Lätt att falla ner

Kajsa beskriver den delade rollen som hennes yrke innebär att hon å ena sidan ska vara stöttande men å andra sidan också att vara den som ställer krav och se till så att dessa efterlevs. Om någon inte lever upp till kraven som är sammanbundet med boendet medför det konsekvenser för klienten. Kajsa upplever att det sätter henne i märklig situation eftersom det inte är den roll hon förväntade sig att ta när hon ut- bildade sig till socionom:

Kajsa: [...] för mig har det varit konstigt för att jag utbildade mig till socionom för att jag vill stötta människor men istället ska jag sitta där och säga: du är uppsagd för du fixar inte det här så nu får du bo på hotell istället, men sen om en månad när vi känner att du är redo, då flyttar vi dig till ett likadant boende eller till och med samma ställe.

Jönsson (2019) intervjuar en socialarbetare som har en snarlik upplevelse som Kajsa där socialarbetaren upplever att denne är utbildad för att hjälpa socialt utsatta individer men får samtidigt inte möjligheten till att göra det. Detta skapar frustration och en känsla av inkompetens hos socialarbetaren i fråga (a.a.). Kajsa upplever inte heller att konsekvensen av ett regelbrott gör någon positiv skillnad eftersom klien- ten enbart blir slussad mellan olika boendeformer och kan till och med hamna i samma boende som individen bott i sedan innan. Att bli flyttad på det här sättet är något som flera av intervjupersonerna berättar om. De upplever att det är proble- matiskt på flera sätt eftersom individerna blir straffade för att de inte klarar av kra- ven för att ta sig vidare i boendetrappan.

Maria berättar att det finns klienter som hamnar längst ner på prioriteringslistan eftersom att individerna har så grav psykisk ohälsa eller befinner sig i ett svårt miss- bruk. Konsekvensen blir att individerna inte kan kämpa för sig själva och mot situ- ationen som de befinner sig i. Hansen Skog (2018) har kommit fram till samma resultat i sin forskning, att individer som lider av psykisk ohälsa eller missbruk ris- kerar att inte få den hjälp som behövs trots att det är stadgat i Socialtjänstlagen att det handlar om särskilt utsatta grupper som ska erhålla stöd. Att straffa individer

vilka har ett missbruk eller psykisk ohälsa genom att flytta dem mellan olika boen- den ökar risken för att den gruppen hamnar mellan stolarna och inte får hjälpen som behövs. Enligt Hansen Skogs studier genomförda i Norge upplever personer som är aktuella för metoden Bostad först inte samma rädsla för att bli exkluderade och mindre rädsla för att misslyckas (a.a.). Maria upplever att det blir godtyckligt från socialtjänstens sida när de här individerna med den svåra sociala problematiken är kvar på härbärgen och slussas runt i flera år. Hon upplever att man kan falla nedåt även om man är på ett härbärge och menar då i prioritering.

Milas tankar om att klienter riskerar att falla tillbaka i boendetrappan genom mindre misstag går in på ett ännu djupare plan eftersom det även berör hur det påverkar klientens uthållighet i processen att förändra sin situation. Mila delar även Marias upplevelse av att en del klienter drabbas av hopplöshet inför situation när ett misstag resulterat i att de flyttats nedåt i boendetrappan.

Mila: dom flesta jobbar ju för att komma därifrån, att ha något eget. Jag tror, det kan liksom vara en motivation att komma ifrån någonting, men jag tror ändå att det är fel sätt att... man ska liksom jobba för att komma till någonting, och inte bara, vad är det för mening liksom, jag ska uppfylla krav efter krav efter krav och gör jag ett litet misstag så trillar jag tillbaka. Jag tror att man kan känna hopplöshet genom det och därför tror jag att det hade varit lättare att arbeta med människor som fick ett boende direkt.

Milas upplevelse bekräftar Denvall m.fl. (2010) som konstaterat att boendekontrakt via socialtjänsten innebär höga krav som inte representerar förhållandet på den pri- mära bostadsmarknaden. Mindre förseelser kan få stora konsekvenser även om in- dividen har uppfyllt många av socialtjänstens krav och därmed kommit till en högre nivå (a.a.).

