Den sjuke i processen

Under första perioden gör en grupp som kallas för den ”tidiga bedömningsgruppen” den första bedömningen om rätten till sjukpenning. De tittar på om den sjuke har rätt till sjukpenning i förhållande till sitt ordinarie arbete. Det görs en utredning och om handläggaren behöver fler

uppgifter kan han/hon ringa eller skickar brev till den försäkrade och begära en komplettering.

Tidsaspekten är tre dagar från dagen försäkringskassan fått in en anmälan och detta sker i 75 % av fallen. Beslut om avslag sker inom 30 dagar. Bedömningen görs av läkarintyget, det är läkaren som sätter diagnosen och därefter ska läkaren skriva vilka effekter diagnosen har på individen, vilka symtomen är för just den här individen. Därefter ska läkaren ta ställning till arbetsförmågans nedsättning i det arbete som just personen i fråga arbetar med. Maria säger:

Det ställer ganska stora krav på läkarens dokumentation, hur läkaren skriver så att vi kan göra en bra bedömning. Och sen kan man ta ut uppgifter från arbetsgivaren, hur

arbetsplatsen ser ut, vad man gör för moment, hur dessa påverkar individen.

Det gör Försäkringskassans ”tidiga bedömare”. I sjukfall som har pågått i mer än 60 dagar kontaktas i regel den sjuke för att göra en bedömning om vilka åtgärder som behöver tillsättas för att den sjuke snabbare ska rehabiliteras. I det fall det behövs ett avstämningsmöte kallas den enskilde och läkaren för en diskussion om olika alternativ. Om den sjuke anser sig vara för sjuk och vägra delta i rehabiliteringsprocessen kan den drabbade förlora rätten till

sjukpenning om försäkringskassan har en motsatt bedömning. På frågan om det är rimligt att en människa som fortfarande är sjuk tvingas ut på arbetsmarknaden svarar hon:

Ja, om det är så att man bedömer att det finns någon form av arbete på den reguljära

arbetsmarknaden som man skulle klara av, så är man inte berättigad till sjukpenning. Och det behöver inte betyda att man är så att säga ”frisk”. Utan det betyder att man har en

arbetsförmåga till att utföra vissa arbetsuppgifter.

Efter sex månaders sjukskrivning ska man ha särskilda skäl för att få sjukersättning. I den nya sjukförsäkringen syftar det till den bedömning som görs när man har sjukpenning i anslutning till dag 180. Med det menas att man kan skjuta upp en bedömning mot den reguljära

arbetsmarknaden, om det finns en plan, ett medicinskt underlag, en överenskommelse med arbetsgivaren där det görs en bedömning om att det är stor sannolikhet att den sjuke kan återgå till ordinarie arbete eller annat arbete innan dag 365. Så här säger Maria:

Om personen är för sjuk för det eller om det finns misstanke om att personen inte kan göra det, då görs en bedömning mot den reguljära arbetsmarknaden. Det betyder inte att den sjuke

blir av med sjukpenningen, men det betyder att man gör en bedömning mot den reguljära arbetsmarknaden.

Är den sjuke så sjuk att han/hon inte klarar av något arbete på arbetsmarknaden får han/hon behålla sin sjukpenning. De som inte klarar av sitt arbete kan bli uppsagda av sin arbetsgivare efter Försäkringskassans bedömning mot den reguljära arbetsmarknaden. Detta ska ske enligt den arbetsrättsliga processen där den enskilde, arbetsgivaren och facket är inkopplade, men Försäkringskassan deltar inte i det. Det betyder att den sjuke, på grund av sin sjukdom, kan förlora både sin anställning, sin sjukpenning och tvingas ställa sig som arbetsökande på Arbetsförmedlingen.

Men hur har man tänkt här, är det inte för hårt?

I propositionen är det ju tänkt som en omställning inför ett nytt jobb och därmed ska den arbetsförmåga man har utnyttjas. Och det är hårt och man måste söka arbete på hela

arbetsmarknaden i hela Sverige. Men har man ett medicinskt underlag som säger att man inte söker till alla arbeten som gäller på arbetsmarknaden… men en del jobb där man har en arbetsförmåga.

Arbetsförmedlingen ska bidra med råd och stöd. I de fall där man har en arbetsförmåga, men inte kompetens, kan Arbetsförmedlingen rusta upp en individ för ett nytt jobb. Det kan vara så att många människor framöver kommer att återvända till sina jobb, trots att de är sjuka, i rädsla för att hamna i arbetslöshet.

Jag frågade Maria om vad en person, med begränsad arbetsförmåga, egentligen har för möjligheter på arbetsmarknaden. Hon svarade:

Det skulle egentligen en arbetsförmedlare svara på, men visst kan jag svara på det.

Med den erfarenheten jag har och den konjunkturnedgång vi har så visst kommer det att uppstå problem. Det är jag helt övertygad om.

5.1.3 Arbetsförmåga

Det centrala i varje bedömning är arbetsförmågan. Handläggaren gör en bedömning om den sjuke har en arbetsförmåga till 25 %, 50 %, 75 % eller om den sträcker sig till hela 100 %.

Men hur definieras arbetsförmågan på Försäkringskassan? Maria svarar:

Ja, det är en intressant fråga. Det finns till och med en arbetsförmågautredning som håller på att göras på riksnivå, regeringsnivå. Så det här begreppet diskuteras, vad är det egentligen?

Men vad vi har då att gå efter är om man kan klara av att utföra arbetsuppgifter som ingår i ett yrke.

Det är tydligt att även det som den sjuke klarar av att göra hemma i sin dagliga livsföring kan spela en viktig roll i bedömningen av arbetsförmågan. I Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2002:17) om sjukersättning och aktivitetsersättning står:

”För att hushållsarbete i hemmet ska påverka bedömningen av rätten till sjukersättning och aktivitetsersättning, bör utredningen visa att arbetsinsatsen skulle kunna användas i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete och att den försäkrades arbetsförmåga därmed inte kan anses vara helt eller i det närmaste helt nedsatt”. Maria förklarar:

Det betyder helt enkelt att de uppgifterna man gör hemma ska man kunna översätta och kunna klara av. Ett yrke helt enkelt, ett arbete på arbetsmarknaden.