Dialog

Som läsare kan man finna att det i presskonferenserna framkommer flertal olika teman kring händelsen som ägt rum. Dessa teman strukturerar och genererar nya sociala representationer om det som har hänt. Exempelvis kan vi utläsa generella tankemönster som i detta kontext kan ses som självklara. Exempelvis är det ganska uppenbart att människor vid en dylik händelse upplever rädsla, sorg och osäkerhet. Dessa reaktioner kan ses som teman i presskonferensen, då de utgörs av tankemönster som i situationen är kulturellt betingat. Terrorattentat är för oss i västvärlden en kris av extraordinär karaktär, som inte tillhör det vardagliga och som då med självklarhet väcker starka reaktioner.

Genom polisens presskonferens kan man som läsare se att de aktivt arbetar för att motverka dessa teman. Exempelvis arbetar de med att väga upp rädslan genom att generera trygghet, detta görs via polisens informerande och aktiva karaktär som i flertal fall kan ses som en

objektifieringsmekanism. Temat om osäkerhet arbetar polisen emot genom exempelvis uppmananden, där de lägger fokus på hur allmänheten kan skydda sig. De sociala

representationerna som polisen förmedlar till allmänheten via presskonferensen tycks alltså vara organiserade kringen rad oppositionella teman, så som rädsla/trygghet eller osäkerhet/säkerhet. Som läsare kan man finna inneboende spänningar mellan olika teman och funktioner som uppstår i resultat av polisens kommunikativa arbete. Det är delvis via dessa spänningar som polisen lyckas etablera de önskade kollektiva kognitioner hos mottagarna.

Som nämnt i innehållsanalysen kan man som läsare dock även finna stunder där polisen via sin kriskommunikation genererar mer oönskade sociala representationer genom oppositionella teman. Exempelvis arbetar polisen aktivt med att bygga upp ett informerande och öppet tema i sin kriskommunikation, men river sedan ner denna uppbyggnad genom att stundvis vara vaga och

försiktiga med information.

4.7 Dialog

En frågeställning som låg till grund för denna studie var “Hur förde polisen en dialog med allmänheten via: a) presskonferenser? b) sociala medier?”. Denna dialog spelar en vital roll i den meningsskapande processen och är därför mycket väsentlig att undersöka.

Presskonferenser

45 Journalisterna kan ses som en mellanhand som lyfter frågor och funderingar som råder i

samhället. På detta vis kan dessa frågestunder ses som en dialog mellan polisen och allmänheten. Vid en analys av frågestunderna kan man utläsa funktioner som är ständigt återkommande. Exempelvis är det tydligt att syftet för både presskonferenserna samt frågestunderna är att informera allmänheten om läget samt det fortsatta arbetet, vilket då pekar mot en informativ funktion. Stundtals är polisen också kort och exkluderande i dialogen. Detta kommer främst i uttryck då de yttrar saker som “..det där är inget vi kan gå in på” eller “inga kommentarer”. Detta kan dock utläsas som typiskt för det polisiära arbetet då de instrueras att inte diskutera obekräftad information. Genomgående ser man som läsare även en kompletterande funktion då majoriteten av information som diskuteras under frågestunderna ser till att vidareutveckla information som presenterats i presskonferenserna.

Frågestundernas längd varierade kraftigt beroende på vilket skede i krisen organisationen befann sig i. Under de första konferenserna var utrymmet för frågor begränsat och dialogen mellan polisen och journalisterna var kortfattad. Detta faller dock naturligt då polisen var mitt uppe i ett mycket intensivt krishanteringsarbete. Dialogen som skedde under de senare konferenserna var både längre och mer inkluderande. Här kunde journalister ställa längre frågor som i sin tur krävde längre och mer utförliga svar. Överlag kan frågestunderna anses vara effektiva då man ser till hur väl polisen svarade på allmänhetens frågor. Genom att tillämpa en inkluderande dialog

underlättar polisen den meningsskapande processen hos mottagarna.

