Den rådande skogspolitiken

Vilken hänsyn tas till den rådande skogspolitiken, bland annat att produktionsmålet har jämställts med miljömålet, vid bildandet av en skogsbruksfastighet?

Denna fråga har resulterat i följande. Jämtlands län anser att trots att miljömålet jämställts med produktionsmålet, så sänker det inte generellt kravet på avkastning.

Det kan dock vägas in om det saknas några ha och man t.ex. har ett biotopskyddsområde, då det ändå kan accepteras p.g.a. detta naturvärde. De anser också att man bör tänka på det vid delning av skog, d.v.s. att man inte skall splittra biotoper. Gävleborgs län menar att produktionsmålet fortfarande ses av de flesta som det primära. Det har även framkommit vid samråd med länsstyrelsen att de fortfarande utgår från den aspekten av ärendet. Politiken har endast spelat in i de tveksamma fallen då LM försöker föra fram miljömålet som ett argument att bilda fastigheten, men länsstyrelsen är ofta svåra att övertala. Därför resulterar det ofta i praktiken till att större arealer krävs för att bilda skogsbruksfastigheter som innehåller naturvärden, då produktionsmålet ändå måste uppfyllas. I Värmlands län tänker man främst på situationen med naturreservat och upplever problem med dessa då de ofta blir konstigt formade och det medför då att skogsbruksfastigheter slås sönder på ett olyckligt sätt med bland annat hackiga gränser. Västmanlands län menar att det medför liten effekt på skogsbruksfastigheter. Om det handlar om ett område som t.ex. innehåller nyckelbiotoper så ställs större krav på övriga delar, det vill säga att fastigheten blir större arealmässigt för att uppnå avkastningskravet. I Västra Götalands län har man ett nära samspel med Skogsvårdsstyrelsen, då man bildar naturreservat eller biotopskyddsområden för att gagna biologisk mångfald. Man har sett exempel på

att små skiften har främjat miljön, då naturreservat har bildats och där det då t.ex.

har skapats bra tjäderplatser. Man menar vidare att det medför större eget ansvar för den enskilde skogsägaren och att det blir lättare att ställa krav på ett större skogsbolag

Innebär den rådande skogspolitiken i praktiken att avkastningskravet fått mindre betydelse och att det blivit lättare att bilda en mindre skogsbruksfastighet om man samtidigt ser till att främja natur- eller kulturvården, t.ex. den biologiska mångfalden eller utrotningshotade arter?

Innebörden i denna frågeställning har inte slagit igenom hos LM. I Gävleborgs län anser man t.ex. att avkastningskravet ligger kvar oförändrat. Västmanlands län menar också att det inte sänker kravet. Värmlands län anser att om det finns mycket naturvärden blir fastigheten mindre lämplig, och då krävs större areal för att uppnå avkastningskravet. Man anser att miljömålet har mer att göra med att man sätter av mark till naturreservat, gammal skog och våtmarker. Man menar också att det för LM:s del blir en genomförandefråga, då Naturvårdsverket redan bestämt vad som skall vara reservat.

Kontaktas Skogsvårdsstyrelsen för råd vid bildandet av en skogsbruksfastighet?

Här skiljde sig svaren något mellan länen. I Jämtlands län upplever de att de inte får så mycket svar från Skogsvårdsstyrelsen i rena fastighetsbildningsärenden.

Man upplever också att de sällan avslår deras ärenden. Man har få samråd med Skogsvårdsstyrelsen och ingen regelbunden kontakt, men tycker dock att samarbetet inom den skogliga sidan fungerar bra. Gävleborgs län har samråd med lantbruksenheten på länsstyrelsen, men inga samråd med Skogsvårdsstyrelsen.

Man träffar länsstyrelsen via en direktkontakt som delar ut ärendena inom länsstyrelsen. Värmlands län diskuterar av tradition skogsfrågor med länsstyrelsen. Man träffar ibland länsstyrelsen och diskuterar fastighetsbildningsfrågor. Länsstyrelsen i Värmland upplever man vara väldigt restriktiv. I Västmanlands län genomförs självklara fall utan kontakt med Skogsvårdsstyrelsen. Då tveksamma frågor uppstår kan kontakt tas för råd, stöd eller för att finna argument. Västra Götalands län har arbetat fram ett PM tillsammans med Skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen, som anger riktlinjer och som täcker upp de flesta situationer. Detta PM omarbetas med jämna mellanrum och senast gjordes detta år 2003. Man försöker minska på antalet enskilda samråd nu när man har ett PM, men man tar vid behov kontakt med Skogsvårdsstyrelsen.

