En föreställning om ensamkommande som jag anser mig finna i talen på forumet är föreställningen om de särbehandlade. Särbehandlingen, där ensamkommande beskrivs behandlas på ett förmildrande, skyddande förfarande, beskrivs äga rum på flera plan. Media, ofta nämnt utan närmare precision men emellanåt som SVT och Aftonbladet och ibland enbart som ”tidningarna”, utmålas som en av huvudaktörerna kring särbehandlingen. Medierna ses som opålitliga källor till information i sammanhanget där de genom vinklade nyhetsartiklar väljer att ge en viss bild av ensamkommande till den svenska allmänheten men inte andra:
Detta är så j*kla absurt. Sen när får tidningar spekulera i innebörden av vad någon säger? Tidningarna vinklar det också som om den asylsökande dessutom inte landade på en uppblåst madrass utan på marken i princip. Sen är det väl självklart att man inte ska åka ambulans om man inte är allvarligt skadad? "Pojken var nedkyld". Ja, det är f*n jag också varje kväll och dag nu när man varit ute mer än flera timmar men inte får jag åka ambulans hem. Så förbannad på Sverige och de jäkla tidningarna och de jäkla journalisterna. Nu får de påstå vad som helst! Vi borde starta en stor kampanj där vi kontaktar varenda jävla journalist privat!!! Andra tidningar kör ungefär samma historia. Men ingen nämner att pojken hoppade ned på en av brandkåren utlagd madrass, vilket framkom i en bisats i P1.
Allmänhetens bild av ensamkommande barn beskrivs inom diskursen som mycket felaktig och snäv, orsakad av mediernas medvetna strategi att dölja negativa bilder kring ensamkommande som söker och har erhållit asyl i Sverige. Allmänheten ses inte få tillgång till sanningen. Allmänheten - samhället - blir när diskursen praktiseras fördummad och iklädd skygglappar, omedveten om hur verkligheten förhåller sig. Folk ser inte vad som händer och mainstreammedias42 skeva bilder lyckas få allmänheten att felaktigt tycka synd om och sympatisera med de ensamkommande. Nedan samtal sker i en av trådarna med rubriken
Ensamkommande skriver snyftare på SVT Debatt - men råkar avslöja sig, där någon form av
artikel diskuteras. Skribenten bakom debattartikeln påstås av trådskaparen vara en ensamkommande. Här ses den ensamkommande särbehandlad för att artikeln överhuvudtaget släppts igenom SVT:s granskning av uppgifterna samt sett till vilka följder texten får:
Inget fel på dramatiken, men jag undrar över faktapåståendena.
Delar din tolkning. Det var en av de värsta rövarhistorier jag sett. Hur kunde någon ens publicera detta? … Detta är ju så uppenbart påhittat att man börjar fundera på hur i helvete SVT kan släppa igenom detta. Inte den mest extrema PK-extremisten kan ju tro på att detta stämmer, det är ju helt psykotiska fantasiberättelser. Detta kommer ju enbart att slå tillbaka på dom ensamkommande "barnen", fattar dom inte det på SVT?
kolla även alla kommentarer som strömmar in. "Hur kan människor behandlas så här i Sverige" "Ge alla asyl"
Underskatta inte dumheten! Har du någonsin sett att någon enda PK har betvivlat någonting en "flykting" sagt eller skrivit?
I ovanstående utsagor illustreras bilden av den okunniga allmänheten som tydligt förs bakom ljuset av massmedias vinklade material medan skribenterna vilka praktiserar diskursen om de särbehandlade skapar en bild av sig själva som upplysta kloka individer vilka genomskådar bluffen, bedrägeriet och därmed hela illusionen om de ensamkommande barnen. Alla kommentarer, en extremfallsformulering, uppfattar jag likställs med den blåögda massan - allmänheten - där skribenterna tillsammans skriver fram hur allmänheten köper
rövarhistorier, fantasiberättelser, vilket naiva kommentarer som Hur kan människor behandlas så här i Sverige ska visa. Dessa naiva kommentarer är också en stor mängd då de strömmar in. Formuleringen alla kommentarer skapar bilden av att samtliga köper historien.
