Den långsamma boendetrappan

Något som är genomgående i alla de genomförda intervjuerna är att intervjuperso- nerna upplever att boendetrappan tar för lång tid att genomföra för socialt hemlösa individer. Det handlar dels om faktorer som tas upp under andra avsnitt där det dels är höga krav och dels att metoden har en inbyggd tröghet i form av att klienterna behöver uppfylla de kraven för att kunna “lära sig att bo”. Inom konceptet “lära sig bo” verkar drogfrihet inräknas samt i viss mån en psykisk status som inbegriper att man klarar av att underställa sig samhällets normer gentemot grannar och hyres- värd. Kajsas upplevelse av metoden är att den är alltför långsam och samtidigt för- knippad med risk för att klienten inte ska orka genomgå alla steg på grund av att de inte uppnår kraven. Kajsa menar att tiden är en avgörande riskfaktor för individer med missbruksproblematik eftersom komplikationer kan leda till att uppnådda framsteg omintetgörs. Vidare tar Kajsa upp rättviseaspekten utifrån samhällsmed- borgares individansvar men argumenterar för att det inte ska ställas samma krav på individer som är sjuka. Särskilt inte då kraven på klienter i den sekundära bostads- marknaden är betydligt högre än för individer som inte är i behov av socialtjänstens stöd.

Kajsa: [...] det blir en extremt lång prövotid, “vi ska inte ge dig ett misslyckande, därför prövar vi dig så här och så här lång tid”. Vem orkar hålla på så här, så länge? En annan person som inte är med socialtjänsten behöver aldrig gå igenom en så lång prövotid men bara för att du är i socialtjänstens bestånd så ska det vara en så lång process som är svår att hantera, för vem som helst.

Swärd (2018) menar att socialtjänsten tvingats skapa den sekundära bostadsmark- naden till följd av att merparten av hemlösa individer med ytterligare sociala pro- blem inte klarar av kraven som är förknippade med att erhålla ett förstahandskon- trakt. Socialtjänsten saknar mandat att påverka hyresvärdarnas krav och får därför anpassa sig till rådande situation genom att utöka den sekundära bostadsmarknaden med sociala kontrakt (a.a.). Kajsa beskriver att tiden i boendetrappan kan bli väldigt lång vilket enligt Knutagårds (2008) forskning visat sig vara en stor riskfaktor. För klienten innebär den osäkra boendeformen med flyttar och tiden i gruppboenden och härbärgen en risk att utveckla handlingsmönster som inte är förenliga med hy- resvärdars krav. Det resulterar att klienten behöver än mer stöd, nu även för att “lära sig bo” ett behov personen kanske inte hade när kontakten med socialtjänsten initi- erades (a.a.).

Vidare uppger Kajsa att boendetrappan förutsätter att den sociala problematiken löser sig innan ett eget kontrakt kan bli aktuellt. Ett eget kontrakt innebär trygghet vilket hon anser vara en förutsättning för att kunna arbeta med den sociala proble- matiken. Även Frank är kritisk till modellen då det enligt honom tar alldeles för lång tid vilket är missgynnande för klienten men också organisationen då det är ett slöseri av tid och resurser, något han menar kan göras bättre.

Frank: [...] ja men asså det tar ju lång tid, rent organisatoriskt har man ju skapat denna metoden men det är slöseri med tid oftast, jag menar, härbärgen sen boende, sen ett förstahandskontrakt, under tiden så behandling, asså vi snackar om att per- sonen ska vara i organisationen i flera år, flera utredningar, asså det tar mycket tid och resurser, och det är när det går bra, går det dåligt så tar det ännu längre tid, det är ett stort organisatoriskt problem, slöseri med resurser.