Man har även ett nära samspel med Skogsvårdsstyrelsen genom gemensamma seminarier. I Kronobergs län har man ett samarbete med länsstyrelsen vid ärenden gällande naturreservat och allmän bevakning. Man stämmer också av med Skogsvårdsstyrelsen om vad nytt som är på gång och detta sker ungefär en gång per år. Vanligast är dock att man stämmer av med lantbruksenheten på länsstyrelsen, som i sin tur kan ta kontakt med Skogsvårdsstyrelsen.

4.2.2 Det företagsekonomiska kravet i 3 kap. 5 § FBL

Blir det någon skillnad vid tolkningen av att ett företag skall ge ett ”godtagbart ekonomiskt utbyte” om det gäller en fastighet belägen i glesbygd eller om den är belägen i ett tätortsområde? Detta med tanke på att det i glesbygd skall tas särskild hänsyn till regionalpolitiska intressen.

Länen var i denna fråga ganska eniga om att det kan bli skillnad vid tolkningen av det företagsekonomiska kravet beroende på om det gäller en fastighet belägen i glesbygd eller om den är belägen i ett tätortsområde. I Jämtlands län kan man t.ex. utöva lite strängare synsätt runt Östersund, medan man i övrigt har samma krav och det då inte blir någon skillnad vid bedömningen om det är glesbygd eller tätort. Gävleborgs län kan använda sig av en något liberalare tolkning i glesbygd, då det t.ex. kan gälla storleken på mindre jordbruks- och skogsbruksfastigheter och därför kan tillåta något mindre storlek. I Västra Götalands län är man liberal för det mesta, eftersom man vill få folk att bo kvar i bygden. I Kronobergs län gynnar kommunerna nästan allt så fort byggnader finns, när det gäller glesbygd.

Det skall därför mycket till för att neka fastighetsbildning, bedömningen blir dock lite mer restriktiv ju närmare Växjö man kommer. I Värmlands län har man svårt att peka på fastigheter med skog där regionalpolitiken spelar in, då de inte bildar några nya små skogsbruksfastigheter. Man anser det inte vara så aktuellt med en mildare tolkning på grund av regionalpolitik i glesbygd, då det i länet inte handlar om så långa avstånd trots mycket skog. I Västmanlands län anser man att det inte finns speciellt mycket tätortsfrågor överhuvudtaget, med undantag av att det byggs lite i Arboga. Därför blir det i stort sett ingen skillnad vid tolkningen.

Blir det någon skillnad i tolkningen av 3 kap. 5 § FBL, när det finns konkurrens om markresurserna respektive där det inte finns någon konkurrens?

Svaren på denna fråga har varit samstämmiga. Det har visat sig att i de aktuella områdena saknas i stort sett konkurrens om markresurserna. Exempel på typer av konkurrens som ändå kan förekomma är om man vill lägga till skog till en bostadsfastighet och det kan finnas konkurrens i tätortsnära områden och då drabbas främst jordbruksmarker. Vanligare är istället att om det bara är en lämplig fastighets-bildning så går det i regel att bilda fastigheten och att det finns så mycket skog att ta av att konkurrens om markresurserna knappast är ett problem.

Går det att hitta ett ekonomiskt mått på vad som menas med ett ”godtagbart ekonomiskt utbyte” i ert distrikt? Går det att urskilja ett minimikrav vid tolkning av 3 kap. 5 § FBL på en avkastning i m³sk eller går det att hitta ett mått i ha?

