Forskare med intresse för att analysera de rituella handlingarna som en form av social praktik och konsekvenserna av deras framställning har öppnat vägen för nya synsätt på riter och ritualer. Tänk bara på hur mänskliga möten formaliseras i häls- ningsritualer som kan innebära en handskakning, en kyss på kinden, en omfamning eller ett formellt yttrande. Hälsningsfrasen ”Hur står det till” ska således inte besvaras med en redogörelse för indi- videns hälsotillstånd! Genom att följa vedertagna hälsningsrutiner skapas allianser eller markeras en
Människor och makter 2.0
Ritualer
vänskaplig attityd mellan deltagarna – och utan denna formalisering skulle alla möten kunna inne- bär ett potentiellt hot.
Steget från att vardagens handlingar formaliseras till riter, det vill säga ritualisering, och implikatio- nen av detta har på senare år skapat flera intres- santa ritualteorier. Vi kan avläsa människors inten- tioner i vardagshandlingarna: de borstar tänderna för att slippa dyra tandläkarbesök, de äter för att de är hungriga och så vidare. Men ingen deltar i nattvarden för att de är hungriga, så förvandlingen från bröd och vin till att bli eller symbolisera Jesu blod och kropp är en kvalitet som handlingen till- skrivs av traditionen – vi har fått en rit. En vanlig handling (dricka vin), har strikt formaliserats och tillskrivits en symbolisk betydelse som kräver en kulturell kod för att förstås (innebörden i nattvar- den). Symboliken i riten och hur den ska framstäl- las finns nu som en idealmodell, som sedan män- niskan ska härma och tillskriva sin egen mening. Gapet mellan traditionens ”idealmodell” och riten som deltagaren utför har gett inspiration till två in- tressanta ritualteorier, en av Roy Rappaport och en av Caroline Humphrey och James Laidlow. Deras teorier utgår från så kallade liturgiska riter, men de kommer fram till olika slutsatser om vad det är som riten kan kommunicera.
Roy Rappaports Ritual and Religion in the
Making of Humanity (1999) är en klassiker inom
ritualteori. Han definierar ritual som en relativt oföränderlig sekvens av handlingar eller yttranden, bestämda av någon annan än deltagaren men av deltagaren accepterad som auktoritet.7 I ritualen
skapas, enligt honom, grunden för våra samhälle- liga åtaganden och vår tillit till andra människor. En ritual är inte bara ett alternativt sätt att säga eller utföra något. Istället kan vissa saker bara bli gjorda genom en ritual, som till skillnad från vardagens in- tentionella handlingar kommunicerar något på en högre nivå (samhällsnivån) än vad som kan göras på individnivån. Den är vad Rappaport kallar ”den grundläggande sociala handlingen”.8
Rappaport säger att ritualen känneteck- nas av att vara skapad av någon annan än de som utför den och att den är formell, performativ och effektgivande. Med formell menar han att den är stereotyp, repeterande, stiliserad och bunden till en viss tid och speciell plats. Den är performativ i be- tydelsen att något händer i och med att handlingen utförs eller något sägs (man blir gift igenom att utföra vissa handlingar eller yttranden). Det finns egentligen ingen synbar skillnad mellan vardagens
och ritens handlingar, i riten sker bara en ökad for- malisering av dem och de tillskrivs en annan inne- börd. Sättet att duka ett bord kan formaliseras i vardagen, men när nattvardsmåltiden dukas upp är innebörden inte att mätta hunger. Ritualiseringen kan börja som formaliserade fraser i vanligt tal el- ler att vissa handrörelser ses som en hälsning. Yt- terligare formalisering av våra handlingar sker i till exempel domstolar, då en viss ordning måste följa gången från anklagelse till domslut, och högst på en hierarkisk ordning av formaliserade handlingar finns religiösa riter. Deltagarna måste strikt följa mönstret för ritens traditionella utförande om riten ska anses giltig.
Rappaport betonar i sin ritualdefinition att det är handlingen i sig som är viktig, inte vad deltagarna personligen har för föreställningar om den. I vig- selakten blir man gift och förbinder sig dessutom att iaktta vissa moraliska förpliktelser – oavsett vad man tänker eller känner i detta ögonblick eller vad man har för föreställningar om äktenskapet. Ge- nom att riten är formaliserad ökar chanserna att handlingen ska lyckas. Utförs riten enligt det före- skrivna mönstret kan man lita på att det blir som det som utlovas. Vårt vardagliga språk erbjuder lögner och alternativ och vi kan inte veta, om nu någon skulle lova något, att denna kommer att följa löftet. Men det är svårare att bryta ett åtagande om man har deltagit i en ritual, eftersom den är socialt sanktionerad. Ett ”ja” vid ett giftermål måste brytas med en ny formaliserad handling för att äktenska- pet ska upphöra. Och skulle individen misslyckas med sitt löfte (till exempel att vara trogen) står och faller den traditionella vigselritualen inte med det personliga misslyckandet, utan nya par (och kanske till och med de som skilt sig!) kommer fortsätta att nyttja den.
Caroline Humphreys och James Laidlaws ritual- teori i The Archetypal Actions of Ritual (1994) utgår från en jainistisk puja-ritual. De anser att det inte finns någon mening i sig inbyggd i de rituella hand- lingarna som automatiskt överförs till deltagarna i riten – en radikalt ny ståndpunkt om vi jämför med Clifford Geertz beskrivning hur en balinesisk ritual skapar ”balinesisk mening” hos deltagarna9
eller Victor Turners bemödande om att tolka hur symboler hos den afrikanska gruppen ndembu10
både reproducerar samhällsordningen och skänker individer mening i deltagandet.
Humphrey och Laidlaw analyserar, liksom Rap- paport, handlingarna i sig för att hitta en nyckel till förståelse av ritual. De menar att ritualisering
Människor och makter 2.0
Ritualer
av handlingar är ett universellt fenomen, även om traditionen bestämmer hur själva formaliseringen ser ut. Ritualisering innebär att deltagarna intar en speciell attityd till sin egen handling, de gör ett ritu- ellt åtagande. Gemensamt för alla samhällen är att det görs en skillnad mellan vardagens handlingar och de ritualiserade. En rituell handling utspelar sig samtidigt på två nivåer, den samhälleliga och den personliga. Som i andra liturgiska traditioner är puja-handlingarna på förhand fastslagna (den samhälleliga nivån), men det är individen som utför dem (den personliga nivån). Det är gapet mellan handlingen, som i förväg är kulturellt bestämd (och därmed begränsande för individen), och den indi- viduella representationen av denna (ritualutövaren som aktiv skapare), som intresserar Humphrey och Laidlaw och som de vill utforska. Fastän de ser att ritualen är en kulturell skapelse behöver det inte be- tyda att en person tar över denna i förväg bestämda mening i sitt personliga utövande av den. Männis- kor har en frihet genom att de kan tillskriva riterna en mening utifrån vad de hört sägas om dem, vad de har läst om dem eller så ger de dem en egen, personlig mening.
Humphrey och Laidlaw kritiserar Rappaports synsätt att ritualen överför sociala budskap till indi- viden. Rappaport menar att ritualen etablerar kon- ventioner, men Humphrey och Laidlaw vill utmana detta påstående. Även om människor har en tro be- tyder det inte att ritualen utförs för att kommunice- ra denna tro. Rit är en kvalitet som själva handlingen får, inte en uppsättning idéer som ska befästas eller visas upp. Om kommunicera betyder att överföra idéer, så krävs speciella villkor som inte har med ritualiseringen att göra.