Överlevare, främling och gäst

Örebro Universitet HumUS

Historia

Överlevare, främling och gäst

En kritisk diskursanalys om Örebros mottagande av kvinnliga före detta koncentrationslägerfångar år 1945

Mirela Music Självständigt arbete i historia

Handledare: Izabela A. Dahl Examinator: Peter Andersson

Vårterminen 2020

Innehållsförteckning

1.Inledning ... 1

2. Syfte och frågeställningar ... 2

3.Bakgrund ... 2

Folke Bernadotte ... 2

Svenska Röda Korset ... 4

4. Forskningsläge ... 6

De vita bussarna ... 6

Ansvaret när överlevarna kom till Sverige ... 7

Kritiskt perspektiv på vita bussar aktionen ... 8

5.Teoretiskt perspektiv ... 11

6. Material och avgränsningar ... 13

7. Metod ... 15

8. Undersökning ... 16

Engelbrektskolan blir beredskapssjukhus ... 16

Pressrapportering om överlevarnas mottagande i Örebro ... 18

Diskussionen kring Engelbrektsskolan ... 23

Erfarenheter från Beredskapssjukhuset i Örebro ... 24

9. Studiens relevans för läraryrket ... 28

10. Diskussion & slutsatser ... 28

11. Sammanfattning ... 33

Käll och litteraturförteckning ... 34

1

1.Inledning

Från tysklägrets fasor till ett fredligt Örebro

En kontingent utmärglade polska fångar hit i morse¹

Den 8 maj 2020 var det 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa efter Nazitysklands kapitulation. Trots detta är minnet av andra världskriget fortfarande närvarande i våra liv än idag. Runt om i världen lyfter vi Förintelsens minnesdag och lovar oss att inte upprepa historien, det hemska som aldrig får hända igen. Många av överlevarna från Förintelsen är inte längre vid liv idag, men deras gravplatser finns runtom i Sverige och deras berättelser om det förflutna lever fortfarande kvar. Det är därför viktigt att vi som lever idag för deras

minnen vidare så att historien inte upprepar sig.

Under historiens gång har det alltid funnits människor som invandrat till Sverige av olika skäl, men i början av 1900-talet fanns det dock få flyktingar i Sverige och arbetsförmedlingen och andra ekonomiska förutsättningar var begränsade.² I slutet av andra världskriget 1945 kom överlevare från Nazitysklands koncentrationsläger till Sverige i samband med två olika internationella insatser: Röda Korsets vita bussar och UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) en FN hjälporganisation som var aktiv år 1943–1947.³ Det finns beräkningar på att ca 15 000–20 000 människor räddades från koncentrationsläger så som Neuengamme och Ravensbrück med de vita bussarna. Därefter anlände 10 000

människor med hjälp av UNRRA.⁴ Många av överlevarna var kvinnor och många var sjuka.

De skulle i första hand få hjälp och vård i Sverige, sedan var tanken att de skulle få återvända till sina hemländer. Överlevarna betraktades som främmande gäster som skulle återvända hem när de tillfrisknat men många av deras anhöriga var inte vid livet, och något hem fanns inte att återvända till. Då antisemitismen inte försvann i och med andra världskrigets slut ville fler av överlevarna stanna och bygga sig nya liv i Sverige. Vid krigets slut skedde en rekrytering av utländsk arbetskraft i norden men också i Österrike, Italien och Ungern vilket innebar att

1 Nerikes Allehanda. 25 maj 1945.

2 Mikael Byström (2012), Utmaningen: den svenska välfärdsstatens möte med flyktingar i andra världskrigets tid. Lund: Nordic Academic Press, s.34–36.

3 Nationalencyklopedin. UNRRA. Hämtad: 2020-04-07.

4Ingrid Lomfors (2005), Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945. Stockholm: Atlantis, s.30–34.

2

överlevarna kunde få arbeten och starta ett nytt liv i andra länder.⁵ Den 25 maj år 1945 kom de första kvinnliga före detta koncentrationslägerfångar till Örebro för att få vård på

Engelbrektsskolan som förvandlats till ett beredskapssjukhus. Denna studie är intresserad av att undersöka Örebros mottagande av överlevarna. Många av överlevarnas gravar finns på olika platser i Sverige, inte minst på Örebros kyrkogård, men hur har överlevarnas

mottagande av Sverige sett ut, vad för information finns det kring samordning av deras räddning ur ett lokalt perspektiv? Studiens syfte baseras utifrån dessa frågor.

2. Syfte och frågeställningar

Studien syfte är att lyfta mottagandet av de kvinnliga före detta koncentrationslägerfångar som vårdades på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus i Örebro år 1945. Många platser samordnade ett mottagande för människor på kort tid och Örebro var en av dessa. Det är därför av intresse att närma sig historien kring Röda Korsets vita bussar från det lokala perspektivet. Utifrån en kritisk diskursanalys ska de teoretiska begreppen sterotypisering och främlingar appliceras för att förstå hur och vad som skildras kring mottagandet av kvinnliga överlevarna i källmaterialet samt vad mottagandet i sin tur kan säga om det lokala samhället.

För att uppfylla studiens syfte kommer följande frågor analyseras:

1. Hur beskrevs mottagandet i Nerikes Allehanda, Örebro Kuriren och Örebro Dagblad?

2. Hur skildras överlevarna i källmaterialet?

3. Vad kan mottagandet av överlevarna säga om det lokala samhället år 1945?

3.Bakgrund

I arbetet med räddningsaktionen vita bussarna var vice presidenten för Svenska Röda Korset Folke Bernadotte en central person. Bernadotte farbror, prins Carl som var den dåvarande ordförande för Röda Korset, var vid detta laget för gammal vilket innebar att Folke således fick en viktig position inom Röda Korset. Folke Bernadotte beskrivs som en omtyckt man med hög status. Han kunde även prata tyska och hade kontakter i tyska överklassen vilket

5Byström (2012), s.24ff.

3

innebar att han kunde förhandla med nazisterna.⁶ Den 19 februari år 1945 träffade Bernadotte Heinrich Himmler⁷ för första gången. Syftet med mötet var att få Himmler att gå med på att frige de skandinaviska kvinnorna i Tyskland och de skandinaviska fångarna i

koncentrationslägren. Himmler var tveksam till detta, främst för två anledningar. Den första var att Hitler skulle få reda på att Himmler förhandlat bakom hans rygg. Den andra

anledningen var den svenska pressen. Han var orolig för vad den svenska pressen skulle skriva som sedan resten av världen skulle få läsa. Trots detta ville Himmler upprätta ett gott förhållande mellan Sverige och Tyskland och valde att gå med på Bernadottes önskemål, att frige skandinaverna samt låta svenska Röda Korset få tillgång till att arbeta i

koncentrationslägren, men att denna överenskommelse då måste förbli tyst i svenska pressen.

Det blev en lyckad förhandling, som självklart också möttes av problem. En statssekreterare i tyska inrikesministeriet vid namn Ernst Kaltenbrunner⁸ fick reda på överenskommelsen och försökte stoppa den. Bernadotte svarade att överenskommelsen var mellan honom och Himmler och att endast de två som kunde omförhandla den. Kaltenbrunner fick inte sin vilja igenom och Bernadottes förhandlingar godkändes både av tyska och svenska myndigheter och räddningsaktionen blev därmed möjlig och förberedelserna var i full gång.⁹

Bernadotte och Himmlerkom överens om att de skandinaviska flyktingar skulle samlas i Neuengammelägret som låg nära gränsen till Danmark och därefter skulle de transporteras till Sverige. Grundplanen var att rädda de skandinaver som var bosatta, gifta med tyskar eller tillfångatagna av olika skäl under kriget i Nazityskland. Detta skedde under mars och april månad. Den 23–24 april¹⁰ förhandlade Bernadotte sista gången med Himmler och denna gång fick han transportera så gott som vem han ville till Sverige. Vilket innebar att alla frigivna fångar från lägret i Ravensbrück, dvs. polska, judiska, franska, nederländska och rumänska m.m. fördes till Danmark och Sverige med de vita bussarna. Den 4 maj 1945 kom de sista kvinnliga överlevarna och även 500 danska poliser och 95 politiska fångar till Sverige.¹¹ När räddningsaktionen var över kom Bernadotte att få mycket beröm och uppmärksamhet och blev därför ombedd att skriva en bok om sina förhandlingar med Nazityskland och om sina

6 Sune Persson (2003), ”Vi åker till Sverige” De vita bussarna 1945. Rimbo: Bokförlaget Fischer & Co, s.138ff.

7 Nationalencyklopedin. Heinrich Himmler var chef över Gestapo och utrikesminister som organiserade tyska koncentrationsläger. Hämtad 2020-04-10.