Jesper berättar att det finns genomgångslägenheter i det socialtjänstområde han är verksam i som inte kräver att individen ska vara helt drogfri, något som han uppger är unikt inom Malmö. Den förväntade utvecklingen ska vara att det finns möjlig- heter för klienten att i framtiden erhålla ett eget kontrakt vilket innebär att fortfa- rande finns stora inslag av krav och kontroll i lägenheterna som inte är drogfria. Kraven som intervjupersonerna tar upp utgår i alla våra intervjuer från en samhälls- nivå där socialtjänstens boenden inte är anpassade utefter normbrytande beteende relaterat till social problematik. Knutagård m.fl. (2016) skriver att inom den yrkes- verksamma gruppen av socialarbetare som arbetar med hemlösheten finns det dock stora åsiktsskillnad. Detta då det i andra studier framkommit att problemen anses finnas på individnivå och inte samhällsnivå. Uppfattningen är att det är möjligt för individer med social utsatthet som missbruk och psykisk ohälsa att få tak över hu- vudet om de vill men att härbärgen är lösningen för de omotiverade individerna. Det finns socialarbetare som är av uppfattningen att individer från gruppen med missbruksproblematik kan nå det översta trappsteget i boendetrappan när de är trötta på härbärgen och lågtröskelboenden vilket gjort dem tillräckligt motiverade för att klara socialtjänstens krav (Knutagård m.fl. 2016; Knutagård 2009). Den bil- den är inte någonting som bekräftas i någon av våra intervjuer i andra fall än när det gäller yngre person som inte varit hemlösa särskilt länge och inte heller har särskilt allvarlig missbruksproblematik.

Kajsa upplever att det är fel väg att gå när socialtjänsten straffar klienter eftersom det inte gynnar någon. Hon menar att socialtjänsten istället borde sätta in mer stöd till individerna som exempelvis är sena med hyran eller får klagomål av andra an- ledningar. Individer med social problematik är enligt henne i riskzonen för att hamna i en destruktiv spiral där de enbart slussas fram och tillbaka mellan olika akutboenden. Det argumentet går i linje med Knutagårds (2009) slutsats om att ak- utboenden används dels som ingång i boendetrappan men också en väntplats eller slutstation för individer som straffar ut sig från andra boendeformer. Om klienten inte anses ha förmågan att bo och klara sig själv i en lägenhet får personen stanna där tills dess att en förändring sker. Syftet med en akutplacering på ett härbärge urholkas när andra boendeformer och stöd för klienten uteblir eller är verknings- lösa. Individer med psykisk ohälsa eller missbruk riskerar därmed att straffas ut från möjligheten att klättra i boendetrappan och sannolikheten att ett förstahandskon- trakt erhålls är mycket låg (a.a.).

Utifrån Foucaults teori gällande disciplinering och normalisering blir individen inom en organisation straffad för att den ska lära sig att vara på det sättet som orga- nisationen kräver (Foucault 2003). I organisationens strävan för en normaliserad individ övervakas denne och disciplineras vid minsta fel eller försummelse vilket ska leda till att individen handlar som om den är övervakad. Avvikande beteende kan innebära disciplinering i form av kraftfulla sanktioner och straff medan önskat beteende utifrån organisationens norm kan innebära belöningar. Känslan av att vara ständigt övervakad påverkar individens beteende och handlande genom ett starkt normaliseringstryck (a.a.). Övervakning och straff baseras bland annat på examin-

