Malmö högskola
Lärarutbildningen
Skolutveckling och ledarskap
Magisteruppsats
10 poängKreativa tekniker – finns det?
Om unga män på tekniskt gymnasium som vågar utmana ingenjörsrollenCreative technicians – do theyexist?
Youngmen at technical grammar school challenge traditional attitudes of engineering
Gunilla Rooke
Pedagogik 80 poäng
Höstterminen 2007 Examinator: Annelis Jönsson
Handledare: Anna Henningsson-Yousif
ABSTRACT
Teknisk gymnasieutbildning har genomgått stora förändringar de senaste åren och nya ämnen har kopplats till teknikområdet. Har det vidare teknikperspektivet också vidgat elevrekryteringen? Manliga elever på två skilda teknikinriktningar, ingenjör och arkitektur, har genom enkäter och intervjuer besvarat frågor som rör deras motiv, intressen och framtidsplaner. Ur ett genusperspektiv behandlas männens upplevelser kring teknik och genus.
Utifrån resultatet har tre elevtyper blivit synliga: teknikern, kreatören och surfaren. Teknikern och kreatören är båda målmedvetna i sina studier och framtida yrkesval. Surfaren kan tänka sig alternativa yrkeskarriärer. De tre elevtyperna, deras intressen, motiv och framtidsplaner samt hur de gör kön speglas av klass och etnicitet. För att göra gränsöverskridande val är föräldrarna, särskilt pappan, viktig. Med ökad bredd av elevtyper finns stora möjligheter att öppna upp teknisk utbildning för den kreativa eleven och så småningom en nyingenjörsroll.
Major changes have affected the Technical Programme of the Swedish Upper SecondarySchool in the past fewyears and newsubjects have been added to the technical field. Have these changes also affected the recruitment of students? Male students of the Engineer and Architecture branches of the programme have responded to questionnaires and interviews concerning their motives, interests and future plans. The male students’ experiences of technology and gender issues in technologyare discussed with gender perspectives in mind.
The results have outlined three main types of students: the technologist, the creator, and the surfer. The technologist and the creator are both very purposeful in their choice of studies and career goals. The surfer is more open to alternative career choices. The three student types, their interests, motives and future plans, and their views on gender issues are influences byclass and ethnicity. The parents, especiallythe father, are influential if the student will make boundarycrossingchoices. With this broad selection of student types, there are great possibilities to create a technical education for the creative student and, in the future, a newtype of engineer.
Nyckelord: teknikutbildning, män och teknik, gränsöverskridande, ingenjörsrollen, genusattityder Antal ord: 22.656 st.
1. INLEDNING
Män och teknik har av tradition en stark koppling till varandra. Ingenjören, den klassiske teknikern, är fortfarande oftast en man. Samhällets struktur återfinns också i skolan, gymnasieskolans program är fortfarande könsbundna. Kvinnor söker sig till frisörs- och vårdutbildning och män dominerar inom de olika tekniska områdena. Teknisk utbildning domineras fortfarande av en traditionell tekniksyn och vänder sig också till den klassiske teknikern. Det tar lång tid att förändra attityder och könsstrukturer. För skolan är det ett utmanande och viktigt arbete att hitta nya ingångar till teknik som intresserar kvinnor och andra män än den klassiske ingenjören. Inte minst viktigt är att få fler kvinnliga lärare inom teknisk utbildning. Att våga välja annorlunda kräver mod och beslutsamhet. Som kvinna ses det ändå som något positivt medan män som gör andra val däremot ofta får brottas med omgivningens förundrade och ibland smått hånfulla kommentarer. Nya ämnen har dock på senare tid kopplas till teknikområdet som förhoppningsvis också öppnar dörrar för både kvinnor och andra typer av män.
Uppsatsen innehåller först en bakgrund till teknikprogrammet och de diskussioner som förts kring programmet under senare tid. Jag redogör också för min egen bakgrund och de studier jag gjort tidigare och som lett fram till nuvarande arbete. Här återfinns också uppsatsens syfte, problem- och frågeställningar. I det andra kapitlet redogör jag för arbetets teoretiska resonemang. Jag beskriver de genusteoretiska modeller som sedan används i tolkning och analys. Sedan följer en litteraturgenomgång av aktuell maskulinitetsteori och – forskning som är relevant för mitt arbete.
Tredje kapitlet innehåller arbetets metod, urval och genomförande. Etiska överväganden, validitet och reliabilitet diskuteras också. Det fjärde kapitlet innehåller en redovisning av resultatet från mina undersökningar. I det femte kapitlet återfinns analysen och diskussionen. Kapitlet är indelat i två delar där den första delen består av min analys och tolkning. Därefter, i del två, diskuterar jag resultatet utifrån den litteratur jag tidigare redogjort för.
1.1 Bakgrund
Vid gymnasiereformen 1994 förändrades den tekniska utbildningen. Först och främst ändrades den från fyraårig till treårig. Tidigare teknikutbildning erbjöd ett flertal inriktningsval, bland annat el-, kemi-, och byggteknik, som i sin tur innehöll undervarianter. Det fjärde studieåret var frivilligt och gav en gymnasieingenjörsexamen. Vid reformen, då alla gymnasieutbildningar blev treåriga, erbjöds teknisk inriktning först som en variant på det naturvetenskapliga programmet. Efter mycket påtryckningar startade sedan teknikprogrammet som ett eget fristående program utan
nationella inriktningar. Kursinnehållet har också förändrats med den nya teknikutbildningen. Teknikprogrammets syfte har breddats.
Teknikprogrammet syftar både till att utveckla och stimulera intresset för teknik och teknikutveckling i vid mening och till att utveckla grundläggande kunskaper inom teknik. Teknikprogrammet syftar även till att ge en grund för ett fortsatt lärande i arbetslivet och för vidare studier samt till att utveckla insikter i företagandets villkor.
(Skolverket 2007)
Det finns ett uttalat mål att sträva efter att öppna de tekniska yrkesområdena för både män och kvinnor. Den manliga dominansen har alltid varit mycket stor.
Utbildningen fokuserar på människors, både kvinnors och mäns, möte med tekniken i teknisk utveckling, användning och kommunikation. (Skolverket 2007)
Genom riktade kampanjer för flickor på grundskolan har man sökt fånga intresset hos de något yngre eleverna. Det har visat sig vara ett svårt arbete med endast marginella resultat. Det behövs fler och andra metoder för att öka intresset för teknisk utbildning bland flickor. Under flera år har det gjorts ansträngningar för att bryta traditionella könsmönster och locka kvinnor att söka manliga utbildningar. De kvinnor som studerar på teknisk högskola är koncentrerade till några utbildningar: kemi och arkitektur. Inom arkitektkåren börjar till och med andelen kvinnor dominera. Att söka sig till inredningsarkitektyrket eller designområdet är ovanligare för män. Däremot är kända arkitekter, inredningsarkitekter och designers ofta män. När det gäller ingenjörsutbildning inom väg- och vattenteknik samt elektronik är den manliga dominansen fortsatt väldigt stor.
Anledningarna till varför kvinnor inte söker traditionell ingenjörsutbildning är flera. En orsak är brist på intresse, en annan att ingenjörskåren präglas av en manlig atmosfär som är svår att tränga igenom som kvinna. För att förändra attityder är det en god hjälp att förstå hur attityder skapas och upprätthålls. I läroplanen för de frivilliga skolformerna, under skolans grundläggande värden, står det att
Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Eleverna skall uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är
Inför läsåret 2006/2007 var det 84% manliga och 16% kvinnliga elever som rekryterades till landets teknikprogram. 10% av eleverna hade utländsk bakgrund. Av invandrareleverna var det 7% kvinnor (Skolverket 2007). På den skola där jag undervisar har Teknikprogrammet flera inriktningar. Inredning & Arkitektur har funnits sedan starten och lockar 65% kvinnor och 35% män. Den nystartade Ingenjörsinriktningen däremot består enbart av män. Stommen i utbildningarna är lika, endast tillvalet skiljer sig åt. Alla läser lika mycket matematik, fysik, kemi och grundläggande tekniska kurser. Inredning & Arkitektureleverna studerar dessutom CAD, rit- och mätteknik, byggteknik, stadsplanering, inredning och arkitekturhistoria. Ingenjörernas profilkurser består av konstruktion, ellära, VVS och byggteknik.
1.2 Min bakgrund och mina tidigare studier
Inte bara män studerar vid teknisk utbildning. Naturligtvis förekommer det kvinnor också. De är inte lika många och har dessutom flera hinder att forcera för att ta sig hit. Jag har själv studerat på det gamla gymnasiets byggtekniska linje och gjorde det med ett brinnande intresse för arkitektur och inredning. Vi var två unga kvinnor i en klass på trettio. Jag upplevde gymnasiet som ”grabbig” och utbildningen var väldigt tekniskt fokuserad. Endast en kortare kurs under sista året behandlade byggnadskonsten formmässigt. Estetiska värden var inte viktiga att lära eller diskutera. Själv längtade jag hela tiden efter dessa få timmar och det var dessa lektioner som fick mig att ”stå ut med” all undervisning i konstruktion, anläggningsteknik, produktionsteori etc. Under mitt fortsatta arbetsliv som byggnadsingenjör och inredningsarkitekt, men också som scenograf i filmbranschen, har jag mestadels stött på män - många gånger i ansvarfulla positioner. Konflikten mellan konstruktören och esteten är tydlig även i arbetslivet. Otaliga gånger jag tvingats lyssna till ingenjörers föraktfulla kommentarer då jag hävdat de estetiska fördelarna i ett byggförslag. I de situationerna har jag samtidigt varit glad för att jag fått så mycket teknisk kunskap under utbildningen att jag snabbt genomskådade ingenjörernas argument - oftast var de till för att briljera och utestänga dem som inte var invigda i ingenjörskonstens mysterier.