8 Nationalencyklopedin. Ernest Kaltenbrunner. Hämtad 2020-04-20.

9 Folke Bernadotte (1945), Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder. Sextonde upplagan. Stockholm: P.A. Nordstedt & Söners Förlag, s. 62 ff.

10 Persson (2003), s.358.

11 Persson (2003), s.383f.

4

upplevelser i arbetet med den humanitära räddningsaktionen. I sin bok ”slutet” berör Bernadotte sin insats och syn på räddningsaktionen, han tar däremot inte upp överlevarnas livsöde eller deras mottagande av Sverige vilket denna studie ämnar lyfta ur ett

lokalperspektiv.

Svenska Röda Korset

Röda Korset är Sveriges största humanitära organisation och vilar idag på sju grundprinciper:

Humanitet, Opartiskhet, Neutralitet, Självständighet, Frivillighet, Enhet, Universalitet.¹² Dessa sju grundprinciper står för att hjälpa och skydda människors liv och hälsa, oavsett deras bakgrund, religion, etnicitet eller sexualitet. Röda Korsets arbete är frivilligt och självständigt och deras syfte är att bevara fred, och rädda de som är i behov och nöd.

Under andra världskriget hade nazisterna byggt koncentrationsläger där människor levde under fruktansvärda omständigheter som gjorde dem, undernärda och sjuka. Människor misshandlades och mördades även varje dag. Redan år 1944 var det tydligt att Nazityskland var på väg att förlora kriget men koncentrationslägren var fortfarande i bruk vilket oroade Röda Korset, eftersom detta kunde leda till att fångarna skulle massavrättas i anslutning till krigsslutet. Det blev därför bråttom att hjälpa koncentrationsfångarna att komma därifrån.

Danmark och Norge hade sedan tidigare diskuterat kring en plan att rädda skandinaver från lägren men den planen blev inte genomförd. Svenska Röda Korset började planera hur de kunde få hem de skandinaviska fångarna och efter Bernadottes lyckade förhandlingar med Himmler var räddningsaktionen redo att genomföras, men Svenska Röda Korset behövde hjälp. De stod inför ett omfattande arbete och de hade inte tillräckligt med resurser. De fick genast hjälp av försvarsmakten som hade erfarenhet av att arbeta i ett krigsdrabbat land och kunde bidra med både material och frivilliga volontärer. Försvarsmaktens militärer fick dock hjälpa till som frivilliga inom Röda Korset och inte som militärer från försvarsmakten eftersom Sverige inte skulle vara delaktiga i kriget.¹³

Röda Korset fick totalt hjälp av 250 frivilliga personer och de använde sig av 75 fordon, varav 36 var bussar. Namnet ”vita bussarna” fick de, för att samtliga fordon målades vita och

markerades med ett rött kors på. Så småningom behövde försvarsmaktens volontärer återgå

12 Svenska Röda Korset. Våra grundprinciper. Hämtad: 2020-04-20.

13 Svenska Röda Korset (2000), Vita bussarna: Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland under Andra Världskriget, Stockholm, s.8ff.

5

till sitt arbete men räddningsaktionen var ännu inte över. Fler transporter krävde mer resurser och då kom Danmark och Norge att bidra med transportfärdmedel så som ambulanser, bussar och lastbilar. Danmark bidrog även med 450 volontärer som också bestod av läkare och sjuksköterskor. Grannländerna bidragande till vita bussaaktionen lyfts inte lika mycket i svensk litteratur, trots deras hjälp så benämns Röda Korsets vita bussar som enbart en svensk insats. Från 8:de mars fram till 1: a maj år 1945 åkte bussarna via Danmark till norra

Tyskland för att rädda skandinaver och andra fångar i koncentrationslägren.¹⁴ Röda korsets beräkning av antal räddade med de vita bussarna är ca 15 500 människor.¹⁵

När överlevarna kom till Sverige tog civilförsvaret och länsstyrelsen i Malmö hus län över ansvaret. Frivilliga organisationer och församlingar, även armen kom att bidra med hjälp.

Medicinalstyrelsen kom med direktiv att överlevarna först och främst skulle duschas, sedan avlusas och deras kläderna skulle brännas. Ifall de inte brändes skulle det besprutas med DDT (insektsgift/bekämpningsmedel)¹⁶som numera är förbjudet. Medlet skulle användas i flera omgångar, före sanering och även efter att karantäntiden var över för att slippa spridningen av exempelvis tyfus och malaria. Fläcktyfus var en sjukdom som var mest förekommande i koncentrationslägren.¹⁷ På grund av de hårda levnadsförhållandena under Förintelsen var många av överlevarna sjuka och behövde vård och hjälp omgående efter sin ankomst till Sverige. Många kom att sättas i karantän på grund av risken för smittspridning och att hitta rätt lösning på detta var avgörande eftersom dödligheten i sjukdomar fortfarande var stor då antibiotika inte hade börjat användas i Sverige. Efter överlevarnas ankomst samordnades förläggningar mestadels i södra Sverige. Det var lokaler i form av skolor, gymnastiksalar, museum, tennishallar användes som flyktingförläggningar och karantänhus.¹⁸

Medicinalstyrelsen hade stränga regler som gällde innan överlevarna fick komma till

flyktingförläggningen och även under sin vistelse. Eftersom karantäntiden var i fjorton dagar fick ingen ha kontakt med människor på utsidan, därav kunde många känna sig instängda och deprimerade. När karantäntiden var slut fick man överföras till öppna flyktingförläggningar och där fanns det också ordningsregler och begränsningar som gällde. Vilket styrde över hur länge de fick vara borta från lägret, ett disciplinerat beteende krävdes och de fick även i

14Hans Sode-Madsen (2015), De hvide busser: reddet fra Hitlers helvede 1941–45. 2. reviderede og udvidede udgave, ny revid. udg. enl. förlagsreklam Kbh.: Lindhardt og Ringhof, s.284ff.

15 Svenska Röda Korset (2000), s.8ff.

16Nationalencyklopedin. uppslagsordet DDT. Hämtad: 2020-04-05.

17 Persson (2003), s.429–443.

18 Persson (2003), s.354–355.

6

många fall inte prata politik eller religion för att undvika bråk. Många ville komma ut i

friheten så snart som möjligt och börja arbeta och leva ett vanligt liv. Dessvärre kom en del av överlevarna att dö i förläggningarna under april och maj 1945, största anledningen var en hjärt-lungsjukdom som heter tuberkulos. Många av de som dog var judiska polacker som utsättes för de mest fruktansvärda omständigheterna under Förintelsens koncentrationsläger.¹⁹

4.Forskningsläge

Forskning kring räddningsaktionen vita bussarna har varit ett intressant område för många forskare att studera och de har ur olika perspektiv problematiserat räddningsaktionen och även hur överlevarna kom att hanteras och bemötas i Sverige. Trots det finns det en avsaknad av forskning bedriven på lokalnivå som dessutom berör mer ingående på hur överlevare blivit mottagna. Den tidigare forskning presenteras i tre delar, detta beror på att forskningen bidrar till olika relevanta delar för studien. Första delen berör forskning kring vad Röda Korsets vita bussar var för organisation och hur före detta koncentrationslägerfångar kom till Sverige.

Andra delen berör generella aspekter av hur Sverige hjälpte överlevarna. Den tredje och sista delen berör ett kritiskt perspektiv på vita bussar aktionen och om Sveriges mottagande av överlevarna år 1945.

