Hur teknikelever gör genus

Hur genus görs beror till stor del på klasstillhörighet och kulturell bakgrund. Det är bland elever från arbetarklass och med annan etnisk kulturell bakgrund som de traditionella genusmönstren är starkast. Bland medelklasselever ur samtliga kulturella bakgrunder finns en öppnare attityd till nya genusstrukturer.

De tre elevtyper - teknikern, kreatören och surfaren - jag redogör för i resultatet kan jämföras med de typer Forsberg (2002) beskriver. Bland teknikerna återfinns framförallt Machokillen och Akademikerpojken. Kreatörerna motsvaras tydligast av Kenpojken och Mjukispojken. Bland surfarnakan alla typerna förekomma även om Machokillen och Mjukispojken är riktigt ovanliga. För att öppna dörrar för fler inom ingenjörsbranschen är det naturligtvis viktigt att den inte domineras så av machomän. Det är inte konstigt att t.ex. Mjukispojken och kvinnor inte känner sig hemma här. Den speciella ingenjörsanda som både Berner och Mellström beskriver finns redan på gymnasiet. Bland teknikerna har föräldrarna ”könsriktiga” yrken. Rollerna i hemmet genomsyras också av ett traditionellt könsrollsmönster som naturligtvis förs över på barnen. Dessa unga män talar också om hur deras teknikintresse belönas av både män och kvinnor i familjen. Dessa unga mäns fostran påminner om de Andersson (2005) beskriver och återfinns i manligt kodade yrkesgrupperingar som utesluter andra sätt än de traditionellt manliga. Resonemanget stämmer också väl överens med det Mellström för (2003) när han talar om pojkar och deras pappor som finner en slags förtrolighet kring tekniken. Mammorna förstärker beteendet ytterligare genom att berömma sina söners färdigheter som ett tecken på deras manliga

fostran. Fäder har, precis som Johansson säger (1995), en stor betydelse när deras söner söker sin manliga identitet.

Även bland kreatörerna bekräftas den gängse bilden av hur den manlige konstnären är. Det yttre är viktigt. Han är relativt oberörd av omgivningens kommentarer om hans intressen eller stil. Kreatören har en nära och varm relation till sin mamma. Pappan har varit i allra högsta grad närvarande och visat på vikten av att våga gå sin egen väg. Kreatören har inget behov av att spela ut sin manlighet inför skolans kvinnor eftersom han är säker i sin identitet. Om han uppfattas som ”fjollig” eller att hans intressen är det så spelar det ingen roll. I det avseendet har kreatören kommit väldigt långt när det gäller att våga göra gränsöverskridande val. Även kreatörens pappa har kommit väldigt långt och jag uppfattar det som en avgörande pusselbit. Dessa gränsöverskridande elever visar i sitt sätt att resonera och förhålla sig att de besitter vilja, envishet, skicklighet och mod. Just de egenskaper som Karlsson (2003) lyfter fram som viktiga för att lyckas. I gruppen har också dessa män en hög status. Många vill arbeta med dem i skolan och de har ett stort umgänge på rasterna både bland män och kvinnor. Jag menar också att den bild av manlighet som deras fäder gett dem spelar en mycket stor roll. De manliga förebilder som dessa unga män fått ger ett självförtroende som många gånger kan vara avgörande. Det stöd som de fått hemifrån menar jag är det som Berge (2005) efterlyser bland förskolebarn där personalen strävade efter att skola in barnen enligt den klassiska könskoreografin, d.v.s. uppmuntra tävling och sportaktivitet. Kreatörens föräldrar har uppmuntrat sina pojkar att ägna sig åt de intressen de själva valt och att söka sina egna vägar.

Bland surfarna syns en medvetenhet och ett mod att surfa bland genusrollerna. Petersson studie kring genuszappande elever (2007) går att känna igen här. Eleverna byter rollkostym beroende på ämne och sammanhang. I de klassiska teknik- och naturvetenskapliga ämnena ger det mer utdelning att tävla för att visa sig duktig och få höga betyg. I de mer kreativa ämnena strävar eleverna efter att angripa uppgifterna på ett mer verbalt och resonerande sätt. Medvetenheten kring genus hänger också samman med klasskillnaderna. Arbetarklass- och överklasselever är de som jag menar agerar mest konservativt. Bland arbetarklassen är troligen kampen för ett bra arbete, kanske genom studier, och en trygg tillvaro mer primärt än att förändra könsroller. Även om överklassen generellt visar en högre medvetenhet i könsrollsfrågor finns också en hel del traditionella krav och förväntningar, t.ex. att studera vidare till något statusfyllt som ger goda inkomster. Det stämmer väl överens med både Ekenstams (1999) och Nordbergs (2001) studier som visat att det är bland medelklassen som rädslan för att falla är störst. För medelklassen är kampen viktigare. Och det är här som idealet om ”den nye mannen” starkast lyfts fram.

