Här överensstämmer svaren i större utsträckning. De är alla, föräldrar och barn, överens om att det är för sent att få en diagnos i tonåren. Det är så många år som gått ”till spillo”. Det bästa vore att utredningar görs i år 3-4. Det är lättare att få diagnos när man är yngre. I tonåren har man så mycket andra problem med sig själv och då är det inte lätt att dessutom få en diagnos.
35
Lars tycker inte att diagnosen har påverkat hans skolgång. Den är ett resultat av hans livserfarenheter och det han varit med om som cancer och depression. Diagnosen beror på sociala faktorer och inte på att han är född med den. I hans nuvarande gymnasieskola vet hans kontaktman, mentor och skolpsykologen om att han har en diagnos. Det som förändrats i skolan är att han har möjlighet att få extrahjälp. För Lars del är den stora skillnaden mot tidigare att han insett att det finns vinster med att gå i skolan. Därför är frånvaron mycket mindre nu och han har också skaffat sig ett mål med sina studier. Lars tyckte att han var smartare än andra så han behövde inte gå i skolan. När han också fick höra på utvecklingssamtalen i mellanstadiet att det gick bra för honom trots hans stora frånvaro, stärkte det bara honom i hans uppfattning. Lars tror att han skulle vara hjälpt av att få större utmaningar i skolan. Han menar att det finns hjälpklasser för dem som har det svårt, men tycker att det borde finns extraklasser för dem som har det lätt för sig.
Föräldrarna anser att dagens skola inte passar deras son. De tycker inte att han klarar en skola som bygger på egen planering, eget arbete, sitta vid bord eller mycket grupparbete.
Lars föräldrar säger att i grundskolan krävs att elever ska sitta vid bord, ibland med ryggen mot läraren/tavlan, planera själv etc. medan i gymnasiet när de är äldre och är mer mogna, har mer traditionell undervisning. De tycker det är märkligt.
Malin
Tidigare upplevde Malin att hon inte fick någon hjälp alls och gick därför sällan i skolan. Men efter diagnosen och skolbyte fick hon hjälp och då tyckte hon att det blev mycket roligare i skolan för hon kände att hon kunde. I nya skolan vet de att Malin har en diagnos. Den stora skillnaden nu mot tidigare tycker Malin är att hon kommit i en liten grupp och där vågar hon mer. Hon säger att det som hjälper henne mest är den hjälp hon får i form av stavningsprogram, inlästa skolböcker och frågorna upplästa på proven. Hon tror att om skolan hade gjort så tidigare så hade inte så mycket av hennes skolgång blivit förstörd. Men, som hon säger, skolan visste inte att hennes svårigheter berodde på dyslexi.
Föräldrarna som kämpat så länge hade önskat att skolan redan i år 3-4 när problemen var uppenbara, hade skickat dottern på utredning. Istället tycker de att det gick flera år i onödan som bara förstörde Malins skolgång.
36
Jenny
Jenny kände sig utpekad i början och upplevde det som kränkande att behöva lämna klassen eller att någon kom in för att hjälpa henne. Men efterhand började hon acceptera sig själv. Den stora förändringen tycker hon var när hon bytte skola. Skolan började då bli roligare och hon ville lära sig. Betygen blev också bättre. Skolan visste att Jenny har en diagnos. Här fanns också fler elever som hade svårigheter. Det tyckte hon kändes bra, att inte vara den enda med problem. Hon fick också bra kontakt med sina lärare och hon kände sig inte utpekad. Undervisningen var också mer individualiserad så det kändes inte konstigt om hon inte gjorde detsamma som andra elever. Jenny tycker att skolan behöver bli bättre på att prata med elever som har det svårt om vilken hjälp de behöver och hur de ska få den hjälpen, inte bara skicka iväg dem. Hon tycker också att hon borde få sin diagnos tidigare. Det blir värre och jobbigare ju senare den kommer.