De vita bussarna

Statsvetaren Sune Persson skrev en omfattande bok med titeln ”Vi åker till Sverige ”De vita bussarna 1945 med avstamp i Röda Korsets arkivmaterial. Vid det tillfället hade ingen tidigare vetenskaplig forskning kring vita bussarna bedrivits, trots att Persson benämner det som en av Sveriges största och mest framgångsrika räddningsaktion under 1900-talet. Hans bok är en utgångspunkt till att få en förståelse för räddningsaktionens historia och hur aktionen gick till i kronologisk ordning. Boken ger information om hur Bernadottes förhandlingar med Nazityskland gick till, som sägs ha lett till att aktionen blev möjlig, om Danmark och Norges delaktighet och samarbete under aktionens gång samt mer ingående om transporterna från koncentrationslägren så som, Neuengamme och Ravensbrück. Slutligen beskriver Persson hur arbetet var när överlevarna kom till Sverige och hur olika

19 Persson (2003), s.431.

7

organisationer och förbund runt hjälpte överlevarna när de kom med vita bussarna. Perssons bok har en avsaknad av ett kritiskt perspektiv, dels om Folke Bernadotte arbetet innan

räddningsaktionen, samt om hela räddningsaktionen i sig. Det perspektivet har andra forskare berört i sina böcker och det kommer även jag kommer att beröra i studien.²⁰

Författaren och svenska journalisten Lars Åberg och dokumentärfilmaren Magnus Gertten har skrivit boken Hoppets hamn. Åberg och Gertten skildrar hur tusentals överlevare kom med Röda Korsets vita bussar till Malmö och Lund från olika koncentrationsläger. Hur var det för överlevarna att komma hit? Vad hände när de kom? Boken är relevant eftersom den skildrar överlevarnas perspektiv, deras berättelse från koncentrationslägren och hur det var att komma till Sverige. Överlevarna berättar hur det kändes att bli räddade och hur det var att vara i karantän, flyktingförläggning och ute i samhället efter lång tid i fångenskap. Åberg och Gertten låter överlevarna föra ordet om deras upplevelser, om deras familj och hur livet kom att fortsätta vidare i Sverige och andra länder världen över. Frivilliga inom röda korset har även delat sina upplevelser om hur det var att genomföra räddningsaktionen under ett

pågående krig och om sitt första möte med överlevarna som var undernärda och sjuka, och om de som dog under transporten. Hoppets hamn delar sorgliga, lyckliga och enskilda berättelser om de som gått bort och om de som överlevt.²¹

Ansvaret när överlevarna kom till Sverige

Historikern Mikael Byström forskar framförallt om svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Byström forskning i Utmaningen: den svenska välfärdsstatens möte med flyktingar i andra världskrigets tid bidrar till att få en förståelse för hur den svenska

välfärdsstaten förändrats under åren mellan 1930–1950. Sverige hade tidigare en låg grad av invandring men den kom att öka på grund av andra världskriget. Det kom att förändra mycket inom flyktingpolitiken och i det svenska samhället där invandrare, immigranter kom att få vård, arbeten och bli som andra svenska medborgare. Byström undersöker i sin bok ur ett intersektionellt perspektiv om huruvida flyktingar i Sverige erbjöds samma jobb som andra i landet. Han studerar även om kön, klass, nationaliter samt hur detta kunde vara påverkande faktorer. Byström menar att det finns forskning kring detta men att det som han bidrar med

20 Persson (2003).

21Lars Åberg & Magnus Gertten (2011), Hoppets hamn: när överlevarna kom till Sverige. Malmö: Roos &

Tegnér i samarbete med Auto Images.

8

som nytt inom området är att han undersöker hur svenska staten och svenska myndigheter agerar och hanterar flyktingar i Sverige medan annan forskning har haft fokus på andra aktuella aktörer. Han bidrar även med ett teoretiskt perspektiv vilket kritiserats för att ha saknats inom detta forskningsområde. Boken är relevant till studien eftersom den ger

information om hur överlevarna fick hjälp av staten med att få arbeten och försörja sig när de fick stanna kvar i Sverige. Den kan bidra till att ge ett större perspektiv på vilka faktorer som kunde spela roll i hur överlevarna kunde få en plats i samhället och hur det gick till.²²

Kritiskt perspektiv på vita bussar aktionen

Kritiskt perspektiv i samband med Röda Korsets vita bussar aktualiserades i och med

historikern och filosofi doktoranden Ingrid Lomfors. Hon har bland annat skrivit facklitteratur och läroböcker om judisk historia, Förintelsen och antisemitism. Forskningen hon bedrivit i boken Blind Fläck: minne och glömska kring svenska röda korsets hjälpinsats i nazityskland 1945. bidrar med att visa baksidan av räddningsaktionen vita bussarna, om de beslut och samarbete som skedde för att den skulle kunna genomföras, nämligen att människor lämnades kvar att dö för att rädda andra. Lomfors berör i sin bok sådant det som Sverige helst vill förbise med hjälpaktionen. Lomfors syfte med boken var att finna de franska, ryska och belgiska överlevarna som vita bussarna transporterade bort till andra läger, för att få höra deras berättelser och för att lyfta den, som hon menar varit en blind fläck i svensk historia. I sin analys har Lomfors kommit fram till att det svenska kollektiva minnet av vita bussarna som framställs i mestadels av böcker och vetenskapliga texter grundar sig i ett statsperspektiv, där Sverige ses utifrån ett perspektiv där politiska och nationella intressen är av mest

betydelse, vilket innebär att hjälpaktionen vita bussarna anses i sin tid under andra världskrigets slut som en politisk framgång.²³

Det sociala minnet bygger på hur samhället minns det förflutna. Svenska Röda Korsets vita bussar har blivit en viktig del av det svenska kulturarvet, eftersom det blev en mycket omtalad humanitär hjälpinsats. Lomfors undersökning visar den mer okända sidan av aktionen som många inte vet, nämligen de polska, belgiska och franska fångarna som ofrivilligt fått offra sitt liv för att skandinaver skulle kunna få komma hem. Det var nämligen en del av

överenskommelsen, att vita bussarna först skulle användas till att transportera muselmaner

22 Byström (2012).

23 Lomfors (2005).

9

vilket betyder döende fångar, till andra läger så att skandinaverna skulle få plats i Neuengamme innan de slutligen fick åka med bussarna hem till Danmark och Sverige.

Historieskrivning av detta saknas i det sociala minnet, vetenskapliga och det kulturella minnet. Detta innebär inte att Lomfors vill förminska Svenska Röda Korsets arbete utan hon lyfter och problematiserar förbisedda aspekter i hjälpinsats. Den uppskattning på antal fångar som räddats utifrån Röda Korset källor menar Lomfors är en överdrift och visar istället på en sanning som det sociala och kulturella minnet vill förmedla.²⁴ Min undersökning av

överlevarnas mottagande utifrån ett lokalperspektiv blir ett komplement till Lomfors pointerade brister kring kritisk forskning om de vita bussarna.

Historikern Izabela A. Dahl undersöker i sin publikation Witnessing the Holocaust: Jewish experiences and the collection of the Polish Source Institute in Lund. ur ett kritiskt perspektiv om vilken roll Förintelsen hade i Zygmunt Łakociński arbete med överlevarnas vittnesmål.

Forskningen visar att överlevare som kom till Sverige kunde få kontakt utomlands genom bland annat en tidning Polak, en tidskrift som gavs ut i Lund av volontärarbetaren och redaktören Łakociński. Det var även en plattform för överlevare att finna kontakt med släktingar, få information om vad som skedde i Polen och resten av världen och dela med sig av sina upplevelser från Sverige. En gång i veckan från och med 19 juli 1945 kom Polak ut.

Łakociński arbetade även som tolk för de polska överlevarna och såg till att bevara deras minnen av förintelsen så att de sedan kunde användas som vittnesmål i domstolar. Med hjälp av PIZ (The Polish Source Institute) samlades över 500 vittnesmål från polska överlevare åren mellan 1945–1946. PIZ medlemmar var också f.d. koncentrationsfångar. De flesta vittnesmål var från överlevare som varit i koncentrationslägret Ravensbrück. Samlingen av vittnesmålen finns i biblioteket på Lund universitet.²⁵ Det fanns problematiska aspekter vid arbetet med att samla in vittnesmål som redogörs, även avsaknaden av vittnesmål från judiska överlevare, vilket kunde bottna i att PIZ överlevarna som var icke judiska polacker själva inte såg polska judar som polacker. Antisemitismen i flyktingförläggningarna mellan judiska polacker och icke judiska polacker var inget som stoppades aktivt menar författaren Inga Gottfarb.