Efter många år inom det privata näringslivet har mitt intresse för undervisning lett fram till en yrkespedagogisk lärarexamen. Idag undervisar jag i arkitektur på teknikprogrammet. Att teknikprogrammet förändrats både till form och innehåll upplever jag tydligt. På min skola finns fyra inriktningar: IT, Form & Design, Inredning & Arkitektur samt Ingenjör. Grundutbildningen är naturvetenskaplig-teknisk med tillval för inriktningsämnen. Till min glädje är det många kvinnliga elever på arkitekturinriktningen. De som i stället valt ingenjörsinriktning är däremot enbart män.
Intresset för att undersöka mäns attityder till teknisk utbildning har föregåtts av mina studier kring kvinnors tankar. Jag har genomfört ett antal intervjuer1 med kvinnliga2 elever på tekniskt
gymnasium, inriktning Inredning & arkitektur. Syftet har varit att belysa hur de kvinnliga eleverna ser på sig själva och sin studiesituation. Utifrån vad eleverna delgett under intervjuerna har deras resonemang framförallt kretsat kring motivation och kontextens betydelse.
Intresset för inredning och arkitektur är den tydligaste motivationen för elevernas studieval. Många av kvinnorna har uttalat ett ointresse för teknik redan innan. Att inriktningen hänger samman med teknikprogrammet hindrar dem inte. Kvinnorna som studerar vid inriktningen är i huvudsak en välintegrerad mellanskiktsflicka. Hon har ett starkt stöd hemifrån och i många fall ett starkt band till sin pappa. Även stödet från lärare i form av förebilder för en fortsatt karriär inom tekniska branscher har stor betydelse.
Några gemensamma strategier från de kvinnliga eleverna lyftes fram i undersökningen. Att våga gå mot strömmen är en. Att göra könsöverskridande val möts av blandade reaktioner men de går sin egen väg oavsett vad omgivningen tycker och tänker. De vågar också kasta sig in i sådant de känner rädsla inför, som att läsa tekniska ämnen trots att man absolut inte tycker om det. Eller att möta en ”hord av manliga byggarbetare” på sommarjobbet som njuter av att sätta dig på plats, men att ändå våga stå på sig. Den andra strategin är att lita till sina möjligheter. Den jargong som mötte kvinnor på byggarbetsplatser och andra manliga domäner måste brytas. Att bryta mönster är svårt och tar tid.
Resultatet av undersökningen visar också att attityderna i klassen har stor betydelse för elevernas självkänsla och tilltro till den egna tekniska förmågan. Kvinnorna beskriver sin klass som speciell, deras manliga klasskamrater är annorlunda i förhållande till andra män på skolan. Så fort andra män kommer in i grupper förändras alla mönster. Stor skillnad syns mellan de som valt teoretisk teknik och praktisk teknik. När kvinnorna skall arbeta tillsammans med män i andra teknikklasser faller kvinnorna genast in i en underordnad roll. Männen tar ansvar för hårdvaran, kvinnorna för det mjuka.
De män som valt arkitekturinriktning tänker sig en framtid inom ett yrke som är på väg att bli ett ”kvinnoyrke”. Ingenjörseleverna däremot kommer att arbeta inom ett yrkesområde som fortsatt domineras av män. Utifrån mina tidigare studier av kvinnliga elever, och de berättelser jag fått, vill jag gå vidare och studera männen på teknikprogrammet. Jag är nyfiken på hur de ser på
1 ”…killar ser nåt och tänker: -Åh, det går nog att plocka sönder. Så tänker inte tjejer” (Rooke 2003)
”Jag tycker att jag är lite starkare än killarna för jag går här, i deras värld, och det klarar jag fint.” (Rooke, 2006)
2Jag använder beteckningen kvinnor respektive män på gymnasieelever eftersom de står i begrepp att bli vuxna. Då
beteckningen flicka och pojke förekommer i arbetet beror det på att eleverna är yngre och/eller att uttrycket refererar till en undersökning gjord av någon annan.
sig själva och sitt studieval. Jag undrar också vad det är som avgör att männen väljer det ena före det andra.
1.3 Problemformulering och syfte
Teknisk gymnasieutbildning är på många håll sig lik. Män dominerar ingenjörstekniken. Det nya teknikprogrammet har dock möjliggjort förändring. Syftet med arbetet är att se om och hur förändring skett. Detta arbete ställer frågan: Har Skolverkets nationella programmål om ett vidgat teknikperspektiv också påtagligt breddat elevrekryteringen? Genom att studera vilka elever som söker ingenjörs- respektive arkitekturinriktningen på en teknisk gymnasieskola vill jag kartlägga deras bakgrund, hur de motiverar sitt studieval och vilka intressen och framtidsplaner de har. Utifrån ett genusperspektiv kommer min uppsats skall behandla mäns upplevelser kring gymnasial teknisk utbildning – om vägen dit och deras tankar kring genus och teknik.
Om det vidgade teknikperspektivet börjat ge resultat finns det kanske också möjlighet att i inom en snar framtid även förändra ingenjörsrollen. Resultatet kommer att ge mig värdefulla kunskaper för den skola där jag arbetar och det programarbete som bedrivs där. På sikt utvecklar det också teknikprogrammet nationellt.
2 GENUSTEORI OCH MASKULINITETSFORSKNING
Detta arbete har sin teoretiska utgångspunkt i poststrukturalistisk genusteori. Kapitlet som följer innehåller två delar; genusteori och maskulinitetsforskning. I anslutning till genusteorierna beskrivs olika forskningsinriktningar, grundläggande begrepp och genussystemet. Därefter följer en genomgång av detta arbetes huvudsakliga teoretiska utgångspunkter; maskulinitetsforskning. Först ges en allmän överblick kring maskulinitet och manlighet. Därefter följer en genomgång av genusforskning kring skola och utbildningar. Kapitlet avslutas med forskning kring tekniska och andra könsstereotypa yrkesområden.
2.1 Genusteori och genussystemet
Könsrollsteori fick under 1970-talet en stark och framskjuten position. Än idag styr den i stor utsträckning tänkandet om pojkar och flickor (Nordberg 2005). Inom könsrollsteorin ses feminitet och maskulinitet som två motsatta könsroller som överförs från vuxna till barn. Därför studeras här sällan de hierarkier och variationer som uppstår bland män och kvinnor. För att särskilja biologiskt kön från det sociala könet infördes under 80-talet begreppet genus. Genus betecknar det sociala och det kulturellt konstruerade könet. Manlighet och kvinnlighet är begrepp som förändras och varierar över tid och rum.
Genusforskning är ett gemensamt namn för forskning kring socialt kön. Genusforskning handlar om hur genus definieras och organiseras och vad det får för konsekvenser i olika sammanhang. Kvinnoforskning handlar i första hand om att synliggöra kvinnor. Jämställd-hetsforskning vill främst arbeta för att minska orättvisor mellan könen, ofta genom att arbeta fram underlag för politiska åtgärder. Feministisk forskning är ett gemensamt namn för den forskning som kritiskt granskar genusrelationer och könsförtryck i samhället (Berner 2003, 2004). Forskningen vill ge kvinnor och män redskap för att skapa en jämställd värld. Gemensamt för feministiska forskare är att de intresserar sig för makt relaterad till kön eller föreställningar om kön. Idag är begreppet genusforskning vanligare. Det innebär ett vidare perspektiv som pekar på hela samhällets strukturering efter kön. Inte bara könsblandade miljöer utan även helt manliga verksamheter påverkas av de aktörer som är inblandade. Inom den postmoderna genusforskningen menar man att genus varken är något givet och slutet, utan snarare något som konstrueras socialt och ständigt omtolkas.
Genus påverkar människors ställning i samhället. Män, särskilt vissa typer av män, tilldelas i regel mer makt än kvinnor. Genusperspektivet visar att förklaringen till mäns och kvinnors olika villkor och rättigheter finns i de konstruerade tolkningarna av vad som är manligt och kvinnligt. Konstruktionen av kön pågår ständigt. Könsmaktsordningen, att män och det manliga
har högre status, kallas genussystem och lyfter fram två principer – att hålla isär könen och att upprätthålla en hierarki där mannen ses som norm.
