Varför Jaruzelski kunde bli vald till president var av den anledningen att ledamöterna i den nyvalda riksdagen ville bibehålla sina ”goda” relationer med Sovjetblocket. Valet till president skulle utses av en fullständig enig församling. Utav alla Solidaritetsledamöter i både sejmen och senaten röstade endast en för Jaruzelski, alla andra lade ner sina röster. Eftersom alla ledamöter från PZPR och de andra två småpartierna röstade för, kunde slutligen Jaruzelski bli president. Ledamöterna från Solidaritet ville inte på något vis riskera den väg som låg framför dem. Polens Förenade Arbetarparti hade efter det här valet 1989 tagit stort stryk och sakta började partiet att vittra sönder. Ministrar, i den nya regeringen, började hoppa av sina poster, interna strider blossade upp och flera ledamöter började öppet tala om en fullständig reformering av partiet. I januari 1990 samlades kommunistpartiet för en sista kongress och på denna kongress upplöstes PZPR. Ett nytt parti bildades, Republikens Polens Socialdemokratiska Parti (Socjaldemokracja Rzeczpospolitej Polskiej – SdRP) som senare skulle bli SLD. Ledaren som valdes för det här partiet blev Alexander Kwaśniewski (Johnsson 2005: 296; Millard 1999: 81-82).
Arbetslösheten och inflationen i Polen ökade ständigt mellan 1989-1990 och fraktioner inom Solidaritet började nu synas. Tadeusz Mazowiecki som primärminister förde en liberal politik och började avdistansera sig från Wałęsas traditionella Solidaritetspolitik. Solidaritets ledare, Lech Wałęsa, hade med avsikt inte ställt upp som primärminister 1989 eftersom han hade tankar på att bli president. Nu när PZPR hade upplösts och Jaruzelski i praktiken inte hade något stöd i ryggen utlystes det ett nytt presidentval i december 1990. Både Mazowiecki och Wałęsa ställde upp som presidentkandidater tillsammans med fyra andra som hade lyckats få ihop 100000 namnunderskrifter som krävdes för att få ställa upp. I andra valomgången fick Wałęsa drygt 74 % av rösterna och blev Polens första demokratiskt valda president (Millard 1999: 83).
26 Nu började det bildas partier, som det tidigare aldrig förr hade kunnat göras i Polen. Mazowiecki bildade ett socialliberalt parti, Demokratiska Unionen (UD) och andra liberala anhängare från Solidaritet bildade Liberala Demokratiska Kongressen (KLD). Mer konservativa anhängare bildade bland annat Centrumalliansen (PC) (med Jarosław Kaczyński som ledare). 1991 ägde det första demokratiska parlamentsvalet rum. Eftersom valet skulle vara så demokratiskt som möjligt blev det ett helt proportionellt val. Det här resulterade i att 111 partier ställde upp till parlamentsvalet (29 partier kom in i sejmen och 13 partier samt några oberoende kandidater kom in i senaten). UD blev det största partiet och näst störst blev SLD. Från 1991-93 styrdes Polen av minoritetsregeringar och under denna tid var landet väldigt splittrat sett till region, historia, ställningstagande och framtidsutsikter. Efter att valsystemet hade ändrats fick parlamentsvalet 1993 nu två politiska vinnare, SLD och PSL. Dessa båda partier hade rötter från den kommunistiska tiden och båda styrde genom koalition Polen fram till 1997. Varför de båda partierna fick stort stöd var för att den polska ekonomin var väldigt dåligt skött, ojämlikheten var hög i landet och motsättningarna inom Solidaritet var stora, vilket medförde att väljarna tog avstånd från Solidaritet. Från 1993 och framåt började även ekonomiska framsteg skönjas i Polen och för första gången sedan 1989 upplevde Polen ekonomisk tillväxt (Johnsson 2005: 300-303, 334; Millard 1999: 84-87).
I och med 1995 års presidentval började på allvar en grov polarisering i polsk politik att skönjas. Wałęsas popularitet hade sjunkit, Solidaritet hade splittrats i många olika fraktioner och de olika fraktionerna förde sin egen politik. För att bli omvald började Wałęsa att använda en väldigt aggressiv antikommunism- och katolskretorik. Detta gav inte resultat då SLD:s presidentkandidat Kwaśniewski framstod som mer modern, jämställd och framåtsiktande kandidat. Båda kandidaterna var i praktiken ense om att prioritera NATO- och EU-ansökningarna, men den viktigaste skillnaden mellan dem var moraliska värderingar. Wałęsa associerades med Katolska kyrkan och Kwaśniewski med mer sekulära värderingar. Efter den andra valomgången hade Kwaśniewski fått närmare 52 % av rösterna och övertygat människor om att han skulle arbeta för en större välfärdsstat (Gerner 1997: 358, 361-362; Millard 1999: 91-93).
