Förändringarna i samhället

Det sker ganska stora förändringar i samhället och vad händer om vi blir tvungna att betala privata försäkringar i stället för det system som vi har idag? Arbetsledarna är överens om att det blir billigare men Anders ser stora risker med det:

Klart att det är billigare. Men vill de ha folk som är uteliggare så är det perfekt.

Man ska ha råd att betala den här försäkringen och då ska man ha ett arbete.

Välja… köpa mat eller betala försäkring.

Klasskillnaderna har ökat men Sven anser att det har fackföreningarna medverkat till.

Det har hela tiden skett en procentuell ökning av lönen i stället för kronor och ören.

Procentuell höjning det har facket alltid drivit.

Anders nämner att man i Ryssland har prövat att ha samma löner för läkare och

grävskopmaskinister, men att det inte har fungerat. Men han förstår att det kostar lika mycket att gå till tandläkaren för arbetaren som för direktören och mjölken kostar lika mycket för båda.

5.2.7 Organisationen

De mål som ställs på organisationen, att 5 % av de anställda årligen ska övergå till andra arbeten i samhället, har inte uppfyllts. Arbetsgivarna som anställer dessa arbetare erbjuds ett lönebidrag under en viss tid som kan kompensera den frånvarande arbetsförmågan.

Jo det går åt helvete… det går inte alls. Vi har inte heller folk som letar efter praktikplatser.

Det finns motiverad personal men det finns ingen som letar. Alla praktikplatser som vi har haft tidigare har inte lett till jobb men kanske en tredjedel.

Det är svårt att svara på vad det beror på. En anledning är att företagarna inte är villiga att anställa människor med en nedsatt arbetsförmåga och en annan anledning kan vara att personalen känner sig trygga på arbetsplatsen och är ovilliga att ge sig ut på den osäkra arbetsmarknaden. Sandra tror att det beror på att personalen får arbeta i ett lugnare tempo.

Många arbetar 8 timmar men är inte arbetsföra för mer än 6 timmar. Sven anser att det var feltänkt från början.

Det är fel för då vänjer de sig vid det och då vet de inte hur de är där ute. Man ska arbeta efter sin förmåga inte efter tempo. Människor tittar på varandra och

resonerar; varför ska jag göra fler om han bara får göra en.

Sven är besviken eftersom arbetet på organisationen inte flyter som det är tänkt att det ska göra.

Vet du att det är psykisk påfrestande att sitta här, alla möten och alla papper som ska fyllas i och som inte leder till något nytta. Och så sitter där ute 20 personer som inte har något att göra och ingen jävel bryr sig. Ingen skaffar jobb till dem. Alla skyller på alla. Så kanske personalledaren inte ska jobba mer än 4 timmar om dan. Vi kan inte göra något… order uppifrån. Och vad gör vi personalledare vi ska inte skaffa jobb det är andra som ska göra det, men det gör de inte. Skulle det här drivits enskilt så skulle det varit bättre.

5.3 De sjuka

Jag har intervjuade 4 personer som är sjukskrivna. Jag tagit del av de drabbades upplevelser och svårigheter som de mött i det vardagliga livet samt erfarenheterna kring de nya reglerna i sjukförsäkringen.

5.3.1 Lisa

Lisa är 36 år och lever i ett samboförhållande med sin kille. Lisa har arbetat heltid på ett företag. Stressen och de krav som Lisa ställde på sig själv blev för mycket och hon hamnade i ett utmattningstillstånd. Hon blev heltidssjukskriven. Efter en tid försökte hon återvända till jobbet på 50 % men Lisa klarade inte av det och blev heltidsjukskriven igen. Efter ytterligare en tid gjorde hon ytterligare ett försök på 50 % men kände att det var för mycket och gick ner i tid till 25 % . Det har fungerat bra och hon har nu arbetat så i ett halvår.

