Stockholms universitet Institutionen för socialt arbete
VT-20
Mellantvång,
reglerat eller oreglerat?
- En kvalitativ studie om socialsekreterares resonemang
kring mellantvång
Examensarbete 15 hp Socionomprogrammet Vårtermin/Spring term 2020
Författare/Author’s name: Signe Strömqvist & Olivia Nyberg Handledare/supervisor: Maria Andersson Vogel
Mellantvång, reglerat eller oreglerat? - En kvalitativ studie om socialsekreterares resonemang kring mellantvång.
Semi coercive measures, regulated by law or not? - A qualitative study concerning how social workers reason about semi coercive measures.
Signe Strömqvist & Olivia Nyberg
Abstract
This research will explore how social workers in the Swedish childcare system argue about semi coercive measures, tensions between voluntariness and coercion, and their discretion for those actions. Semi coercive measures are regulated by The Care of Young Persons Act (LVU), section 22. To investigate this a qualitative method was adopted. Eight semi-
structured interviews were conducted with social workers that have experience when it comes to work within social services regarding children and young people. The research utilises a thematic analysis as a means of processing the data. To analyse the results, Lipsky’s theoretical concept; Street-level bureaucracy and Foucault’s theoretical concept of power;
discipline and disciplining based on panopticism and pastoral power, are used. The analysis of the results indicates that the respondent’s views of the tension between coercive and voluntary measures differ, and that there is no clear distinction. Most of the respondents considered the regulations on semi coercive measures as unnecessary while others thought they are a useful tool when implemented correctly. Moreover, social workers use similar forms of semi coercive measures but not according to section 22 LVU. Respondents use their discretion in different ways, which influences their views on whether the section is necessary or not.
Keywords: Compulsory care, delinquency, street-level bureaucracy, semi coercive measures, preventive interventions, voluntary treatment
Nyckelord: Tvångsåtgärder, normbrytande beteende, handlingsutrymme, 22 § LVU, mellantvång, frivilliga insatser
Antal ord: 15 220
Förord
Vi vill inleda med ett stort tack till de yrkesverksamma som med sin erfarenhet och öppenhet bidragit med intressanta perspektiv och synvinklar till denna studie. Utan er hade studien inte varit möjlig!
Vi vill även tacka vår handledare Maria Andersson Vogel som stöttat och väglett oss under hela processen, samt visat stort tålamod. Tack!
Till sist vill vi tacka våra vänner och familjer som stöttat och uppmuntrat oss!
Innehållsförteckning
1. Inledning 5
1.1 Syfte och frågeställningar 6
2. Bakgrund 7
2.1 Lagstiftning i den sociala barnavården 7
2.2 Målgrupp 8
2.3 Möjliga insatser enligt 3 § LVU 10
2.4 Förebyggande insatser enligt 22 § LVU 10
3. Forskningsfältet 13
3.1 Sökprocess 13
3.2 Ungdomar med beteendeproblematik 13
3.3 Socialsekreterares handlingsutrymme vid tvångsingripanden 15
3.4 Tvångets betydelse 16
3.5 Förebyggande arbete 17
3.6 Sammanfattning och kritisk reflektion av forskningsfältet 18
4. Teoretiska utgångspunkter 20
4.1 Gräsrotsbyråkrater 20
4.2 Socialarbetarens handlingsutrymme 20
4.3 Makt, kontroll och disciplin 22
4.4 Reflektioner kring teorival 24
5. Metod 25
5.1 Val av forskningsmetod 25
5.2 Urval och respondenter 25
5.3 Genomförande av intervjuer 26
5.4 Analysmetod 27
5.5 Etiska överväganden 28
5.6 Kvalitetskriterier 29
6. Resultat och analys 31
6.1 Professionellas syn på frivillighet och tvång 31
6.1.1 Syn på tvångsåtgärder 31
6.1.2 Syn på frivillighet 34
6.2 Professionellas syn på mellantvång 35
6.2.1 Mellantvång enligt 22 § LVU 35
6.2.2 Annat mellantvång 37
6.3 Faktorer som påverkar professionellas handlingsutrymme 40 6.3.1 Socialsekreterares handlingsutrymme vid mellantvång 40 6.3.2 Socialsekreterares handlingsutrymme vid frivillighet och tvång 41
6.3.3 Organisationens förutsättningar 42
7. Diskussion 44
7.1 Diskussion av studiens resultat och slutsatser 44
7.2 Studiens begränsningar 47
7.3 Förslag på framtida forskning 47
8. Referenslista 49
9. Bilagor 56
9.1 Bilaga 1: Intervjuguide 56
9.2 Bilaga 2: Informationsbrev 59
1. Inledning
Alla barn och unga har rätt till en trygg uppväxt under trygga familjeförhållanden och i Sverige har samhället ett ansvar att se till att barnen och ungdomarna får en möjlighet till det genom behövligt stöd och skydd (Socialstyrelsen, 2020). Detta ansvar ligger ytterst på kommunen och dess socialnämnd. Om det inte är möjligt för socialnämnden att genomföra behövlig vård med samtycke från vårdnadshavarna, eller ungdomen själv när denne fyllt 15 år, kan ett
tvångsomhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) aktualiseras (Ibid.). Tvångsingripanden regleras i LVU och mellantvånget regleras i 22 § LVU. I propositionen till den gamla LVU-lagstiftningen (1984/85:171) framkommer att 22 § lades till i LVU år 1985. Lagparagrafen gör det möjligt för socialnämnden att besluta om att unga, med ett normbrytande beteende som åsyftas 3 § LVU, ska delta i öppenvårdsbehandling eller ha regelbunden kontakt med en särskilt kvalificerad kontaktperson, utan den unges samtycke. Paragrafen syftar till förebyggande arbete vad gäller personer med ett normbrytande beteende, som senare skulle kunna komma att omhändertas med stöd av 3 § LVU, om beteendet fortsätter. Ett normbrytande beteende innebär att ungdomen missbrukar beroendeframkallande medel, ägnar sig åt brottslig verksamhet eller har ett annat socialt nedbrytande beteende (SFS 1990:52).