Efter valnederlaget avgick Wałęsa som ledare för Solidaritet och partiet började nu föra samtal med många andra partier på högerkanten för att kunna bilda en koalition inför stundande parlamentsval 1997. Solidaritets Valaktion (Akcja Wyborcza Solidarność – AWS)
27 bildades i juni 1996 och bestod av Solidaritet samt tjugo andra högerpartier. Tillsammans med den Liberala Frihetsalliansen (Unia Wolności – UW) vann de parlamentsvalen 1997 och regerade tillsammans i fyra år. I regeringsställning var det således sammanlagt trettio partier och SLD var återigen i opposition. Under de första två åren ökade de inhemska ekonomiska satsningarna på ökad välfärd, bättre sjukvård, bättre utbildning och mer privatisering. Samtidigt utrikes, slutfördes förhandlingarna om NATO-medlemskap (Polen gick med i försvarsalliansen 1999) och 1998 inledde Polen förhandlingar om EU-medlemskap (Millard 1999: 94-99; Szczerbiak 2001: 81).
En ny konstitution som infördes i juni 1997, och skrevs under av Kwaśniewski, innebar en försvagning av presidentämbetet. Presidenten hade fortfarande makten att lägga in veto mot parlamentet och lägga fram lagförslag, men miste möjligheten att utse utrikes-, inrikes-, och försvarsminister. Det här innebar att Kwaśniewski nu inte hade möjlighet att styra regeringsarbetet. Presidenten hanterade denna situation väl och ville nu framstå som en
president för alla polacker. I och med att regeringskoalitionen i parlamentet hade genomfört
stora ekonomiska satsningar och hade fått dålig respons på det här av befolkningen, började stora sprickor synas i parlamentet. Interna stridigheter och väldigt många olika viljor ledde till konflikter, som resulterade i att den styrande regeringen framstod som oförmögen att styra landet. Presidenten tedde sig därför som en stabiliserande faktor för de polska medborgarna (Szczerbiak 2001: 82-83).
Presidentvalet år 2000 var en fullkomlig triumf för Kwaśniewski, som vann valet i första omgången med 53.9 % av rösterna. Kwaśniewski hade fått den största delen röster oberoende av region och oberoende av socioekonomisk tillhörighet. Den närmaste rivalen, liberalen Olechowski från UW, fick 17 % av rösterna och Wałęsa, som ville göra ”politisk comeback” fick ynka 1 % av rösterna. Det här innebar det absoluta slutet för Wałęsa som politiker. Under nästkommande år i september, hölls parlamentsval och även här vann SLD en förkrossande seger (41 %) och fick den största delen röster som ett ensamt parti någonsin har fått i modern tid i Polen (det vill säga mellan 1989-2010). SLD innehöll således både presidentämbetet, makten över parlamentet och kunde därför bilda regering. Varken AWS eller UW lyckades vinna tillräckligt med röster för att få någon plats i parlamentet och båda koalitionerna rasade samman (Markowski, Tucker 2010: 526; Szczerbiak 2001: 98-101).
28 Innan valet hade flera nya partier bildats ur båda koalitionerna AWS och UW. Ur AWS, Lag och rättvisa (Prawo i Sprawiedliwość – PiS), Självförsvar för Republiken Polen (Samoobrona Rzeczypospolitej Polskiej – SPR), Ligan för polska familjer (Liga Polskich Rodzin – LPR) samt ur UW, Medborgarplattformen (Platforma Obywatelska – PO). PiS, ett högerparti grundades av bröderna Kaczyński i juni 2001 och partiet uttalade sig att vara ett anti-kommunistiskt- och katolsktparti som strävade att utplåna korruptionen i landet och ville ha hårdare straff för förbrytare. PO, ett högerliberalt parti, bildades i januari 2001 av Donald Tusk tillsammans med två andra medkumpaner som i sin tur stod för en liberal politik som skulle främja privatisering och mindre regleringar av den polska ekonomin. Dessa två partier kom bara efter några månader in i parlamentet; PO fick 12,7 % av rösterna och PiS fick 9,5 % av rösterna (SPR och LPR kommer behandlas längre fram) (Millard 2003: 369).
