Välfärdstatens plikt är enligt Bauman (1998) att ansvara och garantera alla sina medborgare trygghet och en överlevnad med värdighet. För de flesta människor är det en självklarhet idag.
De sociala kollektiva försäkringarna som finansieras genom skatteintäkter innefattar alla invånare, bortsett från den enskildes bidrag till det allmänna välståndet. (Bauman 1998) Välfärdstatens uppgift att utjämna sociala orättvisor i samhället, har visat sig vara svårt att uppfylla allt mer under de senaste åren, främst på grund av de höga kostnaderna som tynger de statliga finanserna. För att hålla jämna steg med kostnaderna för välfärden behöver staten få in mer pengar i form av inkomstskatteintäkter från både medborgare och företag. Det förutsätter en full sysselsättning i samhället vilket betyder att de flesta i arbetsför ålder ska vara i arbete och ha inkomster. (Södersten (red)2005). En full sysselsättning har uteblivit och stora nedskärningar har gjorts i socialförsäkringen (Lindberg 1999). Det som händer har sin förklaring i de yttre omständigheterna som påverkar samhället.
En tydlig faktor i den minskade sysselsättningen är den allt mer utvecklade tekniken inom produktionen som medverkar till att företagen behöver mindre mänsklig arbetskraft.
Globaliseringen och den fria rörligheten har en stor medverkan i den situation som har
uppstått idag. Den fria rörligheten har skänkt företagen möjligheter att flytta verksamheten till länder med låga produktionskostnader på jakt efter ökade vinster (Bauman 1998). Staten går miste om skatteintäkter samtidigt som allt fler människor hamnar i arbetslöshet. Staten har små möjligheter att få företagen att stanna genom löften om skattesänkningar, företagen vill då även ha sänkta löner för arbetarna vilket hindras av de fackliga avtalen. Företagen driver påtryckningar på politikerna genom allt mer ökade krav som påverkar och försvagar de fackliga organisationerna som förlorar makt (Lindberg1999:182f). Det är förklaringen till de alltmer otrygga anställningsvillkoren. Det stora arbetskraftsutbudet gör att företagen kan välja och vraka bland den outnyttjade arbetskraften. De väljer oftast personer med höga
kvalifikationer och en prestationsförmåga som passar arbetsgivaren (Södersten (red)2005).
Kostnaderna för staten är stora och allianspolitikernas mål är att öka sysselsättningen och utanförskapet som arbetslösheten bidrar till. De insatser som allianspolitikerna har inriktat sig på är att öka lönsamheten för de som arbetar genom inkomstskattesänkningar
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=828564 ).Skattesänkningar förutsätter oftast nedskärningar i välfärden. Det gagnar vissa grupper i samhället som främst tänker på sina egna intressen. Dessa grupper som oftast har höga inkomster är inte längre intresserade att betala för den gemensamma välfärden och för de onyttiga som inte bidrar med något (Lindberg 1999: 126ff). Dessa grupper har även påverkat våra politiker som beskyller befolkningen för att utnyttja välfärdsystemet. Medborgarna beskylls för att sjukskriva sig allt mer för att slippa arbeta. ( Hetzler 2005:11f). Även då undersökningarna visade att det inte fuskades i den omfattning som man hade trott minskade inte beskyllningarna. Det gagnade staten som genom att få medborgarna att tro på dessa beskyllningar, smidigt kunde ändra reglerna i sjukförsäkringen utan större protester
(http://www.aftonbladet.se/debatt/article1890910.ab).
Läkarna anklagades för att skriva sjukintyg till höger och vänster (Hetzler 2005:11). Både Försäkringskassan och staten var överens om att läkarnainte kunde sköta sitt jobb tillräckligt bra och de var i behov av disciplinering. Läkarna fick nya rekommendationer för hur länge en sjukskrivning skall pågå beroende av diagnos. Rekommendationerna utvecklades av
Försäkringskassan och Socialstyrelsen på uppdrag av staten.
