Från att ha lyft mina reflektioner kring avstånd till materialet, vems tal och kontext det är jag studerat samt diskuterat min egen retorik och syn på vad som också bör beaktas i talet om reflexivitet vänder jag mig nu specifikt till aspekter - svagheter måhända - med mitt arbetsförfarande som jag urskiljer och hur jag menar att dessa hanterats. För att försöka möta problematiken med reflexivitet vände jag mig som nämnts tidigare till Winther Jørgensen och Phillips (2000) innan jag påbörjade studien. Författarna betonade hur forskaren behöver försöka sätta parentes kring sig själv och sin egen kunskap vid diskursanalys så därmed inte forskarens värderingar överskuggar analysen. Denna parentes vill jag problematisera genom att behandla hur jag ändå inte ser att en sådan upprättats i mitt tolkningsarbete men att också den egna kunskapen eller snarare förståelsen möjliggjort mitt tolkningsarbete. Jag betraktar min egen förståelse som ett bidrag i mitt analysarbete. Detta skulle kunna illustreras med diskussion om arbetsförfarandet kring samtliga diskurser jag identifierat men jag väljer nedan att specifikt lyfta identifieringen av åldersdiskurserna. Här menar jag att något som kan ses som en svaghet och begränsning utifrån min oförmåga - eller ovilja - att omsluta min egen kunskap och förståelse inom en parentes ändock bidragit till ett värdefullt resultat. ”Svagheten” gäller grad av defamiliarization58 (Alvesson, 2002) och min benägenhet till utläsning av när en barndiskurs - och för den delen också en vuxendiskurs - praktiserades på forumet.
Vid den första krispunkten mellan ålderdiskurserna vilken jag sedan reviderade min tolkning kring och enbart urskilde som en kritisk punkt i vuxendiskursen menade jag vid omarbetning av analysen att barndiskursen trots allt inte gick att finna i samtalet. Jag menade att det var vuxna som ställdes mot vuxna, 18-24-åringar mot 25-30-åringar (Bevisa att ett enda
flyktingbarn visat sig vara 25-30 år. Nej alltså inte att dom bara varit 18 - 24 år utan att dom varit 25-30 år). Jag drog slutsatsen att det enbart var en kritisk punkt i vuxendiskursen och inte
en krispunkt mellan ålderdiskurserna. Barnet, termen barnet, nämndes aldrig och heller inte barnet enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (SFS 1994:137), där ensamkommande barn beskrivs som en gemensam beteckning för ”barn under 18 år som vid ankomsten till
58 Viktig aspekt i forskningen enligt Alvesson (2002) där undersökaren försöker undvika att se den sociala världen som självklar och familjär. Istället bör denne försöka betrakta omvärlden (det som studeras) som främmande och ny, som en tämligen ”märklig” plats.
Sverige är skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare”. Vid den andra punkten, tillfället då Facebook-fotot användes i argumenteringen att vederbörande (den misstänkte ensamkommande som diskuterades i samtalet) ser ut att vara
sin ålder, dvs. 16 år, menade jag emellertid att en kritisk punkt mellan åldersdiskurserna nu
uppstått. Framförallt senare i samtalet när utlysning av foto på personen i 30-årsåldern gjordes argumenterade jag för en sådan punkt. Här hade jag lättare för att finna en gräns mellan diskurserna - eller kanske mer specifikt - lättare för att argumentera för en sådan visat sig - och orsaken menar jag är min förståelse, min uppfattning av vad som är ett barn och vad som inte är ett barn. Jag hänvisade till lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (SFS 1994:137). Men definitionen användes inte som första och enda enhet för att kunna särskilja eller argumentera för att det förelåg två åldersdiskurser på forumet. Istället menar jag att en föreställning hos mig om vem som är barn respektive vem som är vuxen influerade och till och med avgjorde min tolkning. Jag kunde inte utifrån definitionen av ensamkommande barn avgöra när barnet respektive den vuxne var närvarande. Här gjordes mina tolkningar utifrån personliga förståelseramar varvid parentesen kring min egen kunskap och förståelse inte tycks ha varit märkvärdigt solid.
Jag återkopplar till avsnittet om reflexivitet. Även om begreppet används på olika sätt är det gemensamma enligt Denscombe (2004) övertygelsen om att det inte går att uppnå en fullständig objektivitet rörande den sociala världen. Forskaren är en del av den sociala världen och kulturen denne studerar och rör sig inom. Denne kan inte kliva ur för att inta en objektiv position. Hur ett barn ses i föreliggande studie, vad som kännetecknar ett barn i talen på forumet ser jag har styrts av min föreställning av barn och vad som är närliggande, relevanta synonymer för densamma. Detsamma gäller också vuxna. Och utifrån dessa föreställningar drog jag mina slutsatser. Mest tydlig ansåg jag en särskiljning diskurserna emellan var (eller snarare identifiering av en av dem) när barnen uttryckligen påtalades i talen. Här fann jag att skribenterna skrev fram barnet genom barn, små barn och lilla barnet. Här konstaterade jag utan att söka någon förståelse vad skribenterna menade med barn att barnet var närvarande vilket gav särskild trovärdighet till diskursen om de sexuellt utsatta. Dessa behöver inte ha stämt med tidigare nämnd definition (SFS 1994:137) att barn är personer under 18 år. Jag nöjde mig med att barnet skrevs fram för att mena att barndiskursen praktiserades.