Sociala medier

Då man ser till dialogen som fördes via kommentarsfältet på sociala medier är analysmaterialet knappt. Alla presskonferenser sändes live via polisens Facebook-sida och kommentarsfältet var öppet för allmänheten, vilket innebär att vem som helst kunde skriva och publicera kommentarer. Dialogen via sociala medier genomsyras av en viss komplexitet då allmänhetens frågor tenderar att försvinna i bruset. Det är många tittare som väljer att lämna en kommentar och dessa inlägg är mycket varierande då man ser till innehållet. Flertal personer påpekar presskonferensens

bristande ljudkvalitet och andra väljer att yttra personliga åsikter om händelsen samt polisens arbete. Kommentarsfältet på Facebook ger en chans till en mer direkt dialog mellan polisen och allmänheten om man jämför med presskonferenserna där journalisterna på plats fick agera som mellanhand för en funktionell dialog.

46 Trots att den absoluta majoriteten av kommentarerna på Facebook lämnas obesvarade finns det några undantag. Kommentarer som polisen har valt att besvara har en gemensam nämnare, nämligen att dessa personer känner sig exkluderade från informationsutbytet. Den första

kommentaren är skriven av en kvinna som efterfrågar teckenspråkstolkning till konferensen och den andra kommentaren är skriven av en annan kvinna som vill veta hur hon kan se konferensen igen. Till båda kommentarer författar polisen svar som är informativ, koncist och

problemlösande. Det faktum att polisen har valt att besvara dessa frågor pekar återigen på hur inkluderande de är i sin kommunikation.

Övergripande analys för dialog

Övergripande kan man som läsare påstå att polisen är mycket inkluderande samt inbjudande till en dialog med allmänheten via presskonferenserna. Dock kan vi se en påtaglig avsaknad av dialog via sociala medier.

47

5 Analys & diskussion

I denna del analyserar vi resultatet i ljuset av teorin. Fokus här kommer att ligga på att se vilka teorier polisen i sin kriskommunikation använde sig av för att skapa mening i krisen och därmed nå önskat resultat. Vi kommer även att titta på dialogen som skedde via presskonferenser samt via Facebook.

Via en analys av sociala representationer kan man identifiera flertal sociokognitiva processer som polisen använder sig av i sin kriskommunikation. Två av dessa processer som förekommer

frekvent är objektifiering och förankring. Mot bakgrund av teorier inom kriskommunikation kan man även se att dessa genererande mekanismer är väl grundade i forskning inom området. Vid flertal tillfällen i presskonferensena kan man dock även identifiera tillfällen där polisen kunde arbetat mer med genererande mekanismer för att skapa förståelse hos mottagarna. Nedan följer en redovisning av hur objektifiering samt förankring visar på olika teorier inom kriskommunikation.

Meningsskapande via objektifiering i kommunikationens justerande innehåll och öppenhet

Genom resultatet kan vi identifiera objektifiering som en vanligt återkommande sociokognitiv process som polisen i sin kriskommunikation tillämpar. Genom objektifiering så gör polisen något som tidigare varit abstrakt och okänt för mottagarna till något konkret som existerar i världen och i människors referensramar. Resultatet visar att denna objektifiering som sker i presskonferenserna ofta besvarar vitala frågor som uppstår i samband med attentatet. Vad har hänt? Varför hände det? Hur gick det till? I ljuset av teorin kan vi se objektifieringen som sker som en del av kriskommunikationens justerande innehåll, då frågor som dessa besvaras. Det är en vital aspekt av kriskommunikationen att tillhandahålla intressenterna med svar på de frågor som uppstår i samband med en kris, då detta reducerar den psykologiska påverkan hos intressenterna (Coombs, 2015). Ett exempel på hur objektifieringen kommer till uttryck genom det justerande innehållet återfinns i presskonferens nummer ett, där polisen berättar att en lastbil kört in i folk på Drottninggatan. Som förklarat i resultatet blir lastbilen ett konkret fenomen som befästs med händelsen som ägt rum, varav lastbilen är något som existerar i den fysiska världen och som människor är bekant med. Genom att de också säger att händelsen ägde rum på Drottninggatan, så förknippar de en plats som troligtvis är bekant för mottagarna med aspekter av krisen. På detta vis har polisen alltså besvarat frågorna om vad och var, och därmed bidragit till ett sammanhang i krisen genom det justerande innehållet i kriskommunikationen (Coombs, 2015).