De nya reglerna

Nu har Lisa konfronteras med de nya reglerna i sjukförsäkringen hon måste från och med januari 2009 börja gå upp i tid till 50 % och innan årets slut ska hon arbeta heltid. Hon känner sig redo för att gå upp i tid till 50 %, men det innebär att hon gör nu en ökning till 100 % och det är inte lite. Hon behöver tid för att acklimatisera sig och ingen kan säga att hon blir återställd på 3 eller 4 månader och beredd att gå upp till 75 % och därefter på 100 % i tid. De krav som riktas mot henne att bli fullständigt frisk under ett år känns stressande. Blir hon inte frisk har hon inget att leva på efter ett år. Hon var på ett avstämningsmöte med

försäkringskassan, läkaren och arbetsgivaren för att diskutera hennes återgång i arbete.

Det som jag störde mig på var att försäkringskassan hela tiden poängterade; nu har du bara ett år kvar med sjukpenning. När hon märkte att jag blev stressad av det så sa hon; men du får inte stressa dig och tänka på det. Det var ju hon som sa det och det är klart att det påverkade mig… att jag har bara ett år kvar.

Arbetsförmåga

Lisa har varit på utredning kring vilka problem hon har och hur dessa påverkar hennes förmåga att arbeta. Utredningen kom inte fram till något annat än att hon behövde tid att återhämta sig.

Hon är glad att hon är så pass bra att hon klarar av 25 % och att hon känner sig beredd att försöka gå upp i tid. Hon hoppas att det ska gå bra men hon skulle inte i dagsläget kunna försöka sig på mer.

Arbetsgivarens insatser

Hon tycker om sitt jobb och arbetsgivaren försöker anpassa arbetsuppgifterna så mycket det går. Arbetsgivaren är förstående och villig att hjälpa henne samtidig som Lisa känner att hon har mycket att säga till om. Hon anser att hon har en enorm tur eftersom arbetsmarknaden utsorterar människor med en begränsad arbetsförmåga. Få arbetsgivare vill anställa dessa människor de är inte önskvärda.

Läkare

Lisa känner sig nöjd med sin läkare. Hon känner att han förstår henne samtidigt som han försöker hjälpa till så mycket det går att hon blir bättre.

Framtiden

Lisa är orolig för framtiden. Hon tycker inte att det är någon bra situation hon befinner sig i.

Hon har en begränsad tid på sig att bli frisk.

Det är ingen människa som vet om jag är frisk om 12 månader, det kan kanske ta 16 månader, 18 månader eller så går det snabbare. Det vet man inte. Det tar den tid det tar. Jag förstår att man inte kan vara sjukskriven i all oändlighet men det måste vara individuellt, man måste ge den personen som behöver det mer tid på sig. Där borde man ha varit lite mer flexibel. Men samtidigt förstår jag att man inte kan vara sjukskriven åratal .Har du en sjukdom i botten så har du, även om de tar sjukpenningen för en så blir man inte friskare för det. Sjukdomen är kvar.

5.3.2 Maria

Maria är 50 år och lever ensam i en tvårumslägenhet. Hon kom till Sverige som ung med sina föräldrar, som numera är döda. Någon annan närstående har hon inte boende i Sverige. Hon har arbetat i många år som restaurangbiträde. Restaurangarbetet var tung och påfrestande för kroppen, ryggen, nacken och axlarna. Maria sa upp sig och fick ett annat jobb inom industrin där hon arbetade i många år med montering av olika saker tills hon blev sjukskriven år 2004.