Łakociński fick därför ha en egen sektion för att intervjua judiska överlevare. Till studien bidrar publikationen med att ge information om Łakociński arbete som bidrog till att minnas Förintelsen och dess överlevare och till hur insamlingen av deras vittnesmål behandlades och

24 Lomfors (2005), s.120–121.

25Izabela A. Dahl (2007), This is material arousing interest in common history: Zygmunt Łakociński and Polish Survivors’ protocols. Jewish History Quarterly,223 (3), s.1-5.

10

samlades in, samt vilka vittnesmål och intervjuer som inte kom med i insamlingen och vad det beror på.²⁶

Aktiv i den svenska kommittén mot antisemitism var Inga Gottfarb enda till sin bortgång. Hon och hennes familj tog även emot överlevare från koncentrationslägren som kom till Sverige 1945. I boken livsfarlig glömska hedrar hon de sex miljoner judar som miste sitt liv i

Förintelsen men också de som överlevt och startat ett nytt liv. Fyrtio år efter kriget intervjuar Gottfarb överlevare, och delar deras berättelser och vittnesmål av vad de upplevt, om deras liv innan Förintelsen och om deras liv nu. Hon intervjuar även de som medverkat i Röda Korsets vita bussar så som kuratorer och chaufförer. Mer ingående delar överlevarna med sig

berättelser om hur de upplevde mottagandet i Sverige och hur det var i olika

flyktingförläggningar runt om i landet. Sorgliga minnen över att ha förlorat familj och släkt tas upp, och över att många delar en skuld över att ha överlevt. Gottfarb diskuterar med överlevarna kring deras känsla över varför de tror att de överlevde Förintelsen när många andra inte fick samma öde. Antisemitismen fanns fortfarande kvar och detta kunde märkas av i flyktingförläggningar där icke judar och judar inte kom överens något som blev

problematiskt. Hon lyfter överlevarnas berättelse om deras förväntningar och besvikelser främst från de svenska judarnas mottagandet, men hon berör också deras stor tacksamhet över att fått sitt liv tillbaka. På lokalnivå berör Gottfarb hur överlevarna fick arbeten inom industrin i olika städer runt om i Sverige. ²⁷

Danske historikern Hans Sode-Madsen bok De Hvide Busser, reddet fra Hitlers helvede. har en utgångspunkt i kritisk forskning och bidrar även som internationell forskning till studien som berör de vita bussarna. Madsen redogör för den danska humanitära insatsen av vita bussarna men som världen minns som en enbart svensk räddningsaktion, även kallad

Bernadotteaktionen. Det Madsen problematiserar ur en kritisk synpunkt är avsaknaden av den danska insatsen av räddningsaktionen i svensk litteratur. Danskarna bidrog med egna bussar och andra transportmedel men även hundratals frivilliga människor. Han berör även hur Bernadottes i sin bok ”slutet” också har en avsaknad av att nämna den danska insatsen.

Varför detta inte kritiserats från danskt håll menar Madsen är på grund av den

26 A. Dahl (2007), s.12–16.

27 Inga Gottfarb (2006), Den livsfarliga glömskan. Stockholm: Langenskiöld.

11

tacksamhetsskuld som finns till Sverige för att ha räddat danska judar och andra flyktingar under krigets år.²⁸

En annan forskning som också har en kritisk utgångspunkt är avhandlingen Exilens dilemma:

att stanna eller att återvända av Wirginia Bogatic. I hennes forskning är de polska

överlevarnas perspektiv kring dilemmat över att besluta sig för att stanna i Sverige och skapa sig ett nytt liv eller återvända till hemlandet där antisemitismen fanns kvar men däremot inte släkt och familj. Överlevarna delar sina minnen från flyktingförläggningar där många beskriver något som kallades för ”lägersjukan”. Bogatic beskriver även hur flertal av

överlevarna upplevde att flyktingförläggningarna påminde om koncentrationslägren. Bogatic berör i samband med sin undersökning politiska, sociala och ekonomiska faktorer både i Sverige och Polen som spelade stor roll för hur överlevarnas liv skulle bli efter andra världskriget.²⁹

Sammanfattningsvis så har den tidigare forskning som presenterats berört mottagandet av överlevarna som kom till Sverige i generella sammanhang där det även berörs hur det var i stort sätt på de flesta förläggningar och beredskapssjukhus i landet. Forskningen berör dock inte hur mottagandet och beredskapen för överlevarna sett ut ur ett lokalt perspektiv i Örebro.

Min studie ska lyfta ett kritiskt perspektiv som ska bidra som ett komplement till forskning kring hur mottagandet av överlevarna som kom med de vita bussarna samt hur skildringen av dem sett ut ur ett lokalperspektiv år 1945.

5.Teoretiskt perspektiv

I denna studie kommer begreppen sterotypisering och främling appliceras för att besvara studiens syfte. Begreppen ska användas för att synliggöra om sterotypisering förekommer i beskrivningar av kvinnliga överlevarna, hur och vad lyfts och skildras av de i källmaterialet.

Samt ifall det förekommer att överlevarna benämns som främlingar i relation till samhället och hur det synliggörs, samt hur mottagandet av dem skildras i källmaterialet. Hur skrivs det om de kvinnliga överlevarna och hur kan det förstås utifrån normer och föreställningar utifrån de rådande diskurser inom det lokala samhället i Örebro under 1945.

28Hans Sode-Madsen (2015).

29 Wirginia Bogatic (2011), Exilens dilemma: att stanna eller att återvända: beslut i Sverige av polska kvinnor som överlevde KZ-lägret Ravensbrück och räddades till Sverige 1945–1947. Diss. Växjö: Linnéuniversitetet.

12 Sterotypisering

Stereotyper handlar om sociala och kulturella föreställningar om hur människor eller en viss grupp av människors inre och yttre förväntas vara. Föreställningarna som kommer till uttryck kan vara både positivt och negativt laddade men det tendera oftast att vara negativa

föreställningarna som nödvändigtvis inte behöver stämma utan är baserat på normer.

Föreställningarna kan vara anknyta till vad människor har för kön, religion eller etnisk tillhörighet. Könstereotyper speglar de normer som finns i samhället, att kvinnan exempelvis förväntas vara feminin, känslig, snäll och moderlig medan mannen förväntas vara motsatsen, maskulin, utöva sport och exempelvis inte visa känslor. ³⁰ Stuart Hall menar att

sterotypisering visar skillnader och olikheter som skapar en fördelning av människor utifrån sociala och kulturella värderingar som redan är förutbestämt, där de grupper av människor som anses vara till normen ”normala” automatiskt då definierar vilka som inte anses vara

”normala”. De som avviker från det bestämt normala kan vara genom att exempelvis komma från ett annat land, inneha en annan kultur eller se ut på ett annat sätt. Därför kan

sterotypisering resultera till att människor antingen utesluts eller omfamnas av de ”normala”

som redan är accepterade i samhället. ³¹

Sterotypisering är ett brett begrepp och kan delas in i flera kategorier, fokus i denna studie är att se ifall det finns mönster av kulturella och sociala normer och föreställningar av hur samhället uppfattade de kvinnliga överlevarna i källmaterialet. Hall menar att sterotypisering finns överallt men att det har en tendens att förekomma där det finns en ojämn fördelning av makt, mellan en minoritet och en majoritet. Det bestämt sociala och kulturella normala ”vi” är en majoritet och är accepterade och har då ett övertag och en makt över ” de andra” som är en minoritet och ännu inte är accepterade.³² Mer om hur ” vi ” och ” de andra ” skildras ska beskrivas i nedanstående begreppet främlingar.

Främlingar

Eftersom de kvinnliga överlevarna i studiens material var från olika etniska, religiösa bakgrunder och även en minoritet i Sverige år 1945, blir det relevant att lyfta begreppet

30Jonas Steier (2009), Kulturmöten: en introduktion till interkulturella studier. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur, s.20ff.

31 Stuart Hall (1997),”The Spectacle of the ’Other’”. I Stuart Hall (red.) (1997) Representation:

Cultural Representations and Signifying Practices, s. s. 257ff.

32 Ibid.

13

främlingar. För det svenska samhället var överlevarna främmande människor och på samma vis kan det svenska samhället beskrivas varit främmande för överlevarna. Anders Florén och Åsa Karlsson berör begreppet i Främlingar – ett historiskt perspektiv, där de definierar främlingskapet som något socialt konstruerat utifrån normer och föreställningar i samhället.

