Presskonferens 2: Innehållsanalys

Översikt

Denna presskonferens är den andra i ordningen och hölls samma dag som krisen inträffat. Närvarande på denna pressträff är Stefan Hector (arbetar på Nationella Operativa Avdelningen men är i detta fall kommenderingschef för nationella särskilda händelser), Johan Olsson (operativ chef på säkerhetspolisen) och Jan Evensson (kommenderingschef för Stockholm).

Presskonferensen kan ses som ett komplement till den föregående, då den är betydligt mer konkret.

Textens funktioner och betydelsebärande element

Precis som i föregående innehållsanalys visade så präglas även denna presskonferens till stor del av en informativ funktion, då talarna kontinuerligt berättar för mottagarna om hur krisen ser ut i nuläget och deras arbete kring händelsen. Informationen som tillhandahålls följer även en mycket klar struktur, vilket är typiskt för denna genre.

Polisen visar återigen att de är mycket aktiva aktörer i texten, då de upprepade gånger talar om vad de tänker, vad de gör och vad de vet. Detta gör de utifrån ett perspektiv som belyser ordet “vi”, vilket skapar en känsla av polisen som en enhet. Denna enhet får mottagaren i sin tur förtroende för då de skapar en känsla av att de är engagerade, de vet vad som händer och de tänker vidta åtgärder för att lösa problemet. Genom att kontinuerligt använda sig av formuleringar såsom: “...uppdatera er på läget” och “...som ni förstår…” så får man som läsare känslan av att texten är inriktad till mottagarna på ett kollektivt vis. Detta skapar i sin tur en sorts relation till mottagaren, då denne återigen känner sig inkluderad.

En vital aspekt att belysa i denna presskonferens är att polisen nu klassar händelsen som ett terroristbrott, vilket grundas i polisens arbetshypotes. I tidigare presskonferens gick polisen ut med att händelsen är en särskild nationell händelse. I denna presskonferens sker en mer konkret klassificering.

32 Som den första presskonferensen visade så förmedlar även här en viss försiktighet i

kommunikationen. Detta kommer främst till uttryck då Hector redogör för antal skadade och döda i samband med händelsen. Exempelvis formulerar de sig på följande vis: “Våran bild just nu

är att det är fyra döda och 15 skadade, det är vår bild just nu, den kan komma att ändras”, vilket tyder på att

de är varsamma kring information som förmedlas. Samma försiktiga funktion återkommer då Hector talar om att krishanteringen utgår ifrån en arbetshypotes som innebär att händelsen på Drottninggatan var ett terroristbrott.

Baserat på vissa formuleringar så kan man stundtals känna att texten präglas av en vaghet. Denna funktion kommer till uttryck genom formuleringar och ordval som för den oinsatte mottagaren kräver en vidare förklaring. Ett exempel på detta är när polisen menar på att de samverkar med försvarsmakten i viss mån och med ett visst stöd. De förklarar varken hur de samarbetar med försvarsmakten eller vilket sorts stöd som försvarsmakten erbjuder polisen. Ytterligare ett exempel på detta är när polisen uttalar sig om att de kraftsamlar ett antal specialister. Vilka är dessa specialister och vad gör de för nytta i denna situation? Mottagaren lämnas alltså i vissa fall ovetande, vilket mycket väl kan bidra till en känsla av exkludering. Denna exkludering kommer även till uttryck vid meningen: “Det här är, som ni förstår, en pågående händelse.”. Här antar talaren att mottagarna har en förförståelse, då han säger: “som ni förstår”. Via detta antagande kan mottagaren potentiellt känna sig utestängd från texten, om denna inte visste om att det är en pågående

händelse.

Presskonferensen fortskrider och Jan Evensson samt Johan Olsson får nu tillfälle att tala. Genomgående präglas kommunikationen här av en informativ funktion som varvas med vissa vaga formuleringar. Mottagarna får mycket kortfattat information om det fortsatta

krishanteringsarbetet och här framkommer det också att den efterlyste mannen nu är gripen. Då man ser till vilka röster som hörs i texten är det tydligt att Hector är mycket aktiv. Han uttalar sig explicit genom presskonferensen vilket betyder att han är konkret. Vidare kan man se Hector som en ledande aktör då han inleder presskonferensen samt summerar innehållet mot slutet.

I slutet av presskonferensen går funktionen från det informativa, och spelar mer på mottagarens

känslor. Detta sker genom formuleringar såsom: “man behöver inte vara rädd”, “man ska inte låta

angrepp av det här slaget göra oss rädda” och “man ska leva sitt liv precis som vanligt”. Han talar också om att Sverige ska stå enade mot dylika attacker. Här belyser talaren de mer emotionella aspekterna av händelsen som ägt rum, och använder sig av ord, språkhandlingar och

33 formuleringar som väcker känslor hos mottagarna. De talar ur ett perspektiv som

uppmärksammar ett sorts kollektiv, samt Sverige och det svenska folket. Rädsla och en avvikelse från det normala är troligtvis påtagliga tankar hos allmänheten vid en dylik händelse, men genom att från en auktoritet höra att man inte behöver vara rädd samt att man ska leva sitt liv som vanligt motverkar troligtvis de negativa känslorna. Denna typ av emotionella funktion kan i detta fall kanske bidra till en sorts trygghetskänsla hos mottagarna.

Frågestund

Presskonferensen avslutas med en frågestund där journalister får möjligheten att ställa frågor till polisen. Majoriteten av informationen som diskuteras under denna frågestund har redan

presenterats i presskonferens tidigare del, dock framkommer viss ny information. Exempel på detta är när en journalist nämner att den misstänkte gärningsmannen greps i Märsta. Vart mannen greps har tidigare inte framkommit i presskonferenserna dock bekräftar polisen denna

information genom att inte dementera den. Genomgående håller frågestunden en informativ funktion.