I förarbeten till lagen framkommer att syftet med 22 § LVU är att verka förebyggande genom att öka den unges motivation till att förändra sin situation (Prop. 1984/85:171). I dagens sociala arbete ligger ett stort fokus på preventivt arbete (SOU 2018:32), vilket gör mellantvånget i 22 § LVU högst relevant (Socialstyrelsen, 2019). Avsikten med 22 § LVU är att paragrafen ska verka som en länk mellan LVU och SoL för att täcka de glapp som kan uppstå mellan frivillighet och tvång (Prop. 1984/85:171). Socialstyrelsen (2019) har gått ut med att 22 § LVU sällan tillämpas samt att det saknas forskning och rättspraxis gällande tillämpningen av paragrafen. Genom åren har ett flertal försök gjorts för att tydliggöra och öka tillämpningen av 22 § LVU (Dir 2012:79;
SOU 2015:71; Socialstyrelsen, 2019). Detta verkar dock ha skett utan resultat. Mot bakgrund av detta kan det vara intressant att undersöka hur socialsekreterare resonerar kring mellantvång och dess tillämpning. För att förstå mellantvånget kommer även socialsekreterares resonemang kring spänningsfältet mellan frivillighet och tvång undersökas, eftersom mellantvånget befinner sig i gråzonen mellan dessa.
1.1 Syfte och frågeställningar
Denna studie syftar till att undersöka hur socialsekreterare inom den sociala barnavården i Sverige resonerar kring mellantvång, spänningsfältet mellan frivillighet och tvång samt deras eget handlingsutrymme i relation till dessa.
För att besvara studiens syfte kommer följande frågeställningar tillämpas:
- Hur resonerar socialsekreterare om mellantvång?
- Hur resonerar socialsekreterare kring spänningsfältet mellan frivillighet och tvång?
- Hur ser socialsekreterare på sitt handlingsutrymme vid eventuella tvångsåtgärder?
2. Bakgrund
Detta kapitel inleds med en genomgång av lagstiftningen inom den sociala barnavården för att ge en bild av vilka lagar som reglerar området, däribland SoL och LVU. Därefter kommer
målgruppen tas upp, det vill säga ungdomar med beteendeproblematik, samt en genomgång av vad beteendeproblematiken kan innebära. Sedan kommer möjliga insatser enligt 3 § LVU, och förebyggande insatser enligt 22 § LVU att beröras.
2.1 Lagstiftning i den sociala barnavården
Socialtjänstlagen (SoL) (2001:453) är en ramlag vilket gör det möjligt att tolka lagens intentioner på olika sätt. Tanken med ramlagar är att de ska kunna anpassas till de lokala förhållandena och behoven (Pettersson, 2013). Socialtjänstlagen reglerar hur den kommunala socialtjänsten i varje kommun eller stadsdelsförvaltning bör arbeta (Clevesköld, u.å.). Lagstiftningen bygger på respekt för människors självbestämmanderätt, vilket gör att insatser enligt socialtjänstlagen bygger på frivillighet (SFS 2001:453). I socialtjänstlagen (5 kap. 1 § SoL) framkommer det att socialtjänsten ska verka för att barn och unga växer upp tryggt och under goda förhållanden.
Socialtjänsten ska även verka förebyggande för att förhindra att barn och unga far illa, samt stödja den unges sociala, fysiska och personliga utveckling (SFS 2001:453). Om vård på frivillig väg med stöd av socialtjänstlagen inte anses möjligt eller tillräckligt på grund av till exempel indraget samtycke från vårdnadshavare eller från barnet själv om hen fyllt 15 år, kan barnet eller ungdomen beredas tvångsvård. Detta med stöd av Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) om det, antingen föreligger brister i omsorgen (2 § LVU), eller förekommer ett normbrytande beteende (3 § LVU). Normbrytande beteende omfattar brottslig verksamhet, missbruk av beroendeframkallande medel eller annat socialt nedbrytande beteende (SFS 1990:52;
Ponnert, 2007). LVU fungerar som ett komplement till socialtjänstlagen (Bergmark & Oscarsson, 2013; Leviner & Lundström, 2017).
I LVU finns en särskild bestämmelse om förebyggande insatser, 22 § LVU, vilken är tänkt att verka som en länk mellan SoL och LVU för att täcka de eventuella glapp som kan uppstå mellan frivilliga insatser via SoL och tvångsinsatser via LVU (Prop. 1984/85:171). För att förebyggande insatser enligt 22 § LVU ska aktualiseras behöver tre kriterier vara uppfyllda. För det första ska individen vara under 20 år. För det andra ska individen ha ett riskbeteende som åsyftas i 3 § LVU, men som i detta skede inte anses vara så pass allvarligt att vård enligt 3 § LVU kan
beredas. För det tredje ska det inte heller finnas samtycke till behövligt stöd eller behandling (Socialstyrelsen, 2019; Socialstyrelsen, 2020; SOSFS 1997:15). Om dessa tre föreligger får socialnämnden besluta att den unge ska delta i öppenvårdsbehandling inom socialtjänsten, eller ha kontakt med en särskilt kvalificerad kontaktperson (SKKP). Vid ett sådant beslut ska även en särskild behandlingsplan upprättas (SFS 1990:52). Bristande förhållanden i hemmet kan därmed inte ligga till grund för att tillämpa 22 § LVU, utan det är den unges egna beteende som utgör grund för 22 § LVU (Socialstyrelsen, 2020).