Liknande till beskrivningen av hur normer formar sterotypisering skapas även främlingar i samband med det som uppfattas avvikande eller annorlunda och inte står för det bestämt vanliga eller ”normala”. Florén och Karlsson menar att i relation till att skapa främlingar, identifierar vi människor först oss själva och därför bli vår motsats det som vi inte är, därför uppfattas vår motsats som främmande. ³³ Gunilla Hultén formulerar föreställningen om främlingar liknande:

Den Andra är oundgänglig för att skapa jaget men blir också betydelsefull för att skilja ut det som inte hör till mig själv, det främmande. På så vis grundas främlingskap i min relation till den Andra och dennes relation till mig.³⁴

Hultén beskriver precis som Florén och Karlsson att främlingar blir konstruerade i relation till att människor först identifierar sig själva och att det i relation till vad som är en motsats anses vara främmande. Det vill säga så är främlingskapet anknutet till konstruerade normer i

samhället. Begreppet främlingar är därför i samband med lokalsamhället en intressant aspekt att närma sig i att forska hur uppfattningar och förutfattade meningar av de kvinnliga

överlevarna skildras i det lokala samhället genom det som står i källmaterialet och dess mottagande.

6.Material och avgränsningar

I studien kommer det lokala perspektivet beröras genom att använda material från Örebro Stadsarkiv som består av civilförsvarsnämnden och folkstyrelsens protokoll från år 1945, som består av två protokoll med bilagor. Anledningen till att använda arkivets material är för att det är relevant information som framkommer i protokollen som ger en överblick kring hur och varför Engelbrektsskolan i Örebro blev ett beredskapssjukhus.

Utöver arkivmaterial tillkommer de tre lokala tidningarna Nerikes Allehanda, Örebro Kuriren och Örebro Dagblad pressrapportering kring mottagandet av överlevarna år 1945 analyseras.

33 Anders Florén & Åsa Karlsson (1998), Främlingar – Ett historiskt perspektiv. Uppsala: Reklam &

Katalogtryck AB, s.5 f.

34 Gunilla Hultén (2006), Främmande sidor – Främlingskap och nationell gemenskap i fyra svenska dagstidningar efter 1945, s.52.

14

Tidningarnas politiska inriktningar kan påverka vinklingen av innehållet och nämns därmed:

Nerikes Allehanda (NA) var folkpartistiska, Örebro kuriren (ÖK) var oberoende socialt demokratiskt, medan Örebro Dagblad (ÖD) beskrivs som en högertidning enligt kungliga bibliotekets kategorisering.³⁵ Någon djupare analys av den politiska färgningens effekt på skildringen av mottagandet av överlevarna kommer dock inte vara aktuell i denna studie. För språkets förenkling kommer förkortningar av tidningarnas namn användas i löpande text.

I undersökningen används sammanlagt 15 rapporter, från NA används 7 rapporter, från ÖK används 6 rapporter och från ÖD används 2 rapporter. Anledningen att ändå inkludera ÖD är för att kunna jämföra och lyfta tidningarnas rapporteringar i undersökningens diskussion och slutsats, jag är samtidig medveten om att avgränsningen kan påverka undersökningens

resultat. Eftersom tidningarna består av tryckta offentliga publikationer kommer de namn som nämnts användas i undersökningen och analysen. I tidningarna sker ytterligare en avgränsning till det som publicerats från maj månad till och med oktober månad 1945. Anledningen till avgränsningen är att det är under denna tidsperiod som pressen började skriva om

mottagandet eftersom de första överlevarna kom under maj månad, och efter oktober 1945 börjar delar av Engelbrektsskolan återgå till sin vanliga funktion. I tidningarna används benämningar av överlevarna många gånger som ”flyktingar” men i studien kommer jag inte benämna de som flyktingar utan som överlevare eller före detta koncentrationslägerfångar.

Material som också ska analyseras i undersökningen är en artikel ur svenska läkartidningar från 1946. Artikeln är relevant för studien eftersom läkaren Olle Ottander delar med sig av sina erfarenheter av arbetet på Engelbrektsskolans beredskapssjukhuset i Örebro. Artikeln består av 12 sidor och Ottander har hänvisat till en annan läkare vid namn Paul Thygesens text i Nordisk Medicin nr 40, 1945. I artikeln är samtliga kvinnliga överlevares namn anonyma, dock delar Ottander information om hälsotillstånd genom sammanställningar och procent och jag kommer endast benämna dessa i generella drag. Ur ett etiskt perspektiv är det viktigt att lyfta det som skrivits i artikeln om överlevarna kan vara lögn eller misstolkningar och att dessa aspekter därför kommer lyftas och diskuteras i studien i samband med vad tidigare forskning visat. När väl namn nämns i undersökningen så är samtliga redan publicerade, därav har inte anonymitet varit nödvändigt. Det är även viktigt att påpeka att denna studie behandlar rapportering om mottagandet av överlevare på lokalnivå i Örebro år

35 Kungliga biblioteket. Nya Lundstedts dagstidningar.

15

1945 och behöver därför nödvändigtvis inte stå för hur hela landet mottagit överlevare, utan ger en bild av detta ur ett lokaltperspektiv.

7. Metod

Undersökningen bygger på en kritisk diskursanalys där syftet är att kritiskt läsa källmaterialet och lyfta dess språk och utsagor. Den kritiska diskursanalysen kan visa hur maktrelationer i anslutning till språket konstrueras i materialet. Norman Fairclough lyfter att den kritiska diskursanalysen är applicerbar för att tolka hur samhällets sociala och kulturella aspekter påverkar och förändras genom de rådande diskurserna. ³⁶ Därför är en kritisk diskursanalys en relevant metod utifrån studiens frågeställningar om hur överlevarna skildras i källmaterialet samt vad mottagandet av dem i sin tur kan säga om det lokala samhället år 1945. I

källmaterialet analyseras vad som inkluderas, och vad som exkluderas, vad är det som framställs som normalt och då samtidigt som onormalt och vad kan detta säga om samhället under dessa samtid? Språket speglar inte världen, utan visar snarare utsagor som presenterar hur vi förstår och uppfattar världen, på så vis kan språket inte heller anses vara neutralt.³⁷ I studiens källmaterial så som pressrapporteringar, protokoll och en artikel är språket som sagt centralt eftersom det kan visa hur sociala normer och maktrelationer uttrycks som därmed blir synliga i utläsningen av materialet. Det som innesluts och utesluts är oftast omedvetet och något som synliggörs genom att undersöka rådande diskurser. I studien blir det diskurserna som lokala samhället uttrycker och vad det är som påverkar och förändras inom diskurserna.

Diskurser behöver analyseras utifrån sin kontext och samtid och inte utifrån dagens

uppfattningar, forskaren är dock inte ett neuralt subjekt utan en del av den rådande diskursen som analyseras.³⁸ Den kritiska diskursanalysen ska i samband med de teoretiska begreppen främlingar och sterotypisering appliceras för att lyfta en förståelse för hur och varför överlevarna skildras som de gör i materialet.

36 Marianne Winther Jörgensen & Louise Phillips (2000), Diskursanalys som teori och metod, s.70ff.

37 Eva Bolander & Andreas Fejes (2019), ”Diskursanalys”, i Andreas Fejes & Robert Thornberg (red.), Handbok i kvalitativ analys, s. 92ff.

38 Ibid.

16

8. Undersökning

Den empiriska undersökningen består av tre delar. Den första delen behandlar material kring etableringen av Engelbrektsskolan som beredskapssjukhus. Den andra delen berör

mottagandet av överlevarna i den lokala pressen. Den tredje och sista delen av

undersökningen behandlar doktor Olle Ottanders arbetade på beredskapssjukhuset. Tidigare forskning kommer diskuteras och lyftas in i undersökningen. I anslutning till undersökningen kommer resultaten lyftas i slutsatser och diskussion där även begreppen sterotypisering och främlingar kommer appliceras i samband med vad resultaten visat för att lyfta de rådande diskurserna inom lokalsamhället.

