För att bli vän med ordet är det av vikt att se att diskurs är en metafor. Discours på franska, discourse på engelska och diskurs på svenska har en grund- betydelse, ”samtal”. Ordet kommer från latinets
discursus (genomlopp, ett löpande hit och dit) och
har använts i svenskan sedan 1558. Det har länge använts inom språkvetenskap. En metafor syftar till att fånga vissa egenskaper hos ett fenomen för att föra över dessa på något annat, en annan situation. Diskurs som metafor försöker ge ett redskap för att förstå varför vissa utsagor verkar rimliga, medan andra inte verkar vara det. Vad är uttryckbart i ett samtal? Var går gränserna för det normala, veten- skapliga eller ordnade eller, för den delen, vad ses som avvikande, vansinnigt eller kaotiskt? Relation mellan språket som idé, struktur och tradition och individers användning av språket, deras språkprak- tik (både skriven och talad) är central för diskurs- analys. Praktiken formar språket men står hela tiden i en beroendeställning till språket och låter sig formas av det. Genom att fokusera på ett kun- skapsfält, en institution eller en religiös texttolk-
ningstradition och kalla detta en diskurs kan man börja se på relationen mellan ordningen (språket) och praktiken (språkanvändningen). Detta kan till exempel göras genom en ingående analys av språk- bruket i brukstexter eller av maktpraktiker i både den språkliga och sociala praktiken. Mer om det nedan. Egentligen är det inte förvånande att dis- kurs har kommit att användas som metafor; även andra språkvetenskapliga termer har lanserats som metaforer inom samhällskritisk forskning, exem- pelvis grammatik, text, tecken, betecknad och be- tecknande. Det förvånande är väl snarast det enor- ma genomslag som ordet fått. Gissningsvis är detta kopplat till det stora inflytande som idéhistorikern och filosofen Michel Foucault har fått som veten- skapsteoretiker. Hans tankar är numera välintegre- rade i till exempel statsvetenskaplig och sociologisk forskning, men också religionshistorisk. Han utgör en av ledstjärnorna för representationsforskning inom postkolonial teori, feministiska teorier och forskningen om rasism.
Diskurserna om diskursanalysen
Det finns två huvudsakliga trender inom diskurs- analytisk metod, dels en där man analyserar det språkliga innehållet mycket nära för att få fram underliggande maktförhållanden, dels en som med utgångspunkt i texter försöker analysera texternas utsagor, dock utan att analysera språket i sig särskilt ingående, men med samma mål. Den här presenta- tionen kommer att koncentrera sig på den senare trenden. Dessutom finns flera olika riktningar be- roende på politiskt syfte och vetenskaplig tradi- tion.
Diskursanalys som ansats
För att det ska vara lämpligt att göra en diskursana- lys bör den som ska utföra den dela följande pre- misser uppställda av Marianne Winther Jørgensen
Människor och makter 2.0
Diskursanalys
och Louise Phillips (2000). Man bör ha ”en kritisk inställning till självklar kunskap”. Detta innebär att man är beredd att ifrågasätta vad vi vet och de gränsdragningar vi gör i vår vardag. Kunskap ska i detta sammanhang förstås så brett som möjligt och inkludera värderingar, attityder, invanda mönster et cetera. Man kan även använda ord som ”världsbild” för att täcka in ungefär (men bara ungefär) vad som avses. Kunskap ses som socialt konstruerad, inte som objektivt sann. Till detta hör att kunskap är his-
toriskt och kulturellt specifik. Vår kunskap om världen
är beroende av den tid och plats vi lever i.
Diskursanalys förutsätter en antiessentialistisk grundsyn på världen, till skillnad från en mer be- greppsrealistisk syn. Kunskap blir något föränder- ligt även om den i ett särskilt nu kan uppfattas som stabil och oföränderlig. Vidare antas att det råder ett ”samband mellan kunskap och sociala proces- ser”. Vad som är etablerad kunskap är en fråga om maktkamp mellan olika aktörer. Våra sociala sam- manhang bestämmer på så sätt många gånger vad vi anser är sant eller falskt. Slutligen bör diskurs- analytikern se att det finns ett ”samband mellan kunskap och social handling”. Detta innebär att det som vi ser som självklarheter i våra beteenden, till exempel i vårt tal men även i vår tystnad, i våra gester, i våra sociala umgängesformer, är beroende av socialt konstruerad kunskap ordnad i diskurser. Diskurserna är just ordningar för hur kunskap ska förstås och användas som tenderar att arrangera
och disciplinera människor på en viss plats och vid en viss tid på liknande sätt. Men de är också plat- ser för strid, för motstånd, för kamp om rätten att definiera vad som är sanning vid ett specifikt till- fälle. Då de som deltar i kampen gör det med olika förutsättningar blir frågor om makt centrala. Det är med andra ord inte bara viktigt vad som sägs utan även vem som säger vad i vilket sammanhang och varför något talas eller tigs om. För att göra detta mer konkret greppbart ska jag strax utveckla ett exempel.
Diskursanalys som metod
Diskursanalys kräver ett relativt stort material och en god kännedom om den samhälleliga och språk- liga kontexten i vilket materialet har inhämtats. I uppsatser på akademisk grundnivå får man således finna sig i att arbeta med ett material som egentli- gen är för begränsat – men det gäller ju även när man gör exempelvis enkäter. För att undvika god- tycklighet bör man vara beredd att kvantifiera sitt material och se på frekvens och tendens. Det hand- lar dock inte om att bara göra en frekvensanalys eller att blottlägga tendenser, utan om till exempel att förstå närvaro eller frånvaro av uttryck och ord i förhållande till kontexten. I den foucaultianska modellen kan utsagan i sig vara ointressant, det är snarare utsägandet (eller nedskrivandet) av utsagan som är intressant. Vad säger det om personen som skrev eller om den samhälleliga kontext som per- sonen skrev i?