Ur ett internationellt perspektiv finns det fler länder än Sverige som uppmärksammat öppna insatser utan samtycke, till exempel Danmark och Norge. I Danmark finns en motsvarighet till 22
§ LVU som kallas ungepålæg, vilken regleras i 57 b § serviceloven. Likt 22 § LVU behandlar denna paragraf ungdomar med beteendeproblematik som riskerar att skada sin hälsa och utveckling. I Statens offentliga utredning (2015:71) om barns och ungas rätt vid tvångsvård framkommer att 57 b § i serviceloven inte är en paragraf som används i särskilt stor utsträckning.
Danska socialchefer och socialsekreterare menar att denna paragraf sällan används då det dels saknas relevanta ärenden att tillämpa paragrafen på, samt att det inte finns några sanktioner att använda sig av om ungdomarna inte följer bestämmelserna (SOU 2015:71). I Norge finns ingen motsvarighet till det svenska mellantvånget såsom det finns i Danmark, däremot finns
bestämmelser och insatser utan vårdnadshavarens samtycke. Detta kallas pålegg till föräldrarna och regleras i § 4-4 tredje stycket barnevernloven. Insatser kan ges i form av förskola,
dagverksamhet eller tillsyn (om förutsättningar för ett tvångsomhändertagande föreligger). Detta föräldrapålägg används sällan och det finns inga sanktioner kopplade till bestämmelsen (SOU 2015:71).
2.2 Målgrupp
I 1 § LVU framkommer att individer under 18 år ska beredas vård enligt denna lag om någon av situationerna som nämns i 2 eller 3 § föreligger, och det kan antas att vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavare, eller ungdomen själv vid 15 år fyllda. Det framkommer även att vård med stöd av 3 § LVU får beredas en individ som fyllt 18 år, dock inte 20, om sådan vård anses lämpligare än annan vård med hänsyn till den unges personliga förhållanden.
Ungdomar som blir föremål för tvångsåtgärder enligt 3 § LVU är ungdomar med missbruk av beroendeframkallande medel, ungdomar som ägnar sig åt brottslig verksamhet eller ungdomar
som har ett annat socialt nedbrytande beteende. Det som innefattas i missbruk av
beroendeframkallande medel är narkotika, alkohol eller andra likvärdiga tekniska preparat som till exempel thinner. Vad som avses med missbruk är ett längre frekvent missbruk oavsett preparat, eller enstaka bruk av tung narkotika såsom heroin. Lagen kan även tillämpas vid icke- medicinskt bruk av läkemedel (Prop. 1979/80:1). Brottslighet som likställs med brottslig verksamhet är inte enstaka bagatellartade brott, eller ett fåtal brott av icke allvarlig art. Utan det är fråga om brott som ger uttryck för en bristande anpassning till samhällslivet som gör att det kan föreligga ett behandlingsbehov (Prop. 1979/80:1). Däremot kan enstaka brott, om de ger uttryck för bristande samhällsanpassning, ligga till grund för tvångsåtgärder enligt LVU. Att begå brott kan även anses utgöra ett annat socialt nedbrytande beteende, snarare än brottslig
verksamhet. I detta fall ska det handla om att den unge begått något brott eller några enstaka brott av allvarlig karaktär (Socialstyrelsen, 2020). Annat socialt nedbrytande beteende innebär enligt förarbeten att den unges beteende avviker från de grundläggande normerna i samhället. Alltså att individen har ett så kallat normbrytande beteende (Ponnert, 2007). Avvikandet kan exempelvis bestå av att den unge vid ett flertal tillfällen vistas i en missbruksmiljö såsom en knarkarkvart eller liknande, prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb. Det kan även handla om att den unge begår ett eller ett fåtal brott utan att det går att benämna som brottslig verksamhet, och att det därigenom finns en risk för att den unge utsätter sin egen hälsa eller utveckling för skada (Prop. 1989/90:28). Schlytter (2000) belyser att begreppet annat socialt nedbrytande beteende har utvidgats och omfattar fler typer av beteenden än vad som nämns i förarbetena. Ett exempel är att flickor ofta omhändertas på grund av ett sexuellt beteende som inte omfattas av prostitution.
Dessa normbrytande beteenden ska i sin tur leda till en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas för att ett tvångsomhändertagande enligt 3 § LVU ska bli aktuellt
(Socialstyrelsen, 2019). I förarbeten till lagen framkommer det att påtaglig risk innebär att risken måste vara konkret, vilket innebär att det ska finnas konkreta omständigheter som talar för att risk föreligger. Det får därför inte vara ett subjektivt antagande om att risk föreligger (Prop.
1989/90:28). Målgruppen som omfattas av mellantvång enligt 22 § LVU är ungdomar med beteendeproblem, eller ett socialt normbrytande beteende, det vill säga beteenden som nämns i 3
§ LVU. 22 § LVU är tänkt att verka förebyggande, därför behöver ingen påtaglig risk föreligga för att det ska vara möjligt att tillämpa paragrafen. Däremot ska omständigheterna tala för att en påtaglig risk kommer föreligga om den unges beteende fortsätter. 22 § LVU är således tillämpbar i de situationer där den unges beteende är så pass allvarligt att nämnden måste ingripa kraftfullt för att förebygga ett senare tvångsomhändertagande enligt 3 § LVU (Socialstyrelsen, 2020).
2.3 Möjliga insatser enligt 3 § LVU
När ungdomar tvångsomhändertas via 3 § LVU ska vården först startas upp utanför hemmet, antingen i familjehem, på HVB (hem för vård och boende) eller på särskilda ungdomshem. För ungdomar mellan 16 och 20 år kan även placering på stödboende beviljas (Schiratzki, 2017).
Statens institutionsstyrelse är de som bedriver den låsbara institutionsvården i Sverige, dessa institutioner benämns som särskilda ungdomshem (SFS 1990:52).