Engelbrektskolan blir beredskapssjukhus

Den 18 maj 1945 meddelade Medicinalstyrelsen till Örebro landstings förvaltningsutskott att Engelbrektsskolan skulle bli ett av många beredskapssjukhus i Sverige. Engelbrektsskolan var vid denna tidpunkt den största och modernaste folkskolan som Örebro hade. Elevernas

undervisning fick därmed förflyttas till Nikolaiskolan. Medicinalstyrelsen begärde att beredskapssjukhuset skulle anordnas så snart som möjligt eftersom de första patienterna beräknades komma till Örebro den 23 maj 1945. Överlevarna var enligt protokollet endast manliga patienter som skulle få vård för medicinska sjukdomar.³⁹ En intressant aspekt är trots informationen i protokollet, kom istället enbart kvinnliga patienter att vårdas på

Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. Varför det först var tänkt att endast manliga

överlevare skulle komma men det sedan istället blev enbart kvinnor framkommer inte i något material eller protokoll kring beredskapssjukhuset i Örebro.⁴⁰ I ÖK går det dock att utläsa information om att Röda Korset hämtar mestadels kvinnliga överlevare till Örebro från kapitulerade Nazityskland.⁴¹

Civilförsvarets arbete bestod från början av att transporterna överlevarna från Lund och Malmö till beredskapssjukhuset i Örebro. Med tiden förändrades direktiven och de skulle nu även bidra med att betala överlevarnas utgifter utöver sjukvårdskostnaderna. De skulle nu bistå med att betala utgifter för de som inte hade något arbete och därav ingen inkomst.

39 ÖS. Skolstyrelsens arkiv. Folkstyrelseprotokoll A2:35 1945, § 113, bihang 101.

40ÖS. Skolstyrelsens arkiv. Folkstyrelseprotokoll A2:35 1945, § 113, bihang 101.

41 Örebro kuriren 8 juni 1945.

17

Överlevarnas allmänna utgifter var för tandvård, glasögon, kläder och begravningar. De skulle få minst 50 öre om dagen, och om de var i behov av mer skulle de få upp till 50 kronor. Det framkommer även i protokollet att det var 222 kvinnor som vårdades på beredskapssjukhuset och att de kom från olika delar av världen, bland annat Frankrike, Grekland och Jugoslavien.

Majoriteten av kvinnorna var från Polen. ⁴² När överlevarna kom till Örebro kom de att kallas för ”polskorna” i pressen vilket är en intressant aspekt eftersom protokollet visar att kvinnorna kom från olika länder.

Den 2 juli 1945 skrev Örebro folkstyrelse till Medicinalstyrelsen om problematiken kring Engelbrektsskolan. I protokollet framkommer det att eleverna är beroende av att vara i skolan för att få tillgång till skolmaten, tandvården och slöjdlektioner, tjänster som samtliga blev inställda när skolan togs över av myndigheterna och eleverna fick förflyttas till Nikolaiskolan i Örebro. Det beskrivs att eleverna där endast fått behörighet till undervisning, i alla ämnen förutom slöjd och husligt arbete. Elevernas tidigare klasser delades in i två grupper där ena fick ha undervisning på förmiddagen medan den andra gruppen fick undervisning på

eftermiddagen. Tandläkarna som tidigare arbetat på skolan fick permitteras när verksamheten blev beredskapssjukhus vilket enligt protokollet beskrivs problematiskt eftersom eleverna fick tandvård på andra kliniker i staden vilket innebar extra utgifter för kommunen. På grund av detta begär därmed Örebro folkstyrelsen att Medicinalstyrelsen ger staden ersättning för tandvården som de stått för.⁴³ Fortsättningsvis skriver folkstyrelsen att Medicinalstyrelsen måste ta hänsyn till det problematiska aspekterna som staden har att stå i ifall eleverna inte kan återvända till Engelbrektsskolan vid höstterminen. Därefter begär folkstyrelsen att få tillbaka behörigheten till skolan den 1 augusti 1945.⁴⁴ Detta blev dock inte möjligt, överlevarna vårdades fortfarande in på hösten och Folkstyrelsen fick inte behörighet till skolan fören oktober 1945 enligt pressens rapportering. Allt som nämns i protokollet från folkstyrelsen kunde allmänheten läsa om i den lokala tidningen NA:s artikel ”Frågan om Engelbrektsskolan” som publicerades den 4 september 1945.⁴⁵ Hur pressen skrev om mottagandet av överlevarna som skulle vårdas på beredskapssjukhuset kommer analyseras i följande stycke.

42ÖS.Civilförsvarsnämndens protokoll A1:1 1945.

43 ÖS. Skolstyrelsens arkiv. Folkstyrelseprotokoll A2:35. § 113, bihang 101.

44 Ibid.

45 Nerikes Allehanda 4 september 1945.

18

Pressrapportering om överlevarnas mottagande i Örebro

När Engelbrektsskolan i Örebro skulle bli ett beredskapssjukhus för kvinnliga överlevare från Nazitysklands koncentrationsläger, publicerade den lokala pressen: Nerikes Allehanda, Örebro Kuriren och Örebro Dagblad information om detta till stadens invånare. I pressen diskuterades det ofta kring att Engelbrektsskolan inte längre kunde brukas som skola och de problematiska aspekterna som det medförde. Invånarna kunde även läsa om hur överlevarna hade det på beredskapssjukhuset, eftersom dessa lyftes upp i några sammanhang efter att pressen hade intervjuat en läkare och kurator som arbetade vid beredskapssjukhuset. På så vis kunde allmänheten få en inblick i hur det kunde vara för överlevarna som kom till Örebro år 1945. Hall menar att medias rapporteringar har en stor betydelse för att skapa en gemensam identitet, kultur och gemensamma tolkningsramar i samhället.⁴⁶

Den 19 maj skriver ÖD i artikeln att ”Engelbrektsskolan har rekvirerats av myndigheterna för annat ändamål”⁴⁷ all undervisning i skolan blir därmed inställt och eleverna skickas hem.

Några dagar senare publicerar ÖK ”Sjuka flyktingar till Örebro” med underrubriken ”pressen förbjöds komma in på stationsområdet!?”⁴⁸. Fortsättningsvis skriver ÖK att det tillfälliga sjukhuset på Engelbrektsskolan i Örebro fått sina första patienter, 46 polska kvinnor och att av dessa fanns både unga och gamla. Röda korset beskrivs vara på plats för att hjälpa

överlevarna ut ur tåget eftersom de flesta behöver stödjas på vägen till bilar och ambulanser och andra måste bäras på bår.⁴⁹ Dagen efter, den 26 maj 1945 uppmärksammar NA i sin publikation att överlevarna anlänt till staden. Med rubriken ”Från tysklägrets fasor till ett fredligt Örebro” ⁵⁰ beskriver NA att 59 kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück kom till Örebro på fredag morgon.⁵¹ Tysklägret lyfts som kontrast till det fredliga Örebro som överlevarna anlänt till, det är även en intressant aspekt att pressen beskriver mottagandet detaljerat trots att de inte fick tillgång till stationsområdet, dessutom är information om antalet överlevare som ankommer till staden olika i ÖK och NA:s rapporteringar vilket kan tänkas bero på en gissning eller ungefärlig beräkning på grund av att de inte haft tillgång till stationsområdet och för att de kan ha haft olika informationskällor.

46 Hall (1997), s.2f.

47 Örebro Dagblad 19 maj 1945.

48 Örebro Kuriren 25 maj 1945.

49 Örebro Kuriren 25 maj 1945.

50 Nerikes Allehanda 26 maj 1945.

51 Nerikes Allehanda 26 maj 1945.

19

Sjukpersonalens första bemötande med överlevarna beskrivs i NA som ”Det mest gripande var emellertid deras glädje, deras glada ögon i de förtorkade ansiktena- och den iver” ⁵². Även ÖD beskriver liknande ”De tycktes dock glada över det mottagande som sjukvårdspersonalen på stationen gav dem.”⁵³ Överlevarna beskrivs som glada och positiva när de anlände till Örebro. Fortsättningsvis beskriver NA att kvinnorna varit i karantän i Lund och att örebroarna därför inte behöver vara oroliga för smittsamma sjukdomar, i och med detta förmedlar även tidningen till allmänheten:

Man vill gärna hoppas att örebroarna ska ta emot dem med lika vänliga tankar – allt utspridande av rykten om smittosamma sjukdomar m.m torde undvikas. Någon direkt kontakt med polskorna är det ju inte meningen att någon skall få⁵⁴

Därefter lyfter NA det vore tacksamt om örebroarna kunde skänka lektyr åt dem. Även ÖD publicerade en identisk formulering samma dag som NA ”Någon direkt kontakt med

polskorna är det ju inte meningen att någon skall få, men däremot skulle tacksamheten vara stor om örebroarna kunde leta fram litet lektyr åt dem.” ⁵⁵ Det är enbart vid ankomsten av överlevarna som ÖD intresserar sig att skriva om överlevarna, efter den 26:de maj finns det en avsaknad av information om överlevarna i ÖD.