De första åren av 2000-talet var otroligt händelserika i polsk politik. SLD, med primärminister Leszek Miller i spetsen, var som sagt regeringspartiet och utrikespolitiskt förde de in Polen i den Europeiska Unionen första maj 2004. Däremot hade det inrikespolitiskt börjat bli väldigt ansträngande för partiet. Från 2001 till 2004 drabbades SLD av väldigt många skandaler. Dels uppdagades det att offentliga personer i partiet hade arbetat för den polska säkerhetstjänsten under kommunisttiden, dels uppdagades det att ministrar både på lokal, regional och nationell nivå hade tagit emot mutor och själva mutat viktiga personer och företag. Dessa korruptionsanklagelser (som visade sig vara sanna) och den andra faktorn att partiet inte hade lyckats få bukt med den polska arbetslösheten, innebar att SLD tappade väljare 2005 (Jasiewicz 2008: 434-437).
Under 2005 var det för första gången i Polens historia både parlaments- och presidentval under samma år. Med bakgrund av ovan nämna skandaler var det PiS och PO som dominerade valen på bekostnad av SLD. PiS, med bröderna Kaczyński, var under dessa val starkt uppbackat av delar av Katolska kyrkan och förde en väldigt aggressiv kampanj mot PO. PiS började tala om att den Fjärde Republiken skulle skapas, där katolska värden skulle skyddas, en ny konstitution skulle skapas och att en ny ekonomi- och socialpolitik skulle införas så att alla medborgare kunde ta del av den. PO å andra sidan, med Donald Tusk som partiledare, ville att en mer liberal nation skulle skapas, ekonomin skulle liberaliseras, rättsväsendet skulle styrkas (så att demokratin skulle förbättras) och att civilsamhället skulle arbeta för en mer tolerant kultur i form av ”annorlunda men lika”. Vidare fortsatte PiS med en negativ kampanj mot PO och hävdade att Tusks farfar hade kämpat för tyska Wehrmacht
29 under andra världskriget och att PO:s politik syftade till att skapa ett ”liberalt Polen” som bara var till för de rika. PiS politik skulle däremot skapa ett ”solidariskt Polen”. I parlamentsvalet blev PiS det största partiet med nästan 30 % av rösterna medan PO fick 24 %. Tack vare att andra konservativa högerpartier också kom in i parlamentet kunde en ren högerregering bildas under ledning av Jarosław Kaczyński. I presidentvalet fick Donald Tusk flest röster i första omgången, men eftersom flertalet högerväljare lade sina röster på Lech Kaczyński i andra omgången vann PiS även den posten (Millard 2006: 1015-1025).
De nästkommande två åren styrdes Polen således av PiS och av två andra koalitionspartier: SPR och LPR. Det som kännetecknade denna regering var en stark europaskepsis, en inåtvänd ekonomisk politik och en ny fokusering på historieberättelsen om nationen Polen. Både SPR och LPR var starkt EU-kritiska och deras mål var att få ut Polen ur EU för att Polen skulle kunna staka ut sin väg i framtiden oberoende av resterande Europa. PiS började under 2005-2007 också utveckla en EU-kritik, men inte på samma populistiska sätt som de andra två partierna. Till det här ska det tilläggas att regeringen öppet började tala om det förflutna, om kommunismtiden, om Nazityskland och om ett Polen bestående av katolska medborgare. Det utmynnade i en väldigt aggressiv utrikespolitik mot framförallt Tyskland och Ryssland. Samtidigt anklagade PO i opposition regeringen för att vara alltför bakåtsträvande och att Kaczyńskibröderna höll på att rasera det nya Polen som nyligen blivit medlemmar av EU. Dock skulle det aldrig uppstå en fjärde republik eftersom regeringsarbetet inte höll i längden. Moderata medlemmar i PiS protesterade högljutt mot att partiet hade tagit en alltför konservativ, främlingsfientlig och populistiskt politik. Olika ministrar hoppade av och regeringen upplöstes i juni 2007 och stundande parlamentsval hölls i oktober samma år (Markowski 2008: 1055-1056).
Mellan 2005-2007 gick den polska ekonomin på högvarv och arbetslösheten hade drastiskt börjat sjunka eftersom många polacker nu sökte sig utomlands för att arbeta (främst till Irland och Storbritannien). Medlemskapet i EU hade faktiskt gagnat Polen, då stora bidrag hade skickats till nationen och främst till de polska bönderna. PO lovade att om de skulle komma till makten skulle de satsa på offentligt anställda, höja lönerna för de samma och försöka få ”hem” de medborgare som arbetade utomlands. Under valkampanjen blev dock tonen ännu mer polariserad än den hade varit två år tidigare. Jarosław Kaczyński anklagade Donald Tusk och PO för att vara förklädda kommunister som skulle införa undantagstillstånd i fall de vann. Tusk anklagade Kaczyński för att ha tappat verklighetsuppfattningen då han inte visste hur
30 mycket en sjuksköterska tjänar eller hur mycket äpplen kostar i affären. Tusk uppmanade även väljare som stod till vänster att rösta på PO så att nationen kunde gå en mer liberal tid till mötes (Millard 2010: 152-154).