Det har visat sig att orsaken till ett tvångsomhändertagande enligt 3 § LVU skiljer sig åt mellan könen. Pojkar omhändertas i större utsträckning än flickor på grund av brottslig verksamhet, medan flickor i större utsträckning omhändertas på grund av missbruk eller annat socialt
nedbrytande beteende (Schlytter, 2000). Statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) visar på att under 2018 blev 910 barn och ungdomar omedelbart omhändertagna enligt LVU på grund av eget beteende, varav 296 var flickor, och 614 var pojkar. Under samma år var även 1 495 barn och ungdomar placerade utanför hemmet på grund av eget beteende med stöd av LVU, varav 450 var flickor och 1 045 var pojkar. Denna statistik avser endast barn och unga med ett korrekt
personnummer (Statistiska centralbyrån, 2019). Därmed omfattas inte asylsökande barn och ungdomar som inte har ett helt personnummer, det vill säga ett personnummer innehållandes de fyra sista siffrorna.
2.4 Förebyggande insatser enligt 22 § LVU
22 § LVU kan benämnas på flera sätt, såsom mellantvång, öppenvårdstvång eller förebyggande insatser enligt 22 § LVU (Socialstyrelsen, 2019). I denna studie kommer mellantvång och 22 § LVU användas. Socialstyrelsen (2019) menar att yrkesverksamma som arbetar med ungdomar med beteendeproblem, har erfarenhet av att många ungdomar saknar motivation till att förändra sitt beteende. En anledning till detta kan vara att ungdomarna än så länge inte upplevt negativa konsekvenser till följd av sitt beteende, eller saknar förmågan att kunna se orsakssambandet. I dessa lägen beskriver Socialstyrelsen (2019) att insatserna enligt 22 § LVU kan utgöra ett första steg i den unges motivationsarbete, då paragrafen skapar en möjlighet att påbörja en stöd- eller behandlingsinsats utan den unges samtycke. Gränsdragningen vad gäller behandling, prevention, kontroll och stöd när det kommer till insatser via socialtjänsten såsom öppenvård och särskilt kvalificerad kontaktperson är inte skarp. Till exempel kan insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson användas på olika sätt i olika situationer. Insatsen kan bland annat användas
preventivt med syfte att förebygga en senare placering, även behandlande eller stödjande för ungdomar med beteendeproblem. Insatsen kan även i vissa fall fylla en kontrollerande funktion vad gäller ungdomar som begått brott (Sjöblom & Wiklund, 2012). I 22 § LVU framkommer att socialnämnden får besluta om en särskilt kvalificerad kontaktperson eller öppenvårdsinsatser om en individ har ett sådant beteende som avses i 3 § LVU, och i framtiden kan behöva beredas vård enligt 3 § LVU om beteendet fortsätter (SFS 1990:52).
En ungdomsbrottsutredning genomfördes år 2004 och visade på att särskild kompetens krävs vad gäller kontaktpersoner till unga personer som begår brott, och riskerar att utveckla en kriminell livsstil (SOU 2004:122). Socialstyrelsen (2019) likställer begreppet särskilt kvalificerad
kontaktperson med begreppet mentorskap. Insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson innebär att ungdomar som löper en förhöjd risk att utveckla ett missbruk eller ett kriminellt beteende på grund av egna problem, får kontakt med en vuxen person som är väletablerad i samhället, och som kan fungera som en förebild och stöd för ungdomen. Det krävs att den särskilt kvalificerade kontaktpersonen har relevant utbildning och erfarenhet för att klara av uppdraget
(Socialstyrelsen, 2019). Insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson skulle kunna bli en hoppfull preventionsstrategi om den riktas till individer som är i riskzonen att utveckla ett antisocialt beteende (Carpelan et al., 2008). Det har visat sig att insatsen minskar risken för att den unge ska utveckla ett antisocialt beteende. Det nyss nämnda resultatet är dock grundat på effekterna av särskilt kvalificerad kontaktperson när individen gett sitt samtycke till insatsen, inte när insatsen genomförts med tvång enligt LVU (Carpelan et al., 2008; SOU 2015:71). Forskning visar att en god relation med en person som inte är familj kan öka utsatta barns och ungdomars
motståndskraft, och därigenom utgöra en skyddsfaktor. Denna person kan verka som en förebild och ett socialt stöd för barnet eller den unge (Sjöblom & Wiklund, 2012).
Enligt 22 § LVU kan även socialnämnden utan den unges samtycke besluta om
öppenvårdsinsatser för den unge, vilka ska verka preventivt för att minska risken att den unges självdestruktiva beteende fortskrider (SFS 1990:52). Öppenvårdsinsatser är behovsprövade och avser stöd och behandling i öppna former, vilka både kan ges enskilt och i grupp. Dessa former av insatser varierar såväl till innehåll som till form. Tanken med öppenvårdsinsatser är att de ska verka preventivt, och därigenom förebygga eventuella placeringar på institution (Östberg, 2015).
Skogens, von Greiff och Esch Ekström (2017) har forskat kring positiva förändringsprocesser bland unga vuxna i öppenvård. Det framkommer att unga vuxna har svårt att beskriva sin
problematik och avgränsa när deras förändringsprocess påbörjades. De unga har även svårare att
skilja sina problem från omgivningens problem. Faktorer som framförs vara viktiga för att
initiera en förändringsprocess är bland annat den egna viljan. Vad gäller bibehållande, handlar det främst om individens interna faktorer, såsom förändring av hälsan i positiv bemärkelse, tankesätt och livsföring. Socialt nätverk anses också vara en viktig faktor (Skogens et al., 2017). Skogens et al. (2017) menar därför att unga vuxna behöver stärkas i fler förändringsprocesser samtidigt.
Socialstyrelsen gjorde en kartläggning kring tillämpningen av 22 § LVU mellan år 2013 till 2014.
