Ernest Gellner menar att staten är de institutioner som upprätthåller ordningen i samhället, syftet med staten är således att hålla ordning. Om vi ser tillbaka på tiden då korsincidenten varade, hade Polen en tillförordnad president, Bronisław Komorowski från partiet PO och en primärminister, Donald Tusk, även han från partiet PO. Polis var utkommenderad för att hålla ordning på de båda demonstrationsgrupperna med syfte att hålla isär människor för att bibehålla ett lugn i staten. Komorowski uttalade sig att han motsatte sig att staten skulle förknippas med en kyrklig symbol eftersom symbolen inte var en nationell sådan utan en religiös. Motdemonstranterna till korset ville likaså att korset skulle tas ifrån platsen framför presidentpalatset då de ansåg att statsapparaten inte skulle identifieras med Katolska kyrkan. Vidare förde staten (i det här fallet tjänstemän från presidentens kansli) bort korset och placerade det i ett kapell, och när inte demonstrationerna upphörde, kompromissade staten med andra aktörer för att skapa lugn. Hur kan då Komorowskis och motdemonstranternas ageranden förstås och förklaras?
Svaret på denna fråga tordes sökas i hur Komorowski och motdemonstranterna såg på nationen Polen och hur de uppfattade sig som polacker. I det här fallet med korsincidenten verkar det som att Komorowski och PO, samt de motdemonstranter ute på gatan, signalerade en annan syn på nationen än försvararna av korset. De uttryckte det som att nationen skulle vara till för alla medborgare och inte bara för de som är troende katoliker. Den här typen av reaktion kan beskrivas som en civilnationalism där hela det civila samhället skulle räknas och inte bara delar utav det. I ljuset av Gellners perspektiv där nationen är en tillfällig gemenskap där människor delar samma kultur och känner igen varandra via samma kultur som inbegriper gemensamma rättigheter och skyldigheter, stämmer den civila nationalismen väl in. Gellner menar att nationalismen är en politisk princip, som uppstod under 1800-talet, som hävdar kulturell likhet mellan människor där människor av samma kultur får ansluta sig och måste
39 även ansluta sig till nationen. Är således Komorowskis, PO:s och motdemonstranternas reaktion ett arv från den nationalism som enligt Gellner uppstod på 1800-talet?
Under uppdelningstiden 1795-1918 var Polen uppdelat mellan tre andra stater; Österrike, Preussen (Tyskland) och Ryssland. Under denna tid utvecklades de tre delarna åt olika håll. De södra och östra delarna var fattigare och utvecklades inte i lika stor grad som den del som Preussen innehöll. Befolkningen var även väldigt splittrad sett till etnicitet i de östra delarna, medan den var mindre heterogen i väster. Men oavsett om ”russifieringsprocesser” och ”germaniseringsprocesser” genomfördes, lyckades aldrig ockupationsmakterna att ta bort känslan av att vara polsk från medborgarna. Polackerna gjorde tre stora uppror i försök att göra sig fria, så den polska nationalismen existerade hela tiden under ytan. Med hjälp av teknikutvecklingen (förbättrade kommunikationsvägar) kunde polska tidningar och böcker (så som Henryk Sienkiewiczs) spridas och människor kunde ta åt sig av vad som skrevs. Det var främst de utbildade som kunde dela med sig av information och nyheter till de som inte kunde läsa i städerna och byarna. Vidare kunde polska varor via järnvägarna transporteras till och säljas i affärer runt om i den uppdelade nationen och på så vis lyckades människor skapa sig en identifikationsgrund för vad det innebar att vara polack. Viktiga enande faktorer vid skapandet av en nation, enligt Gellner, är både teknikutveckling och förbättrade kommunikationer och dessa uppträdde i Polen i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet.
När sedan den polska republiken uppstod under mellankrigstiden förenades de tre delarna och ett nytt Polen uppstod. Piłsudski försökte skapa en homogen stat, vilket han lyckades med mellan 1918-1926, när befolkningen fick samma rättigheter och skyldigheter (oberoende av tillhörighet). Nationen däremot bestod av många olika minoriteter och Dmowski försökte bilda ett Polen på etnonationalistiska grunder. Piłsudski däremot, ingrep och genomförde en militärkupp och lyckades genom det här hålla ihop nationen som var väldigt heterogen. Genom att påvisa att befolkningen skiljde sig, från både tyskarna och sovjetryssarna, lyckades nationen hålla ihop. Människor kände igen varandra i vad det innebar att vara polack. Det här stämmer väl överens med Gellners påstående om att nationen är en tillfällig gemenskap där människor delar samma kultur (att vara polack) och känner igen varandra via samma kultur som inbegriper gemensamma rättigheter och skyldigheter.