Genussystemet är en förutsättning för andra sociala ordningar menar historikern Yvonne Hirdman (2004). Ju kraftigare isärhållandet mellan könen fungerar ju mindre ifrågasatt blir den manliga normens överhöghet. Denna struktur binder könen till sysslor, platser och egenskaper på både ett personligt och abstrakt plan. På detta sätt skapas den kvinnliga underordningen. Genussystemet upprätthålls enligt Hirdman genom s.k. genuskontrakt. De återfinns i alla samhällen - ideologiskt, socialt och mellan individer. I dessa kontrakt, som män och kvinnor upprättat på de olika nivåerna, finns gråzoner som inte är genusbestämda och som i konfliktsituationer kan förhandlas. Isärhållandet kan upprätthållas, menar Hirdman, eftersom förhandlingarna oftast sker i ett socialt rum där den manliga normen styr innehållet. För att systemet ska kunna brytas måste det mänskliga sättas i centrum i stället för det manliga och kvinnliga.
Maktrelationer genomsyras av två principer, segregation och hierarki, anser filosofen Sandra Harding (1986). I hennes mångsystemsteori beskriver hon att de som vill ha makt nedvärderar och utesluter andra grupper från makten samtidigt som hierarki skapas mellan de som har makten och de som saknar den. Mannen är norm för det normala och överordnade och det manliga och kvinnliga bör inte blandas samman. Harding menar också att genus framträder på tre nivåer; symboliskt, strukturellt och individuellt. På den symboliska nivån finner vi språkliga tudelningar, t.ex. aktiv/passiv, natur/kultur, styrka/svaghet. Dessa har sällan med verkliga könsskillnader att göra. På strukturell nivå används genus för att organisera sociala aktiviteter som t.ex. könad arbetsfördelning, könskodning. På den individuella nivån görs genus som en form av socialt konstruerade individuella identiteter. Det finns många sätt att vara pojke/man. Vissa överlappar varandra och vissa varierar beroende på kontext.
Ett teoretiskt perspektiv inom genusforskning, influerat av den postmoderna feministiska organisationsforskningen, kallas att göra kön. ”Att göra kön” bygger på idén att könet är något vi skapar, inte utifrån individuella eller biologiska egenskaper utan, utifrån vårt sätt att organisera oss. Kön ses som en pågående aktivitet, något som görs. (Gunnarsson & Andersson 2003) I stället för att studera kön dualistiskt, d.v.s. uppmärksamma variationer mellan kvinnor, mellan män eller mellan kvinnor och män, görs studierna i ett större perspektiv där kategorier som kön, klass, etnicitet, sexualitet och ålder lyfts fram. Könsspecifika mönster uppstår i en specifik struktur när en viss aktivitet utförs – kön görs. Intersektionalitet ger oss möjlighet att se makt ur ett flerdimensionellt perspektiv.
Inom genusforskningen finns en rad inriktningar som studerar hur kön konstrueras, t.ex. jämställdhetsforskning, queerforskning, feministisk forskning och maskulinitetsforskning. Maskulinitetsforskning är en av de nyare forskningsgrenarna (Wiklund 2005). Den syftar till att studera män och maskulinitet som något könsspecifikt och inte som en allmänmänsklig norm. Här finns också flera inriktningar som är mer eller mindre kritiska till feministisk teori. Vissa forskare, poststrukturalister/postmodernister etc, tar fasta på att uppdelningen i män och kvinnor i sig är en språklig och social konstruktion. De vill studera hur språk och kultur tillsammans medverkar till hur en sanning skapas. En av dess företrädare är filosofen Judith Butler. Hon menar att maskulinitet och feminitet blir till genom iscensättningar, de uppstår enbart genom själva görandet (1990) Genom att män och pojkar vid upprepade tillfällen rör sig på vissa sätt, klär sig i manligt kodade kläder, utför sysslor som är manligt kodade så skapas och förkroppsligas positionen pojke/man. Hon menar också att sexualordningen och könsordningen inte kan skiljas från varandra eftersom den är en konsekvens av den heterosexuella maktordningen. Denna sexualordning skapar också en heteronormativitet där vissa sätt att vara belönas socialt bättre än andra, t.ex. sättet att klä sig, att prata och skämta. Även sociologen R.W. Connell (1996) menar att de hegemoniska maskulinitetsnormerna vilar på en uttalad homofobi. Rädslan för att karaktäriseras som ”bögig” och ”fjollig” begränsar därför pojkars könsöverskridande praktiker.
2.2 Maskulinitetforskning
Genusordningen kan ofta tyckas statisk, men den förändras ständigt. Maskulinitet skapas för det första i relation till en maktstruktur, kvinnors underordning i relation till män, och för det andra utifrån att maskulinitet och feminitet ställs i motsats till varandra.
Connell (2002) har utarbetat väl använda modeller kring hur maskuliniteter skapas och hur maktrelationerna mellan dem ser ut. En modell beskriver hur ”den normala mannen” utgör en norm som både män och kvinnor måste förhålla sig till. Denna hegemoniska maskulinitet är mer ett ideal och sällan det vanligaste. Connell lyfter fram fyra genusstrukturer i samhället; makt-, produktions-, känslomässiga och symboliska strukturer. Maktrelationerna visar på männen som den härskande könsklassen. Kvinnor är allmänt underordnade män. Det finns både en organiserad, institutionaliserad och en diffus, diskursiv makt. Byråkratier kan vara ett exempel på organiserad makt där man ofta använder kriterier och procedurer som gynnar män. Den diskursiva makten däremot utövas intimt och diffust. Produktionsstrukturer handlar om den könsbaserade arbetsfördelningen. Hur könsfördelningen ser ut varierar mellan tid och kulturer. I
vårt västerländska samhälle är det både yrkesarbetet och hemarbetet som är föremål för den genusstrukturerade arbetsfördelningen. Känslomässiga strukturer innefattar framförallt sexualiteten (heterosexuell, homosexuell etc) som också är den huvudsakliga basen för bildandet av hushåll. I de symboliska genusstrukturerna ingår t.ex. språk, klädsel, gester, film och arkitektur. Dessa genusstrukturer utspelar sig inte i sina enskilda delar utan interagerar ständigt med varandra. För att förstå genus måste vi också se längre än till genus. Andra sociala strukturer påverkar. Genus skär tvärs igenom etnicitet och klass.
Vår tids dominerande västerländska former av maskulinitet befäster makten och bidrar till att upprätthålla mäns patriarkala fördelar anser Connell (1996). Den hegemoniska maskuliniteten innebär att andra maskulinitetsformer mäts mot och underordnas denna normaliserande maskulinitet. Ofta tar män avstånd från denna typ och de som praktiserar den gör det till ett ofta högt pris. Gemensamt för alla maskuliniteter är att de konstrueras utifrån särskiljande av maskuliniteter och feminiteter. Hegemonisk maskulinitet är en negation av kvinnligheten, så män som närmar sig eller tillskrivs feminina drag marginaliseras. Denna hegemoniska makt bildar norm och bygger på underordning av kvinnor och vissa män som inte betraktas som ”riktiga män”, som homosexuella eller feminina. Uppmärksamheten kring samspelet mellan kön, etnicitet och klass har lett fram till att man inom forskningen börjat urskilja multipla maskuliniteter.
Den manliga normen, hegemonisk manlighet, skapas där det finns samband mellan kulturella ideal och institutionell makt. Näringslivets högsta nivåer hör hit, liksom militären och staten. De erbjuder en kollektiv bild av maskulinitet. Inom denna hegemoni finns också särskilda genusrelationer som bygger på dominans och underordning mellan olika grupper av män. Framförallt handlar det om heterosexuella mäns dominans och homosexuella mäns underordning. Men även feminitet kan utgöra grunden för underordning. Trots att få män helt och hållet praktiserar det hegemoniska mönstret drar en majoritet av männen fördelar av kvinnors underordnande ställning. Dessa maskuliniteter är enligt Connell delaktiga. Slutligen lyfter Conell fram marginalisering som en typ av maskulinitet. Den hör samman med auktorisering av den dominerande gruppens hegemoniska auktoritet.
Hegemonisk manlighet är central inom mansforskningen. Varje tid skapar sina normer för en ideal manlighet. Dessa egenskaper bestäms i sin tur av vad som passar samhällets maktrelationer. Här styr politik, kultur, ekonomi och sociala faktorer. Männen rangordnas i kampen mellan olika manligheter. Den strukturella makt män har över kvinnor förstås också genom begreppet homosocialitet, dvs att män föredrar män. De känner sig mer inspirerade och stimulerade av att umgås med män än med kvinnor. För en man som vill göra karriär är det viktigt att ingå i ett sammanhang där det finns makt. Maskulinitet är ett av de mest omdiskuterade
analysredskapen inom mansforskningen. Beteckningen har varit viktig för att splittra kategorin ”man” och visa på hur andra maktordningar som klass och etnicitet samspelar med kön. Maskuliniteter, menar etnologen Marie Nordberg (2005), möjliggör också en analys av maktrelationer mellan män och olika maskulinitetsformer.
Kritisk mansforskning vill kritiskt granska hur mäns verksamheter bidrar till att den rådande könsordningen återskapas. Den kritiska mansforskningen studerar också makt-förhållanden av och över- och underordningar bland män. Denna forskning vill peka på hur dominerande maskulinitetsnormer skapar problem för pojkar och män och vill lyfta fram andra sätt att vara just pojkar och män.