Kartläggningen visade att ett fåtal kommuner fattat beslut om att genomföra insatser med stöd av 22 § LVU under den givna perioden. I Statens offentliga utredning (2015:71) om barns och ungas rätt vid tvångsåtgärder redogörs olika skäl till varför 22 § LVU sällan tillämpas. Skälen är bland annat att kunskapen om paragrafen och dess tillämpning är bristfällig, samt att
yrkesverksamma är tveksamma till dess effekter. Andra skäl var att liknande insatser redan genomförs inom öppenvården, samt att det ansågs problematiskt att sanktioner saknas om den enskilde inte följer bestämmelserna. En orsak var även att kommunerna saknar resurser och ansåg att 22 § LVU var för kostsam att genomföra (SOU 2015:71). I ovan nämnda utredning (SOU 2015:71) framkommer att socialtjänsten i en kommun använt 22 § LVU i syfte att hjälpa en ung person med missbruksproblem till avgiftning, för att sedan möjliggöra öppenvårdsinsatser. I samma SOU framförs även att sju av landets 318 kommuner använde 22 § LVU mellan 1 januari 2013 och 30 september 2014. Sammanlagt handlade det om tolv beslut där tio ungdomar berörts, vilka bestod av nio pojkar och en flicka i åldrarna 15 till 18 år. Av dessa ungdomar hade sex stycken ett socialt nedbrytande beteende. Av dessa sex ungdomar fick två insatsen
öppenvårdsbehandling, tre insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson och en fick båda formerna av insats. Insatserna hade blandade effekter, i tre av de sex fallen lyckades ungdomen med hjälp av de förebyggande insatserna bryta sitt socialt nedbrytande beteende (SOU 2015:71).
3. Forskningsfältet
Kapitlet inleds med en redogörelse av studiens sökprocess. Därefter forskning om ungdomar med beteendeproblematik, det vill säga målgruppen för mellantvång enligt 22 § LVU. Sedan kommer socialsekreterarens handlingsutrymme vid tvångsingripanden, tvångets betydelse och
förebyggande arbete att beröras. Till sist en sammanfattning och kritisk reflektion av forskningsfältet.
3.1 Sökprocess
För att hitta tidigare forskning inom området tvångsingripanden och mellantvång har sökningar genomförts på Stockholms universitets bibliotekskatalog, swepub, LIBRIS och DiVA portal.
Exempel på olika sökord som använts i kombinationer i de olika databaserna är mellantvång, 22
§ LVU, förebyggande insatser, tvångsvård, compulsory, non-institutional care, antisocial behaviour, delinquency och youth treatment. Träffarna i databaserna på mellantvång och 22 § LVU var begränsade. Däremot hittades en del forskning om tvångsingripanden och
socialsekreterares handlingsutrymme vid tvångsingripanden, samt om målgruppen, det vill säga ungdomar med beteendeproblematik. Ett fåtal tidigare studentuppsatser som studerat 22 § LVU hittades, dock främst utifrån ett juridiskt perspektiv. Referenslistor, i dessa studentuppsatser samt andra studier rörande liknande ämnen, har setts över för att hitta relevanta referenser. Även artiklar och böcker som berör liknande områden har lästs för att hitta användbara källor.
3.2 Ungdomar med beteendeproblematik
Beteendeproblematik definieras som en rad beteenden vilka anses vara normbrytande och därigenom ställer sig utanför samhällets normer (Ponnert, 2007). Engelskan har en motsvarighet till begreppet normbrytande beteende, vilket kallas delinquency. Begreppet omfattar en rad olika beteenden som bland annat ungdomskriminalitet, att avvika hemifrån, samt att skolka från skolan.
Liknande beteenden kan även benämnas som antisociala beteenden eller anti-social behavior på engelska (Smith & Stern, 1997).
I två olika studier gjorda i USA av Fagan och Novak (2018) samt Smith och Stern (1997) diskuteras familjeförhållanden och deras betydelse vad gäller fostrandet av normbrytande beteenden. Barn som växer upp i familjer med frånvaro av värme och stöttning, med
vårdnadshavare som uppvisar svårigheter med att hantera beteenden och känslor, löper en större
risk att utveckla normbrytande beteenden. Dessa barns liv karaktäriseras ofta av missbruk, våld, psykisk ohälsa och kriminalitet. Medan barn som växer upp i stöttande familjer är skyddade, även om de befinner sig i en fientlig och skadlig omgivning. Det finns även ytterligare forskning som visar på att familjeförhållanden har en betydande roll vad gäller orsaker till att ungdomar
utvecklar ett normbrytande beteende. Till exempel menar Hill, Lockyer och Stone (2006) att barn och ungdomar som växer upp i familjer med allvarliga familjeproblem, löper större risk för att utveckla en kriminell livsstil. Det har även visat sig att informell social kontroll från
vårdnadshavarna ökar risken för att utveckla ett socialt normbrytande beteende (Gerhart, 2020).
Skyddande faktorer vad gäller att utveckla ett normbrytande beteende har visat sig vara socioekonomisk status, personliga egenskaper och relationen med vårdnadshavare (Ibid.).
Ungdomar som har en kriminell livsstil är mer benägna att ägna sig åt andra normbrytande beteenden, som till exempel missbruk av beroendeframkallande medel, gängaktivitet samt avhopp från skola och utbildning. Ungdomar i denna livssituation förknippas ofta med en bristande förmåga att bemästra övergången från ungdom till ansvarsfull vuxen (Smith & Stern, 1997).
Enligt Sjöblom (2012) och Hill et al. (2006) har synen på ungdomar som kommer i kontakt med den sociala barnavården förändrats genom åren. Ungdomar har antingen setts som offer eller förövare, och de olika synsätten har påverkat vilka typer av insatser ungdomarna beviljats från samhället. När ungdomar ses som offer anses ungdomarna ha behov av skydd och hjälp, och de insatserna de fått har haft stort fokus på frivillighet. När ungdomar ses som förövare anses de som ansvariga för sina handlingar och insatserna som beviljats dem har präglats av straff och kontroll.
