Den typiske teknikeleven motiv, intressen och framtidsplaner

De unga män som väljer dagens teknikprogram har inte garanterat ett tekniskt intresse. De har mer gjort ett yrkesval utifrån de inriktningar som erbjuds. Ambitionen hos eleverna i denna studie är att läsa vidare till ingenjör eller arkitekt. Arkitekturinriktningen uppfattas heller inte som särskilt teknisk trots att grunden i utbildningarna är väldigt lika.

Teknikprogrammets ingenjörsinriktning är den inriktning som innehållsmässigt bäst motsvarar den gamla tekniska linjen. Elevunderlaget har förändrats något sedan dess. Det är tydligt att tyngdpunkten idag ligger på medelklasselever och att andelen från överklassen har minskat markant. På ingenjörsinriktningen har också andelen arbetarklasselever ökat medan den är relativt oförändrad bland arkitektureleverna. I Reuterberg & Svenssons studie (1998) fanns också en stor andel i ”grupp 0” som inte har samma motsvarighet i min enkät. ”Grupp 0” innehöll, enligt Reuterberg & Svensson, invandrarelever vars föräldrar ännu inte kommit in på den svenska arbetsmarknaden, eller fått nöja sig med sämre jobb än deras utbildning i hemlandet motsvarade. Kanske har arbetarklassgruppen och ”grupp 0” i båda studierna så pass stora beröringspunkter att de kan ses som en grupp. Det är möjligt att tänka sig att sedan den gamla studien genomfördes har dessa invandrarföräldrar hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, men kanske inte nödvändigtvis med samma yrke som de utbildades till i sitt hemland. I så fall ligger

dessa gamla siffror nära ingenjörsinriktningen men har minskat markant i arkitekturinriktningen. Andelen invandrarelever är fler i ingenjörsklassen. – 2/3 mot arkitekturklassens 2/5. En förklaring till skillnader i klass och etnicitet mellan grupperna kan vara att ingenjörsyrket bland många arbetar- och medelklassfamiljer har en hög status. Även bland flertalet invandrarfamiljer är ingenjörsstatusen hög. I många av de länder där invandrareleverna kommer ifrån är också ”ingenjör” en samlad beteckning både för vår svenska ”ingenjör” och ”arkitekt”. Genom att välja ingenjör kan man sedan specialisera sig inom t.ex. byggteknik och arkitektur Medelklassdominansen bland arkitekturelever kan snarare kopplas till deras intressen för kultur i allmänhet och att rita i synnerhet. Det finns en skillnad på arbetarkultur och finkultur. Arbetarkulturen förknippas mer med rockkonsert och cirkus än finkulturens teater och konstutställning. Finkulturens utbud kräver ofta, men långtifrån alltid, en förförståelse. Det är finkulturen som debatteras på tidningarnas kultursidor som, genom sitt språk och sina associationer till andra kulturyttringar endast är öppen för den redan initierade. Vissa saker är fint att tycka om medan andra avslöjar din okunnighet. Kulturen skiljer klasser åt. På så sätt har medelklassen en mer själklar väg till kultur, konst och bild.

Thångs studie (1988) av teknikelevers intresse, motiv och framtidsplaner liknar mer teknikerns och i viss mån surfarens. Den stämmer inte särskilt väl överens med kreatörens. Motiven i Reuterberg & Svenssons studie (1998) visar på att de är i stort sett desamma idag som 1988 respektive 1993, framförallt när man ser på ingenjörsinriktningen. Det är intresset för teknik som dominerar och att det ligger i linje med yrkesplaner och fortsatta studier. Föräldrarnas åsikt tycks också nu spela en relativt stor roll för ingenjörseleverna. Däremot nämner ingen sina möjligheter att klara av studierna. I min enkät motsvaras det bäst av alternativet ”mina betyg från nian var bättre i NO/matte”. Endast en ingenjörselev och två arkitekturelever har angett detta som ett skäl och det kommer i den understa fjärdedelen av samtliga alternativ. En slutsats att dra är att dagens elever verkar ha ett starkare självförtroende när det gäller sin egen studieförmåga och att arkitektureleverna står friare från föräldrarnas synpunkter än ingenjörseleverna. Det är också möjligt att teknikprogrammets mjukare framtoning ger signaler om att den teoretiska studieförmågan inte är så viktig, vilket i så fall är anmärkningsvärt. Jag tolkar elevernas betygsinställning också som ett utslag för att gymnasieskolan numer i princip är obligatorisk, i den meningen att det inte finns några alternativ att tala om. I den situationen har eleverna att välja det program som intresserar dem mest eller leder fram till en önskad fortsatt utbildning. Arkitektur- elevernas motiv är även här intresse, framförallt för att rita. Föräldrarnas synpunkter är inget tungt skäl alls hos dessa elever. Däremot ointresset för språk. Denna synpunkt finns med hos ingenjörerna men inte i lika hög grad. Språk finns inte med alls som motiv från Reuterberg &

Svenssons studie. Ointresset för språk bland arkitektureleverna är till viss del ändå förvånande menar jag. Språk är kommunikativt liksom bild och form. Det har ofta visat sig att t.ex. begåvning för matematik och musik hänger ihop. Ett välutvecklat bildspråk främjar alldeles säkert det verbala språket. Det är möjligt att bildbegåvade elever utvecklar sin kommunikativa sida så starkt i bildämnet att det sker på bekostnad av den verbala. I sämsta fall har det med undervisningstraditioner i de båda ämnena att göra; språkundervisning är (ofta) mer strukturell och traditionell än bildundervisningen.