Hon hade fått allt mer ont i ryggen, nacken, armar och hon kunde inte använda sina händer längre. Hennes läkare sjukskrev henne på heltid och efter en tid fick hon tidbegränsad sjukersättning. Hon fick gå igenom två operarationer men resultatet blev inte som hon hade förväntat sig. Efter ingreppet har hon en senknuta i ena handen och känner av stickningar och domningar i båda händerna. Hon är väldig svag i sin vänstra hand och hon kan inte använda den som hon vill. Hemma klarar hon sig ganska bra men hon behöver hjälp med

fönsterputsning, byte av gardiner, storstädning samt hjälp med att handla eftersom hon inte klarar av att bära hem kassarna själv. Hennes goda vänner ställer alltid upp och utan dem skulle hon inte klara sig. Under hela hennes liv har hon älskat att laga mat och hon är glad att hon fortfarande klarar av det. Hon tyckte även om att baka men det gör hon inte längre. Det är alldeles för jobbigt. Läkarna har behandlat henne med kortison och värkmediciner. De starka värkmedicinerna har bidragit till att hon har fått magsår. Värken i händerna gör att hon sover dåligt och hon är tvungen att gå upp flera gånger under nätterna.

De nya reglerna

Maria hade en tidsbegränsad sjukersättning som tog slut i november månad år 2008.

Hennes handläggare på försäkringskassan har beviljat henne en förlängning på 3 månader.

Det betyder att Maria förlorar sin sjukersättning från och med 1 mars år 2009. Hon har inte fått någon information från försäkringskassan om vad som kommer att hända med henne. Hon vet inte om hon kommer att tvingas ut i arbetslivet på heltid eller mindre. Hon är rädd och orolig.

Försäkringskassan har sagt bara att det finns inga pengar längre… Blir jag utförsäkrad måste jag jobba för att kunna leva. Men jag vet att jag kan inte klara av det även om jobbet är lätt. Jag vet inte vad som händer när man blir utförsäkrad, jag kan inte alla regler.

Arbetsförmåga

Maria har varit med olika rehabiliteringar och utredningar om hur stor arbetsförmåga hon har.

Jag har varit med i Pilla projektet förra året där jag har träffat både socionomer och agronomer. Det var en form av rehabilitering och utredning. Läkaren där kom fram till att jag skulle kunna klara av att arbeta 25 % eller 50 % inom ett år. Men det har inte blivit så.

Hon har även praktiserad på olika platser genom ”Pilla projektet” på studentkårens kök där hon fick diska och på ett dagis.

Pila projektet satte mig på dagis, det gick inte. De insåg att det var fel att skicka mig dit. Det var på småbarnavdelningen, där är man tvungen att lyfta barnen. Jag har ju problem med armarna.

Maria säger att hon inte vet om hon skulle kunna arbeta 25 % eller 50 % eftersom det beror på vad det är för jobb och hur jobbet kommer att påverka hennes händer. Ett lätt jobb skulle hon kanske klara av några dagar men problemet är att ett jobb ska utföras 7 dagar i veckan några timmar i sträck minst.

Arbetsgivarens insatser

Försäkringskassan har sagt till Maria att arbetsgivaren ska se efter om de kan ordna ett lättare arbete som hon ska pröva på. Än så länge har det inte blivit av och hon är osäker på att det finns något som hon skulle kunna klara av hos arbetsgivaren. Arbetsgivaren har kontaktat Maria och sagt att hon måste beställa tid hos företagshälsovården. Just nu går hon där hos läkaren, sjukgymnasten och går igenom olika utredningar om vad hon kan utföra med sina händer.

Läkarna

Maria har i början av sin sjukskrivning upplevt misstro mot hennes från företagshälsovården.

Det var en väldigt jobbig period, att ha ont och inte bli trodd.

Under den första tiden av min sjukskrivning var jag hos företagsläkaren och sjukgymnasten och då fick jag höra att det finns folk som går till läkaren fast de är inte sjuka.

Och då sa jag: jag har inga pengar att slänga bort på läkaren om jag inte är sjuk och betala massa mediciner. Sjukgymnasten sa: du bara klagar på att du inte klarar av någonting. Han sa det rakt i ansiktet på mig. Han ville att jag ska gå och packa böcker och jag sa att jag inte klarar av det. De erbjöd mig senare ett annat jobb, att sortera flaskor och backar men det gick jag inte med på för att jag vet vad det innebär för mina händer.