Ovan nämnda författare belyser även att synen på vad som uppfattas som ungdomsproblem är föränderlig, och definieras i samspel med rådande samhällssituation. Vad som betraktas som ungdomsproblem förändras med tiden, det är därför inte givet vilka ungdomar som bör omfattas av den sociala barnavården och inte. Sjöblom (2012) refererar till ungdomsforskaren Mørch som menar att det bör göras en åtskillnad vad gäller ungdomars problem och ungdomsproblem. Mørch beskriver att ungdomars problem beskriver de problem som ungdomarna själva uppfattar som problematiska. Medan ungdomsproblem enligt Mørch handlar om de problem som vuxenvärlden tillskriver ungdomar, dessa problem behöver ungdomarna själva inte nödvändigtvis uppfatta som problematiska.
Hill et al. (2006) skriver att medborgarna, media och politikerna i många länder uttrycker oro över ländernas misslyckande att hantera kriminella ungdomar samt skydda barn från allvarlig
skada. Under de senaste 100 åren har ungdomar i de västerländska länderna dömts till mildare straff när de begått brott jämfört med vuxna. Anledningen till detta är att ungdomar inte har uppnått samma mognadsnivå och har samma konsekvenstänk som vuxna. Enligt Andersson och Sallnäs (2012) skiljer sig synen och systemen vad gäller straff och behandling vid begångna brott av ungdomar mellan länder. I Sverige finns en tanke om att behandla ungdomarna, medan tanken om att straffa dominerar i flertalet andra länder såsom Storbritannien, USA och Australien (Hill et al., 2006).
3.3 Socialsekreterares handlingsutrymme vid tvångsingripanden
Socialsekreteraren har som uppgift att utreda barnets behov, denna utredning påverkar sedan hur det kommer gå för barnet. Då handlar det om insatsen och dess utformning och hur väl den passar barnet eller ungdomen som blir föremål för insatsen. Ungdomens sociala situation ska inte enbart bedömas utifrån aktuell situation, utan även med framtida risker i beaktande. Arbetet berör således en mängd osäkerhetsfaktorer (Munro, 1996). Nordlander (2006) belyser att arbetet med barn och unga delvis är känslostyrt, vilket leder till att olika socialsekreterare kan göra olika bedömningar av ett barnavårdsärende. Brist på lämpliga insatser tillsammans med en ständig medvetenhet om kostnader är två faktorer som påverkar beslut och bedömningar inom den sociala barnavården (Östberg, 2017).
Ponnert (2007) skriver i Mellan klient och rättssystem - Tvångsvård av barn och unga ur
socialsekreterares perspektiv att hennes utgångspunkt är att socialsekreterares handlingsutrymme förändras i samband med tvångsvårdsärenden, därav att beslutanderätten överlämnas till en annan myndighet. Ponnert menar även att tvångsvård kopplat till barn och unga utmärks av ojämlika maktförhållanden på flera olika nivåer. Å ena sidan en organisatorisk nivå mellan socialtjänst och förvaltningsrätt, å andra sidan en individnivå mellan socialsekreterare och klient. Dessa ojämlika maktförhållanden påverkar i sin tur socialsekreterarnas handlingsutrymme.
Lundström (2013) menar att det vid tillämpningen av tvångsvård uppstår etiska dilemman, bland annat på grund av att det i samhället finns en strävan efter frivillig vård. På grund av detta uppstår dilemman och problem i sammanhang där tvångslagstiftningen tar vid, eftersom dessa
lagstiftningar fråntar individen rätten att bestämma över sitt eget liv. Leviner och Lundström (2017) uttrycker att det inte heller är lätt att avgöra om ett samtycke till insats är helt frivilligt eller om myndigheten pressat fram klientens samtycke genom hot om tvång. Exempelvis genom
att framföra att om klienten inte samtycker till insats kommer insatsen ske med hjälp av tvångsvård, vilket kan leda till att klienten då samtycker för att slippa tvångsvård.
Lagstiftningen inom den sociala barnavården ger utrymme för socialsekreteraren att tolka och göra individuella bedömningar (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). Exempel på begrepp som ger utrymme för tolkning är barnets bästa och påtaglig risk. I 1 kap. 2 § SoL framgår att barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut som rör den unge. Detta innebär att inga andra intressen förutom att förbättra för den unge ska vara avgörande i bedömningen (Prop.
2002/03:53). I Andersson et al. (2011) framkommer det att begreppet barnets bästa som
psykologiskt begrepp är öppet för tolkning. Detta gör att socialsekreterarna själva har möjlighet att tolka vad som anses vara barnets bästa i olika situationer. Begreppet påtaglig risk i 3 § LVU lämnar också stort utrymme för individuella tolkningar då innebörden av påtaglig risk kan bedömas på olika sätt. Bedömningar gällande påtaglig risk baseras inte enbart på lagstiftning och vetenskap, utan även på individuella moraliska bedömningar. Detta innebär att bedömningar om när tvångsåtgärder ska tillhandahållas och inte skiljer sig åt (Lundström, 2013). Även detta kan skapa dilemman för socialsekreteraren då tvångsvård medför olika risker, å ena sidan kan tillämpningen innebära en risk att vården används i för stor utsträckning, vilket kan leda till kränkning av individer. Å andra sidan kan tvångsvård tillämpas för lite och följaktligen inte hjälpa individer som behöver det. På grund av detta kan tvångsvård anses vara det mest problematiska ett samhälle kan utöva (Johansson, 2006).