Parlamentsvalet 2007 innebar flera intressanta förändringar i parlamenten. Det största partiet blev PO (med över 41 % av rösterna) som tillsammans med bondepartiet PSL kunde bilda regering med Donald Tusk som primärminister. PiS blev det näst största partiet med 32 % av rösterna och de båda ultrakonservativa partierna SPR och LPR fick för få röster för att komma in i parlamentet. Det som var märkbart under detta val var att yngre, urbana och högskoleutbildade människor röstade på PO, medan rurala och äldre människor röstade på PiS (Markowski 2008: 1058-1061). I figuren nedan illustreras var PO (blått) och PiS (lila) vann mandaten till parlamentsvalen 2007. På kartan visas tydligt en geografisk spridning av rösterna, PO till väst och PiS till öst med undantag för storstäderna Warszawa och Łodź distrikt nummer 19 respektive 9.
Figur 2: Geopolitisk spridning av partisympatier i parlamentsvalen 2007 (Jasiewicz, 2009: 493).
Från 2007 fram till flygkatastrofen i Smolensk den 10:e april 2010, kännetecknades den polska politiken av fortsatt turbulens och hårda anklagelser mot varandra av båda partierna. PO drabbades 2009 av en serie skandaler vilket resulterade i flera ministeravgångar samma år. PiS däremot har fortsatt med sin starka katolska retorik mot PO och fortsatt uppmuntra Radio Maryja med sitt ultrakatolska budskap och sin misstro mot EU. PO har mellan 2007-2010 försökt att avdistansera sig från PiS i allt större grad och framförallt i PiS:s
Disktrikt nummer 19
31 historiebeskrivning om Polen. PO:s politik riktar sig till yngre, mer välutbildade, urbana medborgare som vill ha ett mer pluralistiskt samhälle och som tror på ett Polen i EU. PO försöker föra en liberal politik där alla medborgare ska räknas i samhället och där rättsapparaten ska skydda alla i det civila samhället. Vidare har de båda partierna olika synsätt för hur Polen ska utvecklas i framtiden. PiS har en mer uttalad politisk vision om ett starkt Polen inifrån och är mer skeptiska mot EU och mot globalisering. PiS försöker ofta artikulera det som har varit och vad Polen har varit med om och därför vill de inte tro på den positiva bild som PO vill måla upp för framtidens Polen (Harper 2010: 18-23; Millard 2010: 158-159).
Slutligen, är det värt att notera de utrikespolitiska skillnaderna mellan PiS och PO. PiS har, sedan partiet bildades, haft en negativ attityd mot både Tyskland och Ryssland. Bland annat påminde presidenten Lech Kaczyński Tyskland under 2007 (när nya röstregler diskuterades i EU) att om inte andra världskriget hade uppkommit så hade Polen år 2007 haft en befolkning på runt 66 miljoner invånare. Samma år besökte Kaczyński en plats för Katyńmassakern i Ryssland, men vägrade under den visiten att träffa president Vladimir Putin. Även år 2008, under Georgienkriget, uttalade sig presidenten i högst intressanta ordalag då han beskrev att Ryssland måste inse att imperiet (Sovjetunionen) sedan länge är borta. PiS ville således markera att Polen inte glömmer det som har hänt och att Polen kommer stå upp och försvara sig. PO däremot, har under premiärminister Donald Tusk, försökt ha en mer resonabel inställning till Tyskland då Tusk år 2007 lade fram ett förslag på att bygga ett polskt-tyskt museum i Gdańsk, för att förbättra relationerna mellan länderna. Vad gäller Ryssland har PO en fortsatt stor skepsis mot Ryssland, men inte på samma tydliga sätt som PiS. Båda partierna var till exempel väldiga emot den nya gasledningen som ska dras genom Östersjön, och att den inte går genom polskt territorium utan runt territoriet från Ryssland till Tyskland (Harper 2010: 27-29).
32
Kap. 4: Religiös och kulturell utveckling
Det här kapitlet ämnar visa de stora generella dragen i religiös och kulturell utveckling i Polen från uppdelningsperioden fram till modern tid.