Inledningsvis verkade uppfattningen vara att överlevarna och befolkningen skulle hållas isär, att ingen skulle ha en direkt kontakt med ”polskorna” men desto längre tiden går så hittar man fler kontaktpunkter och överlevare har delat berättelser i Gottfarbs forskning där de har beskrivit att svenska folket i olika städer kunde komma till sjukhus och flyktingförläggningar med gåvor. En del svenskar bjöd även överlevarna på mat och umgänge när de tillfrisknat, medan andra överlevare berättar att endast vissa svenskar tog initiativ till kontakt.⁵⁶ Även Åberg & Gerttens forskning visar samma tendenser, där överlevare berättar att de blivit mottagna med vänlighet av svenska folket, många beskriver att svenska folket ville ha kontakt och umgås med dem och att vissa familjer hade en vilja att adoptera de överlevare som var ensamkommande ungdomar och barn.⁵⁷ Byström menar att det fanns en uppfattning av överlevarna som repatriander vilket betyder att de förväntades återvända hem efter de

52 Nerikes Allehanda 26 maj 1945.

53 Örebro dagblad 26 maj 1945.

54 Nerikes Allehanda 26 maj 1945.

55 Nerikes Allehanda 26 maj 1945.

56 Gottfarb (2006), s.24ff.

57 Åberg & Gertten (2011), s.112ff.

20

vårdats, kvinnliga överlevarna ansågs alltså vara främlingar och gäster och därför inte var tänkt att vara en del av samhällets medborgare.⁵⁸ Det kan därför tänkas vara en anledning till att det inte ansågs vara en mening för allmänheten att få en kontakt med överlevarna eftersom uppfattningen av dem var just som gäster som endast var i Sverige för att vårdas.

Under sommarmånaderna publicerar tidningarna artiklar om situationen med

Engelbrektsskolan och om hur frivilliga inom Röda Korset i Örebro sänds till det kapitulerade Nazityskland för att transportera flera överlevare till Sverige. Den 7 juni publicerade NA ”Ny kontingent flyktingar inom kort till Örebro” ”en vädjan till allmänheten om flyktinghjälp”⁵⁹ fortsättningsvis beskriver NA att de vädjar till allmänheten om hjälp med kläder och material för att hålla överlevarna sysselsatta. ⁶⁰ Dagen efter publicerar ÖK ”Sverige har ju åtagit sig att bereda vård och uppehållsort för de fångar, som i och med freden befriats från tyska

fånglägren, och varje dag äger stora transporter rum.”⁶¹ ”örebroarna får på sin lott mestadels kvinnor, som hållits instängda på New Brandenburg-lägret.”⁶² I Folkstyrelseprotokollen ⁶³ framkommer det ingen förklaring till varför det var enbart kvinnor som kom att vårdas på beredskapssjukhus men när det diskuteras i NA framkommer det att anledningen är att Röda Korsets hämtar flest kvinnor till Örebro.

I NA:s publikation den 7:de juni har tidningen intervjuat kuratorn Ingrid af Klintberg på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus som berättade att de för nuvarande har 58 överlevare på sjukhuset och att Örebro ses som en genomgångsstation där deras uppgift som anställda är att se till att överlevarna tillfrisknar så gott som det bara är möjligt. Därefter ska överlevarna ha möjligheten till att få arbeten ”Åtskilliga kan nog t.ex. skickas ut till lantarbete nu i sommar. Skulle någon här i Örebro ha något lämpligt arbete att erbjuda någon eller några polskor, tror jag med all säkerhet att man skulle kunna ordna tillstånd för dem att stanna.”⁶⁴ Här lyfts det upp att om kvinnliga överlevarna får ett lämpligt arbete kan de eventuellt få stanna kvar i Sverige och därmed skulle bli en del av samhället snarare än gäster.

Fröken af Klintberg vädjar till allmänheten att skänka material och kläder och beskriver hur överlevarna mår ”Polskorna lider mycket av att vara sysslolösa och de är rent rörande tacksamma för de försök som gjorts att sysselsätta dem” och hon avslutar med att berätta att

58 Byström (2012), s.73.

59 Nerikes Allehanda 7 juni 1945.

60 Nerikes Allehanda 7 juni 1945.

61 Örebro Kuriren 8 juni 1945.

62 Örebro Kuriren 8 juni 1945.

63ÖS. Skolstyrelsens arkiv. Folkstyrelseprotokoll A2:35 1945,§ 113, bihang 101.

64 Nerikes Allehanda 7 juni 1945.

21

sysselsättningen är som är mest nödvändigt för överlevarnas tillfriskning.⁶⁵ I citatet lyfts hur örebroarna kan hjälpa till men också över hur tacksamma överlevarna är för den hjälp de redan fått, det framkommer även att det är nödvändigt för deras tillfriskning att hållas

sysselsätta och därmed lyfts just anledningen till varför det är viktigt att allmänheten skänker lektyr och material.

ÖK:s publikation den 12:de juni har en stor rubrik som lyder ”31-årig polska blev vithårig i tyskt läger, operasångerska i karantänssjukhuset i Engelbrektsskolan”⁶⁶ rubriken är dramatisk och ska förmodligen lyfta uppmärksamhet, en kvinna i ung ålder som blivit vithårig i

koncentrationsläger skapar en förvåning, det är även intressant att hennes yrke som

operasångare lyfts efter beskrivningen av hennes utseende. Därefter lyfts inte mer information om kvinnan utöver att hon sjunger vackert. Mer fokus i artikeln har dock intervjun med Läkaren Selldén på beredskapssjukhus av tidningens skribent Ebba, de båda delade sin upplevelse av överlevarna ”De är alla snälla, vänliga och hjälpsamma, betygar

sjukvårdspersonalen och verkar faktiskt- somliga av dem åtminstone- riktigt glada, även om det ligger som en sorts slöja över dem.”⁶⁷ Det är intressant att det lyfts vikt vid att överlevarna beskrivs som snälla och hjälpsamma och att det är sjukvårdspersonalen som ”betygar” detta, även glädjen de verkar ha beskrivs som en slöja över vad de förmodligen känner.

Överlevarnas hälsotillstånd är även något som läkaren delar till ÖK ”Ett par av dem led av hungerödem, svullnader på grund av svält, som lyckligtvis har gått bort.”⁶⁸ Skribenten Ebba delar även överlevarnas upplevelser ”Syssloslösheten är lite tråkig tycker polskorna. Annars är Sverige ett härligt land och maten helt underbar.”⁶⁹ Ebba besvarar detta med publikationens sista meningar ”Vem skulle inte tycka det efter att [… ]existerat på utlast tänkbara föda, blivit misshandlad, fått tänderna utslagna, och sett och utstått namnlösa grymheter.”⁷⁰ Skribenten Ebba benämner sig själv enbart vid förnamn och vem eller vilka överlevare som hon

intervjuat framkommer inte i publikationen. Skribenten beskriver dock tydligt sin sympati och kan bidra till att samhället får en förståelse för vad överlevarna upplevt i

koncentrationslägren.

65 Nerikes Allehanda 7 juni 1945.

66 Örebro Kuriren 12 juni 1945.

67 Örebro Kuriren 12 juni 1945.

68 Örebro Kuriren 12 juni 1945.

69 Örebro Kuriren 12 juni 1945.

70 Örebro Kuriren 12 juni 1945.

22

Den 16:de augusti publicerar NA att centralsjukkassan i Örebro bjudit överlevarna på Engelbrektsskolan på kaffe och kör. ”Tack vare det strålande vackra augustivädret kunde långbord dukas i det gröna, och här glömdes för ett par timmar alla sorger” och det beskrivs att kvinnorna applåderade och tackade så mycket. ”Dagen blev ett vackert och sällsamt minne av ett hederligt svensk-polskt kafferep. Centralssjukkassans omtanke och välvilja manar till efterföljd.” Dagen beskrivs som en mycket lyckad tillställning där anställda och kvinnliga överlevarna tillsammans hade en trevlig fikastund och tidningen uppmanar lokalsamhället att efterfölja omtanken.

