Diskussion av studiens resultat och slutsatser

Resultatet tyder på att socialsekreterare förhåller sig till spänningsfältet mellan frivillighet och tvång på olika sätt. Något som respondenterna hade samsyn kring var dock att tvångsvård enligt LVU kan fungera på kort sikt då det medför en möjlighet att fånga upp ungdomar med

normbrytande beteende och kan därmed möjliggöra att beteendet bryts. Däremot ansågs LVU inte vara en långsiktig lösning. Någonting som visade sig spela in i socialsekreterarnas

förhållningssätt till spänningsfältet mellan frivillighet och tvång var deras handlingsutrymme, både relaterat till individuella och organisatoriska faktorer. Individuella faktorer som spelade in var socialsekreterarens egen syn på tvångsåtgärder samt socialsekreterarens egna förmågor. Dessa individuella faktorer kan komma att påverka vid överväganden om och när

tvångsingripanden bör ske, här kan socialsekreterares syn på barnets bästa påverka besluten. Detta överensstämmer med det Lundström (2013) belyser, att socialsekreterares bedömningar gällande om ett tvångsingripande bör ske eller inte skiljer sig åt. Resultatet kan även kopplas till Johanssons (2006) studie som tar upp att socialsekreterare gör olika bedömningar utifrån vad de tror utgör minst skada för klienten. De organisatoriska faktorerna som påverkade

socialsekreterarens handlingsutrymme var arbetsbelastning, tid och rådande kultur på arbetsplatsen. Samhällskontexten visade sig prägla socialsekreterarnas syn på vad som är ett normbrytande beteende som leder till ett tvångsingripande enligt LVU. Även socialsekreterarnas syn på mellantvång enligt 22 § LVU skiljde sig åt, majoriteten av respondenterna ansåg att paragrafen inte var nödvändig medan några ansåg att den kunde vara ett bra hjälpmedel. Den skilda synen kan möjligen bero på den rådande kulturen på arbetsplatsen samt samhällskontexten i upptagningsområdet, vilka influerar socialsekreterarens syn.

Flera av respondenterna menade att om 22 § LVU hade varit nödvändig hade den använts i större utsträckning. Samtidigt uppgav de flesta respondenterna att de själva, eller andra

22 § LVU. Flera respondenter nämnde att de tillämpar hot om tvång eller tydliggör eventuella risker om ungdomen inte följer planeringen, detta arbetssätt beskriver respondenterna som vanligt förekommande och verkningsfullt. Arbetssättet liknar de arbetssätt som regleras i 22 § LVU, däremot innefattar det inte ett formellt beslut. Detta är intressant då respondenterna menar att 22 § LVU inte är en nödvändig paragraf, samtidigt som de aktivt arbetar med ett liknande

mellantvång fast i oreglerade former. En tolkning av detta är att respondenterna i dagsläget upplever att de i sitt handlingsutrymme har möjlighet att använda sig av en oreglerad form av mellantvång, och därmed anser de att det inte behövs en reglerad form av mellantvång. Detta blir i sin tur en fråga om rättssäkerhet. Enligt Socialstyrelsen (2019) har flera försök gjorts för att öka kunskapen om och tillämpningen av mellantvång. Utifrån denna studies resultat och det faktum att den svenska lagstiftningen gör det möjligt för socialsekreterare att utöva mellantvång utan att använda sig av 22 § LVU, kan det möjligen vara så att problemet gällande den låga användningen av 22 § LVU inte ligger i bestämmelserna om 22 § LVU. Istället kan den låga användningen möjligen härledas till socialsekreterarnas stora handlingsutrymme och makt, där de helt enkelt kan hålla sig inom arbetets ramar och samtidigt utöva oreglerat mellantvång.

