Skyddsregeln i 3 kap. 7 § FBL

”Mark som är avsedd för skogsbruk får inte delas in på ett sådant sätt att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Fastighetsbildning som berör sådan mark får inte heller äga rum, om den innebär en skadlig delning av en skogsbruksfastighet. Lag (1993:1340).”

Lagtexten lyder som texten ovan och formuleringen av bestämmelsen har skett så att den gäller såväl nybildning som ombildning av fastigheter.⁴⁸

Paragrafen innehåller ett skydd för skogsbruksnäringen och där dess huvudsakliga syfte är att fastighetsbildning inte bör få ske om den riskerar att minska avkastningsnivån inom skogsbruket eller annars kommer i konflikt med de skogspolitiska målen. Innebörden i paragrafens första mening säger att det i princip inte får förekomma en delning av skogsmark på ett sådant sätt att möjligheterna att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Detta ställer krav på behandlingsytornas storlek och utformning, där faktorer som t.ex. terrängförhållanden och vilken teknik som används inom skogsbruket påverkar hur små behandlingsytor som kan godtas. Vid senaste ändringen av paragrafen stärktes denna genom införandet av paragrafens andra mening. Denna innebär att den även utgör en spärr mot fastighetsbildning som medför en skadlig delning av en skogsbruksfastighet. Vid bedömningen av den andra meningen skall hänsyn tas till de skogspolitiska målen, d.v.s.

produktionsmålet och miljömålet.

Vid tillämpningen av 3 kap. 7 § FBL måste fastigheterna för att godtas vara så stora att de lämpar sig för att bedriva ett rationellt skogsbruk. Krav ställs också på att de måste ha en sådan omfattning att skogsägaren kan antas lägga ned rimliga

46 Lantmäteriverket (1996) s. 104

47 Prop. 1993/94:27 s. 45

48 Landahl & Nordström (1991) s. 80

resurser och ha ett rimligt intresse för att sköta skogen. Vid bedömningen av vad som är en lämplig fastighet enligt denna paragraf kan det vara lägligt att utgå från det riktmärke som rekommenderas i förarbetena, d.v.s. att den nybildade fastigheten skall kunna ge en årlig tillväxt på 200-250 m³sk. Detta innebär att minsta storleken på en skogsbruksfastighet till mycket beror på markens förmåga att producera virke, d.v.s. boniteten. Det framgår dock av förarbetena att dessa siffror bör vara en lämplig utgångspunkt för bedömningen och att man därmed inte strängt alltid skall låsa sig vid dem. Det kan ibland vara svårt att se något proportionellt samband mellan storleken på en skogsbruksfastighet och fastighetens avkastning och därför måste även andra omständigheter vägas in och få en större betydelse, som t.ex. skiftesstorlek, skiftesform, topografi och befintliga vägsystem. Det som i slutändan avgör vad som utgör en skadlig delning av en skogsbruksfastighet bör bestämmas genom en sammanvägd bedömning av samtliga omständigheter. Ytterligare ett exempel på en omständighet som kan få betydelse vid sammanvägningen är fallet vid t.ex. klyvning då skogen på den delade fastigheten efter delningen kan antas komma att vårdas bättre än tidigare, och detta därför kan vara ett skäl att acceptera även något mindre lotter.

Granskningen av vad som kan utgöra en skadlig delning av en skogsbruksfastighet måste även ses i perspektiv mot den ekonomiska och tekniska utvecklingen inom skogsnäringen. Därför kan detta i framtiden ge anledning till att använda andra riktmärken än de som används idag.⁴⁹

LMV har i sin handbok för hur paragrafen skall tillämpas satt riktmärken för storlek och arrondering. De anger liksom förarbetena en årlig tillväxt på 200-250 m³sk för en skogsbruksfastighet. De rekommenderar vidare en möjlig behandlingsyta vid slutavverkning på minst tre ha och vid gallring minst fem ha och råder till en skiftesbredd på minst 150 m, då denna anses vara fullt tillräcklig för ett rationellt brukande.⁵⁰

49 Prop. 1993/94:27 s. 47-49

50 Lantmäteriverket (1996) s. 113

En viktig fråga kan även vara om skyddsregeln i 3 kap. 7 § FBL också skall tillämpas på jordbruksfastigheter som innehåller skogsmark. Tanken bakom skydds-bestämmelsen i 3 kap. 7 § FBL är att fastighetsbildning inte bör få ske, om den riskerar att minska avkastningsnivån inom skogsbruket eller på annat sätt kommer i konflikt med de skogspolitiska målen. Därför kan man förmoda att skyddsbestämmelsen avser mark som är ämnad för skogsbruk, vilket då inkluderar skogsmark på en jordbruksfastighet.⁵¹

Skyddsregelns innebörd är alltså att den skall förhindra bildandet av skogsbruksfastigheter som från skogsnäringens eller naturvårdens synpunkt kan bedömas vara alltför små. En berättigad fråga kan då vara om det egentligen finns någon större fara med att bilda små skogsbruksfastigheter. Av LMV:s handbok framkommer att det inte finns något som tyder på att vår allmänna fastighetsstruktur i skogen, med ett stort antal små enheter, har medfört lägre virkesproduktion eller svårigheter att på ett rationellt sätt ta tillvara på virket. När det gäller naturvården medför större fastigheter möjligen bättre förutsättningar att bedriva en mer planerad naturvård, men å andra sidan skapar små fastigheter förutsättningar för en större variation i skogsskötseln och en variation i landskapet som gynnar biologisk mångfald.⁵²

Hänsyn bör även tas till naturvärden, som t.ex. naturreservat och biotopskydd.

Detta kan vara särskilt viktigt vid gränsdragning i skogen, då den inte bör ske genom eller intill känsliga biotoper eller på annat sätt som kan medföra oönskad störning på växt- och djurliv. Större naturligt sammanhängande och värdefulla naturmiljöer eller kulturmiljöer bör inte heller splittras genom fastighetsbildningsåtgärder. Hänsyn till natur- och kulturmiljöer bör även uppmärksammas vid bedömning av hur hög årlig tillväxt en skogsbruksfastighet bör kunna ge. Riktmärket på 200-250 m³sk per år, bör därför tillämpas efter avdrag för den begränsning som hänsynen medför.⁵³

Det är också viktigt att förtydliga att de regionalpolitiska intressena inte spelar in vid bedömningen av 3 kap. 7 § FBL utan dessa får endast betydelse i 3 kap. 5 § FBL.⁵⁴

51 Lantmäteriverket (1996) s. 113-116

52 Lantmäteriverket (1996) s. 114-116

53 Lantmäteriverket (1996) s. 116-117

54 Prop. 1993/94:27 s. 35