(.http://www.socialstyrelsen.se/amnesord/halso_sjuk/forsakringsmedicin/ ).
Enligt Weber (Eriksson & Markström, 2007) är maktförhållandet i samhället ett förhållande mellan härskare och undertryckta. Att utöva makt innebär att en individ driver fram sin vilja i fråga om vad en annan individ ska göra. Östberg (Eriksson & Markström, 2007) menar att individen aldrig möter makten eftersom alla beslut fattas av någon annan, mellan individen och makten finns byråkratin. Maktutövandet i samhället sker på ett indirekt sätt genom ett institutionaliserat regelverk. Det innebär att staten och den offentliga sektorn har monopol på den legitima tvångsmakten och maktutövandet (Eriksson & Markström, 2007).
Maktutövandet sker genom byråkratin. Weber såg på byråkratin som den effektivaste organisationsform som existerar där uppgifter styrs av bestämda regler och tillvägagångssätt (Giddens 1993). Försäkringskassan betraktas som en byråkratisk organisation som lyder under staten. Inom den byråkratiska organisationen finns en tydlig makthierarki likt en pyramid med de mäktigaste beslutsfattarna på toppen. Den högsta positionen styr och kontrollerar andra underliggande som i sin tur kontrollerar andra underliggande.
Maktutövanden mot den enskilda individen drivs i min studie av Försäkringskassan där respondenterna befinner sig i ett beroendeförhållande gentemot Försäkringskassan. Med beroendeförhållande menas att individen är i behov av ekonomisk ersättning för sin livsföring.
I intervjuerna med Försäkringskassans handläggare tar sig främst maktbegreppet till uttryck i fråga om bedömning för individens rätt till ersättning vid sjukdom. Försäkringskassans handläggare har makt att själva bedöma en individs ärende oavsett vad som framkommer i läkarintyget. De tar hjälp av Försäkringskassans läkare endast när de behöver en utförligare tolkning av läkarintyget. Alltså innebär detta att de har större makt till att avgöra
arbetsförmågan hos den sjuke individen än den legitimerade behandlande läkaren.
Här uttrycks makten som Försäkringskassan har över läkarna då de ifrågasätter läkarintyget.
Försäkringskassan har makten att avgöra bedömningen i ärendet och kanske ta ifrån rätten till sjukpenning för den sjuke även fast den innehar läkarintyg.
Maria som är handläggare på Försäkringskassan berättar att de nya reglerna i sjukförsäkringen som har tillkommit den 1 juli 2008 ställer större krav på att den sjuke ska komma tillbaka till arbetet. Det finns tidsgränser som måste hållas och det är endast ett antal dagar som man får vara sjukskriven. Om man har ett arbete och pga. sjukdom inte kan utföra arbetet kan man ändå ha en arbetskapacitet i en annan verksamhet och ska utnyttjas så snabbt som möjligt. En studie som har gjorts på uppdrag av TCO visar att arbetsgivarna inte visar något större intresse att rekrytera människor som har varit sjukskrivna och inte klarat av sitt tidigare arbete. Arbetsgivarna väljer att utesluta de människor som inte har full kapacitet att utföra ett arbete. http://www.suntliv.nu/AFATemplates/Page.aspx?id=12256
Enligt Goffman (2005) kan sjukdom betraktas som ett stigma. Han menar att människor som avviker från den dominerande samhällsnormen och som upplevs som annorlunda blir
stigmatiserade. Individens egenskaper eller drag kan utmärka sig från majoriteten vilket medför att majoriteten ”de normala” sätter en stämpel på individen. Den utmärkande egenskapen kan t ex. vara handikapp, missbruk av något slag, psykiska problem m.fl (Goffman 2005:12f).
