Undersökningen visar att mottagandet av de kvinnliga överlevarna i den lokala pressen oftast varit i positiv och hyllande bemärkelse där det lyfts att deras hälsa förbättrats och att
överlevarna var glada över att få vara i Örebro. Utifrån en kritisk diskursanalys går det dock inte att borste från att källmaterialet visar ur flera aspekter att de kvinnliga överlevarna ansågs vara främmande gäster som skulle vårdas och hållas isär från resten av den lokala
befolkningen. Det har även Byströms forskning visat, hur överlevarna ansågs vara gäster som kom till Sverige i slutskedet av andra världskriget för att enbart vårdas och sedan återvända hem. Rädslan över att överlevarna kunde bära smittosamma sjukdomar visar sig vara något som bekymrat örebroarna eftersom den lokala pressen lyfter detta flera gånger, att överlevarna varit i karantän och därför vädjar till befolkningen att inte sprida rykten om smittosamma sjukdomar. Trots uppfattningen och föreställningen kring smittosamma sjukdomar som
99Louise Berglund & Agneta Ney (2015), Historikerns hantverk. Om historieskrivning, teori och metod. Lund:
Studentlitteratur, s.109–110.
29
pressen avfärdar menar NA och ÖD att det ändå inte var någon mening för ”örebroarna” att ha någon direkt kontakt med ”polskorna”. Gottfarb och Åbergs m.fl. forskning visar att
överlevare berättat att befolkningen runt om i Sverige många gånger visst sökt efter en direkt kontakt genom att umgås med överlevarna. Utifrån detta kan en slutsats dras att den direkta kontakten inte uppmuntrades inledningsvis eftersom överlevarna ansågs vara främmande gäster som skulle återvända hem efter vården, men eftersom många av överlevarna inte hade något hem att återvända till och att myndigheterna med tiden kom att anordnade så att överlevarna fick stanna, kom många att skaffade sig arbeten i Sverige och på så vis blev de inte längre främmande gäster utan svenska medborgare.
I den lokala pressen anmärks det en tydlig fördelning av ett ”vi” och ” de andra”, där de kvinnliga överlevarna benämns som ett kollektiv” polskorna” och resten av lokala samhället som ” örebroarna”. Av de kvinnliga överlevarna som kom till Örebro var en majoritet från Polen men både civilförsvarsnämndens protokoll och doktor Ottanders artikel visar att överlevare kom från olika nationaliteter och är därför intressant varför de just valt att endast benämna dem som polskorna. Trots att pressen förbjöds att komma in i stationsområdet beskriver de detaljerad information om antalet kvinnor som anlände och kring själva
mottagandet och källan till informationen framkommer inte. Pressrapporteringar som använts i undersökningen visar oftast avsaknad av en skribent, förutom vid ett tillfälle i ÖK där skribenten skriver under med enbart förnamnet Ebba och även delar sina egna åsikter. Utöver det är uttalanden och påståenden oftast anonyma, det framkommer inte vem eller vilka som sagt vad. I vissa artiklar lyfts det som läkaren och kuratorer berättat för pressen kring överlevarna och då nämns personerna vid namn.
I undersökningens pressrapporteringar är det främst NA och ÖK som skrivit om överlevarna, i ÖD däremot hittades endast två pressrapporteringar, en om när myndigheterna tog över Engelbrektsskolan samt en om när överlevarna anlände till staden. Därefter finns det en avsaknad av publikationer kring överlevarna i ÖD, vilket kan tänkas vara för att det inte fanns ett intresse för tidningen att skriva om överlevarna på grund av främlingsovilja eller för tidningens målgrupp som av okänd orsak varit mindre intresserade av information om
överlevarna. Valet av att ändå inkludera ÖD i undersökningen är för att visa skillnaden mellan de tre lokala tidningarna. ÖD:s brist på att lyfta överlevarnas mottagande eller information om dem till skillnad från NA och ÖK visar att de medvetet valt att exkludera överlevarna ur den social och kulturella kontexten som en del av lokalsamhället. Exkluderingen blir även synlig
30
när tidningen publicerat att ingen ska ha någon direkt kontakt med överlevarna för att därefter inte publicera något alls om dem.