Teknikernkan också väl jämföras med den ”typiske killen” i Hellmans studie (2005). Han känner oro för att närma sig det som är feminint och hans intressen domineras av mycket av det vi förknippar som traditionellt manligt. ”Den förhandlande maskuliniteten” finns framförallt bland kreatörerna men även bland surfare. De är trygga i sig själva, är medvetna om vilka normer som gäller för maskulinitet men känner inget tvång att göra som ”alla andra”. ”Den marginaliserade maskuliniteten” är sällsynt och jag har inte träffat på honom i mina studier. Bland männen i mina studier finns ingen som avsevärt avviker.

Connells hegemoniska maskulinitet (2002) syns också i skolans värld. I maktpositioner sitter fler män än kvinnor på gymnasienivå, även om skolan feminiserats alltmer. Den könsbaserade arbetsfördelningen görs synlig genom att teknisk service och vaktmästeri domineras av män. Kvinnor är städare, kökspersonal, kuratorer och skolsköterskor. Även kunskapen könskodas genom att män framför allt undervisar bland naturvetenskapliga och tekniska ämnen samt manligt kodade yrkesämnen som t.ex. elteknik. Lärare i humaniora och estetiska ämnen är oftast kvinnor. På teknikprogrammet där dessa studier utförts dominerar män bland ingenjörsämnena och kvinnor bland arkitekturämnena.

Status är ett motiv som framförallt teknikern lyfter fram som motiv till sitt utbildningsval. Det är inte svårt att ge Faludi rätt när hon säger att manligheten är i kris och de gamla idealen kommer på skam (2000). Däremot säger inte någon av kreatörerna att de påverkats av den mediahausse som är kring inredning just nu. Kanske beror det på att dessa män redan fattat ett gränsöverskridande beslut och på det sättet är opåverkade av hur ”män ska vara”. Detta visar också tydligt att det är hos teknikern och bland de klassisk manliga domänerna som manlighetsidealet är viktigast att nå.

Intressant är de resonemang som eleverna fört kring den digitala tekniken. Samtliga elever är intresserade av datorer och behärskar den nya tekniken mycket bra. Allra duktigast är kreatörerna men även surfarna rör sig hemtamt bland många program. Anmärkningsvärt är att teknikernligger så långt ifrån de andra grupperna när det gäller teknikanvändandet. Teknikern uttalar att han känner sig skrämd av de nya datorkurserna men att det lossnar efterhand och ”till slut är det inget konstigt alls”. För de andra grupperna är det ett kunnande de hade med sig när de kom till skolan eller att de är så självsäkra i sitt datorutövande att de inte känner rädsla eller oro. Som jag uppfattar det har det troligen mer att göra med klasskillnad än något annat. Även om datorer finns i de flesta hem nuförtiden är det ändå vanligare att barnen får en egen dator i de högre samhällsskikten. Det kan också finnas etniska skillnader. Många invandrarelever har bara tillgång till datorer och Internet i skolan eftersom de förbjuds att använda det hemma av religiösa eller kulturella skäl. Eleverna uppfattar inte att kvinnorna skulle behärska tekniken sämre på

något sätt. Tydligt är att datorkunnande inte är en länk mellan barn och vuxna – här är vuxenvärlden definitivt steget efter. Både Plant (1998) och Haraway(1994) ser cybertekniken som en domän som kan få den maskulina dominansen i teknikens värld att brytas. Även med tanke på Connells hegemoni är kunskapen om datorer på väg att jämna könsgränserna i det avseendet att lärarna på den aktuella skolan är lika många män som kvinnor i datorämnena. Det är heller inte så att kvinnorna skulle stå för undervisningen av de enklare datorprogrammet och männen t.ex. de avancerade ritprogrammen. Datorkunnandet bland eleverna utmanar inte bara könsgränserna, även ordningen bland männen skakas om. Eftersom det är kreatören och surfaren som framstår som vassare än teknikern när det gäller att behärska datorn som verktyg, ger det ökad status för ”den förhandlande maskuliniteten” gentemot ”den typiske killen”.

De elever, kreatörerna, som gjort könsöverskridande val blir helt accepterade bland sina klasskamrater. Inte heller bland teknikerna ses deras val som något konstigt. Jag tror att det beror på att arkitektur är ett könsmässigt neutralt ämnesområde som inte provocerar. Sjuksköterskor eller frisörer, som Eriksson (2003) och Nordberg (1999) studerat, är troligtvis ett större hot för många män. Inte heller ute i arbetslivet är dessa män något större hot så länge de håller sig till arkitektur. När det gäller inredning och design börjar det genast bli mer problematiskt eftersom det är klassikt kvinnliga domäner. Samtidigt lyfts kända industri- och möbeldesigners fram i olika medier – företrädesvis män - som kan tjäna som förebilder för ungdomar.

Elevernas klädstil måste betraktas som en viktig maskulinitetsskapande praktik. Intressant är att det är bland kreatörer och surfare som reflexionen kring klädkoder lyfts fram. Teknikerna berör det överhuvudtaget inte. Det är kamratgruppen som är bärare av genusdefinitionerna, inte individerna. Kreatörer och i vis mån surfare ser arkitekturklassens klädkod som något befriande och ett mått på stor integritet. Jag tolkar klädkoden som en av flera markörer för att särskilja sig från ”machogänget”.