Vad gäller frågan om det går att hitta ett ekonomiskt mått på vad som menas med ett ”godtagbart ekonomiskt utbyte” fanns vissa skillnader. Här tillämpar Västmanlands och Kronobergs län samma krav på det företagsekonomiska kravet i 3 kap. 5 § FBL, som kravet i 3 kap. 7 § FBL. Det vill säga att de kräver en avkastning på 200-250 m³sk. I Kronobergs län har man policyn att de ser på rättsfall om skogsskiften och där framkommer att siffrorna 200-250 m³sk, som gäller i 3 kap. 7 § FBL, varit vägledande. I länet bildas de flesta fastigheterna genom 3 kap. 9 § FBL och det är mycket ovanligt med rena 3 kap. 5 § FBL-fall.

Därför använder man samma krav som i 3 kap. 7 § FBL. De fyra andra länen tolkar att det företagsekonomiska kravet i 3 kap. 5 § FBL är lägre än avkastningskravet i 3 kap. 7 § FBL. I Jämtlands län tycker man det är svårt att hitta något generellt minimikrav i 3 kap. 5 § FBL och därför bedöms kravet istället genom en situationsanpassad avvägning. I Gävleborgs län ser man ingen tydlig praxis om var arealkravet minst kan hamna utan det kan variera från fall till fall, men det som är helt klart är att kravet är lägre än i 3 kap. 7 § FBL. I Värmlands län kan kravet hamna som minst på en areal av 10-15 ha beroende på bonitet, arrondering samt kombinationsverksamheter. Man ser på det ekonomiska måttet från fall till fall, då kan det visa sig att 20 ha skog inte är bra för ett rationellt skogsbruk om det t.ex. är väldigt uppsplittrat. Västra Götalands län tillåter inte mindre arealer än 5 ha, vilket kan tillåtas vid bra bonitet. Inom länet finns vissa platåberg med hög bonitet (10-13), därav det låga arealkravet.

Avkastningskraven från de olika länen, när det gäller 3 kap. 5 § FBL, finns sammanställt i tabell 4.

Vilka krav ställs på tidsfaktorn, d.v.s. att fastigheten skall kunna ge ett visst försörjningsunderlag under en följd av år? Då avkastning från en skogsbruksfastighet skall ses i ett långsiktigt perspektiv, borde detta innebära att det aktuella skogstillståndet saknar betydelse. Är det så i praktiken?

På denna fråga var de flesta länen överens om att skogsbeståndet idag inte är avgörande. Istället ser man på skog som skog och anser att i de flesta situationer så innehåller skogen en hyfsat normal blandning av olika åldersklasser och trädslag m.m.. Värmlands och Kronobergs län anser att fastighetsbildningen skall vara långsiktig och därför tittar man på produktiv mark. Det vanliga är att man inte åker ut och kontrollerar marken utan man tittar endast på kartor. Synpunkter som framkommit från Västra Götalands län är bl.a. att man är restriktivare vid kalhyggen, då dessa är negativa ur produktionsaspekt under ett antal år. Man anser att förutsättningar för ett produktivt skogsbruk måste finnas. Värmlands län å andra sidan menar att kalhyggen inte påverkar bedömningen, då förändringar sker i skogen hela tiden. Kronobergs län anser att man kan plantera igen åkermark och därför kan denna vara lämplig som skogsmark, då den ofta från början varit skogsmark.

4.2.3 Andra omständigheter av intresse vid bedömningen av det företagsekonomiska kravet

Vilka omständigheter kan vägas in vid bedömningen av det företagsekonomiska kravet i 3 kap. 5 § FBL?

Andra omständigheter som framkommit att de kan vägas in vid tolkningen av det företagsekonomiska kravet i 3 kap. 5 § FBL är t.ex. enligt Jämtlands län jakt vid nybildning eller för att komma över gränsen för ett godkännande. Det är dock sällan förekommande och bidrar endast marginellt. Däremot kan fisket spela in, då det är mer efterfrågat än jakt och den som inte har fiskerätt är benägen att sträcka sig rätt så långt för att få det. Man anser att fisket är ett rimligt tillbehör till en skogsbruks-fastighet och därför kan det få betydelse vid bildandet av en sådan.

