De nya reglerna i sjukförsäkringen uppkom efter att befolkningen beskylldes för utnyttjande av sjukförsäkringen. De sjuka fick allas blickar på sig. Undersökningarna visade att det omfattande fusket, som alla talade om, inte alls var så omfattande. Men beskyllningarna minskade inte för det. Opinionen växte och staten kunde försämra sjukförsäkringen utan större protester.
Alliansregeringes mål är att öka sysselsättningen för att minska utanförskapet. De åtgärder som har vidtagits är ökade inkomstskattesänkningar som förklaras med att; när människorna kommer att känna av att de får mer i plånböckerna kommer fler att söka sig i arbete. Det är uppenbart att tanken bakom dessa yttringar är att locka alla de som inte arbetar, de som anses försörjer sig via systemet, de som fuskar till sig sjukersättning. Denna tanke har sin grund i den uppfattning vissa grupper i samhället har. Dessa grupper har makt och höga inkomster men är motvilliga att bekosta de gemensamma försäkringarna via inkomstskatter. De gemensamma försäkringarna anses vara utnyttjade av de som inte bidrar med något, de lata som utnyttjar systemet, de som inte vill göra rätt för sig. Att samtidigt försämra
sjukersättningen är ingen tillfällighet. De gynnade grupperna har råd att skaffa sig egna privata försäkringar och då har de ingen behov av ett välfärdsstat. Arbetsledaren Anders säger: ”Men vill de ha folk som är uteliggare så är det perfekt. Man ska ha råd att betala den här försäkringen och då ska man ha ett arbete. Välja… köpa mat eller betala försäkring”.
På samma gång råder en hög reflexigvitet på arbetsmarknaden. Globaliseringen har bidragit till ökade möjligheter för företagen att i jakt efter ökade vinster flytta verksamheten till lågavlönade länder. Företagen som är kvar använder sig av en allt mer avancerad
produktionsteknik och reducerar sin personal till minimum. Arbetskraftsutbudet gör att de kan välja bland de bästa som passar in och det finns gott om frisk arbetskraft. Människor med en begränsad arbetsförmåga är ingen intresserad av i en överflöd av frisk arbetskraft. De
stigmatiseras och utesluts .Samtidig lägger man skulden på dessa människor som inte har varit lycklig lottade då får de skylla sig själva för sin oförmåga.
De nya reglerna bestämmer hur länge man får vara sjuk. Men sjukdom är inget man kan bestämma över. De drabbade stressas och pressas samtidigt förväntar sig myndigheterna att individen aktivt ska se till att rehabiliteras snabbt. Vägrar den försäkrade delta i någon form av rehabilitering på grund av sin hälsotillstånd kan hon/han straffas med en indragen
sjukpennin eller utförsäkring. Klarar inte den sjuke att utföra sitt arbete på arbetsplatsen inom en viss tid kan han/hon avskedas av arbetsgivaren. Samtidigt sker en utförsäkring om
Försäkringskassan tycker att den sjuke har en arbetsförmåga att utföra ett annat arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Men på arbetsmarknaden väljs de bort.
Det framkommer i resultatet att Försäkringskassan har gjort bedömningar om att vissa sjuka har en arbetsförmåga vilket har visat sig inte stämma senare. Dessa människor har inte klarat av ett arbete på en så kallad ”anpassad arbetsplats”. Arbetsledaren Anders pratar om ett antal människor på en och samma arbetsplats då uppstår frågan: hur många människor totalt har fåt en liknande bedömning fast de inte äger en arbetsförmåga? De betyder att de svårt sjuka kan drabbas väldig hårt av de nya reglerna. De tvingas till ett arbete som de inte kan utföra.
Läkarna har fråntagits kompetensen att avgöra själva om patienten har en arbetsförmåga och arbetsförmågans omfattning. Ett läkarintyg kan ifrågasättas inte bara av Försäkringskassan utan också av arbetsgivaren. Den makbefogenhet har även arbetsgivarna i dagsläget.
Läkarintyget betraktas som en rekommendation och inte något tillförlitlig dokument. Vi kanske inte behöver några läkare längre eftersom alla andra tycks vara bättre experter än läkarna själva.
Slutsatsen är att de människor med en begränsad arbetsförmåga har små möjligheter att få ett lämpligt arbete på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har ingen större intresse att anställa dessa personer. Mina respondenter delar en djup oro inför framtiden och den situation de befinner sig i. Blir de utförsäkrade drabbas även familjen. De drabbade kanske blir tvungna att sälja hus eller lägenhet för att kunna klara sig .Utförsäkras dessa människor utan att hänsyn tas till arbetsförmågan riskerar de bli ekonomisk utslagna.
Staten har genom det byråkratiska makten begränsad rättigheterna utan att först ha tagit hänsyn till konsekvenserna. Svårt sjuka och svaga drabbas hårt medan Försäkringskassan stolt visar att antalet sjuka har minskad.
Staten har en skyllighet gentemot alla sina medborgare även de med en begränsad
åtgärder inte enbart skattesänkningar som gagnar vissa grupper. Det ökar snarare
utanförskapet än att det bidrar till integration i samhället. Ska människor med en begränsad arbetsförmåga skickas ut i samhället för att arbeta måste anpassade arbetsplatser skapas för dessa människor. Många av dessa människor har jobbat hårt och förstört sin hälsa men idag vill ingen veta av de.
Robert är en av mina respondenter som har arbetat hela sitt vuxna liv utan att ha varit sjuk mer en tre eller fyra gånger några dagar åt gången. Han har förlorat all hopp och känner av den stigmatiserig och utanförskap som samhället förpassar honom till:
”Man är människa bara tills man har något att ge… råkar man bli sjuk duger man inte länge.
Snart kommer väl staten på att alla odugliga ska få en spruta för att befria världen”