Maria säger att den sjuke på grund av sin sjukdom, kan förlora både sin anställning,
sjukpenning och tvingas ställa sig som sökande på arbetsförmedlingen. Hon anser att det finns både positiva och negativa sidor med den nya sjukförsäkringen. Det som är positivt är att det gagnar vissa försäkrade medan andra med kroniska sjukdomar får det svårt. Det betyder att
vissa människor kommer att tvingas ut i arbetslivet trots sjukdom. Arbetsledaren Anders säger att han har fått människor som han inte kan ordna ett passande arbete till och det är de som han tycker hamnar mellan stolarna.
Vi har ett fall nu som vi har överlämnat till företagshälsan, men vad som händer i februari vet vi inte. Vi vet inte vad beskedet blir. Förmodligen säger de…jag ska inte dra förhastade slutsatser men… att Försäkringskassan godtar det som företagshälsans läkare säger.
Men om Försäkringskassan inte godtar det då blir han utan ersättning… och han kan inte jobba… då blir socialen nästa.
Försäkringskassan har bedömt att dessa människor har en arbetsförmåga men de kan inte utföra ett arbete som finns på en så kallad ”anpassad arbetsplats”. Det betyder att dessa människor inte har någon kapacitet att utföra ett arbete på ett anpassad arbetsplats och de kommer sannolikt inte att kunna återfå en kapacitet på den öppna arbetsmarknaden heller.
Detta innebär att den som är sjuk och oförmögen stigmatiseras (Goffman 2005) och det kan leda till social uteslutning vilket innebär att det begränsar individens möjligheter att delta som fullvärdig medborgare i samhället. Uteslutning kan bero på ett beslut som ligger utanför individens kontroll (Giddens 2003) vilket framträder i det här fallet.
Läkarna är underordnade Försäkringskassans och Socialstyrelsens rekommendationer för sjukskrivningar och måste vara restriktiva vid sjukskrivningar. I min studie anser
arbetsledarna att vissa läkarintyg borde ifrågasättas. Sven som är mest positiv till de nya reglerna i sjukförsäkringen ställer sig kritisk till läkarintygen och anser att vissa läkare borde fråntas rätten att skriva läkarintyg. Han anser även att det fuskas mycket fast ingen erkänner och att det finns folk som har fått förtidspension och arbetar svart. Det är tydligt att de finns många i samhället som har den uppfattningen (Hetzler 2005:11), till och med staten, trots att undersökningarna har visat att fusket är inte utbrett som en del tror
(http://www.aftonbladet.se/debatt/article1890910.ab ).En av respondenterna har råkat ut för misstro på företagshälsovården där hennes problem ifrågasattes. Kort därefter opererades hon i båda sina händer. Konsekvenserna av stigmatiseringen kan uttrycka sig i att de sjuka får svårt att tas på allvar. I vissa fall även hos vårdgivarna.
Det centrala i varje bedömning och utredning är arbetsförmågan hos den sjuke. Den sjuke kan
begreppet ”arbetsförmåga” har ingen riktig definition. Det pågår en arbetsförmågeutredning på riksnivå enligt Maria. Hetzler (2005) anser att tanken bakom arbetsförmåga är att reducera antalet berättigade människor till ersättning genom att arbetsförmågan bedöms mot hela reguljära arbetsmarknaden. De grundläggande sociala rättigheterna kan inte tas bort men ersättningsgraden kan ändras och antalet berättigade minskas. Makten kan ta till många uttryckssätt och reducera de grundläggande sociala rättigheterna till minimum. Det visar att staten har fattat ett beslut utan att först ha definierat begreppet ”arbetsförmåga” och det innebär att Försäkringskassans handläggare själva kan avgöra vad ”arbetsförmåga” är och kan tolka det på sitt sätt. I Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2002:17) står det tydligt att den sjukes förmåga till att klara av hushållsarbetet kan vara av betydelse i bedömningen av arbetsförmågan.
(http://lagrummet.forsakringskassan.se/cgi/nphstamppdf.pl/BASIS/ris/wexrar/rar_pdf/DDD/6 6.pdf ). Det betyder att en handläggare i sin befattning har en maktbefogenhet att göra en bedömning efter en egen uppfattning och utifrån de underlag som ligger till grund i ärendet.
