Lars
Lars valde att bara berätta det för några få. Han tycker inte de behandlar honom annorlunda. De kan dock skoja med honom om hans egenheter och det tycker han är ok. Han tycker inte heller att han är annorlunda mot dem. Föräldrarna tycker också att han är som vanligt med kamraterna. Däremot ser de att en del av hans kamratskap består i att byta tjänster med varandra och inte så mycket nära relation. Bl.a. hjälper Lars några med skolarbetet mot viss ersättning. Enligt föräldrar har han en kamrat endast för att han har många bra filmer. De tycker inte det är riktigt kamratskap, men viktigast för dem är att Lars trivs och är trygg med det.
Malin
Malin berättade för alla. Hon tyckte inte det var svårt och upplever inte att de behandlar henne annorlunda, utan blev istället glada för hennes skull att hon fick hjälp i skolan. Hon känner fler som har samma diagnos och tycker inte att det spelar någon roll i vänskapen. Själv tycker hon att hon är samma tjej som hon alltid varit med sina kamrater.
33
Föräldrarna säger däremot att de tycker att dottern nu är tryggare i sig själv, och vågar säga ifrån och vågar stå för den hon är. De tycker det är en fantastisk skillnad.
Jenny
Jenny berättade för sina kamrater men säger att det gjorde allting värre. Hon upplevde att de flesta tyckte att hon var dum i huvudet och hon kände sig utstött och mådde ännu sämre av att inte vara som alla andra. Hon berättade att det var jobbigt att få veta att de få vänner hon hade inte längre ville ha kontakt med henne när hon bytt skola. De hade sagt att de var bara vänner med henne för att de tyckte synd om henne. Detta gjorde henne väldigt ledsen. På den nya skolan fick hon så småningom nya kamrater och nu på gymnasiet känner hon att de kamrater hon har är nära och tycker om henne som hon är. De hade även sagt att hon inte varit samma roliga och fina kompis om hon inte varit som hon är med sin diagnos. Det tyckte hon var bland det finaste någon sagt till henne.
Föräldrarna hade uppmuntrat henne att berätta och upplevde inte att det var så jobbigt som Jenny själv säger. Men de håller med om att förändringen kom vid skolbytet. Först då började hon få kamrater i skolan. De tyckte förändringen kom samtidigt som dottern började acceptera sin diagnos.
Dag
Dag valde en annan väg. Uppmuntrad av sina föräldrar tog han hjälp av mentorn för att berätta för klassen om sina diagnoser. Det tyckte både han och föräldrarna gick mycket bra. Han hade även innan några kamrater och tycker inte att de behandlar honom annorlunda nu, möjligen att de har mer tålamod och förstår honom bättre.
Föräldrarna hade inte upplevt att Dag haft problem med kamrater förut så föräldrarna tyckte inte att det blev så stor förändring. De tyckte dock att det var bra att han var öppen om sina svårigheter för att det kan leda till mer förståelse. Eftersom han hade så stor frånvaro så fanns det givetvis de i skolan som undrade.
Analys
34
Det syns tydligt att den påverkan diagnosbeskedet hade på individen står i relation till påverkan på kamratrelationer. De fyra respondenterna valde olika sätt att berätta för sina kamrater.
Lars hade redan innan diagnosen insett att han inte hade så stort behov av kompisar. Det var egentligen bara en, som han ju senare berättade om sin diagnos för. Andra kompisar hade han för att de hade något han ville ha. Diagnosen innebar inte att han förändrade detta. Han fortsätter att vara som förut för han kan inte vara på annat sätt. De som han umgås med träffade han innan alltså fanns inget skäl till förändring. Kamratskap för honom är också lite av att byta tjänster, ha nytta av varandra. Han har inte behovet av närhet och förtroende.
För Malin innebar diagnosen inte bara en förklaring och ett namn på hennes svårigheter. Det innebar också att hon kände att hon dög och inte var dum. Att kunna säga ifrån, vara den som andra tyr sig till är tecken på styrka och tro på sig själv. Malin har sannolikt haft dessa ledaregenskaper förut men känsla av otillräcklighet och att inte duga har bromsat. Givetvis har detta att hon förändrat sin position bland kamraterna även bidragit positivt till hennes utveckling i skolan.
Jenny är nog ett bevis på att man måste acceptera sig själv innan man kan bli accepterad av andra. För henne var det en lång process, men kanske nödvändig. Resultatet idag med många kompisar talar ju för sig själv.
Dag hade inga problem med kamraterna tidigare. Därför upplevde föräldrarna inte någon förändring. En viktig anledning kan vara att Dag valde att tillsammans med sin lärare berätta i klassen om sina diagnoser och vad det innebar. Det är ofta ett bra sätt att motverka spekulationer om varför någon inte är i skolan eller varför han/hon beter sig på visst sätt. Om något, så kan det bidra till förståelse.