Folkets Park ligger i en del av Indre Nørrebro som kallas för Den Sorte Firkant (Den Svarta Fyrkanten). Detta för att det från 1850-talet (Kend København, 2016) låg ett järngjuteri på Blågårds plads, som förorenade området så mycket att gatorna blev mörka av sot (Bothager. et al,. 1975, s.214) Smeknamnet syftar även på att det var ett av de mest tätbebyggda kvarteren i staden vilket innebar att väldigt lite ljus trängde sig ner till marknivån (Bydelsatlas, 1996, s.3).
Det finns ingen officiell indelning av Den Svarta Fyrkanten, men det omfattar de kvarter i Indre Nørrebro som rustades upp under 1960-1980-talet. Upprustningen förde dock med sig en del problem. Husen tömdes och revs av kommunen för att politiker hade intention att sanera stora delar av Nørrebro. Detta gjordes innan det fanns en ordentlig plan för nästa steg vilket verkar ha förvärrat många av de sociala problem som fanns i området. Tomterna stod öde men kvarlevorna av husen lämnades på plats vilket förslummade området ytterligare (Hougård, 1971, s.521f).
Urban Hansen, som var överborgmästare mellan 1962-1976 , säger under Københavns Borgerrepræsentations Forhandlinger (KBF) 1971 att de måste riva varje planerat rivningshus så fort som de lyckas tömma det, även om det enligt honom själv kan gå månader, kanske ett halvår innan byggnationen på de ersättande huset kan sättas igång. För Hansen var högsta prioritet att ingenting får komma i vägen för upprustningen av området. Ifall rivningshusen hade stått tomma i väntan på färdigställande planer för tomterna hade nämligen så kallade husockupanter kunnat flytta in. Folketinget hade samma år gjort en ändring i saneringslagen som gjorde det lagligt för invånare att använda och bosätta sig i rivningshus tills dess att de skulle rivas (Lokalforeningen Blaagaards Kvarter).
Problemet som kan uppstå i sådana situationer är att folk inte vill flytta när huset väl ska rivas. Hansen anser därför att det är att föredra att ha hål i gatunätet än att riskera komplikationer vid rivningen av husen (Hansen, 1971, s.520). Niels Jørn Hougård håller med om att husen behöver få högre standard men han anser att kommunen på förhand måste se till att det finns bostäder, även för husockupanterna.
Selvfølgelig kan vi godt sige, at det er dem selv, der er flyttet ind dér; men vi har vel på en eller anden måde et ansvar for, at den boligmæssige situation bliver klaret her i vor by (Hougård, 1971, s.521).
en mindre reglerad typ av livsstil (ibid). Det vakuum som uppstår i en sådan situation kan innebära att sociala problem ökar men det kan även bidra till en viss sorts frihet på platsen. Om rum i stadsmiljön inte utnyttjas finns det mer utrymme för folk att temporärt appropriera dessa rum, liknande vid det ockuperande som invånarna i Nørrebro gjorde.
Under KBF 1971 nämner Niels Jørn Hougård att han hade föredragit att hålen i gatunätet hade använts till att ha temporära rekreativa platser, något som saknas i hög grad i området (Hougård, 1971, s.521f). Detta var något som invånarna i Den Svarta Fyrkanten själva hade kämpat för. Efter misslyckade diskussioner om att få fler grönytor och rekreativa platser i området med politiker och kommunala byråkrater tog invånarna tillslut saken i egna händer.
Planen för de hus som skulle ersätta rivningshusen kom senare än Hansen förutspådda halvår, nio år senare var hålen i gatunätet fortfarande långt från fyllda och ca. hälften av Den Svarta Fyrkantens befolkning bodde inte längre kvar i området (Kjærsgaard, Rasmussen & Bøttiger, 1996, s.10).
Ett exempel på denna sorts appropriering av boenden i dåligt skick, skedde även i Kreuzberg och Friedrichshain i väst-Berlin. Området fanns med i ett stadsförnyelse program år 1964-5, som innebar att de byggnader som var i dåligt skick efter andra världskriget skulle rivas. Husen blev då ockuperade av några av de människor som påverkats mest av den dåliga ekonomiska situationen i Berlin (1960-talet) och den höga arbetslösheten. ”...Kruzberg was very much a ‘city edge’, overlooked by the property market and an ideal location for temporary uses in Berlin” (Bishop & Williams, 2012, s.165). Människor i Berlin såg möjlighet i temporär använding av husen för att få en mer fri och
Figur 17 År 1865 - 15 år efter att
1 maj 1971 tog de själva på sig att förvandla en tomt mellan Stengade och Griffenfeldsgade till en Folkets Park. Invånarnas arbete fick Folkets Park att blomstra och när det började bli kallt ville invånarna ha en plats och fortsätta sina aktiviteter. Det ordnade inåvnarna själva och den 12 september samma år ockuperade de det tomma huset intill parken som då föddes till att bli Folkets Hus (Folketshus, 2004).