2.2.1 Manlighet
Den amerikanska journalisten Susan Faludi (2000) menar att den västerländska manligheten är i kris. Industrisamhällets manlighetsideal har börjat ersättas av en annan manlighet. Nu är det inte längre arbetsförmågan, självkontrollen, ansvaret och lojaliteten som är idealet utan en manlighet som är präglad av egoism, aggressivitet och sexuell utstrålning. Den nya manligheten utgår från vårt konsumtions- och mediesamhälle och dagens man är inriktad på att vinna, beundras och synas. Denna diagnos är inte allmänt accepterad, allra minst i norra Europa, menar idéhistorikern Claes Ekenstam (2007) som forskat kring manlighet och omanlighet bland ett stort antal män från hela Norden. Han konstaterar dock att det finns många tecken på att mäns könsmässiga identiteter genomgår kraftiga förskjutningar. En orsak menar han beror på att vissa män anammar feminismens kritik av samhällets manliga överordning. Andra män knyter tvärtom an till äldre, patriarkaliska föreställningar om manlighet och ytterligare andra försöker omskapa sin manlighet genom terapi, mansrörelser eller liknande. Ekenstams studie av de svenska männen visar att föreställningarna om vad manlighet är i huvudsak upprepar välkända mönster: hårdhet, styrka och fysisk storlek är generella associationer. Andra egenskaper som nämns är rakhet, lugn, trygghet, noggrannhet, effektivitet och att vara arbetsam och resultatinriktad. Omanlighet har inte lika tydliga karaktärsdrag. De är ofta sådant som beskrivs som kvinnligt, t.ex. sy, sticka, byta blöjor, dansa balett, röra sig på ett feminint sätt eller klä sig i rosa. När det gäller yrkesval har en majoritet av de svenska männen studerat naturvetenskapliga, ekonomiska eller tekniska ämnen och sedan arbetat i sådana yrken. Könsöverskridande yrkesval är sällsynta.
Maskulinitet har alltid konstruerats i relation till kvinnlighet, men också till andra, lägre värderade former av manlighet. Omanlighetsbegreppet är därför av central betydelse för förståelsen av manlighet. Risken för att bli omanlig kan ses som en fara även för den mest manlige av män. Rädslan för ”att falla” är starkt förbundet med klassbegreppet. Ekenstam (1999)
har studerat gråt och maskulinitet och funnit att synen på manlig gråt varierat i tiden och i olika kulturer. Särskilt i västerlandet har gråt betraktats som omanligt. Självkontroll och orubblighet har varit utmärkande drag i adligt tänkande. Jämställdhet och rättvisa förknippas med medelklassens manlighetsideal. Det är det privilegierade skiktet som hyst en annan rädsla för att falla; den ekonomiska och sociala deklasseringen. Ekenskam menar att rädslan borde tillta med kasshöjden men hos eliten finns ofta en större säkerhet genom ekonomiskt arv och solida traditioner än hos medelklassen. Denna medelklass befinner sig i sin tur farligt nära underklassen, som man vill distansera sig ifrån, samtidigt som man är i händerna på överklassens välvilja.
Det är viktigt att ge en mer nyanserad bild av männen menar historikern David Tjeder (2004) som betonar vikten av bredda forskningsfältet. Manlighetsforskningen måste utveckla en förståelse för hur makt reproduceras, hur män upplever sig själva som män och hur idealbilden påverkat dem. Han lyfter även fram frånvaron av etniskt perspektiv inom den nuvarande forskningen.
2.2.2 Pojkar i skolan
Britt Marie Berge, pedagog, har studerat hur kön skapas i förskolan (2005) Hon menar att våra liv utspelas inom ramen för en könsmaktsordning som upprätthålls och återskapas genom föresällningar, bilder och regler om vad en man och kvinna ska vara. Denna könskoreografi är redan det lilla barnet medvetet om. Hennes studier visar att pojkar som inte var så tävlingsinriktade eller idrottsintresserade stöttes ut av de andra pojkarna och att personalen, istället för att uppmuntra andra manliga sidor, försökte få dem intresserade av sport och tävling.
Anette Hellman, också hon pedagog som studerat förskolebarn, har undersökt hur pojkar på en förskola förhåller sig till maskulinitetsnormer (Hellman 2005). Pojkarna fick själva beskriva hur det tyckte att en pojke var. Därefter fick de berätta om sig själva och hur de tyckte att de var som pojkar. Barnens berättelser tillsammans med forskarens egen observation av lekar mellan barnen ledde fram till tre förhållningssätt bland pojkarna. Den ”typiske killen” är den som hårdast markerar en gräns emot det som betecknas som tjejigt. De är utåtagerande och i behov av pedagogens kontroll. Den ”typiske killen” känner också en oro över att hans position skall ändras om han närmar sig det som är feminint. Därför vaktar han noga på sig själv och alla andra som han anser har ett feminint beteende. Den ”marginaliserade maskuliniteten” har svårt att finna vänner att leka med. Han är osäker och behöver mycket stöd och tröst. I leken söker han sig ofta till flickor där han får vara med på deras villkor. Ibland leker han bredvid den ”typiske killen”, studerar honom och försöker fånga hans uppmärksamhet. Han känner sig hotad både av flickors
och pojkars dominans över honom. De pojkar som han vill leka med och efterlikna är de som kraftigast marginaliserar honom. Den ”förhandlande maskuliniteten” kan visa flera sidor av sig själv, även sånt som betraktas feminint. Han är ganska trygg i sig själv och med sina kompisar. Han är väl medveten om de maskulinitetsnormer som finns men tycker att man ska och kan välja att göra som man vill. Den ”typiske killen” är ett hot så till vida att det finns en risk att han retas. Den ”marginaliserade maskuliniteten” är också ett hot eftersom han är ett exempel på vad som händer om man avviker för mycket.
Könsgestaltningar är att aktivt skapa och konstruera sitt kön i olika sammanhang. Pedagogen Ingrid Karlsson (2003) har i sin avhandling undersökt hur barn gestaltar sitt kön i skolan. Barns möjligheter att inta olika positioner, sätt att vara, begränsas bl.a. av klass, kön och kulturell tillhörighet. Karlsson konstaterar att barn är mer aktiva i arbetet med att bli ”riktiga” flickor och ”riktiga” pojkar än vad utveckligspsykologiska teorier tidigare gjort gällande. För att lyckas i sitt gränsöverskridande behövs vilja, envishet, skicklighet och mod. Barn med hög status, menar hon, har lättare för att göra gränsöverskridningar. Status och de ovanstående fyra förmågorna är viktigast för att lyckas.
Ulla Forsberg, pedagog, har studerat könsdiskurser i grundskolan (2002). Hon konstaterar att den hierarkiska strukturen med manlig överordning framträder både under lektioner och raster och är mer påtaglig i de äldre årskurserna. Forsberg har funnit en rad diskurser/elevtyper i klasserna och de maskulina typerna kallar hon för Machokille, Rättskaffenpojke, Akademikerpojke, Joker, Mjukis- och Kenpojke. Machokillen är ofta aktiv inom idrott och visar fysisk styrka och våghalsighet. Hans maskulinitet är baserad på heterosexualitet där flickor och feminina pojkar ges underordnade roller. Han strävar efter emotionell kontroll och vill inte visa sin sårbarhet för andra. Trots att han gillar närvaron av tjejer uttalar han sig ganska hånfullt och nedlåtande om dem. Rättskaffenspojken vill ha rättvisa och uppfattar flickor och pojkar som likvärdiga. Han agerar inte själv så aktivt för sina jämlikhetsidéer utan framstår som en lugn och lågmäld typ. Omgivningen uppfattar honom som ”snäll”. Han umgås helst med andra rättskaffenspojkar.
Akademikerpojken har ett stort intresse för intellektuella utmaningar som offentliga diskussioner, frågesporter och prov. Han är allmänbildad, vetgirig och har stor verbal förmåga. Hans intressen, vid sidan om sport, är ofta datorer, schack och musik. I skolan jobbar han helst själv och blir lätt irriterad över ”störiga pojkar”. Jokern har drag av machokillen men positionerar sig som en ”entertainer”. Han har svårt att sitta stilla på lektionerna och söker då ofta kontakt med sina kamrater. Han signalerar ofta sin personlighet med hjälp av kläderna, t.ex. genom att bära keps inomhus eller ha ordentligt nedhasade jeans. Han umgås helst med pojkar men ibland
visar han intresse för flickor genom att utmana eller ”uppträda” för dem. Mjukispojken är ganska skör känslomässig och visar ofta konflikträdsla. Han är obekväm i tävlingssituationer och skräms av tuffa pojkar. Kenpojken är starkt influerad av modetrender, bär gärna ”inne-märken” och vill ”se juste ut”. Han är däremot inte intresserad av muskelbygge. Hans idrottsintresse riktar sig mot individuella sporter – tennis, golf och pingis är några exempel. Han umgås både med pojkar och flickor.
