En av de mest kända figurerna ur den grekiska mytologin är Herakles (grekisk namnform; latinsk Herkules). Berättelserna om de tolv storverk som han måste utföra för att sona att han oavsiktligt hade dödat sina barn, och om andra dåd som han utförde, var mycket omtyckta och inflytelserika i antikens Grekland och har inspirerat författare och konstnärer från antiken till vår tid.9
Den kanadensiske klassicisten Eric Csapo har gjort en ideologikritisk analys av Heraklesmyten, och visat hur den kunde tilltala olika samhällsklas- ser i deras skilda situationer.10 Csapo börjar med
att visa att begreppet frihet (eleutheria) var oerhört viktigt i den grekiska kulturen i arkaisk och klas- sisk tid (det vill säga cirka 700–323 f.v.t). Det var möjligheten att leva och handla i frihet som skilde samhällsklasserna åt. Frihet gjorde en människa sant mänsklig, medan arbete under tvång försatte henne till en position nära djurens. Enligt en grov indelning av samhällsklasserna i de grekiska stads- staterna utgjordes invånarna av medborgare och
Människor och makter 2.0
Myter
slavar. Medborgarklassen utgjordes av en lång rad undergrupper, där aristokraterna utgjorde den hög- sta, följd av handelsmän, bönder och lönearbetare. Alla medborgare var i princip fria, men enligt aris- tokratisk ideologi var det endast just aristokraterna som ägde den sanna frihet som gjorde att de kunde ägna sig åt bildning, fysisk träning och statusjakt. Aristokraterna hävdade att allt de gjorde, gjorde de av fri vilja och för att vinna heder och ära, inte för att de tvingades till det av ekonomiska eller poli- tiska skäl. Inte minst framgångar i sportsliga sam- manhang var ett viktigt sätt att skaffa sig status, och under lång tid var de olika panhelleniska spelen11
öppna enbart för aristokraterna. Ur deras perspek- tiv var den som måste arbeta för sitt uppehälle i det närmaste lika ofri som en slav. Handel såg man ner på och hävdade att den utfördes av lust efter eko- nomisk vinst, inte ära. Ännu mindre värt var jord- bruket som utövades av människor som tvingades att göra det på grund av hunger.
För de arbetande medborgarklasserna var aristo- kraternas ideal ett uttryck för moralisk dekadens. För dem var naturligtvis egenskaper som flit, före- tagsamhet och tålamod viktigare. Dessa dygder för- bands med frihet, medan aristokraternas sport, spel och filosoferande sågs som ett slöseri med pengar och ett säkert sätt att i längden förlora friheten.
Berättelsen om Herakles har ofta tolkats som att den återger en specifikt aristokratisk ideologi. Han beskrivs som mycket skicklig i kampsporterna pankration (som han till och med påstås ha upp- funnit), brottning och boxning, och han var också en framstående bågskytt och ryttare. Han sägs ha grundat de olympiska spelen. Brottare försökte ef- terlikna honom genom att bära ett lejonskinn över skuldrorna, och statyer av honom kom att pryda gymnasier och brottningsarenor. Hans dåd kall- las athloi, det vill säga tävlingar vars främsta pris är äran, och många av hans dåd beskrivs som täv- lingskamper, till exempel brottningsmatcher mot allehanda monster. Som lön för sina dåd vinner han ära och berömmelse – och odödlighet, en egenskap som olympiska mästare på något vis ansågs besitta.
Det aristokratiska perspektivet är dominerande, menar Csapo. Men samtidigt framställs Herakles som en figur, som ofta inte handlar av fri vilja utan av andra skäl. Hans verk kallas inte bara athloi, utan också ofta för ponoi, ett ord som står för mödosamt och slitsamt arbete. I en version av myten säger Herakles själv att det var hans ponoi som renderade honom odödlig ära. De tolv stordåden och de flesta
andra dåd utförs under någon form av tvång, of- tast för att sona brott han har begått. Många av hans verk är också klart förödmjukande ur ett aris- tokratiskt perspektiv, till exempel när han måste mocka dynga i Augias stall eller tjäna den lydiska drottningen Omfale genom att utföra kvinnosyss- lor klädd i kvinnokläder. Hos Omfale var han dess- utom slav i ordets rätta bemärkelse, eftersom hon hade köpt honom då han sålde sig själv på en slav- marknad för att sona att han dödat kung Eurytos son Ifitos. Ibland utförde han sina verk, inte för att vinna ära eller för att sona en skuld, utan av materiell vinningslystnad. När han ska rensa Augias stall förhandlar han med Augias om att han ska få en tiondel av boskapen som lön för sitt arbete, och han går med i en bågskyttetävling i Oichalia för att vinna Eurytos dotter Iole som hustru. I båda fallen luras han visserligen på sin vinst, men dessa och flera andra fall visar att han inte utförde sina verk enbart för att vinna ära. Inte sällan anges flera mo- tiv till hans handlingar. Han utför sina tolv stordåd dels för att gottgöra att han dödat sina barn, dels av tvång underställd Eurystheus, och dels för att orak- let i Delfi har lovat honom odödlighet genom dem. Här blandas alltså botgöring, slaveri och sökande efter ära och odödlighet. Csapo skriver: ”Denna förvirring går genom hela sagan om Herakles: om och om igen arbetar han som atlet, som botgörare, som slav eller träl, som lönearbetare, ’av kärlek’
Hercules och Omphale av Peter Paul Rubens (1577–1640), Louvren. Foto: fmpgoh/Flickr
Människor och makter 2.0
Myter
[…] och vanligen i flera egenskaper och av flera motiv på samma gång.”12
Det var naturligtvis heraklesgestaltens många bottnar som gjorde honom så populär; alla kunde känna igen sig i honom och ta honom till förebild och mönster i sin egen situation. För aristokraterna var Herakles den självklare hjälten och förebilden. Men han kunde samtidigt för handelsmän, bönder, lönearbetare och slavar fungera som stöd för tan- ken att även en ”vanlig” människa kunde nå odöd- lighet, och han visade att vardagligt slit kunde vara en form av heroiska stordåd.