Arbetsledaren Anders säger att Försäkringskassan nästan inte godtar några sjukdomar som kan hålla den sjuke borta från arbetslivet. Det sätter en stor press på arbetsledarna som är tvungna att hitta en arbetsplats till den sjuke fast han/hon kanske inte kan ta sig till jobbet fysiskt.
Arbetsledarna är överens om att reglerna är tuffa fast det finns människor som inte behöver vara hemma vid sjukdom, men det beror på vad de lider av. De ser att det finns ett enormt behov av lättare arbetsplatser men ingen vill finansiera det. Att det kan finansieras av staten via skatteintäkter är knappt troligt. Bauman (1998) säger att när välfärdstaten anses fylla bara en funktion, som att hjälpa en liten underlägsen grupp av invånare, är majoriteten inte lägre intresserade av att delta och finansiera det gemensamma.
Den minskande sysselsättningen på arbetsmarknaden och det stora arbetskraftsutbudet (Södersteds (red 2005) gör att de sjuka och människor med en reducerad arbetsförmåga utesluts från arbetsmarknaden. Dessa människor bär ett stigma, de anses mindre värda av majoriteten (Goffman 2005). TCO:s undersökningar visar klart att arbetsgivarna inte är intresserade av sjuka eller människor som har varit sjuka och inte har klarat av ett tidigare arbete (http://www.suntliv.nu/AFATemplates/Page.aspx?id=12256). Andra undersökningar pekar på att 1998 arbetade 320 000 människor mindre än vad de egentligen ville göra (Lindberg 1999). Paradoxen i det hela är att staten via Försäkringskassan gör allt för att
reducera antalet sjuka genom de nya reglerna sjukförsäkringen. De drabbade tvingas ut på en arbetsmarknad som inte vill ha människor med en nedsatt arbetsförmåga.
Organisationen där arbetsledarna arbetar har ett krav från staten; att 5% av arbetarna årligen ska övergå till andra anställningar utanför organisationen. Men dessa krav har varit svåra att uppfylla även då arbetsgivarna har erbjudits lönebidrag för arbetarna. En förklaring till det är att arbetsgivarna inte är intresserade av dessa människor. En annan förklaring är att de anställda känner en större trygghet på arbetsplatsen och inte är villiga att arbeta utanför organisationen. Med tanke på den stigma som de anställde bär med sig är det kanske inte så konstigt. Även respondenterna är medvetna om det värde de har på arbetsmarknaden. Så länge de hade något att ge betraktades de som fullvärdiga medborgare. Men vid sjukdom är de mindre värda.
De sjuka medborgarna är en minoritet som saknar resurser och möjligheter till att påverka politikerna och få sin röst hörd och därmed kan de betraktas som socialt uteslutna (Giddens 2003). Dessa människor är inte själva ansvariga för sin oförmåga att följa samhällsordningen och den rådande normen men majoriteten tar ingen hänsyn till detta. (Bauman 2006:123f).
Dessa människor utesluts av majoriteten som tycker att de får skylla sig själva för den situation de befinner sig i.
De nya reglerna i sjukförsäkringen innebär att de sjuka har en begränsad tid på sig att bli friska och arbetsdugliga
(http://www.forsakringskassan.se/privatpers/sjuk/nya_regler_080701/bed_arbform/index.php) De sjukskrivna respondenterna upplever en press som påvekar hälsan negativt.
Respondenterna känner en djup oro inför framtiden och en maklöshet som uttrycker sig i rädsla. Men vem har makt att bestämma över sjukdomen? Lisa säger:
Det är ingen människa som vet om jag är frisk om 12 månader, det kan kanske ta 16 månader, 18 månader eller så går det snabbare. Det vet man inte. Det tar den tid det tar. Jag förstår att man inte kan vara sjukskriven i all oändlighet men det måste vara individuellt, man måste ge den personen som behöver det mer tid på sig. Där borde man ha varit lite mer flexibel. Men samtidigt förstår jag att man inte kan vara sjukskriven åratal .Har du en sjukdom i botten så har du, även om de tar sjukpenningen för en så blir man inte friskare för det. Sjukdomen är kvar.
