Harvey menar att det behöver drivas en bred social rörelse som kräver en demokratiserande rätt till staden för att nya former av urbanisering ska kunna skapas. Former där de som blivit fråntagna allt ska kunna återta den makt som länge förnekats dem (2011, s.158). Under 60-70-talet rev kommunen husen där många i Den Svarta Fyrkanten bodde och lämnade området fullt av tomma tomter i närmare ett decennium. När invånarna valde att använda vissa av de tomma tomterna för att skapa nya stadsrum och institutioner som området verkligen saknade började båten att gunga. Kan det vara så att kommunen hade svårt att acceptera att maktfördelningen justerades en aning? Kampen om Folkets Park, Folkets Hus och Byggeren blev en bred social rörelse, tillsammans med liknande rörelser vid samma tid. Ett liknande exempel från Köpenhamn är Fristaden Christiania som togs över samtidigt som Folkets Park och finns kvar som ett alternativt sätt att leva än idag (Christiania. (u.å.).
1980, då Byggeren föll, nyttjade staten många av sina maktmedel för att vinna denna kamp. Undantagstillståndet i Den Svarta Fyrkanten den 3:e maj, den sista gången polisen stormade, innebar att invånarnas konstitutionella rättigheter fråntogs (Dengang, 2012; Dyck-Madsen, 2004, s.79).
Det bliver krystalklart, hvad det er for et system, vi slås imod. Vi har ikke vundet noget ved ‘bare’ at have ret, ved at have påvist politiets terrormetoder, og hvordan det såkaldte københavnske ‘demokrati’ fungerer (Dyck-Madsen, 2004, s.80).
Ärren från dessa maktkamper finns fortfarande kvar i området idag. Den 14:e april 2019, blev det upplopp i Den Svarta Fyrkanten då en politiker ville hålla en demonstration mitt i området. Politikern i fråga hade nio dagar tidigare dömts för brott mot rasismparagrafen, som är den danska motsvarigheten till hets mot folkgrupp (Runol, M & Johansson, A 2019). Under upploppet som följde detta, tände några av motdemonstranterna eld på ett antal bilar och vissa kastade även gatsten. Polisen drog vapen och fyllde området med tårgas (Söderlund, 2019). Efter detta rapporterades att dubbelt så hårda straff nu införs mot brott som begås specifikt i Nørrebro och tre andra områden polisen ansåg som passande straffzoner (Tv2, 2019). Ännu en gång utsätts invånarna i Nørrebro för ovanligt hård behandling av kommun och polis då de försöker få sin röst hörd. Dyck- Madsen beskriver att det många som under uppehållstillståndet 3:e maj 1980 tappar tron på icke-våld och passivt motstånd då detta möts med sådan brutalitet av de som samhällets strukturer har gett en mycket högre mänsklig agens.
Det finns självklart argument för att brännande av och bilar och kastande av gatsten är brott som kan skada andra människor. Detta anses generellt vara ett är brott som behöver straffas oavsett den bakomliggande orsaken. En annan relevant fråga i förhållande till denna händelse är hur de strukturer som påverkar rapporteringen av situationen även påverkar människors agens och frihet. I nyhetsmedia fokuseras det mycket mer på de få våldsamma handlingar några få individer utfört än alla de fredliga handlingar de flesta i området utförde.
Figur 56 Gennem politiets massive vold er der ska- bt mange mennesker, hvis illusioner om ikke-vold og ikke-hærværk er bristet. Når ikke-volden mødes af en sådan brutalitet og nedslagtning, brister troen på passiv modstand (Dyck-Madsen, 2004, s.77)
Mellan åren 1971 och 2014, i de fyra manifestationerna som granskats i denna uppsats, har Folkets Park haft flera olika utformningar. Vi anser att problemet av problemet blir tydligt i manifestation 3 där utgångspunkten för omgestaltningsprocessen var problemlösning snarare än att fokusera på potentialen och möjligheterna för Folkets Park. Denna omgestaltning fungerade inte särskilt bra och parken förlorade en del av värdena som tydligt manifesteras i parken både före och efter. Parken är dock levande och i ständig förändring och oavsett hur den ser ut, trots en viss variation, har den alltid bidragit med en hög grad sociala funktioner i området. Det är inte objekten som formar parken, det är relationen mellan de olika invånarna och användarna av parken, samt deras relation till objekten och den fysiska strukturen, som gör Folkets Park till vad den är.
Den Svarta Fyrkantens invånare har under manifestationerna upplevt stora förändringar i sitt stadsrum och har varit i otaliga konflikter med kommunen för att få behålla Folkets Park och andra viktiga institutioner i sitt område. Detta för att kommunen under alla år, velat ha plats för fler människor, vilket vissa anser rimligt med tanke på det ökade trycket på bostäder i staden. Detta kan dock även ifrågasättas då Nørrebro år 2018 fortfarande har mer än dubbelt så många människor per km2 som Østerbro, Köpenhamns näst befolkningstätaste stadsdel (Nørrebro Lokaludvalg, 2019).
Fungerar verkligen argumentet med
bostadsbrist ifall bördan inte blir i närheten av jämnt fördelad? Fanns det verkligen ingen annan plats i staden att bygga på under 1980 och 90-talet så att värdet av dessa institutioner ansågs viktigt nog?
Historien om Folkets Park ger oss dock hopp för framväxten av nya strukturer inom stadsutveckling och arkitekturprofessionen. Att parken överhuvudtaget finns kvar indikerar att invånarnas gemensamma mänskliga agens var hög nog att lyckas motstå de strukturer och andra aktörers handlingar som stod i konflikt med parkens bevarande. Ett annat hoppingivande exempel är processen under manifestation 4 och faktumet att kommunen skrev på ett kontrakt om att projektet inte behövde vara definierat i förväg och att dess ultimata strävan var en ökad gemenskap och kärlek i området. Detta ser vi som nödvändiga justerade och framväxande strukturer för skapandet och omformandet av offentliga platser där invånarnas mänskliga agensen får öka.