Franks upplevelse av boendetrappan som ineffektiv och dyr går i linje med Denvall m.fl. (2010) som konstaterat det här med utgångspunkt från sin forskning. När det tar flera år för klienterna att ta sig uppåt och när flertalet fastnar utan möjlighet att komma vidare blir metoden ineffektiv utifrån det tänkta syftet (a.a.). Metoden är möjligtvis kostnadseffektiv och välfungerande för klienterna i teorin men i prakti- ken är det många som inte kommer vidare. Det här kan kopplas till vad Foucault (2003) menar att organisationen tvingar individen att underkasta sig en bestämd

tidsregim. Tiden delas in i mindre enheter som organisationen sedan fyller med

kravfyllda uppgifter som ska göras eller uppnås. Individen tvingas göra avkall på sin egen naturliga rytm och hur den själv skulle vilja göra för att istället tvingas följa det av organisationen bestämda schema. Tidsregimen är en del av den institut- ionella karriärer som individen försöker fullfölja. Klarar individen inte av kraven i det korta perspektivet vilket är att följa den bestämda tidsregimen kommer den inte vidare i det långa perspektivet vilket är den institutionella karriären. Att inte klara av dessa krav noteras i det Foucault kallar examineringar vilket är samma sak som exempelvis journaler, utredningar och utlåtande. Examinering gör individen jäm- förbar med andra och därför även möjlig att klassificera (Aakvaag 2011; Foucault 2003). En sådan klassificering kan i sammanhanget vara att personen behöver “lära sig att bo” innan det är aktuellt med en övertagbar lägenhet vilket i sin tur innebär att individen behöver vara kvar i boendetrappan ytterligare längre tid.

Liksom intervjupersonerna uppger drar Källmen och Blid (2016) slutsatsen att bo- endetrappan inte ska bortses som en fungerande metod utan att det är hur den an- vänds som ska problematiseras. Deras resultat pekar på att det är viktigt för indivi- der med missbruksproblematik att ha trygghet och stabilitet i form av ett boende innan eventuell drogfrihet (a.a.). Alla intervjupersoner har exempel från sitt arbete med socialt hemlösa individer där en klient gått igenom alla stegen i boendetrappan och till slut erhållit ett eget förstahandskontrakt. Nour beskriver det som undantag som bekräftar regeln och att när det väl händer så är det även då en långsam process. Frank menar att det behövs tur för att lyckas ta sig hela vägen uppför trappan ef- tersom att det är mycket som ska stämma överens. Det kan vara faktorer som ex- empelvis god samverkan, lediga platser på boenden i hela boendetrappan och att klienten inte ska har skulder hos hyresvärden som erbjuder förstahandskontraktet. Boendetrappan kan därför inte helt och hållet uteslutas som en metod för att mot- verka social hemlöshet, även om den bevisligen lämnar en hel del att önska enligt intervjupersonerna.

I intervjuerna framkommer det att Malmö stad inte längre beviljar strukturellt hem- lösa lägenheter på samma sätt som tidigare och att många av dem nu måste lösa sin situation på egen hand. Kajsa anser att det på sikt kan leda till social hemlöshet då många fler lider av psykisk ohälsa och missbruk än vad socialtjänsten känner till. Kajsa menar att de individer som initialt ansågs vara strukturellt hemlösa kommer att omklassificeras till socialt hemlösa när det framkommit att individerna har mer

Kajsa: “Vi har inte ansvar för er längre” med den utvecklingen som är som en- samstående man att man ska kunna lösa det själv, du har fått tak över huvudet av oss ett tag men nu får du lösa det själv och det kan man inte, då har man ingenstans att bo och det kommer ju resultera i social hemlöshet istället för det, att inte ha någonstans att bo skapar ju en social utsatthet som gör att man kommer få social ohälsa, vilket vissa redan har. [...] man förvandlar dom strukturellt hemlösa till social hemlösa och då är dom liksom välkomna tillbaka igen.

De intervjuade socialarbetarnas upplevelser skiljer sig följaktligen från Knutagårds (2009) avhandling. Där beskrivs det att de som får tillgång till de högsta trappstegen inom boendetrappan är välfungerande individer och att de socialt hemlösa indivi- derna istället placeras på hotell, härbärgen eller lågtröskelboenden (a.a.). Förutsätt- ningarna i Malmö har således förändrats sedan Knutagård fick sitt resultat eftersom de som upplevs vara välfungerande inte längre får ta del av boendetrappan. Däremot uppger de intervjuade socialarbetarna att de strukturellt hemlösa fått större tillgång till de högre trappstegen innan våren 2019 då socialtjänsten i Malmö förändrade sina riktlinjer.