48 Ytterligare ett exempel på denna typ av objektifiering återfinns i presskonferens nummer två när polisen talar om antalet döda i samband med händelsen samt att en man är gripen. Även här kan vi se att polisen i det justerande innehållet av kriskommunikationen tillämpar objektifiering, då de befäster frågor som vem och vad. Återigen kan detta ses som att polisen försöker skapa en trygghet hos mottagarna då de tillhandahåller dem vitala aspekter av krisen. I detta exempel kan vi även finna objektifieringen som den del av polisens öppenhet. Denna objektifiering via öppenhet kommer till uttryck då polisen redogör för mottagarna om antalet döda, att en man är gripen, eller att de rent utsagt är villiga att yppa information som kan anses känslig. Här kan man då se en transparens i kriskommunikationen. Genom att polisen är villiga att tillhandahålla mottagarna en stor del information genom objektifiering skapas en känsla av att mottagarna är inkluderade och de får ett förtroende för organisationen (Coombs, 2015).

I presskonferenserna kan vi som nämnt i resultatet även finna exempel där polisen genom objektifieringsmekanismerna personifiering och ontologisering bidrar till ett eventuellt

meningsskapande i krisen. Detta sker i den första presskonferensen då polisen berättar att de identifierat en man av intresse, samt när de visar upp en bild på denne man. Personifieringen i detta sammanhang sker i samband med att de förklarar för mottagarna att det finns en man av intresse. Här kopplar de alltså en person till det abstrakta fenomenet. Genom att de även visar en bild på mannen av intresse så erbjuder de en visuell representation till mottagarna som de

förknippar till händelsen. Denna personifiering och ontologisering tyder med bakgrund i teorier kring kriskommunikation att polisen skapar sammanhang i krisen dels genom det justerande

innehållet då de besvarar frågan om vem, men även då de tillämpar en sorts öppenhet eftersom de är

villiga att yppa information som kan anses som känslig (Coombs, 2015). Man kan ponera att polisen vet om, trots att de inte benämnt mannen som misstänkt, att allmänheten kommer att skapa en uppfattning kring att denna man är ansvarig för dådet. Detta kan självklart leda till konsekvenser om mannen i fråga inte har något med krisen att göra. De kunde ha valt att vänta med denna information. Trots detta så väljer polisen att berätta om denna man, en kommunikativ handling som genom sin öppenhet ger mottagarna en känsla av att de är inkluderade och polisen är ärliga i sin kommunikation. Genom polisens öppenhet i kriskommunikationen jobbar de alltså med att skapa ett sammanhang för mottagarna och göra aspekter av krisen förståelig, då de vet att denna man är av intresse samt hur han ser ut (Coombs, 2015).

I den första presskonferensen kan man också identifiera en typ av personifiering då polisen presenterar sig själva med namn och befattning. Med bakgrund i teorin kommer denna

49 personifiering till uttryck via polisens enhetlighet i sin kriskommunikation. Genom denna

enhetlighet förklarar polisen individernas tydliga roll och koppling till krishanteringen. Det är också tydligt att dessa personer är väl informerade om händelsen samt att de är ansvariga för kriskommunikationen kring händelsen. Polisen har på så sätt objektifierat dessa personer som en central del av krishanteringen i mottagarnas sinne. Detta är en tydlighet i kommunikationen som i sin tur bidrar till en trovärdighet för polisen som organisation (Coombs, 2015).

Exempel på objektifiering i polisens kriskommunikation förekommer frekvent i

presskonferenserna. Som nämnt ovan sker denna objektifiering genom polisens arbete med den justerande information, genom kriskommunikationens öppenhet samt genom enhetligheten. Genom objektifieringen som sker via det justerande innehållet i presskonferenserna så besvarar polisen frågor såsom vad, var, när, hur eller varför. Svaren på dessa frågor kan därför fungera som ett meningsskapande i krisen. Utifrån kriskommunikationsforskning kan detta tyda på att polisen på så vis försöker bidra till en uppfattning hos allmänheten där organisationen har kontroll över situationen. Detta skapar en känsla av trygghet förknippat med polisens arbete, då allmänheten inte längre står inför något okänt. Genom objektifieringen som sker via

kommunikationens öppenhet tyder teorin på att polisen ger uppfattningen av att de är ärliga i sin kriskommunikation då det är villiga att yppa information. Detta kan senare bidra till att

allmänheten känner sig inkluderade och förtroendet för organisationen växer (Coombs, 2015). Via objektifieringen som sker i samband med enhetligheten i kriskommunikationen försöker polisen skapa ett sammanhang i krisen som präglas av en tydlighet och trovärdighet för polisen som organisation. Detta sker då polisen tydligt befäster vissa personer som centrala aktörer i krishanteringen.