Den polska nationen hade sedan lång tid varit heterogen och Piłsudski trodde på den här utvecklingen av Polen. Genom att bilda en nation på politiska grunder och hävda en kulturell
40 likhet mellan människor, överlevde nationen Polen fram till 1939 genom de institutioner som upprätthöll ordningen. Under den här tiden använde sig Piłsudski och hans anhängare av de akademiker som undervisade på universiteten i städerna, eftersom det var där som motståndet mot etnonationalismen var som starkast. Utbyggnaden av skolsystemet och införandet av allmän utbildning där polska var modersmålet 1919, var även det ett sätt för Piłsudski att ”polonisera” befolkningen. De intellektuella, både akademiker och lärare, fortsatte följaktligen att vara en stark pådrivare av en nation baserad på politiska principer och således kan även den intellektuella faktorn vid skapandet av en nation styrkas av Gellners perspektiv.
Under andra världskriget försökte både tyskarna och sovjetryssarna, att förstöra staten men även att utrota nationen. Genom att avrätta många polska officerare och systematiskt döda intelligentsian försökte de båda ockupationsmakterna att ta bort den del av staten som kunde upprätthålla ordningen och utrota den del av intelligentsian som kunde föra tankarna om nationen vidare. Dock spirade hela tiden staten i bakgrunden, dels exilregeringen från London och dels Rådet för Nationell Enighet (RJN) som försökte hålla staten och nationen vid liv i Polen. Det här var möjligt genom att radion hade uppfunnits och att RJN kunde komma ut med sitt budskap till den ockuperade nationen via de förbättrade kommunikationerna.
När sedan kriget var över och Polen uppstod på nytt var det under kommunistiskt styre. Polens gränser förflyttades mot väster och stora delar av det som tidigare hade tillhört nationen tillhörde inte längre Polen. Under denna tid försökte kommunisterna att kulturellt homogenisera befolkningen på ideologisk grund men medborgarna övergav varken
civilnationalismen eller etnonationalismen som hade uppstått under mellankrigstiden.
Människor protesterade mot usla levnadsförhållanden och tvingade kommunisterna att gång på gång dra tillbaka livsmedelsprishöjningar när de hade påvisats. Ofta startade protesterna i de städer som låg i väster och i norr (Poznań och Gdańsk), således de städer som hade storskalig industri, som ett arv från Preussen och Tyskland. Människorna organiserade sig i den mån de kunde genom kyrkan och senare genom Solidaritet. Många akademiker och sekulära sökte sig till kyrkan och Solidaritet eftersom det var de enda påverkanskanalerna som de kunde uttrycka sin identitet igenom. Drömmen om ett fritt Polen försvann därmed inte under kommunisttiden.
När sedan demokrati hade införts i Polen, började sprickor i Solidaritet att synas. De som ville att nationen, enligt Gellners perspektiv, skulle styras av en politisk princip eller av en
41 civilnationalism, bildade vänster- och liberalhögerpartier. Framförallt SLD kunde skönja stora framgångar i och med två parlamentssegrar och Kwaśniewskis två presidentperioder då Polen både gick med i NATO och Europeiska Unionen. Genom ett mer pluralistiskt samhälle, större utbud av fler liberala tidningar, ett modernt synsätt på Polen som fungerar genom Europa och en integrering i NATO låg fältet öppet för PO att ta över rollen som de som förespråkade en civilnationalism på politiska grunder, när SLD rasade samman genom korruption. Från 2005 har PO använt sig av en retorik som försöker sträva efter en kultur i form av ”annorlunda men
lika”. De vill således skapa en kultur som är tolerant mot alla och att alla medborgare
kulturellt ska homogeniseras in i denna kultur. Genom att föra en mindre polariserande ton än PiS lyckades PO få röster från yngre, urbana och välutbildade medborgare. Dessa medborgare lever till stor del i västra och norra Polen, således den del som Preussen och Tyskland genom historien har dominerat och där industrialiseringen och teknikutvecklingen var som starkast (se sida 30).
Av det här resonemanget följer att Gellners modernistiska perspektiv som tar sin utgångspunkt under 1800-talets industrialisering kan få bäring under den historia som därefter följer. Dock är det framförallt under början av 1900-talet som den stora kulturella homogeniseringen inträffar i Polen när nationen återuppstår 1918. Komorowskis, PO:s och motdemonstranternas reaktion under ”korsincidenten” 2010, kan mycket väl vara ett arv av den nationalism som Gellners perspektiv förespråkar och det är därför inte anmärkningsvärt att en del människor reagerade mot det etnonationalistiska perspektivet som försvararna av korset förespråkade.