Föräldrarna tyckte inte att skolan tog diagnosen på allvar eller lyssnade på dem. För dem var det så påtagligt att dottern mådde dåligt eftersom hon hotade med självmord. Det gjorde att de kände sig desperata. Så småningom väcktes tanken på skolbyte. De tyckte Jenny behövde en ny chans och att de inte klarade av det själva. De såg att dottern helst ville vara som andra. Samtidigt rasade allt omkring henne eftersom hon inte accepterade sin diagnos eller tog emot hjälp. Skolbytet tyckte de blev starten till en stor förändring. De såg hur dottern växte i en liten lugn miljö med anpassad undervisning. De är överens med Jenny att barn borde utredas tidigare, helst i år 3 eller 4. De tror det är lättare att få diagnos när eleven är yngre.
Dag
Dag är mer motiverad att kämpa för skolarbetet nu när han har en möjlighet att få bättre betyg. Den nya skolan som Dag går i, vet att han har en diagnos. Den stora skillnaden tycker Dag och hans föräldrar, är att han får mer hjälp nu. Han har tillgång till datorprogram som hjälper honom. Lärarna har också mer tålamod och han tycker att de förstår honom bättre. I den gamla skolan skulle Dag ha velat att lärarna varit mer uppmärksamma, och att de skulle ha mer tid att hjälpa elever. Efter sin Dyslexi diagnos fick han hjälpmedel (Daisyspelare och dator program) men han lärde sig aldrig använda dem, för ingen pedagog på förra skolan visste hur de fungerade och kunde visa.
37
Föräldrarna kämpade länge med förra skolan för att Dag skulle få hjälp. De upplevde att trots diagnosen så hände ingenting. De fick ta hjälp av Barn och Ungdoms Psykiatriska kliniken på skolmötena för att Dag skulle kunna få en anpassad skolgång.
Efter skolbytet går han i skolan och inser nu att det är viktigt. Han har satt upp mål för sina studier och satsar på att komma in på gymnasiet, vilket hade varit helt otänkbart tidigare enligt både honom och föräldrarna.
Analys
Gemensamt för de fyra respondenterna är att de fick sin diagnos i tonåren och många år i skolan hade varit mer eller mindre katastrof. Med den erfarenheten är det inte konstigt att de alla anser att utredning och ev. diagnos bör ske i år 3 eller 4, så att skolgången hinner räddas. Flera år av icke fungerande skolgång innebär ofta också konflikter med skolan och att samarbetet inte fungerar. Detta kan vara orsaken till att de alla anser att skolbyte till mindre skolenhet var nödvändigt. Det hade varit för många år av misslyckande och konflikter på skolan för att det skulle fungera att ”börja om”.
De framför mycket kritik mot dagens skola som inte ser/upptäcker individens svårigheter. Föräldrarna uttrycker frustration över att de upplever att skolan inte lyssnar. De kände sig maktlösa när deras barn skolvägrade och skolan inte agerade. Även om föräldrar och barn inte anser att skolan lyssnar, så gör de nog det. Men om de inte kommer med en lösning till problemen, och helst omedelbart, så ger det kanske en känsla av att de inte lyssnat. Föräldrarna är desperata och kan inte själva lösa problemen. Det är svårt för skolan att lösa alla problem. Lärare idag har stor arbetsbelastning, stora klasser och inte alltid de resurser de önskar och behöver.
Många elever med specifika svårigheter har också svårt att tillgodogöra sig dagens moderna skola med tema och ämnesöverskridande pedagogik. De behöver mycket struktur, framförhållning och har svårt med grupparbete. Det kan förklara en del av Lars föräldrars kritik mot skolan. Intressant är att oavsett hur diagnosbeskedet påverkat individen så var det hjälpen det medförde som var det viktigaste när det gäller skolgången. Diagnosen blev ett verktyg att identifiera de specifika svårigheterna/behoven för att kunna skräddarsy hjälpen.
38