Man konstaterar också liksom Värmlands län att bärplockning inte har något värde och kan inte anses vara fastighetsanknutet, då man får plocka bär överallt enligt allemansrätten. Gävleborgs län anser att jakt och fiske bidrar så marginellt till inkomst att det aldrig blir intressant att väga in vid fastighetsbildning. Även Värmlands län är tveksam till om jakt och fiske skulle kunna spela in. Kronobergs län är mer inne på Jämtlands läns resonemang och anser att jakt och fiske kan ha ett värde, som t.ex. viltsvinsuppfödning till restaurangverksamhet och anser att man kan sänka avkastningskravet på skogen om man får avkastning från annat håll. Västra Götalands län anser att man skall väga in så många andra omständigheter som möjligt för att uppnå ett rimligt företagsekonomiskt krav.

Vilken hänsyn tas till betydelsen att vården av natur- och kulturmiljön skall främjas?

Denna frågeställning gav något skilda svar. I Jämtlands län menar man att öppna landskap med t.ex. betesmarker eller kulturmiljö vägs in vid bildandet, men sänker knappast kravet utan marken följer med som en bonus. Man menar vidare att främja naturvården t.ex. kan handla om att skapa biotopskyddsområden.

Gävleborgs län säger att skogsbruket kan ha restriktioner som kan leda till krav på större areal. Värmlands län hanterar frågan med stor flexibilitet och ser på varje projekt för sig och vid avstyckning kan ibland hela miljön tas med för att marken då kommer att hållas öppen istället för att allt blir skog. Om man värnar om kulturmiljön (t.ex. finnbodar) vid en fastighetsbildning kan man få med lite skogsmark. I Västmanlands län kan kravet sänkas något om landskapet hålls öppet, vanligare är dock att man accepterar att åkerbitar kan medtas som en bonus.

Västra Götalands län menar att natur- och kulturvärden kan vägas in vid fastighetsbildningen och att man då kan acceptera något mindre fastigheter.

Vilka kombinationsverksamheter finns i ert distrikt?

Exempel på kombinationsverksamheter som förekommer i dessa län är växtodling, jordbruk, turistverksamhet, stuguthyrning, båttillverkning, osttillverkning, överlevnadskurser, ridskolor, hästavel, mindre djurhållning, verkstad, hantverk, konstnärer och traktorentreprenad. Den allra vanligaste kombinationsverksamheten är en tjänst i en närbelägen ort, då man inte behöver bo på skogsbruksfastigheten och då man idag inte kan leva enbart på inkomster från skogen. Västra Götalands län anser att det skall finnas fler än en med samma visioner/intressen som kan tänkas köpa fastigheten för att man skall godta en kombinationsverksamhet. Värmlands och Västmanlands län anser inte att det skulle vara vanligt med kombinations-verksamheter till en skogsbruksfastighet.

Ställs det krav på att kombinationsverksamheten bedrivs inom rimligt avstånd från fastigheten och vad är detta avstånd i så fall?

Det framgick klart av intervjuerna att det inte ställs några direkta krav på att kombinationsverksamheten skall bedrivas inom rimligt avstånd från fastigheten.

Alla länen anser att så länge det handlar om normalt pendlingsavstånd, så är det inga problem. I Jämtlands län kan det handla om fyra-fem mil och ibland upp till tio mil, men man använder sällan det som ett argument och det är ganska oväsentligt i deras prövning. Värmlands län anser att upp till fem mil är inga problem, men man resonerar inte heller så eftersom man t.ex. kan byta tjänst.

Västmanlands och Västra Götalands län anser att ungefär en timmes färd inte är ovanligt och skapar inga problem. Kronobergs län tycker att marknaden får styra detta, då det inte är intressant för folk att köra för långt.

Då sökanden påstår att han eller hon avser att bedriva en kombinationsverksamhet, så skall det normalt godtas. Finns det fall då detta påstående kan ifrågasättas?

Denna frågeställning uppfattas enligt undersökningen inte som något problematiskt. Samtliga län godtar normalt det den sökande säger och ser ingen anledning att inte göra det så länge det verkar realistiskt. Man får helt enkelt lita på sakägaren och utöva en positiv människosyn. Det enda som skulle kunna motsäga detta är om man uppenbart misstänker något fuffens. Det framkom också att man bör vara misstänksam då sökanden vill utvidga en fritidsfastighet.