Läkaren som hon har nu är hon nöjd med. Hon känner att han verkligen lyssnar på henne och försöker hjälpa henne så mycket det går. Hon är medveten om att det inte finns mycket att göra. Hon kommer aldrig att bli fullständigt bra.

Framtiden

Mari vet att hon inte kan klara sig ute på arbetsmarknaden en längre period. Det finns inga arbeten för sjuka människor. Hon är glad att hon kan klara sig själv, att tvätta sig själv och laga sin egen mat. I framtiden kan dessa grundläggande förutsättningarna tas ifrån henne. Den förmågan som hon har i dagsläget kan tas ifrån henne om hon blir tvingad till att ta ett arbete som hon med svårigheter knappt kommer att klara, bara för att överleva.

Jag är orolig och rädd att inte bli utförsäkrad och skickad bara ut så där.

Har man jobbat så många år och sen när man blir sjuk kan man hamna på gatan . Så visst är man orolig.

Hon är samtidigt också rädd att hennes arbetsgivare säger upp henne på grund av att hon inte klarar av arbetet. Ett annat jobb skulle hon aldrig kunna få. Hon har aldrig tidigare varit på socialen och det skulle vara förödande att vända sig dit efter så många år i arbete. Som sjuk och utsliten är man ingenting värd idag.

5.3.3Robert

Robert är 44 år gammal, gift och far till två barn på 16 och 12 år. Han har arbetat sedan 1992 på ett företag som lagerarbetare. Han trivdes mycket bra med både arbetet och

arbetskamraterna. I slutet av 2006 råkade han ut för en bilolycka. Han blev skadad och har idag problem med, ryggen, nacken, och armarna. Efter olyckan låg han på sjukhuset i tre veckor. Efter hemkomsten har han kämpat sig igenom en tuff rehabiliteringsprocess. Han har varit sjukskriven tre eller fyra gånger i sitt liv men aldrig mer än en vecka i taget. Det som hänt har påverkat hela hans liv. Han har svårt att acceptera att han aldrig mer kan spela fotboll. Det har alltid varit hans stora intresse och passion. Tidigare skötte Robert allt kring huset själv men nu måste hantverkare anlitas. Hans dotter spelar fotboll men han kan inte följa med och titta på matcherna. Han lider av svåra smärtor och använder starka värktabletter och sover mycket lite på nätterna, då värken är som värst.

De nya reglerna

Fån början hade Robert en heltidssjukskrivning. Under år 2008 efter ett avstämningsmöte bestämdes det att Robert ska försöka börja jobba hos arbetsgivaren. Först 2 timmar med lättare arbete, som därefter skulle ökas på till 4. Men han kunde inte klara av jobbet. Hans arbetsgivare kunde inte erbjuda honom något annat lättare arbete. Försäkringskassan har gjort en bedömning om att han har en arbetsförmåga på 50 % och kan utföra ett halvtids arbete på arbetsmarknaden. Han måste nu ställa sig till arbetsmarknads förfogande eftersom han inte längre kommer att ha rätt till sjukpenning för den arbetsförda delen. Han känner sig maktlös.

Han kan inte förstå hur en människa som aldrig har träffat honom kan bestämma över hela hans liv.

Man är människa bara tills man har något att ge… råkar man bli sjuk duger man inte länge . Snart kommer väl staten på att alla odugliga ska få en spruta för att befria världen

Han säger att det inte är många som vet hur man blir behandlad som sjuk. Det visste inte han heller tidigare när han var frisk.

Tidspressen gör att man mår ännu sämre… och handläggarens frågor om vad man kan göra och vad man skulle vilja göra. Skulle jag kunna göra något, så skulle jag inte sitta här.

Arbetsförmåga

Enligt läkaren skulle han successivt kunna få en arbetsförmåga upp till 50 %. Men

försäkringskassans läkare anser att han har den arbetsförmågan nu och kan utföra ett arbete på arbetsmarknaden på halvtid. Han själv tror att han kanske skulle kunna arbeta med något lätt ett par timmar, men han vet inte med säkerhet.