3.4 Tvångets betydelse
Att placera barn och ungdomar utanför hemmet kan bli aktuellt när alla andra åtgärder och insatser redan är testade eller inte anses tillräckliga. Under de två senaste decennierna har placering av ungdomar inom dygnsvården ökat, vad ökningen beror på är däremot svårt att veta (Sallnäs, 2012). I Statens offentliga utredning (2009:99) om vanvård i social barnavård under 1900-talet, framkommer det att det förekommit missförhållanden och dålig tillsyn inom samhällsvården. Även en nyare utredning från 2011 visar på att det vid den tiden fortfarande fanns missförhållanden inom den sociala barnavården. För att minska risken för missförhållanden inom den sociala barnavården, har det blivit hårdare krav på tillsyn och uppföljning av
dygnsvården (SOU: 2011:9). För de ungdomar med beteendeproblem som placeras på särskilda ungdomshem finns en risk för negativ påverkan, då ungdomarna kan utbyta erfarenheter med varandra om kriminalitet och missbruk (Sallnäs, 2013). Majoriteten av ungdomarna som varit
placerade på särskilda ungdomshem upphör varken med kriminalitet eller missbruk. Det har även visat sig att överdödlighet och psykisk sjukdom är hög inom denna grupp (Lundström, 2013). Om utfallet beror på institutionsvården är dock svårt att veta enligt Lundström. Han påtalar däremot att när riskbedömningar görs gällande ungdomar, bör negativa risker som särskilda ungdomshem kan innebära inkluderas i bedömningen (ibid.).
Barn och ungdomar inom samhällsvården har sämre skolgång och överlag sämre skolresultat än andra barn och ungdomar. För de barn och unga som är placerade på HVB kan det bero på att de inte får tillräckligt med stöd med skolarbete, samt saknar en tyst plats att kunna genomföra skolarbetet på. Det kan även handla om den unges kognitiva förmåga, samt att ungdomen blir flyttad mellan olika hem. Barn och ungdomars skolgång har en stor betydelse för deras framtid, att ha godkända betyg i årskurs nio ses som viktigt och positivt, eftersom det förbättrar
ungdomens framtida livschanser (Sallnäs, 2013). Tanken med LVU-lagstiftningen är att den ska skydda barn och unga från att fara illa. Även om det, som ovan nämnts, finns många negativa aspekter inom den svenska tvångsvården, visar en studie av Lundström & Sallnäs (2013) att barn och ungdomar som under en längre tid varit placerade i familjehem eller HVB överlag är ganska nöjda med sin placering. Studien visar emellertid på att dem som är placerade i familjehem är mer nöjda än dem som är placerade i HVB.
3.5 Förebyggande arbete
Den sociala barnavården i Sverige har som ambition att arbeta förebyggande. En tanke med att arbeta förebyggande är att kunna minska placeringar inom dygnsvården, och därigenom den negativa påverkan som placeringar kan medföra (Sjöblom & Wiklund, 2012). Smith och Stern (1997) menar på att tidiga interventioner i familjen är nyckeln till att bryta en ungdoms
normbrytande beteende. Dessa interventioner bör bland annat innehålla föräldrautbildning och kompletteras med insatser för att stärka familjens kommunikation och problemlösande. Detta för att synliggöra och minska stress innanför, men även utanför familjen. Skogens et al. (2017) lyfter fram viktiga faktorer för att initiera samt bibehålla en positiv förändringsprocess, bland annat viljan och insikten att förändras. En amerikansk studie skriven av Ladis et al. (2019) visar på att förebyggande insatser kan minska normbrytande beteenden hos ungdomar. Exempel på
beteenden som kan minska genom förebyggande arbete är ett riskfyllt sexuellt beteende,
brottslighet samt en misslyckad skolgång. De förebyggande insatserna som visade sig vara mest effektiva var bland annat utbildning och engagemang hos vårdnadshavare samt förebyggande
insatser i skolan, exempelvis att arbeta med copingstrategier för att hjälpa ungdomarna att avstå från att använda beroendeframkallande medel. Även synliggöra vanliga riskbeteenden hos ungdomar under tonåren. Förebyggande insatser är som mest effektiva när det sätts in tidigt i en ungdoms liv. Socialarbetare bör därför ha mer kunskap om förebyggande arbete samt ha tillgång till fler evidensbaserade förebyggande insatser för att kunna förebygga och minska ungdomars normbrytande beteende (Ladis et al., 2019).
3.6 Sammanfattning och kritisk reflektion av forskningsfältet
Det finns omfattande forskning om tvångsåtgärder, målgruppen som kan bli föremål för
tvångsåtgärder, handlingsutrymme kopplat till tvångsinsatser samt preventivt arbete. Vad gäller målgruppen har det bland annat visat sig att barn som växer upp under otrygga hemförhållanden löper större risk att senare utveckla ett normbrytande beteende, samt att synen på
ungdomsproblem har förändrats genom åren och samhällskontexterna. Socialsekreterare kan dessutom använda sitt handlingsutrymme på olika sätt, de kan bedöma klientens behov olika beroende på hur de definierar barnets bästa samt påtaglig risk. Det har visat sig vara svårt att avgöra var gränsen går för frivillighet och tvång, eftersom socialsekreterare kan använda sig av hot om tvång för att få klienten att samtycka. Tvångsvård av barn och unga kan leda till olika konsekvenser, det har till exempel uppdagats missförhållanden i dygnsvårdsplaceringar. Särskilda ungdomshem har även ofta en negativ påverkan på individen. Tidiga interventioner har visat sig vara nyckeln för att bryta ett normbrytande beteende. En vilja att förändras har även visat sig vara viktigt för att initiera, samt bibehålla en förändringsprocess. Socialarbetare bör även ha mer kunskap om, och tillgång till, förebyggande insatser. Detta för att ha möjlighet att bryta eller förebygga normbrytande beteenden.