Meningsskapande via förankring i kommunikationens justerande innehåll, öppenhet och snabba svar

I resultatet framgår det även att polisen aktivt arbetar med förankringsmekanismer för att skapa mening i krisen hos mottagarna. I presskonferenserna kan man se att polisen kontinuerligt använder sig av den genererande mekanismen namngivning. Detta sker via flertal exempel där polisen bland annat klassificerar händelsen eller berättar misstankegraden riktad mot mannen de gripit. I de fall där polisen klassificerar händelsen kan man utifrån resultat och tidigare

presenterade teorier utläsa denna namngivning som ett resultat av polisens justerande information. Tidigt i kriskommunikationen förankrar polisen händelsen som en särskild nationell händelse hos mottagarna, och därmed gör händelsen någorlunda mer begriplig genom att de besvarar frågan

50 om vad. Mottagarna känner sig tryggare när de vet vilken typ av händelse som Sverige står inför (Coombs, 2015). Ytterligare går denna typ av namngivning att ses som en del i vikten av att svara

snabbt. Oavsett om namngivningen är aningen vag eller inte så kan man ponera att detta skapar ett

mer förståeligt sammanhang för mottagarna. Genom att bidra till ett meningsskapande i ett tidigt skede som polisen fyller med information som de önskar komma ut, så har de reducerat risken för ett meningsskapande hos allmänheten som florerar kring felaktiga uppgifter (Coombs, 2015).

Den senare namngivningen av händelsen som sker i den andra presskonferensen specificerar fenomenet mer konkret, då polisen går ut med att det rör sig om ett terrorbrott. Utifrån teorin kan man se att denna namngivning konstrueras i samband med både polisens öppenhet, men också deras arbete med justerande information (Coombs, 2015). Detta då terrorbrott är ett fenomen förknippat med mycket starka konnotationer, men att polisen trots detta väljer att gå ut med denna information inför allmänheten. Detta skapar i sin tur en känsla av att mottagarna känner sig inkluderade i händelsen, som sedan bidrar till ett förtroende för de kommunikativa insatserna. Dessa kommunikativa insatser bidrar också till att händelsen blir befäst som ett terroristbrott hos mottagarna, vilket kan fungera som reducerande av den psykologiska påverkan hos allmänheten då de vet vad krisen handlar om (Coombs, 2015).

En annan frekvent återkommande genererande mekanism som upptäcktes i resultatet är emotionell

förankring. Vid flertal tillfällen i presskonferenserna kan vi se att denna emotionella förankring

sker i samband med att polisen antingen uttrycker sorg eller medlidande, att de uppmanar till ett lugn och en trygghet eller att de på annat vis knyter an en känsla till situationen (exempelvis döden och rädsla). I samband med att man kan identifiera den emotionella förankringen som sker i polisens kriskommunikation kan man också tyda att fokus i dessa sammanhang tycks ligga på intressenternas psykiska välmående. Exempelvis genom att uppmana till ett lugn eller visa

sympati. Detta tyder på att den emotionella förankringen sker via kriskommunikationens justerande

innehåll, och på så vis befästs dessa emotionella aspekter till krisen som en gemensam kognition

hos allmänheten (Coombs, 2015). Enligt Coombs (2015) är detta en mycket vital del i kriskommunikationen, då det tydligt visar att organisationen bryr sig om intressenternas

välmående. På så vis har alltså denna uppfattning om att polisen är en organisation som bryr sig blivit en del av människors mening av krisen.

51

Det övergripande meningsskapandet

Överlag kan vi som nämnt tidigare identifiera flertal sociokognitiva processer under

presskonferensernas gång. Genom resultatet kan vi se att polisens kriskommunikation sker via en typ av “tratt”, där de sociokognitiva processerna i det tidigare skedet karaktäriseras av en

övergripande funktion som i senare delar övergår till en mer konkretiserande och kompletterande funktion.

