköld hänvisade till Vietnamkriget där pansarvärnshelikoptrar framgångsrikt hade deltagit i strid. Han ansåg dock att Sverige inte skulle få råd att anskaffa så dyra vapenplattformar. Han hänvisade även till kriget i Mellersta östern, Yom Kippur 1973, - som visade nya tekniska öppningar och möjligheter. " ... utvecklingen av pansarvärns- och luftvärnsrobotar /har/ helt förändrat bilden se dan ' sex-dagarskriget' 1967. Möjligheterna till en framgångsrik för svarsstrid har på ett avgörande sätt förbättrats."
Det kan konstateras att beväpnade helikoptrar inte ingick i listan över den blivande armechefens framtidsförslag, däremot ingick lätta flygplan som skulle kunna beväpnas.87
1974 återkom Armenytt med artiklar där pansarstrid diskutera des. Författaren, tjänstgörande på pansaravdelningen, fastslog " att stridsvagnselden är farligast". Med anledning av det nyss utkäm pade Yom Kippur-kriget i Mellersta östern fortsätter artikeln: "Det kan inte vara korrekt att dra slutsatsen att pansarvärnsroboten och andra typer av pansarvärnsvapen visat sig överlägsna stridsvagnen. Det finns ingen grund för en sådan slutsats när av de totalt cirka 3 000 stridsvagnar som försattes ur stridbart skick, orsakades detta av andra stridsvagnar (jämte ett antal minor) i över 2 700 fall."88
Konstateras kan att det parallellt med stabsarbetet officiellt framfördes kritik mot de begynnande tankarna om anskaffning av pansarvärnshelikoptrar. Pansartrupperna torde vid denna tid bör jat uppfatta pansarvärnshelikoptern som en konkurrent om de be gränsade anslagen för materielanskaffning.