I andra fall var det svårare. Barnen fanns närvarande i flertalet fall men då i form av ”barnen”, inte barnen. Dessa förstod jag som att det inte var barnen utan istället en föreställning om de vuxna som uttrycktes. Men kopplingen, ”hoppet” till de vuxna, kan eventuellt kännas långt eller till och med grundlöst. Den vuxne inbegrips inte explicit i uttrycksformen. Här gjorde jag min tolkning utifrån den framskrivna uppfattningen av åldrar och användningen av uttrycksformen ”barnen” som yttrades i samma utsagor samt hur uttrycksformen accepterades i samtalen. Med vad jag menar samtal där jag uppfattade att uttrycksformer för vuxna praktiserades, alltså att en vuxenkurs var närvarande i mina ögon. ”Barnen” kunde där användas friktionsfritt. Uttrycksformerna män, kvinnor och äldre herrar förstod jag med andra
ord som att det var föreställningen ensamkommande vuxna som gavs uttryck. Men här användes inte vid alla tillfällen uttryckligen den vuxne och en specifik ålder i samma tal av samma författare (vuxna förekom dock i samma utsagor där åldrar över 18 år påtalades, här vänder jag mig till lagen om mottagande av asylsökande (SFS 1994:137) återigen men också till min egen föreställning om ett barn och i det vad som kan vara en vuxen). Den vuxne var istället något jag läste in i talen flera tillfällen utifrån uttrycksformerna vilka i mina ögon framstod som på något sätt oförenliga med barnet.
Men min bundenhet till att förstå materialet utifrån en särskild tolkningsram begränsades inte till detta. Bara för att inte ensamkommande - enligt min tolkning - konstruerades som barn i vissa tal, behöver de inte ha blivit konstruerade som vuxna. De skulle kunna finnas fler relevanta kategorier placerade mellan barnen och de vuxna att arbeta utefter. Fler benämningar på människor utifrån åldrar skulle kunna ha vägts in av både skribenterna men också av mig som tolkare. Mina tolkningar gjordes således inte endast utifrån definitionen av ensamkommande (SFS 1994:137) som jag återkommit till utan i hög grad utifrån min egen förståelse av hur föreställningen om barn respektive vuxna kunde ta form och att det just var dessa föreställningar, dessa två indelningar, som var relevanta. Inga andra. Definitionen av ensamkommande barn användes vid uttryck som behandlade siffror som jag kunde relatera till barnet i definitionen, termen barnen kunde jag relatera till siffrorna i definitionen (som i sin tur rör barnet). Men jag gjorde också andra språkliga kopplingar där definitionen inte längre nyttjades.
Min särskiljning av åldersdiskurserna gjordes med utgångspunkt i min föreställning av hur ett barn respektive en vuxen kan ta uttryck i det svenska språket. Jag arbetade utefter dessa föreställningar, läste material utifrån dem, riktade blicken i särskilda riktningar utifrån dessa konstruktioner sett till min föreställning att sådana konstruktioner gjordes. Här hade jag som följd svårigheter med uttrycksformen grabben där min erfarenhet av termen indikerade att grabben kunde användas både för barn och för vuxna. Termen föreföll inte lika tydligt avgränsad till kategorierna jag arbetade utefter och grabben placerade jag som resultat i ett vad jag benämnde gränsland mellan diskurserna. Ett gränsland som uppstod utifrån min egen osäkerhet av hur termen kunde förstås. Ett gränsland jag konstruerade. Men i detta konstruerades inte bara det enskilda gränslandet mellan diskurserna utan hela distinktionen av diskurserna i sig. När inte saker passade in i min analys konstruerades ett gränsland vilket kan ses som om min konstruktion av talen på forumet plötsligt hade föregått konstruktionerna däri, dvs. av skribenterna själva. Med detta att jag hade börjat styras av mina egna föreställningar i för hög grad. Men en tematisering var till slut nödvändig och föreliggande tematisering kopplar jag till mitt avstånd till materialet som diskuterats tidigare.
Min kunskap och förståelse har påverkat mina analyser, begränsat i hög grad men också möjliggjort och öppnat för just analyser. Jag betraktar därmed inte ovan diskussioner och analytiska vägval som enbart svagheter. Jag ser ett värde i tolkningen jag gjort utifrån mitt jag som ett subjekt bundet till den sociala, språkliga världen jag studerat och tolkningen av att olika föreställningar om ensamkommandes åldrar, vilka jag tillskrivit barn- och
vuxenkategorin, kamperar om utrymmet i samtalstrådarna. Inte minst utifrån att definitionen av ensamkommande barn enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (SFS 1994:137) gäller just barn som beskrivs skilda från föräldrar eller annan vuxen. Ensamkommande barn ses som en opassande benämning och utifrån mitt avstånd till materialet har jag tolkat det som att de konstrueras som vuxna i en vad jag benämner vuxendiskurs. Fler kategorier mellan åldersdiskurserna skulle kunna argumenteras förekommer i talen på forumet, i mina ögon är just att kategorin barn inte ses användbar ett resultat som rättfärdigar mitt valda avstånd gentemot materialet.