Forsberg konstaterar att bland eleverna repeteras dualism och hierarki så ofta att det nästan blir fasta strukturer. Makt utövas av pojkar när de för sig på ett sätt som uppfattas både självklart och uppmärksamhetskrävande. Det kan också ske i form av fysiska angrepp och trakasserier. Maktrelationer i pojkgrupper är mest tydlig mellan machokillar och mjukispojkar. De förra anser att de senare är alltför ”tjejiga”. Machokillarna tillhör också dem som är minst benägna att byta position och upprepar sitt sätt av vara såväl under lektioner som under raster. Men hon ser också att mönstret kan spricka upp. Eleverna bär över lag idéer om flickor och pojkars medfödda likhet. Framförallt är det de yngre eleverna som flitigast byter position. Forsberg menar att det är viktigt för skolan att uppmärksamma och ge stöd för de pojkar och flickor som provar alternativa positioneringar.
I dagens samhälle ges människan möjlighet att använda och prova flera olika sociala identiteter. Denna identitetsutprovning möjliggör olika gestaltningar i olika miljöer. Själva genusprocessen, att skapa och navigera genus, är både medveten och omedveten. Pedagogforskaren Monica Petersson (2007) har studerat elever i hem- och konsument-kunskapsundervisning på tre högstadieskolor, en miljö och ett skolämne med starkt kvinnlig genusifiering och samtidigt en uttalad strävan mot jämlikhet. Hon har funnit att eleverna genuszappari de olika skolsituationerna för att nå ett speciellt syfte hos läraren eller klasskamrater. De skiftar tydligt rollkostym beroende på kontext. Studierna visar att pojkar engagerar sig när det gäller tävling (ett av momenten i studien) men inte anstränger sig så mycket under ordinarie lektion.
2.2.3 Unga män studerar vidare
Ingenjörsutbildningen och bilden av ingenjören har förändrats mycket under de senaste etthundra åren. I början av 1900-talet var ingenjörsutbildning vid teknisk högskola ett fåtal män förunnat (Berner 1996). Dels krävdes studentexamen - endast omkring 5% av landets ynglingar i åldern 10-18 år var elever vid ett läroverk – och dels krävdes praktik. Under flera år diskuterades vikten av praktik och vilken bild man hade av ingenjören; praktikens man eller den skolmässigt utbildade. Så småningom skedde en förskjutning från verkstad till skola. Detta innebar en
ytterligare betoning på social status. Under mellankrigstiden föddes drömmen om att via teknikstudier lämna arbetarklassen. Behovet av tekniskt kunnig personal ökade i takt med att industrin rationaliserades. Nu skedde en utbyggnad av teknisk utbildning på högskola och gymnasium. Även kvällsstudier för yrkesarbetande män ordnades. Företagen själva ordnade kvällskurser och ingenjörsdiplom och studenterna lockades med högre lön och en möjlighet till ny karriär. På 1960-talet institutionaliserades en mängd privata och offentliga utbildnings-instanser. ”Den långa vägens ingenjör” hade spelat ut sin roll.
Tekniskt gymnasium har av tradition varit ett populärt val bland unga män. I en studie bland gymnasielever i Västsverige (Thång 1988) sa teknikelever att det var deras teknikintresse som avgjort linjevalet och att de hade klara framtidsplan som innefattade studier vid teknisk högskola. Eleverna är tydligt målmedvetna och studiemotiverade. Även om de självständigt gjort sitt val diskuteras skolan med föräldrarna, vars synpunkter inte spelar en alltför lite roll. Fritidsintressena domineras av teknik och idrott. När det gäller sitt framtida yrkesval är det särskilt att arbetet öppnar möjligheter som poängteras. De uttrycker också att arbetsmarknaden ser ljus ut.
Tekniskt gymnasium förändrades i och med gymnasiereformen 1991. Ett antal linjer och specialkurser ersattes av 16 nationella treåriga program. Ett naturvetenskapligt program (NT) indelades i en naturvetenskaplig och en teknisk gren. Efterfrågan på en mer teknisk utbildning ledde några år senare fram till teknikprogrammet med möjlighet till lokala inriktningar. Reuterberg & Svensson (1998) har sammanstället en rapport över rekryteringsmönstret till gymnasieskolan efter den senaste reformen som visar att män från socialgrupp 13(överklass) haft
en sjunkande benägenhet att välja NT-programmet. Studien har jämfört sökandebilden bland elever födda -72 och -77. Reuterberg & Svensson menar att NT-utbildningen inte motsvarar den tidigare 4-åriga tekniska utbildningen som fanns på linjegymnasiet och som var mycket populär bland manliga elever från högre socialgrupper. Nära hälften av eleverna vid det gamla tekniska gymnasiet kom från socialgrupp I (överklass), en fjärdedel från socialgrupp II (medelklass), en åttondel från socialgrupp III (arbetarklass) och en femtedel från grupp 0 (övriga). Elever från socialgrupp I sökte sig efter gymnasiereformen i större utsträckning till studieförberedande program med HSE-inriktning (humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk linje/samhälls-vetenskapligt program). När det gäller motivet till gymnasieval har det inte förändrats så mycket
3I Reuterberg & Svenssons studie (1998) definieras socialgrupperna som: grupp I-storföretagare och högre
tjänstemän, grupp II- övriga tjänstemän och småföretagare, grupp III-arbetare och grupp 0-de som saknar uppgift om föräldrarnas yrke. Vid kategoriseringen har man utgått från den förälder som har den högsta socialgrupps-tillhörigheten. Jag kommer själv att använda mig av beteckningarna över-, medel- och arbetarklass. Dels är det de uttryck som vanligast förekommit i de litteraturstudier jag gjort. Dels markerar det ett tydligare avstånd till kvantitativa studier, vilket detta arbete inte är.
mellan åren. De fem starkaste argumenten redovisas i studien. Det är framförallt intresset för ämnesområdet som avgör. Sedan följer utbildningsplaner efter gymnasiet och speciella yrkesplaner. Detta gäller båda årgångarna. Slutligen är det möjligheterna att klara studierna och föräldrarnas synpunkter som väger tungt. För -77 kommer dessa två sistnämnda motiv i omvänd ordning.
I ett integrationsprojekt bland högstadieelever i Sydsverige undersöktes bl.a. stödet hemifrån och vilka fritidsintressen eleverna hade samhällsvetaren Michael Stigendal (2000) visar att en majoritet av eleverna känner stort stöd för skolan och studierna hemifrån. När det gäller fritidsintressen så är fotboll och musik det överlägset största. Pojkar är i högre grad engagerade i organiserade fritidsaktiviteter än flickorna. I snitt använde pojkarna drygt fyra timmar i veckan till sina fritidsaktiviteter. När det gäller musikintresset syns en klasskillnad i valet av favoritmusik. Bland arbetarklassbarn är intresset för hip-hop och r´n´b dominerande. Sociologen Thomas Johansson (1995) har studerat tonårspojkars psykologiska identitetsutveckling och de faser den unge mannen skall passera för att finna sin vuxna manliga identitet. Han pekar på faderns betydelse i denna utveckling. Johansson menar också att idrottsaktiviteter har en stor betydelse för utvecklingen i att bemästra sin kropp. Genom att gradvis använda sig av olika typer av fordon som moped och motorcykel utökar pojken sitt territorium. Deras drömmar handlar ofta om teknik och äventyr.
På landets ingenjörsutbildningar finns idag en fjärdedel kvinnor. De studerar företrädelsevis kemi och arkitektur. Har tekniken blivit mer kvinnlig undrar sociologen Boel Berner (2004) och konstaterar snabbt att denna utveckling inte är självklar. Mångas förväntan om en större inriktning på teknikens sociala sammanhang och mänskliga relationer har kommit på skam. Fortfarande dominerar ändlösa och repetitiva innötningar av matematisk och analytisk problemlösning. Praktisk vardagskunskap och inlevelseförmåga betraktas fortfarande som suspekt.
2.2.4 Män i arbetslivet
I takt med att det tekniska området vidgats så har också ingenjörsarbetet förändrats. Socialt inriktad kompetens har blivit viktigare och en anledning till att kvinnor skulle vara goda kandidater till den nya ingenjörsrollen menar Berner (2004). Trots detta kan beteendemönstren och den kultur som präglar ingenjörsyrket uppfattas som manspräglad och utestängande. Berner anser att det viss del handlar om intellektuella stilar. Det finns på många ingenjörstunga arbetsplatser en ”fixarmentalitet” som skaffats genom långt och kärleksfullt umgänge med teknik. Här förekommer naturligtvis män som saknar denna bakgrund men de förväntas ändå tillhöra
klubben och kan lära sig den praktiska teknikkompetensen i smyg och efter hand. Dessa praktiska kunskaper fungerar som ett kitt mellan män. På andra arbetsplatser är den praktiska behärskningen nedtonad och istället hyllas antingen rationell och kylig inställning till avancerad teknik eller ett lekfullt ideal, närmast ett slags distanserat studentikost leklynne. Alla stilar har en stark manlig laddning. Förutom intellektuella stilar innebär den manliga ingenjörskulturen ett mönster för social interaktion och gemenskap. De tenderar att bekräfta manliga självbilder och få kvinnor att känna sig utanför. Genusvetaren Susanne Andersson (2005) har i sin forskning studerat polismän i deras arbetsmiljö och sett att sättet att tala och vara utgår från manliga erfarenheter och därmed utesluter kvinnor. Homosociala sammanhang bekräftar den manliga könsidentiteten och skapar också en frizon.