42 Med vad jag menar, utifrån sammanhanget, media som konsumeras av flest människor. ”Mainstream” används också på forumet: Varför står inget om detta i mainstream-media? Då vanlig och ordinarie media också används
För att påvisa det absurda i allmänhetens ögon och reaktionsmönster fångar sedan ena skribenten massans enfaldighet just genom någons (vad denne påstår) extremfallsformulering. Ge alla asyl citeras, vilket jag uppfattar ska illustrera människors oförstånd i frågan där de går på att människor verkligheten behandlas som de påstås i den länkade debattartikeln. Allmänheten beskrivs därmed, enligt min bedömning, som om den drar alltför snabba och extrema slutsatser, baserade på vinklade snyftare i media. Uttrycksformerna kan ses effektiva utifrån att andra läsare/skribenter på forumet, allmänheten rent av, inte rimligen vill betrakta sig som naiva och dumma och således börja se kritiskt på gestaltningar av ensamkommande barn. Föreställningen om en upplysthet på forumet har en inbyggd attraktionskraft i mina ögon vilken kan få den att framstå som legitim genom att trovärdigheten i den inte blir lika angelägen att angripa. De som ser bakom illusioner och skriverier i mainstreammedia tillskrivs förnuft och högre intellektuell förmåga rörande källkritik. Om trovärdigheten i diskursen ifrågasätts på forumet av skribenter skriver dessa in sig i de enfaldigas kategori.
I ovanstående citat praktiseras vuxendiskursens karaktäristiska uttrycksform ”barnen”, där den vuxne strategen som ljuger för att vinna fördelar skrivs fram. Lögnaren, den manipulerande vuxne, ses få hjälp av massmedia i diskursen om de särbehandlade vilken allmänheten inte genomskådar utan köper rakt av. Dumheten hos allmänheten artikuleras tydligt. Ovanstående kommentar detta kommer ju enbart att slå tillbaka på dom
ensamkommande ”barnen” är intressant. Det kan slå tillbaka på personerna för att dessa
kommer bli än mer misstrodda på grund av sådana här rövarhistorier vad jag tolkar utsagan. Men gruppen som kan komma att misstros är redan misstrodd i formuleringen enligt min bedömning. De är ”barn”, inte barn, som riskerar att bli än mer misstrodda. Här rättfärdigas också diskursen om de särbehandlade så som jag utläser utsagan. Det är inte konstigt att ensamkommande misstros då fantasiberättelser likt den som länkats i samtalet reducerar trovärdigheten hos ensamkommande som grupp. Skribenternas skepticism gentemot ensamkommande överlag är således legitim, det är ju helt psykotiska fantasiberättelser. Medias vinklade bilder ses motivera att de ensamkommande ses som särbehandlade och därmed att målgruppen bemöts med misstänksamhet från skribentens sida.
Granskningen av debattartikeln
För att i diskursen om de särbehandlade belysa medias bristfälliga granskning av artiklar och reportage, vilka behandlar ensamkommande, attackeras trovärdigheten i ovan nämnda ’snyftar’-artikel, ’rövarhistoria’, på ett genomgripande sätt. Innehållet i debattartikeln där författaren enligt skribenterna på forumet har ägnat större delen av sin tid med att bo på olika boenden och vandrat mellan olika platser ifrågasätts kraftigt där berättelsen granskas detaljerat. Angiven plats i texten bemöts med skepticism, nämnt boende i artikeln ifrågasätts huruvida trångboddheten är en fabricering från författarens sida. Författaren till artikeln, som påstås vara ensamkommande enligt skribenterna på forumet, konstrueras därtill som allt annat än trovärdig. Tillvägagångssättet när artikelförfattarens språkliga förmåga att uttrycka sig ifrågasätts i samtalet sker på ett särskilt intressant sätt vilket jag nedan vill lyfta. Genom
granskningen av skribenterna på forumet konstrueras en logik att vilken version av författaren som än må vara den mest rimliga så avskrivs ’rövarhistorien’ all form av tillförlitlighet ändå. Ifrågasättandet av historien sker i korta stycken bland de längre utsagorna i samtalet. Nedan lyfter jag fram det vad jag anser är centralt i samtalet kring debattartikelns och dess författares trovärdighet:
Bra svenska för een ensamkommande flykting. Historien är givetvis påhittad.
I utsagan ses författarens (den ensamkommandes) höga språkliga förmåga att uttrycka sig i texten som tecken på att historien är påhittat. Sättet att kunna formulera sig på, genom så pass bra svenska som skribenten reagerar på, ses som en tydlig indikation på att historien inte kan stämma. Med användandet av empirisk repertoar är historien, uttryckt genom extremfallsformulering givetvis, självfallet påhittad. Samtalet utvecklas där den låga trovärdigheten i debattartikeln vidare ifrågasätts:
Vem har skrivit? Har svårt att tro att en illegal invandrare har den språkförmågan. Han kan inte ha hunnit gå så mycket i skolan efter all tid han tillbringat på olika ställen o varit ute o vandrat i bergen. Misstänker att någon från Megafånen skrivit ihop det hela.
