Den praktiskt personliga färdighetens betydelse

Syftet med denna undersökning var att ta reda vad idrottslärarutbildare anser att blivande idrottslärare ska ha för praktisk personlig färdighet. Vi kan konstatera att det finns stora

problem då det handlar om att tala om färdigheter i idrott och vad idrottslärare ska kunna inom detta. När vi själva gick vår utbildning i början av 1980-talet lades det stor vikt vid färdighetsträning i idrottslärarutbildningen. Idag tycks det råda en osäkerhet om hur mycket färdigheter som utbildningen ska innehålla och vilka kvaliteter som ska utvecklas i den idrottsliga praktiken. Flera informanter talade om att studenternas praktisk personliga färdigheter när de kommer in på utbildningen kraftigt har försämrats sedan de själva genomgick utbildningen.

(J) Jag upplevde nog att vi var mer allsidiga än idag.

(G) Det var idrottare. Man kom inte dit för att bli idrottslärare. Ska vi plötsligt undervisa? Vad är barn för någonting? Utan de kom dit för att de var intresserade av idrott. Väldigt många i alla fall.

Detta kan ha flera orsaker. Om man tittar på skolämnet har enligt Annerstedt (2001) ämnet sedan 1970 förändrats från en fysiologisk fas, via en osäkerhetsfas till en hälsofas. De studenter som kommer in på högre utbildning idag är givetvis präglade av den skola de själva har genomgått. Nationella utvärderingen 2003 anger dock att det fortfarande inte finns så mycket reflekterande i skolidrotten, utan att själva aktiviteten är det viktigaste. Det verkar vara så att aktiviteter utförs, men utan att de fysiska kvaliteterna anges eller tränas. En annan orsak till sämre praktisk personlig färdighet bland dagens studenter kan vara tidig specialisering i idrott utanför skolan. En av informanterna uttryckte att hennes kurskamrater var mycket mer allsidigt tränade än de studenter som går på utbildningen idag. En annan informant talade om detta som ett stort problem att så många studenter nästan uteslutande har ägnat sig åt bollspel på fritiden och på skolidrotten och måste ”avprogrammeras” för att förstå att bollspel i skolan är ett helt annat område än bollspel i föreningslivet.

När vi frågade vad en blivande idrottslärare ska kunna var praktisk personlig färdighet lågt prioriterat. Informanterna talade företrädelsevis om allmändidaktiska och idrottsdidaktiska förmågor. Alla informanter tog dock upp praktisk personlig färdighet som en del av en idrottslärares förmågor. Det verkar finnas ett dilemma i diskussionen om praktisk personlig färdighet. Å ena sidan talar idrottslärarutbildare om att de inte ägnar sig åt färdighetsträning, å andra sidan kräver de en hel del färdighet som tydliggörs i praktiska examinationer. Flera informanter uttryckte att studenterna får träna på färdighet på egen hand utanför undervisningstillfällena. Hur mycket studenterna tränar beror på hur examinationerna är utformade. I våra resultat visas en tabell över olika examinationsformer som informanterna

talade om. Den visar att individuella idrotter, dans i synnerhet, har specifika färdighetskrav, medan bollspel som lagidrott inte lägger vikt vid detta i examinationerna. Studenter utgår från examinationsformerna i sitt eget lärande. Det innebär att om praktisk personlig färdighet inte examineras krävs det inte heller någon träning i detta. En av informanterna talade om att man får vara hur dålig som helst i bollspel, eftersom den praktisk personliga färdigheten inte är viktig.

När det handlar om säkerhetsaspekter i praktisk personlig färdighet talade informanterna precist och konkret vad som krävs i exempelvis simning och livräddning. Man skulle kunna tala om säkerhet i andra idrotter som dans eller bollspel, men då är säkerheten inte livsavgörande utan handlar, enligt vårt sätt att se det, som en kvalitetssäkring för kunskapsområdet.

I idrott verkar det inte vara legitimt att ställa krav på praktisk personlig färdighet och det finns inte heller preciserat vad dessa krav skulle innehålla. Om man jämför med ett annat ämne som musik är det fullkomligt självklart att den som ska undervisa i musik själv är mycket duktig i att musicera. Det krävs dessutom en stor praktisk förkunskap eftersom det är svåra tester för att komma in på utbildningen. När det gäller idrott verkar problemet vara komplext.

Vad beror detta på att vi har svårt att uttrycka vad vi tycker är viktigt när det gäller praktiska färdigheter?

Vi anser att den praktiska personliga färdigheten ska konkretiseras och preciseras i idrottslärarutbildningen. Vi utbildar för ett praktiskt ämne, som i skolan är det enda ämne som ger kompetens i rörelse. Därför är det viktigt formulera sig kring detta. Det är oerhört viktigt att ta ansvar för den idrottsliga praktiken och för att motivera dess berättigande inom lärarutbildning och skola. I praktiska delar av idrottslärarutbildningen krävs ofta obligatorisk närvaro, eftersom de är att betrakta som laborationer där ett aktivt deltagande är en förutsättning för inhämtande av kunskaper och färdigheter. Om vi ska kunna motivera detta måste vi bli betydligt bättre på att uttrycka varför dessa kunskaper och färdigheter inte kan läsas in. Arnold (1979) menar att i-dimensionen av idrottsutövande är unik och genererar kroppslig kunskap. Alla informanterna talade om denna dimension men belyste även problematiken med ett kroppsligt lärande. Det kan inte krävas att en idrottslärare ska kunna

vara bra på allt inom den idrottsliga praktiken. Inte minst det kroppsliga åldrandet inverkar på vad en idrottslärare kan utföra. Kan alla bli idrottslärare?