Redan i den första presskonferensen tyder resultatet på att polisen genom genererande mekanismer skapar ett sammanhang i krisen i ett tidigt skede. Detta sker via flertal olika genererande mekanismer, exempelvis objektifiering, emotionell förankring eller namngivning. Resultatet i ljus av teorin talar för att polisen genom dessa processer av kollektivt

meningsskapande i ett tidigt skede av kriskommunikationen lindrar de negativa effekterna som kan uppstå av en kris. I de flesta fall hänger en organisations rykte eller överlevnad på att svara på de informationskrav intressenterna har så fort som möjligt. Dröjer polisen med svar som

intressenterna kräver, så uppstår ett vakuum där felaktig information kan florera som ett resultat av polisens passivitet och tystnad. Genom exempelvis objektifieringen som sker i den justerande informationen så ger polisen händelsen ett sammanhang i mottagarnas ögon genom att besvara vitala frågor såsom var, när, hur, vad och varför väldigt tidigt. Detta minskar osäkerheten bland allmänheten och ger ett intryck av att polisen har kontroll över situationen.

Analysen av sociala representationer går i senare delar av presskonferensen ner på djupare mer tematiska nivåer, där vi kan finna underliggande kategorier av meningar snarlik ideologi. Detta kommer exempelvis till uttryck i fall där polisen emotionellt förankrar en känsla som spelar på snarlik nationalism eller patriotism. Detta kan ses som ett oppositionellt tema som möjligtvis kan fungera motverkande för den ideologiska aspekten av terrorism. Genom att polisen här spelar på att sätta Sverige mot denna terrorism, så klargör de också för mottagarna vem som är god och vem som är ond, vem som är offer och vem som är syndabock. Utifrån teorin kan man här se tecken på att polisen på en ganska djup nivå berör attribution theory (Coombs, 2015). Detta

kommer till uttryck då polisen genom att sätta Sverige mot terrorismen, där de framställer Sverige som starka och terrorismen som en ondska, så skildrar de därmed terrorismen som en tydlig syndabock. Potentiellt kan denna skildring tillfredsställa allmänhetens behov av att tillskriva något ansvaret för attentatet (Coombs, 2015). I detta exempel av teman kan vi utifrån teorin tyda att polisen också tillämpar aspekter av en dämpande responsstrategi i sin kriskommunikation. Då polisen genom en typ av nationalism trycker på att Sverige är starka och att de kommer klara detta kan

52 man tyda en sorts underliggande hyllning till allmänheten, dvs intressenterna. Samtidigt kan vi se att polisen genom sin skildring av Sverige mot terrorismen även tar sig an en sorts offerroll. Detta sker i samband med att polisen uttrycker sig som en enhet av Sverige, alltså att de är en del av den grupp som blivit drabbade. På sätt och vis förankrar här polisen sig själva med offergruppen.

Resultatet tyder på att presskonferenserna är organiserade kring en rad oppositionella teman. Utifrån detta kan man genom teorin se att polisen arbetar aktivt med exempelvis justerande- och instruerande information för att bland annat motverka negativa känslor som dyker upp vid dylika attentat. Då polisen kontinuerligt i presskonferenserna objektifierar vitala aspekter av krisen kan man påstå att de arbetar aktivt med det justerande innehållet av kriskommunikationen. Enligt Coombs leder denna justerande information till en känsla av trygghet hos mottagarna, då mottagarna inte är ovetande om vad som händer. Denna trygghet kan ses i sin tur väga upp den initiala rädslan som förekommer bland allmänheten vid en kris av detta slag. Polisens objektifierar även aspekter av krisen med hjälp av uppmaningar, exempelvis om hur allmänheten kan skydda sig. I ljus av teorin kan objektifiering i form av uppmaningar förknippas med instruerande information, där fokus ligger på människor fysiska säkerhet. Detta skapar i sin tur ett förtroende för polisen vilket leder till att mottagarna känner sig säkra. Precis som nämnt ovan kan även denna känsla av säkerhet väga upp den initiala osäkerheten som situationen medför. Utifrån teorin kan man alltså se att polisen i sin kriskommunikation kontinuerligt arbetar utifrån dessa oppositionella teman genom att motverka negativa känslor som krisen medför med hjälp av sociokognitiva

mekanismer. På så sätt försöker de skapa önskade kollektiva kognitioner hos mottagarna, då det