Presskonferens 3: Innehållsanalys

Översikt

Precis som tidigare pressträff är denna konferens mycket kortfattad då syftet är att uppdatera allmänheten om det fortsatta arbetet kring krisen. Det sker även många upprepningar från tidigare presskonferenser i denna. Ungefär halva delen av pressträffen består av en frågestund. Närvarande under denna informationsträff är Dan Eliasson (rikspolischef), Anders Thornberg (chef för säkerhetspolisen), Hans Irman (vice chefsåklagare), Jonas Hysing (kommenderingschef), Jan Evensson (biträdande kommenderingschef Stockholm) och Johan Olsson (operativ chef säkerhetspolisen).

Textens funktioner och betydelsebärande element

Redan i inledningen så framgår det att syftet med presskonferensen är att uppdatera om läget. Alltså genomsyras även denna presskonferens av en informativ funktion då polisen ser till att

36 kommunicera det allra senaste gällande krishanteringen. Som nämnt tidigare fungerar den

informativa funktionen också som en inkluderande funktion då polisen bjuder in mottagaren till meningsskapande. Trots denna inkluderande funktion sker det ganska tidigt en typ av exkludering, då talaren uttrycker sig följande: “Ja, ni vet ju naturligtvis vad som hände igår”. Detta tyder på att talaren har en uppfattning om att alla mottagare vet vad som har skett. Formuleringar som dessa stänger alltså ute de mottagare som inte vet vad det är som har skett. Denna typ av exkludering tyder också på en viss vaghet som förekommer i texten. För att komma undan denna vaghet krävs det att polisen vidare förklarar påståenden eller information som de för fram. Ytterligare en typ av vaghet förekommer när talaren går ut med att det kan finnas fler gärningsmän. Påståenden som dessa skapar naturligtvis en oro hos mottagarna, då det kan finnas fler människor kopplade till händelsen på fri fot. I kombination med denna oro infinner sig även denna vaghet i form av att påståendet kan krävas vidare förklaring eller redogörelse inför mottagarna.

I denna presskonferens så berättar även polisen för första gången att den gripne mannen är skäligen misstänkt för terrorbrott. De klargör alltså för mottagarna att mannen faktiskt har en hög misstankegrad för terrorbrottet. Då detta är ett relativt vågat påstående så kan man som

mottagare identifiera detta som en öppenhet i kriskommunikationen. Det är också fortfarande ett tidigt skede i förundersökningen och att gå ut med dylik information såpass tidigt kan ses som vågat, men även tyda på en öppenhet. Polisen är också efter detta påstående noga med att rättfärdiga den gripnes misstankegrad.

Genomgående syns en enhetlighet i polisens kommunikation då de kontinuerligt talar om organisationen som “vi”. De redogör också kontinuerligt för åtgärder de ska vidta samt hur de arbetar med krisen, vilket skapar känslan av att polisen är en aktiv aktör i texten. Detta kommer exempelvis till uttryck via uttalanden såsom: “...vi har kraftsamlat resurser”, “...vi arbetar dygnet runt…” och “...vi fortsätter ha ett gott samarbete med nationella myndigheter…”. För första gången konfronterar också polisen uppgifter som har cirkulerat i media om en alternativ bomb, detta talar också för en

aktiv funktion då de inte låter ryktesspridningen fortskrida som ett resultat av polisens passivitet. Frågestund

Då presskonferensen öppnas upp i en frågestund är journalisterna på plats ivriga att konfrontera polisen med diverse rykten. Det faller naturligt att för varje presskonferens som hölls

framkommer mindre ny information, därför sprids alternativa uppgifter och rykten lättare i media. Ett påtagligt exempel på sådana rykten är uppgifter kring anordningen som återfanns i

37 lastbilen. Flertal journalister yttrar att de har uppgifter om att denna anordning skulle vara en bomb men detta är ingenting som polisen bekräftar. Andra frågor som polisen blir konfronterade med är mestadels angående den misstänkte gärningsmannen. Hur länge hade han vistats i

Sverige? Var han känd av polis? Hade han kopplingar till någon terroristgrupp? Det är mycket tydligt att polisens primära fokus är att inte yttra för mycket information då detta kan skada den pågående utredningen. Genomgående ber polisen journalisterna på plats att ha överseende med att de inte kan delge all information i detta stadie. Trots att polisen stundtals sätts i en obekväm sits då de konfronteras med diverse rykten behåller de alltid god ton och svarar aktivt och informativt på journalisternas påståenden och frågor.

Övergripande analys

Denna pressträff är mycket kompletterande i sin karaktär detta ser man främst genom dess korthet, påbyggnationer av tidigare information samt antagande formuleringar. Dessa antagande formuleringar innebär att polisen har en uppfattning om att mottagarna har en förförståelse kring händelsen. Baserat på detta kan man dra slutsatsen om att denna konferens riktar sig till

mottagare som är insatta i krisen samt följt de två första presskonferenserna.

4.3.1 Presskonferens 3: Sociala representationer

Objektifiering

Genom presskonferensens informativa och kompletterande karaktär kan man utläsa att polisen använder sig av en typ av objektifiering (Höijer, 2011). Detta kommer till uttryck då de

kontinuerligt talar om hur situationen ser ut samt hur polisen arbetar med krisen. Ett av flertal exempel på denna objektifiering är när polisen berättar att de fått stöd av försvarsmakten i form av medeltunga helikopterkapaciteter. Genom detta så blir polisens arbete samt stödet objektifierat hos mottagaren, då de representerar det abstrakta stödet som ett konkret fenomen som existerar i den fysiska världen. Det konkreta fenomenet är i detta fall medeltunga helikopterkapaciteter. På detta vis blir stödet från försvarsmakten och allt som det innebär objektifierat in som konkreta element av allmänhetens tänkande.

Som nämnt i innehållsanalysen förekommer viss vaghet i presskonferensen. Denna vaghet kommer till uttryck då talarna förutsätter att mottagarna är insatta i händelsen. För att undvika denna vaghet krävs vidare förklaringar. Ett exempel på denna vaghet är när polisen säger: “Ja, ni vet ju vad som hände igår”. Genom exempelvis objektifiering kunde polisen ha nämnt att det var

38 ett terrorattentat som ägde rum, där bara ordet “terrorattentat” förknippat med händelsen skulle transformera det som ägde rum till ett materialiserat fenomen som återfinns i familjära

referensramar hos mottagarna. På så sätt kunde mottagarna lättare skapa mening i det som har hänt, något som polisen inte erbjöd.

Namngivning

I denna presskonferens går polisen ut med att mannen de har gripit är skäligen misstänkt för terrorbrott. Via denna typ av namngivning tar polisen bort anonymiteten som tidigare existerat kring mannens inblandning i händelsen. Genom att ge ett namn på misstankegraden kring mannens involvering, så ger man något som tidigare var okänt ett känt ansikte. På så vis kan mottagarna sätta samman den abstrakta misstankegraden i igenkänningsbara referensramar, och därmed avgöra att personen i fråga med största sannolikhet hade något med terrorattentatet att göra (Höijer, 2011).