Fritidsintressena bland eleverna varierar mellan de olika inriktningarna. De intressen som tydligast markeras är egentligen inte förvånande: teknik bland ingenjörerna och kultur/att rita bland arkitektureleverna. Sportintresset mellan inriktningarna skiljer sig. Det är väldigt tydligt att fotbollsintresset är en klassmarkör. Fotboll är oerhört dominant bland arbetarklassen och de individuella sporterna – golf, tennis etc – återfinns i de högre socialgrupperna. Även Stigensdals studie (2000) har visat på samma klasskillnader. Musikintresset visar en liknande tendens, om än inte lika stark. Generellt har hip-hop ett starkare fäste bland lägre socialgrupper och invandrarungdomar. Det är ”gatans musik” som ofta beskriver tillvaron ur ett perspektiv som dessa ungdomar lättare kan identifiera sig med – utanförskap, sociala orättvisor, klasskamp och rasism. Stigendal har också funnit att kopplingen mellan klass och musik är tydlig. Bland de högre socialgrupperna är musiksmaken bredare, eleverna här nämner blandade stilar, flera uppfattar sig som ”allätare” när det gäller musik. En har tagit pianolektioner, vilket ofta anses ingå i den ”allmänna grunduppfostran” bland överklassen. I det mellersta klasskiktet finns också en grupp hårdrockare. Ingen av dessa elever klär sig i speciella hårdrockskläder med svart läder och nitar. Inte heller har de långt hår eller är piercade. Tvärtom är de väldigt mjuka i sin framtoning och har en klädsel som inte sticker ut på något sätt. Inte heller som personligheter gör de något väsen av sig, snarare tvärt om. De tar skolan på allvar, engagerar sig på lektionerna och markerar sig aldrig varken fysiskt eller verbalt. Kort sagt; de personifierar inte det som fördomsfullt förknippas med heavy metal. Dessa medelklassungdomar verkar vara mer villiga att tänja gränserna. I ett av enkätsvaren bland ingenjörerna säger eleven att han saknar intressen. Det kan bero på att han studerar mycket och inte har tid över för några fritidssysselsättningar. Det skulle också kunna bero på att hans intressen är teknik och inte anser att han har några intressen därutöver.

Hur ser då eleverna på manligt/kvinnligt i den utbildning de valt? Flertalet av männen har inte reflekterat särskilt mycket innan de började på teknikprogrammet. Jag tror inte att genusfrågor har något större intresse hos elever i den här åldern. De allra flesta lever oreflekterat i den tradition som finns i den egna familjen. Det är först senare, när de kommer ut i arbetslivet och formar sina egna liv som frågeställning kring roller och könsbundna val aktualiseras. I

intervjuerna har diskussionerna kommit igång och då är de främst i de högre socialgrupperna och bland kreatörerna som de egna tankarna kommer fram ordentligt. Det beror troligen på att klimatet hemma har varit mycket tillåtande när det gäller att säga sin mening och att eleverna också har föräldrar som på olika sätt gjort gränsöverskridande val eller vågat gå sin egen väg. I enkäten fick eleverna kommentera antalet män/kvinnor i klassen och vad de tror det beror på. Någon menar att ingenjörslinjen har dåligt rykte och därför avskräcker. Varför framgår inte - kanske tänker eleven på att antalet killar här kan ha en avskräckande effekt. Jag uppfattar också kommentaren som en medvetenhet från eleverna om att det är svårt som kvinna finna sig tillrätta bland bara män. Samtidigt är det ett konstaterande – ingen av dessa elever har uttalat en önskan om att det borde vara annorlunda eller att männen själva skulle kunna göra något åt det. Svaren pekar ändå framförallt på att rollerna är traditionsbundna t.ex. att det brukar se ut så, tjejer gillar inte teknik utan tilltalas av inredning. Man kan spekulera i det faktum att killar ändå söker sig till en utbildning som innehåller inredning. Jag tolkar det som att många av dagens ungdomar, kreatörerna och surfarna, ändå är öppna för andra yrkesval än de traditionella och att arbetet med att förändra genussystemet börjar ge resultat. Många män säger nej till bilden av machomannen och vill söka nya vägar. Om dessa unga män också har fäder som banat vägen för dem är valet ännu enklare.