I detta avsnitt redogör vi för de resultat och analys, där pedagogerna tar upp dilemman som kan uppstå i verksamhetens projekt.
Caroline pratar om de dilemman man ställs inför när det kommer till att säga ja eller nej. Hon menar, av erfarenhet, att vissa barn verkar vara så vana vid ordet nej att det inte har någon effekt och att man hämmar deras idéer och tankar. I den barngrupp hon arbetar i nu är det snarare tvärtom. Barnen verkar inte alltid veta om att de har inflytande, de väntar ofta på direktiv istället för att själva ta initiativ. Det gör att hon inte behöver säga nej så ofta. Hon påpekar att det är något de jobbar på, då de verkligen
arbetar för barnens delaktighet och inflytande på hela förskolan. Till en början gick det lite trevande men när pedagogerna gav barnen redskap för att komma med egna idéer, visade det sig att pedagogerna faktiskt gjorde vad barnen sa, utan att döma. Då vågade barnen komma med nya förslag.
”Visst är det jobbigt om någon kommer med ett jätteknasigt förslag, men istället för att säga nej försöker jag styra det åt ett annat håll […] om det inte går att genomföra försöker jag förklara varför det inte går. Jag tycker ofta att barnen förstår och accepterar nejet om de får en förklaring”, (Caroline Citat, 2012).
”Istället för att säga nej, sätter vi stopp och tar en paus och försöker styra det åt ett annat håll”, (Citat Caroline, 2012).
Även Sanna tycker att det beror mycket på situationen om ett nej är nödvänligt eller inte. Ibland kan det bero på hur mycket personal man är för tillfället, hur många barn eller hur barnen är just då. Precis som Caroline sa, tycker Sanna också att det är viktigt att klargöra för barnet varför man säger nej. Barnet får inte lämnas med ett nej utan förklaring. Hon anser också att barnen måste lära sig att ta ett nej, man får inte alltid som man vill. Då tror hon att det lättare att acceptera ett nej om de förstår varför. Har man det som förhållningssätt som pedagog, präglar hela verksamheten.
”Jag tycker att det är viktigt att göra det klart för barnet, varför man säger nej. Så att inte barnet bara lämnas med ett nej utan lämnas med en förklaring till nejet t.ex. när barnet frågar om hon får vara i ateljén och det inte går. Då får man förklara att just idag går det inte men på torsdag kan vi se om det är ledigt”, (Citat Sanna, 2012).
Under en intervju kom pedagogernas viktiga arbete upp i samtalet, d.v.s. att man måste arbeta hårt för att barnen ska bli medvetna om att de har inflytande och att de får komma med sina tankar och idéer. Känner de inte att den tilliten finns så väntar de bara på att vi pedagoger ska komma och styra, samt säga vad de ska göra. Robban menar att det absolut framkommer dilemman kring nejet och jaet. Han poängterar hur viktigt det är på vilket sätt man praktiserar de båda orden.
”Det är viktigt att ge och ta, ömsesidig respekt. […] Ibland måste man säga nej, men det är viktigt att barnen är medvetna om varför” (Citat Robban, 2012).
Mona anser däremot att det är svårt att säga nej till barnen när de kommer på nya saker de vill göra i ett projekt, trots det säger hon oftare nej än ja. Hon beskriver att hon kan bli lite stressad när ett barn t.ex. vill ha ett annat material än vad de jobbar med för tillfället, då det kan bli kladdigt och rörigt. Om ett barn börjar göra något annat, följer lätt alla andra barnen med och så försvinner hela planeringen man hade från början.
”När vi pedagoger har planerat något vi ska göra med barnen blir jag väldigt stressad om det skulle ändras. Visst går det att göra en del ändringar men jag föredrar att vi ändå försöker hålla oss till planeringen”, (Citat Mona, 2012).
Yvonne tycker att de flesta nejen kommer av tidsbrist eller brist på personal. Hon tycker att det kan blir ett stort problem där det kan bli väldigt stressigt och man tvingas att säga nej till barnen. Två exempel hon tar upp är t.ex. om några barn vill gå ut och det inte finns tillräckligt med personal för att en del barn ska kunna gå ut och en del stanna inne. Eller om barnen kommer på något de vill göra precis innan lunch och man är tvungen att säga nej till barnen för att de inte kommer hinna.
”Det värsta är ju när vi inte är tillräckligt med personal, det är ju jobbigt för både oss och barnen. Ibland finns det inte några vikarier att få tag på, och då får vi ju klara oss så gott det går! […] Och ungarna kommer ju alltid på saker dom vill göra precis innan vi ska äta, så då måste vi ju säga nej, för det funkar ju inte”, (Citat Yvonne, 2012).
4.3.1 Analys
Sanna anser att det kan vara ”okej” att säga nej till barnen vid vissa tillfällen, men att man alltid skall ge en förklaring till varför. Doverborg och Pramling skriver att man måste problematisera och göra barns sätt att tänka synligt, men det är minst lika viktigt att göra pedagogernas sätt att tänkta synligt för barnen. Detta kan vi ta till verksamheten genom att göra precis som Sanna säger, ge barnen en förklaring, dvs. synliggöra varför barnets idé inte går att genomföra för tillfället så att barnet blir medveten om varför.
Alla pedagoger är överens om att det kan uppstå dilemman när man tillrättavisar barn. Men det är också då det krävs kompetenta vuxna som förstår situationen och kan hantera det på rätt sätt (Arnér, 2009). Det är också den vuxnes ansvar att varje barn får sina behov tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde, (Lpfö, Reviderad 2010).
Robban talar också om att det är viktigt att ge och ta, från både sidorna, och att ömsesidig respekt är en viktig del för att verksamheten ska fungera. Detta menar även Arnèr och betonar att det måste hela tiden finnas ömsesidig respekt eftersom att barnet behöver komma till tals precis som den vuxne (Arnér, 2009). Yvonne tar upp en del av hennes vanligaste anledningar när hon måste säga nej till barnen. Det är bland annat tidsbrist och brist på personal. Detta är enligt Westlund (2011) en anledning som ofta bidrar till en mer lärarstyrd verksamhet eftersom pedagogerna kanske måste ändra i planeringen. Detta är ett av de dilemman Westlund redogör i sitt resultat i sin avhandling som hon anser kommer av organisatoriska omständigheter Detta är något som pedagogerna ofta inte själva kan styra men man kan göra det bästa av situationen.
Mona tar upp projekt där hon problematiserar att hon ofta tvingar sig att säga nej, fast hon hellre vill säga ja. Detta beror på, enligt henne själv, att hon blir stressad om planeringen inte fullföljs så som hon tänkt. Hon ser det som rörigt när hela hennes planering går åt ett annat håll. Arnér menar att inflytande i förskola handlar om att barnen måste få möjlighet att påverka sin tillvaro på ett tydligt sätt vilket i sin tur ofta medför att lärarna måste vara flexibla och utveckla innehållet i sin planering med uppmärksamhet på barnens idéer, initiativ och perspektiv (Arnér, 2009).