Det blir också tydligt i pressrapporteringarna i NA och ÖK att det fanns föreställningarna och ett intresse hos lokalbefolkningen kring hur ” polskorna” är och har det och att överlevarna oftast beskrevs som ”snälla, goda och hjälpsamma”. I det lokala perspektivet visar analysen att överlevarna blev indelade utifrån två stereotyper. Det ena som ett etnisk ”polskorna ” som blev en minoritet i Örebro, och sedan ur en könslig aspekt som kvinnor. Att benämna
överlevarna som en etnisk grupp av ”polskor” istället för kvinnliga överlevare från olika etniciteter och bakgrunder resulterar till att de särskiljs från samhället som främlingar och ” de andra” i kontrast till resten av samhället som benämns som ” örebroarna” vilket är synligt genomgående i tidningarnas reportage. Den andra aspekten är könsstereotyper som talar för en norm att kvinnor förväntas vara just snälla, känsliga och hjälpsamma vilket stämmer överens med hur de kvinnliga överlevarna beskrivs vara och bete sig, annars skulle de förmodligen anses avvika från den kvinnliga normen. Det lyfts även tydligt i tidningarna att överlevarna visat sin tacksamhet över att dels ha blivit räddade dels för att örebroarna hjälpt till med att sysselsätta dem vilket även förväntas eftersom det vore avvikande om en
tacksamhet inte lyftes när hjälp blivit givet. I pressrapporteringarna är det många gånger påståenden och uttalanden om de kvinnliga överlevarna som sjukvårdspersonalen indirekt berättat, därav kan slutsatsen dras att det finns en brist på överlevarnas egna röster i
tidningarna, det framkommer endast indirekt vad andra i deras omgivning uppfattat och sedan berättat och inte överlevarna själva.
När ingående information om två kvinnliga överlevare lyfts i pressen nämns de vid namn och även med en porträttbild av dem och det är intressant att en av överlevarnas utseende även blir tydligt beskrivet i reportaget, där det lyfts upp att kvinnan är ”blond och skön” medan den andra kvinnliga överlevaren som visar sig vara mörkhårig inte nämns på något vis. Det kan tänkas vara så att den kvinnliga överlevarens drag lyfts eftersom de blonda och ljusa dragen oftast är kopplat till normer och föreställningar för hur en svensk förväntas se ut.
Diskussionerna kring att Engelbrektsskolan blev ett beredskapssjukhus framträder både i den lokala pressen och folkstyrelsens protokoll vilket visar genom den kritiska diskursanalysen att det lokala samhället uppfattade det problematiskt att överlevarna fick vårdas där. Det
framkommer i källmaterialet att Engelbrektsskolan hade sina fördelar som den största och modernaste folkskolan som Örebro hade och blev därför vald att bli ett av många
beredskapssjukhus i Sverige, men att lösningarna för eleverna endast var tillfälliga och att det
31
i sin tur påverkade elever, föräldrar och även anställda på skolan. Det kan därför dras en slutats att pressen skrev reportage rörande den debatten eftersom problematiken ansåg beröra allmänheten i större drag. Diskussionen kring Engelbrektsskolan bidrog till att allmänheten blivit otåliga kring att myndigheterna inte hittade lösningar på problemen och därefter framkommer det i NA att negativiteten i sin tur utnyttjas till främlingsovilja. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att allmänheten hade en ovilja att hjälpa överlevarna utan kan mer antyda att negativiteten kom att utnyttjas av fel personer vilka ansåg att överlevarna inte skulle få vara på Engelbrektsskolan.