Ensam är stark, konstaterar Berner (1999) och visar på hur könskategorierna upprätthålls och förstärks inom populärkulturen där oövervinnliga och superstarka män tar plats. Kopplingen mellan vapenteknologi och manlighet, menar hon, visar på den genusordning som råder inom vapenindustrin och de olika manligheternas koppling till krig och våld. Den digitala tekniken däremot är ett område som ännu inte upprätthålls av någon länk mellan barndom och vuxenliv. Filosofen Sadie Plant (1998) är en av de cyberfeminister som menar att den digitala tekniken är en kvinnlig domän som kan underminera den maskulina dominansen i teknikens värld. Även idéhistorikern Donna Haraway (1994) ser stora möjligheter till en feministisk vändning i relationen teknologi, även om den inte är lika optimistisk som Plant. Hon ser cyborgen som en möjlig fortsättning av en dominerande maskulinitet men också som en ”trickster” som skakar om och undergräver traditionella mönster.
Kvinnor som vågar ge sig in i traditionellt manliga domäner ses med positiva ögon. Män som är gränsöverskridare får däremot ofta ett löjets skimmer över sig. Homofobin stärker avståndstagandet ytterligare. Att ge sig in i den kvinnodominerade arbetsplatsen utgör ett hot mot den manliga könsidentiteten. Vilka män som ses som omanliga skiljer sig från olika generationer, olika sociala skikt och regioner menar Nordberg (1999) som studerat manliga gränsöverskridare. Hon har intervjuat både män och kvinnor på kvinnodominerade arbetsplatser och problematiserar föreställningarna om manliga och omanliga män. Hon hävdar också att trots att män kan förändras genom otraditionella val är det inte givet att maktförhållandena mellan könen förskjuts.
Detta konstaterar även forskaren Hans Eriksson (2003) som studerat i vilken omfattning vårdarbetet blivit mer jämställt när män träder in i sjuksköterskeyrket. Manliga sjuksköterskor behåller ofta sina privilegier av manlighet även när de överskrider gränsen mellan manlig och kvinnlig verksamhet. Eriksson menar att när det gäller jämställdhet både distanserar de sig i
konkreta omsorgshandlingar och närmar sig då männen bryter konventioner på arbetsmarknaden. Distanseringen, säger han, kan bero på rädsla för intimitet och förbjudna beröringar mellan vårdare och patient. Eriksson pekar också på svårigheterna att hantera andra mäns avståndstagande och förvåning över att ha gett sig in i en kvinnlig värld. Från kvinnliga kollegor uppmuntras ofta yngre manliga sjuksköterskor, det ses som något kul att det kommer pojkar i vården. För dem som inte längre faller inom pojkdefinitionen blir det snarare en belastning, man blir en udda figur. Denna kluvenhet, som Eriksson kallar genusyrsel, gör att männen upplever att de förlorar en del av strukturen i yrkesidentiteten.
Män förutsätts vara dominanta, icke-emotionella och ha svårt med nära kontakter menar Nordberg (2001). Samtidigt är behovet av social kompetens och egenskaper som tidigare definierats som kvinnliga önskvärda i arbetsliv och samhälle. Därför kan män antas ha ett behov av att koppla nya och andra innebörder till maskulinitetsbegreppet. Det är viktigt att lyfta fram alternativa sätt att vara man. Bland medelklassmän idag lyfts ofta ”den nye mannen” fram som ett nytt ideal. På så vis kan dessa män framstå som mer alternativa och önskvärda. Maskulinitetsformer som uppfattats problematiska och som förknippas med våld, styrka och dominans, förläggs ofta till andra grupper av män – invandrare, arbetarklassmän och män i kapitalets tjänst. De positioner som medelklassmännen upprätthåller behöver därför inte ifrågasättas och frågan om kvinnors strukturella underordning blir därför istället att omvandla maskuliniteten hos andra män.
2.2.5 Män och teknik
Det finns en starkt historisk koppling mellan teknologi och maskulinitet (Mellström 2003). Den har sina rötter i industrialismen. Idag kan vi se att olika maskiner och former av teknologi symboliserar olika typer av maskuliniteter. Relationen mellan maskulinitet och teknologi kan inte enbart förstås utifrån behovet av kontroll utan måste också ses med ett inslag av intimitet, omsorg och passion, menar socialantropologen Ulf Mellström. Båda aspekterna är viktiga för att förstå manliga identiteter inom teknikens värld. Kopplingen mellan maskulinitet och teknologi upprätthålls av relationen pojke/far eller någon annan manlig person. Att behärska och kontrollera verktyg i gemensamt arbete, att dela kunskapen är ett kännetecknande drag för maskulina vänskapsband och fostran.
Det finns relativt få internationella studier kring män och teknik. Cynthia Cockburn (1983, 1985), sociolog, har i sina arbeten om manlig dominans och yrkeshierarki visat att många män genom industrialismens historia satt sig själva i teknologiska nyckelroller. Sociologen Judy Wajcman (1991) pekar på två dominerande former av maskulinitet i teknikens värld. Den första
hänger samman med fysisk styrka och praktiskt mekaniskt handlag. Här återfinns arbetarklassens män. Det är en slags industriarbetarkultur där det är viktigt att behärska mekanik och maskiner. Mellström (2003) kallar denna typen för mekaren. Bland mekaniker brukar man dessutom skilja på dem som byter delar och dem som reparerar. Idealet är att bli ett med maskinen, att få en subjekt/objekt-relation, alltså att vara den som reparerar. Den andra formen enligt Wajcman karaktäriseras av maktens män, som med sin tekniska expertis ofta återfinns i avgörande maktpositioner. Denna maskulinitet är mer teoretisk till sin karaktär. Även om klassaspekter skiljer formerna åt är båda kopplade till behärskning och kontroll. Hon menar att ingenjörskonsten är ett invecklat exempel på en maskulin kultur eftersom den korsar gränsen mellan fysiskt och intellektuellt arbete men trots det behåller starka inslag av åtskillnad mellan huvud och kropp. Hos Mellström betecknas denna typ med ingenjören. Han är matematiker, idealet för den tekniska specialisten. I det moderna samhället har ingenjören kommit att personifiera tekniken och framsteget, utan att ha någon känsla för humanitet och bildning. Att bara män var lämpliga för ingenjörsyrket sågs som en självklarhet ända fram till 1970-talet då ett större antal kvinnor började söka sig hit.
Att teknik associeras med maskinentusiasm och brist på människointresse och känslor kan vara en anledning till att kvinnor inte lockas till teknik. Men verkligheten är mer komplicerad menar Berner (2004). De flesta människor interagerar både med människor och teknik i sin vardag. Däremot erkänns sällan kvinnors vardagliga möten med teknik som en teknisk kompetens. Våra vanligaste teknikbilder handlar om ting som fabriker, vapen och rymdraketer. Detta betecknas som riktig teknik. Den småskaliga, ofta mjuka tekniken som läkemedel, köksmaskiner osv. karaktäriseras inte självklart som teknik. Så görs tekniken manlig och mäktig.
3. METOD
Detta kapitel behandlar de metodval som underökningen bygger på. Först ges en beskrivning av de metoder som använts i denna undersökning. Därefter följer en genomgång av hur urvalet gjorts, undersökningens genomförande och etiska överväganden. Till slut diskuteras undersökningens tillförlitlighet.
3.1 Val av metod
Arbetet bygger på kvalitativa metoder; en enkät och ett antal intervjuer. Kvalitativa studier vill identifiera företeelser och beskriva dess variationer och strukturer. Det kvalitativa metodvalet är relevant när det handlar om att fånga människors erfarenheter, hur de uppfattar och beskriver sin omgivning (Launsö & Ripers 2005).
Enkäten innehåller öppna frågor och frågor av flervalstyp (se bilaga). De senare ger intervjupersonerna möjligheter att kryssa för det eller de alternativ som bäst motsvarar inställningen eller orsaken till ett fenomen som eleven ställts inför. I mitt arbete har jag valt att starta undersökningen med en enkät för samtliga elever som studerar ingenjörs- eller arkitekturinriktning på skolan. Målet var att få en bredd och en kartbild över hur eleverna vid dessa studieinriktningar ser ut. Utifrån detta resultat har så arbetet gått vidare med intervjuer. Intervjuerna består av en gruppintervju och sju individuella intervjuer. Styrkan hos intervjun ligger i möjligheten att komma på djupet inom ett ämne. Intervjuer är en tidskrävande metod och kräver att forskaren kan skapa en trygg atmosfär med tillit och öppenhet. Intervjuerna har varit icke-standardiserade och frågorna halv-strukturerade. Intervjun har rört sig kring tre stora huvudfrågor med ett antal underfrågor och sonderande frågeställningar (se bilaga).