Här introduceras, som vidareutveckling av föregående inlägg, möjligheten att någon annan har skrivit ihop texten åt den påstådda ensamkommande. Personen har inte själv skrivit texten utan fått hjälp att kunna formulera den - som uttrycks i första utsagan - bra svenskan. Berättelsen att personen tillbringat mycket tid med att ha vandrat i bergen ses som förklaring till att personen inte kan ha hunnit lära sig så pass bra svenska. Här blir skrivhjälpen en möjlig förklaring till det goda språkbruket och eventuellt, tänker jag, en anledning till att trovärdigheten i berättelsen friställs från misstro. Det finns nu en möjlig förklaring till det goda språket enligt ovanstående utsaga. Den ensamkommandes historia är enbart delvis eller helt berättad genom en duktig skribent. Sanningshalten i historien undviker då, sett till första inlägget om artikelns trovärdighet, att bli ifrågasatt. Skrivhjälpen skulle endast kunnat ha hjälpt den ensamkommande att få ner sin sanna upplevda berättelse på papper. Följaktligen behöver inte historien vara påhittad.
Sådan konstruktion av situationen sker inte i samtalet. Sanningshalten i artikeln ses alltjämt undermålig och bör så också bemötas. Här uttrycks detta är ju så uppenbart påhittat att man
börjar fundera på hur i helvete SVT kan släppa igenom detta. Men sanningshalten ifrågasätts
dock inte längre utifrån föreställningen att det är orimligt att den ensamkommande kan ha skrivit med så pass bra svenska och därför bör ses icke-trovärdig. Istället blir skrivhjälpen som introducerades i ovanstående citat i sig en indikator på att historien bör behandlas med skepticism. I samtalsfrekvensen konstateras senare:
Han har absolut fått skrivhjälp, trovärdigheten är obefintlig.
Nu är det konstaterandet av skrivhjälpen i sig, ett konstaterande som görs med både empirisk repertoar och extremfallsformuleringen absolut, som leder fram till slutsatsen att trovärdigheten i artikeln är obefintlig. Konstruktionen av den låga trovärdigheten i debattartikeln ifrågasätts enligt min uppfattning därmed både utifrån att svenskan är för bra
för en person som rimligen inte tillbringat tillräckligt lång tid i den svenska skolan för att ha erhållit sådan språklig förmåga, och utifrån att personen ifråga har erhållit hjälp med svenskan. Här förefaller inte personen bakom debattartikeln att undkomma övertygelsen av den låga sanningshalten rörande sin berättelse och denne kan ses ha särbehandlats av SVT som borde stoppat debattartikeln utifrån dess bristande trovärdighet. Den låga trovärdigheten skrivs fram hur författaren än ses bunden till texten, med eller utan skrivhjälp. Senare i samtalet konstateras:
Huruvida det är någon på SVT som är ansvarig för detta är svårt att bevisa med säkerhet. När kritiken kommer angående textens trovärdighet kan de bara peka på att de inte tar ansvar för debattinlägg. 1) Det är rimligt att utifrån språket anta att X har fått hjälp att skriva ner sina anekdoter. Någon har alltså hjälpt honom. 2) SVT har publicerat texten under etiketten debatt och texten är undertecknad av X (samma person
X som skribenten i utsagan hänvisar till i första punkten, C:s kommentar). SVT har alltså inte ansvar för
innehållet. Detta kan peka på att de själva är medvetna om textens sanningshalt. Hade berättelsen varit mer trovärdig kanske den hade publicerats som en intervju eller artikel?
Här fastställs med empirisk repertoar att det är rimligt att anta att personen ifråga har fått hjälp med att skriva sina anekdoter, dvs. debattartikeln. Det sista i utsagan är intressant då sanningshalten i artikeln inte enbart utmanas utifrån språkbruk och skrivhjälp, utan också utifrån var artikeln publicerats. Platsen anses som en indikator på bristande trovärdighet som läsare ska fundera extra kring. Trovärdigheten ifrågasätts därtill utifrån att debattartikeln är undertecknad av person X, den påstådda ensamkommande. Detta kan peka på att SVT är medvetna om textens bristande sanningshalt, menar skribenten. Här förefaller det som om vilken version som än skulle stå gällande - om den ensamkommande själv skulle ha skrivit debattartikeln - eller om denne erhållit skrivhjälp - så ses trovärdigheten i historien alltjämt låg eller obefintlig. Platsen där texten publicerats konstrueras i enlighet med bilden av den påhittade berättelsen som icke-trovärdig och därtill konstrueras det faktum att författarens namn står i samband med artikeln som en indikator på att trovärdigheten i texten är obefintlig. Föreställningen om den låga trovärdigheten normaliseras kraftfullt där både kritik gentemot SVT nämns - fler kan förmodas reagera på den undermåliga tillförlitligheten - och SVT:s agerande att placera texten under rubriken debatt beskrivs som följd av en tänkbar medvetenhet hos SVT kring artikelns bristande sanningshalt.