I specialutgåvan av Kultur och Samvær från 1975 berättar en anonym brukare av Folkets Hus om dess historia (Bothager, et al., 1975, s.216). Personen förklarar att så fort de hade tagit huset blev de tillsagda att lämna det men de valde att istället barrikadera in sig i huset med taggtråd. Detta gjorde de för att göra kommunen uppmärksam på att de inte ville lämna huset, som hade stor betydelse för medborgarna eftersom de inte hade någon annan icke-kommersiell plats att vara på. På Folkets Hus hemsida förklarar de hur viktigt dessa offentliga stadsrum hittills har varit för invånarna i området genom åren:
Huset har siden fungeret som et brugerstyret aktivitetshus, og parken har fungeret som et åbent og grønt rum. Græsset må gerne betrædes, hunde behøver ikke at være i snor, og det er ikke forbudt at hygge sig rundt om et bål. Mange forskellige mennesker har siden brugt parken i deres dagligdag, til at mødes, lege, snakke og slikke sol. Parken har fået funktioner for det lokale kulturliv - udendørs musikarrangementer, fastelavn, cirkus, mini-dyrskue, folkekøkken, arbejdsdage osv (Folketshus, 2004).
Före dess att invånarna själva valde att ta ansvar för att det skulle erbjudas offentliga och rekreativa ytor i området (något som blev möjligt tack vare att deras mänskliga agens höjdes i samband med ändringarna i saneringslagen (Lokalforeningen Blaagaards Kvarter), fanns det inte många ytor där barnen i området kunde leka. Detta blir tydligt i en film från 1969 av en grupp fritidspedagogstudenter som har dokumenterat barnens möjligheter att leka utomhus i Den Svarta Fyrkantens bostadsområde (Kofoed. B. 2018). De flesta privata gårdar i området tillåter inte barn att leka inne på gården. Detta lämnar i princip bara gatorna som möjliga platser att leka ifall barnen inte har råd att betala för att gå in på en av de vinstdrivande arkaderna (ibid.).
Figur 20 Inne på de privata gårdarna i Den Svarta Fyrkanten sitter skyltar som tydligt visar att detta inte är platser där barnen kan leka.
Figur 21 Områdets barn har ytterst få platser att leka på och har de inte pengar för inträde till de vinstdrivande arkaderna blir gatan ofta den enda platsen för dem.
En lekplats i området kändes uppenbarligen väldigt viktigt för invånarna som lever sina liv där. Detta blir speciellt tydligt under de kommande årens konflikter med kommunen (Dyck-Madsen, 2004).
En söndag i juni 1973 grundlades Den Svarta Fyrkantens andra plats som skapats av invånarna själva, Byggerens Legeplads. På en tom tomt, snett över gatan från Folkets Park, körde en lastbil in på platsen full av byggmaterial, som invånarna under dagen använde för att tillsammans bygga en lekplats till kvarterets barn (Dyck-Madsen, 2004, s.5).
Denna lekplats kom att bli symbolen för motsättningarna mellan Nørrebroarna och kommunen under det turbulenta 70-talet (Danskkulturarv, 1973). En sjuårig kamp som avslutades med att invånarnas mänskliga agens blev otroligt låg då kommunen utfärdade ett undantagstillstånd och invånarnas konstitunella rättigheter tillfälligt fråntogs (Dengang, 2012; Dyck-Madsen, 2004, s.79). Äldre människor på platsen menar att den enda jämförbara upplevelsen de har varit med om var generalstrejken under andra världskriget (Dyck-Madsen, 2004, s.80).
Figur 22 Till höger om: Uwe Brodersen, författare, föredragshållare mm, beskriver händelsen såhär:
“Med vold frem for demokrati tvang kommunen tingene igennem. Det var starten på en række meget voldelige sammenstød med ordensmagten”
(Brodersen, 2019).
Figur 23 Till höger om: Nørrebro Beboeraktion gav ut en stödskiva för att samla in pengar för kampen och för de som blivit anhållna för den. B.la. en man som fick 40 dagars fängelsestraff för att han kastat en äppelskrut på en polis lår (Dyck-Madsen, 2004,
MÄNSKLIG AGENS
GRUNDLAGSSTRUKTUR BRYTS: - Besluthavarna i kommunens mänskliga agens är vid sin högsta punkt
STRUKTUR
BYGGEREN STORMAS FÖR FÖRSTA GÅNGEN 22 April 1980
BYGGEREN STORMAS FÖR ANDRA GÅNGEN 29 April 1980
BYGGEREN STORMAS MED UNDANTAGSTILLSTÅND
3 Maj 1980
x 1000 x 500-1000
Med bulldozrar rivs alla hus på Byggeren
Tusen invånare hjälps åt a� under na�en bygga upp alla hus på Byggeren igen
Hundratals invånare hjälps åt a� bära �llbaka alla hus på Byggeren så fort som polisen har lämnat platsen
INTE LOV ATT SAMLAS HÅLL ER INOMHUS
Med bulldozrar rivs alla hus på Byggeren
Undantag�llstånd u�ärdas och invånarna på Nørrebro är �llfälligt utan kons�tu�onella
rä�gheter
“Jeg havde glemt, at en socialdemokra�sk overborgmesters og socialborgmesters ansigt betyder mere end 15.000 borgeres krav om bevarelsen af en legeplads i et af Københavns tæ�est bebyggede kvarterer.”
- Søren Dyck-Madsen
Med kranar fly�as alla hus på Byggeren bort
x 800