3.2 Urval
Urvalet av undersökningspersoner har varit manliga elever vid teknikprogrammets inriktning Inredning & Arkitektursamt Ingenjör. Inriktningarna har valts ut på grund av deras könsmässiga sammansättning. Arkitekturklasserna har en kvinnlig dominans bland eleverna och ingenjörs-klassen består enbart av manliga elever. Ingenjörselever återfinns endast i årskurs 1 eftersom inriktningen är nystartad. Arkitektureleverna kommer från alla årskurser.
ingenjörer arkitekter
enkät 21 elever 24 elever
gruppintervju 1 st med 4 elever
Utifrån enkäterna fick jag så ett antal elever som anmält sitt intresse för att delta i fortsatta studier. Totalt tolv elever ville vara med i nästa steg (fyra ingenjörer och åtta arkitekter). Jag hade bestämt mig för att om möjligt intervjua tre elever på vardera inriktningen. Nu hade jag fått fler intresserade än jag behövde. Det kändes inte bra att säga nej till någon av eleverna. Jag kom fram till att jag skulle kunna göra både enskilda intervjuer och gruppintervjuer. Gruppintervjuerna skulle få tjäna som en slags ”breifing-intervjuer”, där jag också skulle få tips på tankar och resonemang som förekom bland eleverna som jag ännu inte uppmärksammat men, som jag kunde bära med mig in i de enskilda intervjuerna. Varje gruppintervju skulle innehålla elever från en och samma inriktning. Anledningen till det var att jag ville att de skulle känna sig trygga med varandra och våga prata.
När jag kommit så långt i min planering fick jag veta att en av eleverna startat på ingenjörsutbildningen men valt över till arkitektur. Här fick jag plötsligt en möjlighet att tala med någon som känt på båda utbildningarna. Jag bestämde mig därför för en gruppintervju med två elever och en med fyra. De första två skulle bestå av den elev som bytt utbildning samt en ingenjörselev. Den större gruppen skulle bestå av enbart arktiekturelever. Jag läste igenom deras enkätsvar igen. Mitt intresse fokuserades framförallt på elevens bakgrund och intressen. Jag önskade få en bredd bland de enskilda intervjuerna för att få ett så rikt och varierat material som möjligt. Så utkristalliserade sig sex enskilda intervjuer, tre på vardera inriktningen. En arkitekturelev blev reserv. Anledningen var att hans närvaro i skolan är högst sporadisk och att jag inte ville att mitt material skulle vara beroende av hans dagsform.
Jag gjorde så upp ett schema för mina intervjuer. Det var viktigt att genomföra intervjuerna på skoltid så att eleverna inte skulle behöva använda sin fritid. Så långt det var möjligt använde jag mig av gemensamma håltimmar eller mina egna lektioner. I två fall fick jag låna tid av positivt inställda kollegor. Tillsammans med eleverna stämde jag av om den föreslagna tiden fungerade. Jag informerade varje elev om vad som skulle hända under intervjun, vad det skulle handla om och att jag skulle banda samtalet för att kunna fokusera på deras berättelse. Jag tydliggjorde att de förblev anonyma och att inspelningen märktes med en kod som bara jag känner till. Förvaringen av inspelat material sker också hemma hos mig och är ingen offentlig handling. Jag gav dem också ett brev med samma information samt var och när vi skulle träffas (se bilaga). För gruppintervjueleverna berättade jag att de som grupp utgjorde ett spännande material för mig med sina relativt likartade intressen och sin bakgrund. För de elever som skulle intervjuas enskilt betonade jag att deras bakgrund och intresse var så intressant att jag ville genomföra en enskild intervju.
3.3 Genomförande
Enkäterna genomfördes på skolan i klassrummet under en lektion. I arkitekturklasserna skedde det vid mina egna lektioner. Jag startade min lektion med enkäterna innan vid övergick till det ordinarie ämnet. Ingenjörsklassen fick jag besöka under starten på en matematiklektion. Lektionen valdes för att den låg bra till schemamässigt och för att matematikläraren var positiv till att låta mig komma. Inför ingenjörsklassen fick jag börja med att presentera mig och berätta vad jag undervisade i på skolan och varför jag valt ut just denna klass. Jag betonade för alla att jag behövde deras hjälp och att om någon dessutom kunde tänka sig att delta i fortsatta studier skulle jag bli väldigt tacksam. Vidare sa jag att enkäten besvaras helt anonymt. Om någon kunde tänka sig anmäla intresse för fortsatta studier behövde jag däremot få deras namn på enkäten så att jag kunde ta kontakt med dem. Eleverna var, med något undantag mycket positiva. De besvarade enkäten koncentrerat och var och en för sig. En av ingenjörseleverna har under processens gång tappat koncentration och intresse och inte besvarat frågorna utan snarare kommenterat dem med egna frågor. Hans kommentarer var relativt provocerande och ifrågasättande, t.ex. ”Varför vill du veta?” och ”Varför bryr du dej!” Jag uppfattar hans provokation som ett sätt att utmärka sig och visa sitt ointresse. Eftersom han inte är min elev behöver han inte göra det jag ber honom om. Jag har valt att inte använda mig av den enkäten alls. I arkitekturklassen var proceduren densamma och eleverna har varit mycket positiva. Intresset bland dessa elever av att delta i fortsatta studier har varit större än bland ingenjörseleverna, troligen på grund av att jag redan känner arkitektureleverna. I ingenjörsklassen finns 21 besvarade enkäter (borträknat en) och i arkitekturklasserna 24 enkäter som besvarats av män. I ingenjörsklassen var tre stycken frånvarande vid enkättillfället. Dessutom finns 45 enkäter besvarade av kvinnliga arkitekturelever, enkäter som inte redovisas i denna studie. De elever som erbjöd sig delta i fortsatta studier fick också kryssa för om de föredrog intervju eller att lämna in skriftlig berättelse. Samtliga har valt intervju. Allt som allt har jag fått tre ingenjörselever och nio arkitekturelever.
Innan mina fortsatta studier med eleverna gick av stapeln analyserade jag svaren på enkäterna. Vilka mönster såg jag bland ingenjörs- respektive arkitektureleverna? Hur självständigt har de sökt sin utbildning? Är det vanligt att yrkesområdet redan finns representerat i familjen? Om inte, vad arbetar föräldrarna med då? Vilka motiv är vanligast förekommande när de sökt sin utbildning? Slutligen studerade jag elevernas intresseområden för att söka mönster. Enkätens svar har gett mig vägledning inför intervjuerna. I redovisningen av enkäternas resultat har jag delat in svaren i ämnesområden.
Intervjuerna startade med gruppintervjuerna, först den stora gruppen, sedan den lilla. När det var dags för den lilla gruppen visade det sig att en av eleverna blivit sjuk (arkitektureleven). Jag ville ändå genomföra intervjun nu när vi bokat en tid och den närvarande eleven hade inget emot det. Så fortsatte ytterligare fem enskilda intervjuer. Nu hade jag genomfört enskilda intervjuer med tre ingenjörselever och tre arkitekturelever Balansen mellan inriktningarna hade uppnåtts. Jag kände dock att jag ville genomföra intervjun men eleven som oturligt blev sjuk. Dels för att han redan var vidtalad och sa sig se fram emot att få delta, dels för att han startade sina studier på skolan i ingenjörsklassen men sedan gick över till arkitektur. Detta tyckte jag var mycket intressant eftersom det kunde ge mig mycket spännande information.
Intervjuerna skedde på skolan, i ett samtalsrum som ligger i anslutning till elevvårdsteamets lokaler. Rummet ger plats för åtta personer, så det var inget problem att genomföra gruppintervjun. Möblemanget består av ett större kvadratiskt bord med två stolar på vardera sidan. På bordet placerade jag bandspelare, papper med enkäterna och mina frågor samt en penna. Jag visade på ett par platser för eleven att välja mellan. Dels ville jag ge en viss frihet att välja plats dels ville jag styra med mild hand för att få ett lagom avstånd mellan oss; inte för långt ifrån för inspelningens skull men inte för nära för att få eleven att känna sig trängd. Jag hälsade välkommen och tackade för att de kommit. Sedan informerade jag återigen om sekretess, etiska regler och varför jag spelar in materialet – för att vara fri och helt koncentrerad på vårt samtal. Intervjun började med ett ljudtest på bandspelaren för att försäkra mig om att tekniken fungerade.
Trots mina förberedelser orsakade tekniken bekymmer för mig i de sista intervjuerna. Banden gick mot slutet av intervjun alldeles för fort så när jag skulle lyssna av dem var det omöjligt att höra vad som sades. Materialet fick då föras över till digital form, MP3, och spelas upp via ett datorprogram där jag hade möjlighet att styra hastigheten.
Varje intervju varade mellan 45 och 60 minuter. Efter varje intervju skrev jag på bandet ett nummer. Vem som hör till vilket nummer vet bara jag. Efter det att alla intervjuer var genomförda började jag göra en ordagrann utskrift av de enskilda intervjuerna i datorn. Varje utskrift omfattar ca tio datorskrivna sidor. Gruppintervjun har jag lyssnat på ett flertal gånger och sammanfattat.