I analysen av Doktor Ottanders artikeln framkommer det att sammanlagt 239 kvinnliga överlevare vårdades på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. Till största del led många av patienterna av ett utmattningstillstånd som orsakats av svält och tarmsjukdomar eftersom de inte fått vård under koncentrationslägren. Överlevarna vårdades från 3 veckor till och med 4 månader eller mer och när de mådde bättre skulle anställda på beredskapssjukhuset hjälpa dem finna arbeten för att försörja sig. Några började arbeta på fabriker medan andra fick arbeten som biträden på beredskapssjukhuset. En del berättelser som Ottander lyft att
överlevarna delat kring sin tid från koncentrationslägren har även kunnat styrka med det som andra överlevare berättat i Gottfarb och Åbergs m.fl. forskning som är baserad på omfattande intervjuer och berättelser. Även berättelsen om att de polska judarna och polska katolikerna inte kom överens och att det berodde på antisemitismen kan även styrkas med det som Dahl och Gottfarb lyft i sin forskning.
Det framkommer även i ett påstående av Ottander att överlevare som inte dog i
koncentrationslägren och kom till Örebro var ”eliten” vilket inte stämmer överens med vad överlevare delat i den tidigare forskningen bedriven av Gottfarb och Åberg m.fl. De som överlevde Förintelsen talar om att det var en ren slump att de var vid liv när räddningen kom, andra resonerar att de kanske var starka psykiskt så att de höll ut tills hjälpen kom, trots det menar överlevarna att det fortfarande inte kan finnas ett rätt svar till varför vissa dog när andra fick överleva. Det framkommer även i Ottanders artikel att de kvinnliga överlevarna som vårdades på beredskapssjukhuset kom från alla möjliga samhällsklasser vilket även civilförsvarsprotokollet från 1945 visar, men ändå skildrar Ottander överlevarna efter en sterotypisering som en kollektiv ”elit”. Baserat på dessa källor kan slutsatsen dras att
överlevarna som kom till Örebro inte var en elit i någon form utan snarare människor som inte dog under fruktansvärda omständigheter utan fortfarande var vid liv när Röda Korsets vita bussar kom. Det är dock svårt att veta såhär i efterhand vad Ottander syftade med sitt
32
påstående om en ”elit” men det visar ur ett källkritiskt perspektiv att påståendet är bristfälligt och felaktigt.
Det framkommer även att en förundersökning som Ottander hänvisar till visat att femtio procent av överlevarna ville återvända till sitt hemland efter de vårdats i Sverige, medan Byström forskning som tidigare nämnt, visar att det inte var så tydligt att det valet fanns för överlevarna utan att de inledningsvis förväntades att de skulle återvända hem efter vården.
Det var först senare som det kom att finnas en möjlighet för överlevarna att stanna kvar i Sverige. Bogatic forskning visar att överlevarna som kom i slutskedet av andra världskriget var tvångsimigranter på två sätt, dels för att de var fångar i koncentrationslägren i
Nazityskland dels som räddade till Sverige. De överlevare som sedan valde att återvända till sitt hemland avbröt tvångsimigrationen, de som behövde stanna kvar eller valde att stanna i Sverige blev då i någon mån frivilliga. Det kan därför dras en slutsats att överlevarna inte alltid hade ett val att återvända eller stanna utan att det snarare berodde på omständigheterna, om de hade familj vid liv i hemlandet kunde de återvända, och om de fick ett arbete i Sverige stannade de. Oavsett vad överlevarna beslutade sig, behövde de börja om livet på nytt.
Artikeln skulle ur andra aspekter kunna anses vara tendensiös eftersom det funnits påstående och formuleringar som ansetts felaktiga som att överlevarna var en kollektiv elit och har därför ur ett källkritiskt perspektiv lyfts upp och diskuterats i samband med vad tidigare forskning visat. Andra berättelser har kunnat styrkas med vad tidigare forskning visat, exempelvis att det fanns en problematik mellan polska katolikerna och polska judarna, och även vad överlevarna delat om sin fruktansvärda tid i koncentrationslägren. På grund av studiens omfång har det inte funnits utrymme att också inkludera intervjuer av överlevare som kom till Örebro år 1945. Om undersökningen hade haft ett fokus på att enbart lyfta
överlevarnas berättelser och livsöden från lokalperspektiv, hade resultatet kunnat se
annorlunda ut. Det finns även mycket arkivmaterial om överlevarna på lokalnivå som ännu inte undersökts och därför hänvisar jag det till framtida forskning.
33