Den 21: a augusti publicerar NA en artikel med rubriken ”Örebropolskan återfick sin man”

med en bild på den kvinnliga överlevaren Dorothea Wasckerz, som vårdas på

Engelbreksskolans beredskapssjukhus. Artikeln beskriver att hon länge trott att hennes man varit död och därför sörjt honom. En dag fick hon ett samtal att hennes man var vid liv och vårdades på Epidemisjukhus i Sverige. Den lyckliga händelsen beskrivs ha berört alla ”hela lägret tog del av glädjen, inte minst de varmhjärtade läkarna, som alla hålla mycket om”⁷¹. I artikeln beskrivs det hur Dorothea räddats till Sverige ”Så kom den underbara aprildagen då Folke Bernadotte uppträdde som räddande ängel och med majvåren kom hon till lund.”⁷² Det framkommer inte om detta är Dorothea egna beskrivning av händelsen eller om det är

tidningen som beskriver det så. I samband med räddningen benämns Bernadotte som den

”räddande ängeln” något Ingrid Lomfors kritiserat i sin forskning kring hur det svenska samhället minns räddningsaktionen, det framkommer även i ett lokalt perspektiv att Bernadotte lyfts som hjälten och inte de frivilliga inom Röda Korset som utförde själva räddningsaktionen i före detta Nazityskland. ⁷³

Två månader senare publicerar NA en artikel med rubriken ”Flyktingromantik i Örebro” där det lyfts att två polska barndomsvänner funnit varandra i Örebro. Den polska mannen var en tidigare flykting i Sverige och arbetade i Örebro, när han fick höra om att Engelbrektsskolan blivit ett beredskapssjukhus gick han dit för att leta efter sina anhöriga, istället fann han barndomsvännen Helena Lukszo. De gifte sig i den katolska kyrkan i Örebro och Helena fick senare ett arbete som kock.⁷⁴ Det är väldigt intressant att två kvinnliga överlevare lyfts på detta vis vid namn, porträttbild och personliga nyheter i tidningarna, skillnaden är hur olika

71 Nerikes Allehanda 21 augusti 1945.

72 Nerikes Allehanda 21 augusti 1945.

73 Lomfors (2005), s.120ff.

74 Nerikes Allehanda 13 oktober 1945.

23

NA skriver om dem. Helena beskrivs av NA som ”En ung polska, blond och skön”⁷⁵ medan Dorothea endast lyfts som ”Örebropolskan”⁷⁶ något annat om henne lyfts inte, på bilden går det dock att utläsa att hon var mörkhårig och detta kan tänkas vara en anledning varför, Helenas utseende är mer beskrivande till föreställningar och normer för hur en svensk förväntas se ut. Det är intressant att NA valt att lyfta Helenas utseende trots att det inte har något att göra med själva reportaget att göra och då även samtidigt intressant hur de valt att inte lyfta något beskrivande om Dorothea.

Diskussionen kring Engelbrektsskolan

Problemet kring att Engelbrektsskolan inte kunde användas till sitt ursprungliga syfte diskuteras i NA och ÖK. Enligt myndigheterna fanns det ingen tydlig bestämmelse kring när skolan inte längre skulle nyttjas som beredskapssjukhus, men trots detta hoppades många i staden att eleverna skulle få återvända till skolan efter sommarlovet. ÖK publicerade i augusti rubriken ”Inget upprop vid Engelbrektsskolan. Flyktingarna bor kvar, eleverna får flytta?”⁷⁷ Det är en intressant aspekt att fokus hamnat på att lyfta att eleverna får flytta på grund av att

”flyktingarna” bor kvar. Några dagar senare skriver ÖK att Engelbrektsskolan ska utrymmas i september och att ”de svårigheter som vållats staden och icke minst enskilda målsmän genom Engelbrektsskolans fortsatta användande som beredskapssjukhus för flyktingar.”⁷⁸ stadsrådet svarade att de var väl medvetna om problematiken och att regeringen därefter skulle göra allt för att så snart som möjligt utrymma skolan.

I september publicerade NA med en stor rubrik ”Frågan om Engelbrektsskolan” där ingående upplysningar kring problematiken med skolan framkommer. Det visar sig att skolan har flera fördelar, utöver att den är modern och stadens största folkskola har den även sedan länge stått i beredskap som krigssjukhus. Att skolan inte kunnat användas till undervisning för eleverna beskrivs inte vara det största problemet utan det är elevernas mat och tandvård som de huvudsakligen får genom skolan ”De sociala frågorna om bespisning och skoltandvården måste också bemästras och därvidlag mötte de största svårigheterna”⁷⁹ Fortsättningsvis beskriver NA att Örebro folkstyrelse kontaktat Medicinalstyrelsen den 2 juli kring en lösning på problemet eftersom medicinalstyrelsen med fler, var delaktiga i bestämmelser kring lokaler

75 Nerikes Allehanda 13 oktober 1945.

76 Nerikes Allehanda 21 augusti 1945

77 Örebro Kuriren 16 augusti 1945

78 Örebro Kuriren 20 augusti 1945.

79 Nerikes Allehanda 4 september 1945.

24

som skulle bli beredskapssjukhus. ⁸⁰ Diskussionen kring Engelbrektsskolan beskrivs ha skapat en dålig stämning i staden och NA menar att denna stämning i sin tur utnyttjats till ”flykting och främlingsovilja.”⁸¹ Vidare beskriver NA att den negativa uppmärksamheten kring skolan nödvändigtvis inte behöver innebära att människor i staden inte önskar att hjälpa överlevarna som kommit för att vårdas. Problematiken handlar istället om att eleverna som gick på skolan inte kunde få sin skolmat och tandvård så länge de inte kunde återvända till skolan.

Problematiken har som tidigare nämnts i folkstyrelsens protokoll kring skrivelsen med Medicinalstyrelsen om Engelbrektsskolan.⁸²

Den 19:de september, kommer beslutet att eleverna får komma tillbaka till Engelbrektsskolan inom 5–6 veckor. ÖK beskriver i artikeln att stora delar av skolan kommer kunna brukas som vanligt men avslutar artikeln med ”Det vi fortfarande får avstå ifrån är småskolelängan utmed Mogatan och närmaste vaktmästarbostaden. Där måste man fortfarande ha sjukhus för ett 100- tal kroniskt sjuka bland flyktingarna. Några fall med smittorisker skulle emellertid inte vårdas där. De skulle sändas över till Epidemisjukhuset.”⁸³ Här lyfter pressen ännu en gång att det inte finns en risk för smittosamma sjukdomar, vilket antyder att lokalbefolkningen fortfarande var oroliga för smittorisk trots att det gått flera månader sedan överlevarnas ankomst till staden. Vid ankomsten lyfte pressen att oron inte var nödvändig för att överlevarna redan varit i karantän, denna gång lyfts det att fall med smittorisker inte skulle få vårdas på

Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. Det framgår tydligt att pressen ansåg att det var viktigt att lyfta att oron för smittorisker inte var nödvändigt, vilket i sin tur skulle förmedlas till lokalbefolkningen.

Erfarenheter från Beredskapssjukhuset i Örebro

Hur det var att vårda de kvinnliga överlevarna i beredskapssjukhuset i Örebro har läkaren Olle Ottander beskrivit i en artikel från svenska läkartidningar 1946. I artikeln finns det

information om läkarens möte med överlevarna, vad för sjukdomar de vårdades för, vad för funktioner Beredskapssjukhuset hade och vad som hände när kvinnorna tillfrisknat. Han arbetade på sjukhuset i 3 månader och det var främst med medicinska fall. I materialet framkommer det att det sammanlagt vårdades 239 kvinnor på beredskapssjukhuset, och att kvinnorna vårdades oftast från tre veckor och som högst upp till fyra och en halv månad, det

80 Nerikes Allehanda 4 september 1945.

81 Nerikes Allehanda 4 september 1945.

82ÖS. Skolstyrelsens arkiv. Folkstyrelseprotokoll A2:35 1945, § 113, bihang 101.

83 Örebro Kuriren 19 september 1945.