Analysarbetet startade med flera genomläsningar av intervjuerna. Efter några genomläsningar började jag göra små noteringar i marginalen. Noteringarna har efter hand växt till korta meningar och koncentrerade formuleringar. För varje intervju har jag sedan gått vidare med att fånga helheten i det som sägs. Vilka huvuddrag finns i detta samtal? Vilken information är viktigast? Jag har sedan samlat allt vad som sagts kring frågeställningarna genom att klippa i
intervjuerna. Alla tankar och kommentarer kring fråga ett har jag lagt i en hög för sig, samtalet kring fråga två i en hög etc. Så läste jag igenom högarna och tittade på materialet i respektive hög. Jag frågade mig; hur ser materialet ut? Vad är det rikt på? Vad finns det för gemensamma nämnare och vilka skillnader ser jag? Så hittade jag nya kombinationer och formade nya högar. Högarnas sammansättning ändrades ett antal gånger. Slutligen fann jag belysande kategorier till elevernas berättelser och hur de beskriver sig själva.
3.4 Etik och tillförlitlighet
Inför varje intervju har de etiska riktlinjerna om informerat samtycke, konfidentialitet och konsekvenser uppmärksammats (Kvale 1997). Skolans rektor har tidigt informerats om intervjuerna och givit sitt samtycke. Informationen till var och en av eleverna har givits både muntligt och skriftligt (se bilaga). Varje elev har före intervjun informerats om syftet och intervjuförfarandet - att ge mig information om vilka attityder manliga teknikelever har till sin pågående utbildning. Materialet skall användas endast för min egens skull, i denna specifika uppsats och ingår inte i något större forskningsprojekt. Varje intervju är konfidentiell. De citat som förekommer i uppsatsen är kopplade till ett fingerat namn, t.ex. ”Marco”. Jag är den enda som vet vem som är kopplad till vilket namn.
Efter varje intervju har jag bett eleven att undvika berätta för någon av de andra intervjupersonerna vad vi talat om. Framförallt ville jag inte utsätta intervjupersonerna för pressen att ”avslöja” sina egna öppenhjärtiga tankar vidare – det underlättar för eleverna att kunna säga att det inte var tillåtet. Några konsekvenser av elevernas berättelser om t.ex. andra lärare på skolan föreligger heller inte. De är absolut konfidentiella och kommer aldrig att användas, varken till elevernas för- eller nackdel eller för att diskutera saken vidare av mig med berörd lärare.
Materialet i denna uppsats bygger på en enkät bland 45 elever, en gruppintervju och sju enskilda intervjuer. Antalet är tillräckligt för att ge en generell bild över manliga teknikelevers uppfattning och attityder kring teknik och genus (Kvale 1997). Att uppmana eleverna att inte berätta vidare vad vi talat om handlar också om övriga elevers trovärdighet, att inte styra deras tankar i någon riktning som kan påverka nästa intervjupersons berättelser.
Ett par av enkätfrågorna har varit öppna, där eleven har getts möjlighet att fritt uttrycka sina tankar. Huvuddelen av frågorna har varit av flervalstyp med ett stort antal alternativ att välja mellan. I intervjuerna har jag använt mig av öppna, breda frågor och låtit intervjupersonerna själva styra in samtalet på den väg de önskar. Varje intervju har startat med en återkoppling till enkäten de genomfört t.ex. ”Jag har läst igenom dina enkätsvar igen och ser att din pappa är
ingenjör. Hur mycket har hans yrkesval påverkat dig?”. Sedan har samtalet gått vidare på olika sätt genom alla de frågeställningar jag tänkt igenom på förhand. När det varit väsentligt att få mer detaljerade beskrivningar av en företeelse har jag ställt frågor av sonderande typ, t.ex. ”Kan du ge fler exempel på…?”. Ofta har jag bett eleverna utveckla en tanke vidare genom att ställa specificerade frågor som ”Hur tänkte du då?”. Ordningen på frågorna blev aldrig den samma och frågeställningarna har bara fungerat som ett stöd i de fall då samtalet behövde föras vidare. För att ibland försäkra mig om att jag uppfattat ett uttalande riktigt har jag även ställt tolkande frågor av typen ”Förstår jag dig rätt när jag säger att du…?”. Som avslutning på intervjun har jag frågat om eleven vill utveckla något vidare, lägga till något eller ta upp något annat som känns relevant i sammanhanget. Allra sist har jag tackat för ett spännande och intressant samtal.
Elevernas ålder kan ha påverkat resultatet. Eleverna utvecklas mycket från starten i årskurs ett till slutet av årskurs tre. Erfarenheten av studierna på sin inriktning är större i trean än i ettan. Det är alltså lättare att ha en bild av sin utbildning mot slutet av studierna. Samtidigt ligger grundskolan och dess förväntningar på gymnasiet närmre i tiden för ettorna. Ingenjörseleverna, som dessutom alla går i ettan, kände jag heller inte sedan tidigare. Det är både på gott och ont. Eftersom jag inte undervisar dem är de inte i någon slags beroendeställning. Samtidigt kan det ha varit svårt för dem att slappna av helt och våga öppna sig. Jag är medveten om vilken min roll är och hur eleverna kan uppfatta mig. Jag bedömer dock att det inte haft någon avgörande betydelse. Samtalen i intervjuerna har jag upplevt som mycket givande och uppsluppna. Skillnaden mellan intervjuerna uppfattar jag mer ha att göra med att jag fick vara tydligare med ingenjörerna för att jag inte skulle missförstås. Vi hade inte utarbetat några gemensamma språkkoder4på samma sätt som jag hunnit göra med mina egna arkitekturelever. Trots allt tror jag
inte detta påverkat resultatet särskilt mycket. Ingen av de intervjuade har varit svårpratad, dessutom har alla anmält sig frivilligt för att de ville delta i studien.
4
Med språkkoder avses vad ord och uttryck betyder. Olika kulturer och kontexter har undermedvetna föreställningar om vad ett uttryck står för. Att ha samma språkkod är att ha samma referensram till särskilda uttryck. Mellan mig och ”mina arkitekturelever” skapas en sådan gemensam referensram då vi talar om
arkitektur, olika formspråk, hur vi förhåller oss till vår omgivning och hur vi vill gestalta våra yttre liv. Ting som vi gemensamt upplever som angelägna.
4 RESULTAT
I detta kapitel redovisas resultatet av de undersökningar som gjorts i arbetet. Analys av materialet följer i nästa kapitel.
Först genomfördes en enkät bland samtliga elever. Syftet med enkäten var att få en bild över sammansättningen av de manliga eleverna som studerar vid teknikprogrammets ingenjörs-respektive arkitekturinriktning. Hur teknikeleven ser ut? Vilka intressen har han? Varför har han sökt sig hit? Finns yrket i familjen? Vad vill han med sina studier? Jag ville också veta vilka funderingar eleverna har kring könsstrukturerna i klassen. Just detta område ville jag sedan diskutera mer ingående i intervjuerna. Huvuddelen av enkätfrågorna behandlar elevernas intressen och studier, familj och vänner samt deras framtidsplaner.
Sedan gjordes en gruppintervju och sju enskilda intervjuer. Frågeställningarna i intervjuerna fördjupar enkätfrågorna och leder sedan vidare på genus – vilka attityder de möter omkring sig och vilka de själva har. Resultatet redovisas utifrån vad som kommit fram i både enkäter och intervjuer.
4.1 Varför välja teknikprogrammet?
Flera av teknikeleverna har familjemedlemmar som valt en liknande studiebana (se diagram 15).
Framförallt gäller det ingenjörseleverna. Bland dessa är det hälften som har föräldrar eller någon annan i familjen som studerar eller arbetar inom samma område. Med samma område avses tekniska yrken. Här återfinns både mammor, pappor, morbröder och systrar. Samtliga av dem är ingenjörer och kvinnorna är i majoritet. Hos arkitektureleverna är det endast 1/4 som har yrket inom familjen. Här är det övervägande män som banat vägen - en pappa (ingenjör), bröder (ingenjörsstudier), farfar (inredningsarkitekt) och moster man (arkitekt). En kvinna, moster, är arkitekt.
Även klasstillhörighet spelar roll inför gymnasievalet. Flertalet av teknikeleverna tillhör medelklassen. Bland ingenjörerna kommer hälften från medelklass, 1/3 från arbetarklass och 1/5 från överklassen. Arkitektureleverna kommer i ännu högre grad från medelklassfamiljer, 2/3 tillhör denna socialgrupp. Ett lägre antal arbetarklasselever, 1/5, samt lika många överklasselever som ingenjörerna, 1/5 (se diagram 2). Klasserna är också etniskt blandade (se diagram 3). I ingenjörsklassen är 3/5 invandrare6 och 2/5 svenskar7. I arkitekturklassen är förhållandena
omvända dvs. 2/5 invandrare och 3/5 svenskar. Flertalet av eleverna säger också att de inte påverkats så mycket av andra utan gjort ett självständigt gymnasieval. Hälften av
5
Samtliga resultatdiagram återfinns i bilagan.
6
Med invandrare avses person född utomlands eller i Sverige med båda föräldrarna födda i utlandet (SCB 2003)
7