Ett jobb kräver ganska mycket även om det är ett par timmar på en lättare

arbetsplats. Man ska ta sig till jobbet, klara av timmarna, sen ta sig hem igen och vila till nästa dag.

Arbetsgivarens insatser

Arbetsgivaren har gjort vad han kunnat för Robert. Robert känner till arbetsplatsen väl

eftersom han har jobbat där i nästan 15 år. Han vet att arbetsgivaren inte har några möjligheter att erbjuda honom ett lätt arbete efter hans behov. Enlig de nya reglerna kan han sägas upp om han inte klarar av något jobb hos arbetsgivaren och det förstår Robert.

Läkare

Robert tycker att han har en bra läkare men det är väldigt svårt att få tid hos honom och Robert har behövt komma dit ganska ofta eftersom han bara sjukskrivits lite i taget. Han går till sjukgymnasten en gång i veckan. Det betyder mycket för honom. Sjukgymnastiken har fått upp honom på fötterna. Men Robert försöker träna hemma dagligen efter ett speciellt schema från sjukgymnasten. Läkaren tror att han så småningom kommer att få en arbetsförmåga på 50%. Läkaren håller inte med Försäkringskassan om att Robert har en arbetsförmåga i dagsläget. Han har varit i kontakt med Försäkringskassan. Han har både ringt och skickat brev men Försökningskassans läkare har en annan åsikt.

Framtiden

Robert känner en stor oro inför framtiden och vet inte vad som kommer att hända men han har inga förhoppningar om att det skulle bli bättre.

Skulle jag bli utförsäkrad så vet jag inte vad som kommer att hända. Vi kanske måste sälja huset. Ute på arbetsmarknaden kan inte de friska skaffa jobb och vi ska inte tala om de sjuka och skadade.

5.3.4 Jenny

Jenny är 27 år gammal, är gift och har två barn, tvillingar som är 14 månader gamla. Hon arbetade som banktjänsteman vid sjukdomens början. Under januari 2006 fick hon ett ”skov”

som gjorde henne halvt förlamad. Efter en lång tid på sjukhuset fick hon diagnosen, MS Multipel skleros. Läkaren sjukskrev henne på heltid, men eftersom hon var provanställd gick hon tillbaka till arbetet i rädsla för att annars förlora jobbet. Hon klarade inte av det. När hon

dessutom fick beskedet att hon var gravid med tvillingar var hon tvungen att lyssna på läkarna och stanna hemma.

Nu är hon sakta på väg tillbaka, hon har gått på en 9 veckor rehabilitering, där hon har fått lära sig mycket om hur hon ska hantera sjukdomen för att kunna leva ett drägligt liv. Hon har problem med att gå långa sträckor och har nervsmärtor och ledsmärtor, främst i armar och ben. Hon lider även av ”fatigue” som är en enorm trötthet. Hon tar dock tabletter för detta men det hjälper måttligt. Bromsmedicinen som hon injekteras med, intramuskulärt en gång i veckan, får henne att må fruktansvärt dåligt i 24 timmar. Detta hade varit svårt att hantera även om hon bara skulle tänka på sig själv, men hon har även tvillingarna att tänka på och livet har inte blivit som hon hade tänkt sig. Hon känner en extrem lycka över sina fina barn.

Tröttheten är svår att hantera och hon har svårt att föra ett normalt socialt liv. Bara att gå till affären och handla, upplever hon som jätte jobbigt. Hon åker inte längre kommunalt eftersom folk och rörelse omkring henne känns för mycket. En MS-sjuk kan ha problem med filtret i hjärnan, vilket gör att irrelevanta saker inte kan sorteras bort i livliga miljöer. Det blir extremt tröttsamt.

Hon upplever att förmågan i ben och armar påverkar allt från att lyfta barnen till att tvätta

Hon upplever att förmågan i ben och armar påverkar allt från att lyfta barnen till att tvätta