ationer som individen genomgår inom organisationen. Examinationer försiggår i

olika form som exempelvis tester, hierarkiseringar och klassificeringar som gör in- dividen jämförbar med andra. Jämförelserna kan göras genom all information som dessa examinationer renderar i form av journaler, utlåtande och utredningar (a.a.). Det som Kajsa beskrivit och slutsatserna Knutagård (2009) dragit gällande indivi- der i boendetrappan går att tydliggöra genom att applicera ovan beskrivna delar av Foucaults teori. Kajsa menar att individen behöver mer stöd istället för straff ef- tersom det inte fungerar. Straffen kan liknas vid disciplinering och ett tvång att un- derställa sig organisationens krav. Examinationerna görs ofta och resulterar i ovan beskrivna fall att individerna får stanna på härbärget tills det är bevisat att en för- ändring skett. Individer med missbruk och psykisk ohälsa blir gång på gång straf- fade för att förändring inte sker. Boendetrappan är således en disciplinerande metod där individer med social problematik inte blir mer välfungerande av att straffas. Frank upplever att socialtjänsten ibland “trycker in” klienter i en boendeform enbart på grund av att det finns plats på just det boendet och inte för att det är vad som är bäst för klienten. Det kan vara klient som varit nykter en tid som placeras i en bygg- nad med individer som fortfarande är aktiva i sitt missbruk vilket Frank menar är för mycket begärt av den klient som motiverad till att bli drogfri. Franks resone- mang går i linje med Knutagårds (2009) forskning där socialarbetare tenderar att hänvisa klienter utefter var det finns plats vid tillfället och inte utifrån klientens förutsättningar att klara av ett eget kontrakt. I många fall handlar det inte om att socialarbetarna är cyniska och inte tror att klienten kommer klara det utan om de organisatoriska förutsättningarna där socialtjänsten inte vill riskera att hyresvärdar

säger upp sina kontrakt på grund av att klienterna inte kan följa deras krav. Social- arbetarna blir tvungna att i viss mån göra kortsiktiga avkall på klientperspektivet för att behålla förutsättningen med övertagbara kontrakt (a.a.).

Mila problematiserar skillnaderna mellan den primära och sekundära bostadsmark- naden där den senare innebär långt mer kontroll och konsekvenser än den förra. Konsekvenserna av att inte leva upp till kraven i socialtjänstens boendeformer kan sträcka sig långt framåt i tiden och påverka både möjligheten till ett eget kontrakt men också klientens självbild när jämförelser görs med övriga i samhället. Den tek- niska tillsynen fungerar på ett sätt som gör att klienten känner sig kontrollerad och i fallet när klienten inte lever upp till ställda krav kommer det även påpekas och ges konsekvenser. Mila beskriver teknisk tillsyn som besiktning av lägenheten som görs varje månad där socialarbetaren bland annat kontrollerar att det inte tillkommit några skador och att lägenheten underhålls ordentligt.

Mila: Jag kan vara sen med en hyra men bara för att jag har ett förstahandskontrakt så är det ingen som bryr sig, asså, jag betalar den en dag sent, ingen hade brytt sig men här det så, då får du börja om och så ska du ha den här tillsynen ett år till brukar det vara. Du ska bli kontrollerad i en redan utsatt situation, du är väl i samhällets ögon redan lite mindre värd. Jag tror att det är många som känner så, att dom är utsatta, att dom inte fungerar så som andra i samhället ofta gör, och så ska dessutom påpekas också, genom dom här metoderna, att det gör du inte.

Det Mila upplever att klienterna genomgår kan förstås utifrån Foucaults (2003) te- ori gällande disciplinering och normalisering. Klienter inom en organisation är fö- remål för granskning närhelst organisationen bestämmer sig för det. Klienterna vet inte när granskningen sker men är medvetna om att det kan ske vilket resulterar i att de handlar som om de är övervakade hela tiden (a.a.). Vidare ska klienten vara förutsägbar och inte störa ordningen som organisationen stadgat. För att upprätt- hålla disciplineringen av individen och i slutändan nå normalisering har organisat- ionen en del sanktioner att straffa klienten med vid oönskat beteende. Klienten ex-

amineras vilket innebär att den blir klassificerad och utredd vilket skapar förutsätt-

ning för att jämföra med andra. Slutmålet med organisationens normaliseringstryck genom disciplinering är att klienten omformas och införlivar organisationens nor- mer och definition av vad det är att vara en “god medborgare” (Foucault 2003; Aakvaag 2011). I boendetrappan kan minsta misstag upptäckas och ges konsekven- ser, i det här fallet så innebär det extra tillsyn i ett år. Enligt Mila känner sig indivi- den redan annorlunda, mindre värd och inte lika välfungerande som övriga i sam- hället. Därutöver bekräftas denna bild av att socialtjänsten övervakar, examinerar och disciplinerar klienten. Mila jämför med sig själv, hon blir inte straffad när hon gör fel, hon har redan bevisat att hon är en “god medborgare” genom att erhålla ett förstahandskontrakt.