Jämfört med tidigare frågestund är denna betydligt längre och mer förklarande. Genom en längre frågestund kan journalisterna fråga mer djupgående frågor och stundvis får polisen “försvara” tidigare kommunikativa insatser. Detta kommer främst till uttryck då en journalist ifrågasätter Stefan Hectors ordval då han redogjorde för antalet skadade och avlidna i samband med

händelsen. Journalisten frågar “....du använde ordet att det kan bli fler som avlider, vad menar du med det?

Hur kritiskt är det för de skadade?”. Här måste Hector gå i försvar och förklara att han inte menade

att göra något sjukvårdsmässigt bedömande, vidare hänvisar han till sjukvården för liknande information. Genom detta exempel kan man utläsa en försvarande funktion samt att

frågestunden präglas av en försiktig karaktär då polisen måste vara nog med ordval och formuleringar.

Övergripande analys

Sammanfattningsvis kan man som läsare identifiera flertal olika funktioner och betydelsebärande element i texten, men den mest påtagliga är den informerande funktionen. Den informerande funktionen av presskonferensen kan stundtals fungera som en inbjudande aspekt i polisens kriskommunikation, då den tillåter mottagarna att aktivt ta del av och lära sig mer om händelsen. Trots att polisen precis som i förra presskonferensen arbetar mycket med att bygga upp denna informativa funktion, så kan man som läsare se att detta stundtals brister. Exempelvis så kräver

34 vissa formuleringar en vidare förklaring. Detta för att alla, oavsett om man är insatt i händelsen eller inte, inte ska känna sig exkluderade från diskursen. Alltså skapas en sorts vaghet i vissa delar av presskonferensen. Frågestunden som sker i slutet är mycket informerande och kompletterande i sin karaktär, då polisen utökar vissa svar med mer detaljerad information.

4.2.1 Presskonferens 2: Sociala representationer

Utifrån en innehållsanalys av presskonferens två kan man närma sig en analys av sociala

representationer. Då man tillämpar denna analysmodell så kan diverse genererande mekanismer utläsas.

Objektifiering

Utifrån textens informativa funktion och polisen som en aktiv aktör i texten kan man identifiera en kommunikativ process som används kontinuerligt, nämligen objektifiering (Höijer, 2011). Då polisen under presskonferensens gång förklarar vad det är som har skett, vad de vet samt vad de ska göra så gör de något som tidigare var delvis okänt till något som numer är känt för

mottagarna. De rustar händelsen och polisens arbete med förklaringar som mottagarna är bekanta med (Höijer, 2011). De befäster alltså ting såsom antalet döda samt att en man är gripen med denna händelse som ägt rum, och det tidigare abstrakta fenomenet blir nu objektifierat. På detta vis blir det lättare för mottagarna att ta till sig denna händelse, och skapa mening i det som har skett och det som polisen gör.

Namngivning

Som nämnt i innehållsanalysen så har polisen i tidigare presskonferens namngivit händelsen på Drottninggatan som en särskild nationell händelse. Under denna presskonferens sker ytterligare en namngivning som är aningen mer konkret än föregående. Nu klassas händelsen som ett terroristbrott. Denna namngivning är mer konkret än föregående, vilket innebär att händelsen frigörs ytterligare från sin tidigare vaghet. Genom en mer explicit namngivning finns det mindre utrymme för subjektiva tolkningar hos mottagarna.

Tematisk och emotionell förankring

I senare del av presskonferensen så kan man som läsare via en djupare analys identifiera

strukturella djupliggande nivåer av sociala representationer. Dessa nivåer kommer till uttryck då Hector på ett emotionellt vis talar om Sverige samt vikten av att stå enade mot terrorhotet. I

35 denna del av presskonferensen kan kommunikationen liknas vid en nationalistisk eller patriotisk karaktär. Dessa uttalanden kan ses som en tematisk förankring då primära tankesätt och idéer såsom snarlik nationalism eller patriotism samspelar med kriskommunikationen kring

terrorattentatet (Höijer, 2011). Detta samspel genererar och strukturerar i sin tur nya sociala representationer. Alltså förankrar polisen ett visst tankesätt kring krisen i sin kriskommunikation, som i sin tur blir en del av mottagarnas perception om krisen. På detta vis känner mottagarna en känsla av att Sverige står enade mot attentat av denna form, och att det inte finns anledning att vara rädda. Denna känsla av att Sverige står enade mot denna typ av ondska kan potentiellt skapa en sorts trygghet hos mottagarna. Fler teman som här kan identifieras är organiserade kring “vi”/”dom” eller “onda”/”goda” (Höijer, 2011). Detta kommer till uttryck då Hector framställer dessa som motsatspar i händelsen, så som att polisen och svenska folket är en god kraft som arbetar mot denna attack som präglas av onda människor.

I denna del av presskonferensen kan även en typ av emotionell förankring utläsas. Detta kan man se som en del av den tematiska förankringen som sker, där polisen uppmanar allmänheten till normalitet då de säger: “man ska inte låta angrepp av det här slaget göra oss rädda” eller när de menar på att man ska fortsätta leva sitt liv som vanligt. Precis som nämnt tidigare förankrar då polisen ytterligare en känsla av lugn och trygghet förknippat med krisen, och detta blir då en kollektiv kognition i mottagarnas medvetande (Höijer, 2011).