Statens marginalisering av de sjuka och stigmatiseringen tar sig i uttryck i tvångsåtgärder som genom den byråkratiska makten, Försäkringskassan, utesluter de sjuka från sjukförsäkringen.
Det betyder inte att individerna blir friska och arbetsdugliga men det gagnar statens finanser att minska på kostnaderna för sjukersättningen. Den sjuke kan tvingas ut på en arbetsmarknad där han/hon inte är önskvärd. Samtidigt kan den drabbade vara för sjuk för att kunna arbeta.
Utförsäkringen betyder inte att staten kommer att vara fri från det grundläggande ansvaret som ska tillförsäkra den enskilde en värdig överlevnad (Hetzler 2005:19f). En överlevnad med värdighet betyder att den behövande har rätt till hjälp av staten för sin överlevnad efter en behovsprövning (Bauman 1998:67ff). Det förutsätter att den behövande inte har några egna medel. Det betyder att den sjuke som är utförsäkrad och som har bostad, hus eller bil först måste sälja dessa för att kunna överleva, innan han/hon kan få hjälp av staten.
Respondenterna har tänkt på konsekvenserna vid en utförsäkring. Robert upplyser om att om han blir utförsäkrad måste han kanske sälja sitt hus och Jenny säger att familjen kanske måste sälja lägenheten och flytta hem till hennes mamma. De människor som kommer att vara i behov av statliga medel för sin överlevnad kommer att stigmatiseras ytterligare. Det finns undersökningar som visar att majoriteten av befolkningen ser med misstänksamhet på de som får bidrag. Samtidigt tvingas bidragstagarna att acceptera en inskränkning på den personliga integriteten (Palme, Wennemo (red 1996:48f).
Dessa människor stigmatiseras mångdimensionellt. Samhället anser att de sjukskrivna är fuskare, de som utnyttjar systemet. På arbetsmarknaden stigmatiseras de som en icke
funktionell arbetskraft. På Försäkringskassan kan de stigmatiseras då man inte tar sjukdomen och sjukdomsproblemet på allvar. De kan stigmatiseras i vården där läkarna följer
instruktionerna från Försäkringskassan och Socialstyrelsen och inte vågar sjukskriva dem.
Dessa stigmatiserade människorna blir socialt uteslutna, som bidrar till begränsade
möjligheter att delta i samhället som fullvärdiga medborgare. De kommer att leva som socialt uteslutna så länge de är i beroendeförhållande gentemot staten eller Försäkringskassan.
Enligt Weber är byråkratin den effektivaste organisationsformen som finns, där uppgifterna styrs av bestämda regler och tillvägagångssätt. Han anser att den byråkratiska metoden säkerställer de fastställda regler och beslut och begränsar individens handlande efter en egen uppfattning (Giddens 2003). Arbetsledaren Sven arbetar i en byråkratisk styrd organisation
och han utrycker sin frustration över att de anställda inte har något att göra och sin oförmåga att göra något åt det. Den enskilde kan inte påverka sin situation lika lite som tjänstemannen kan påverka den toppstyrda organisationens beslut. De anställda inom Försäkringskassan har liksom Sven inget att säga till om i de fall de känner av en orättvisa. Det är viktigt att hålla arbetet ifrån egna personliga känslor anser Maria.
Vi ska inte göra en värdering av uppdraget utan vi ska utföra uppdraget som ett arbete. Och det är självklart att handläggaren påverkas när man måste ge ett negativ besked. Man är människa i sitt arbete. Och vi har olika förmågor i att hålla det ifrån sig, det är en jättestor skillnad.
Omorganisationen på Försäkringskassan gör att den försäkrade kanske sällan kommer att möta makten och sina beslutsfattare i framtiden. Det opersonliga kommer att vara ännu mer opersonligt. Nästan allt kommer att skötas via telefon.