Det faktum att tvångslagstiftningar som LVU existerar gör det möjligt att använda ett oreglerat hot om tvång. Detta utifrån att tvångslagstiftningen ingår i socialsekreterarnas handlingsutrymme och är möjlig att tillämpa och tillämpas i de fall där individens situation anses vara så pass

allvarlig att samhället behöver gå in och ta ansvar för individens stöd, vård eller behandling. Om en individ till exempel utvecklar ett normbrytande beteende finns tvångsvården som en möjlighet att ta till om individen inte följer planeringen utan fortsätter med sitt beteende. Det kan därför tänkas att möjligheten till att kunna tvångsomhänderta barn och unga hela tiden utgör ett

underliggande hot. Frågan är då om det är socialsekreterarna som använder sig av det oreglerade mellantvånget eller om det är lagstiftningen som är utformad på det sättet att ett hot om tvång hela tiden föreligger om ungdomen inte tar emot hjälp för att bryta sitt normbrytande beteende. Därför kan frågan ställas om det verkligen handlar om att socialsekreteraren hotar om tvång, eller endast redogör för hur lagstiftningen inom den sociala barnavården i Sverige är utformad. Detta kan förstås utifrån det Foucault (2003) beskriver, att det i alla disciplinära system finns en

straffmekanism som i sin tur leder till att människor fogar sig för att inte avvika och då riskera att straffas. LVU-lagstiftningen fungerar då en slags straffmekanism, vilket leder till att klienter går med på frivilliga insatser under hot för att slippa tvångsvård, det vill säga straffet.

Mellantvång enligt 22 § LVU är någonting som en socialsekreterare behöver ansöka om och som sedan beslutas av socialnämnden. Det är intressant att det reglerade mellantvånget enligt 22 § LVU är någonting som enskilda tjänstemän inom socialtjänsten inte har beslutanderätt i, samtidigt som rådande lagstiftning möjliggör det för dem att utöva ett oreglerat mellantvång. Detta oreglerade mellantvång kan till exempel vara att de hotar ungdomen till att delta i

öppenvårdsbehandling för att minska risken att bli tvångsomhändertagen enligt LVU, vilket kan likställas med det reglerade mellantvånget. Rättssäkerheten i detta kan ifrågasättas, då enskilda tjänstemän kan utföra en oreglerad form av någonting som egentligen är reglerat i 22 § LVU och som ska beslutas av socialnämnden. Maktutövningen som 22 § LVU innebär är utifrån

bestämmelserna i 22 § LVU inte en makt som enskilda tjänstemän inom socialtjänsten har rätt att bruka, däremot har de tillgång till att bruka denna makt genom sitt handlingsutrymme.

Mellantvånget enligt 22 § LVU är utformat för att tillämpas på ungdomar med ett beteende som åsyftas i 3 § LVU, där beteendet i dagsläget inte anses vara tillräckligt allvarligt för att ett tvångsomhändertagande enligt 3 § LVU kan ske. Många respondenter menade dock att det

istället bör finnas ett mellantvång för vårdnadshavare när de brister i omsorgen, således vad gäller 2 § LVU. Tanken med 22 § LVU är att den ska verka förebyggande och det skulle därför kunna vara rimligt att använda en form av mellantvång i relation till vårdnadshavare också. Smith och Stern (1997) menar till exempel att barn som växer upp under otrygga familjeförhållanden löper större risk att utveckla ett normbrytande beteende senare i livet. Forskning tyder även på att tidiga interventioner i familjerna, och därmed i ungdomarnas liv, har störst möjlighet att lyckas med att bryta ungdomarnas normbrytande beteende (Smith & Stern, 1997; Ladis et al., 2019). Många av respondenterna talade även om att det behöver ske en förändring i familjen samtidigt som det sker en förändring hos ungdomen, detta kan exempelvis behövas när ungdomen är placerad. Anledningen till detta är att ungdomens beteende ofta ger uttryck för, eller grundar sig i hemförhållandena, samt att efter placeringstiden ska ungdomen ofta hem till familjen igen. I dessa fall önskar respondenterna att ett mellantvång för vårdnadshavare skulle kunna användas. Det är intressant att respondenterna ser ett behov av mellantvång vad gäller vårdnadshavare som brister i omsorgen, men inte ser ett behov för ungdomar med beteendeproblem. Anledningen till detta skulle kunna vara att preventiva insatser har visat sig ha bättre effekt ju tidigare de sätts in, eller grunda sig i att ungdomar anses vara en svår målgrupp att använda tvång på om de saknar insikt i sin problematik. Dock kan frågan ställas om det verkligen skulle vara enklare att tillämpa 22 § LVU på vårdnadshavare. Detta utifrån att de i Norge har en lagstiftning som möjliggör

mellantvång för vårdnadshavare men att denna tillämpas väldigt sällan, något som kan tänkas få likvärdig effekt i Sverige om mellantvång kring omsorgsbrister skulle införas.