Avsnittet om förebyggande arbete beskriver förebyggande arbete i allmänhet, således inte enligt 22 § LVU. Eftersom det preventiva arbetet i 22 § LVU bedrivs med tvång går det inte att
säkerställa att resultatet skulle bli detsamma. Denna form av förebyggande arbete kommer även in i ett relativt sent skede, inte tidigt i en ungdoms liv som Ladis et al. (2019) och Smith & Stern (1997) förespråkar. Eftersom insatserna är olika utformade är även det en faktor som gör det svårt att bedöma om utfallet skulle bli detsamma.
Forskningen som hittats om tvångsvård är övervägande negativ och visar på en negativ påverkan på ungdomarna som blir utsatta för vården. En anledning till detta kan vara att det inte är möjligt att veta hur utfallet skulle blivit om tvångsåtgärder inte tillämpats. Det har inte hittats tidigare forskning rörande mellantvång och dess effekter, Socialstyrelsen (2019) har även gått ut med information om att det saknas forskning inom området. Eftersom det knappt finns tidigare forskning om mellantvång kan denna studie bidra med kunskap, och möjligen fylla en del av kunskapsluckan om mellantvång samt socialsekreterares resonemang kring mellantvång.
4. Teoretiska utgångspunkter
Nedan kommer Lipskys teoretiska begrepp gräsrotsbyråkrater och handlingsutrymme, samt Foucaults maktbegrepp disciplin och disciplinering kopplat till pastoralmakt och panoptism att redogöras för. Dessa teoretiska begrepp kommer därefter användas i avsnittet resultat och analys för att fördjupa förståelsen av studiens empiri.
4.1 Gräsrotsbyråkrater
Lipsky (2010) menar att socialarbetare, tillsammans med andra yrkesgrupper arbetandes i offentlig sektor, är så kallade street-level bureaucrats. Begreppet street level-bureaucrats brukar översättas till gräsrotsbyråkrat på svenska. Begreppet syftar till att beskriva socialarbetarens roll, vilka är de i organisationen som möter människorna som söker hjälp (Svensson et al., 2008;
Lipsky, 2010; Johansson, 2007). Lipsky (2010) uttrycker att gräsrotsbyråkrater ofta vill förbättra sina klienters liv. I möten mellan gräsrotsbyråkrater och klienter menar dock Svensson et al.
(2008) att gräsrotsbyråkraterna är i en position där de har tolkningsföreträde framför klienterna.
Gräsrotsbyråkraterna är de som har rätten att definiera och tolka klienternas behov, denna situation kan innebära dilemman mellan hjälp och kontroll. Socialarbetare måste förhålla sig till svåra situationer där hjälp och kontroll integreras, dessa situationer består ofta av etiska
dilemman. Socialt arbete förändras över tid, exempelvis förändras uppfattningar om vilka hjälpinsatser som är relevanta. Alla klienter har även olika hjälpbehov samt behöver bemötas på olika sätt vilket gör att socialarbetare behöver anpassa sitt arbete utifrån klienternas behov samt de rådande normerna i samhället (Svensson et al., 2008).
4.2 Socialarbetarens handlingsutrymme
För att socialarbetare ska ha möjlighet att utföra sitt arbete inom till exempel socialtjänsten behövs ett handlingsutrymme. Detta på grund av att arbetet är så pass komplext.
Handlingsutrymmet omfattar bland annat möjligheten till egna bedömningar vad gäller arbetsinsats, ställningstagande till klientens behov och slutgiltig utformning. Socialarbetarens handlingsutrymme är dock långt ifrån ovillkorligt eftersom den styrs av lagar, traditioner,
överenskommelser, regler och riktlinjer (Johansson, 2007; Lipsky, 2010). Socialarbetaren möter i sitt arbete människor med unika livssituationer och behöver i relation till dessa tillämpa generella direktiv och regler. Detta kan bli problematiskt då ärendena ofta är för komplicerade och
dynamiska för att kunna reduceras till formella instruktioner och regler. Därför behöver
socialarbetaren i många fall, tillsammans med ett sunt förnuft, improvisera. Socialarbetaren hamnar även i bedömningssituationer, till exempel beslut om tvångsvård, där det krävs en
omdömesförmåga som är omöjlig att fastställa i regelform. Socialarbetare behöver i sitt arbete en frihet att fixa, och har därför blivit delegerade ett handlingsutrymme (Johansson, 2007).
Handlingsutrymme formas av en mängd olika faktorer, såsom rutiner, professionella traditioner och tolkningar, individuella faktorer hos den enskilde handläggaren och inte minst
organisationens ramar och regler. Att förhålla sig till både organisationen och klienten kan vara komplext då dessa viljor kan vara motstridiga. Socialarbetare kan bruka sitt handlingsutrymme på olika sätt, faktorer som påverkar är bland annat individuell erfarenhet och organisationens
traditioner (Svensson et al., 2008). Socialarbetare med stor kunskapsbas har större möjlighet att vidga sitt handlingsutrymme och därigenom finna och prova nya lösningar på problem. Kunskap och erfarenhet är någonting som stärker socialarbetare i deras professionalitet, samt hjälper dem att fatta beslut när dilemman uppstår (Svensson et al., 2008). Som socialarbetare är det viktigt att kunna vara flexibel och hantera olika situationer, eftersom alla klienter har unika hjälpbehov (Lipsky, 2010).
Socialarbetarens arbete är svårkontrollerat, vilket bland annat har att göra med arbetets karaktär där det är svårt att direktövervaka människor. Det kan därför bli problematiskt att i efterhand bedöma socialarbetarens prestation i termer av rätt eller fel. En annan anledning till att arbetet är svårkontrollerat är på grund av socialarbetarens position i organisationen. Johansson (2007) beskriver socialarbetares roll som gränsöverbryggande eftersom de har tillgång till uppgifter om sina klienter, samt har kunskap om organisationen och de organisatoriska möjligheter som finns att tillgå för att möta klienternas behov. Allt detta kan vara en källa till socialarbetarens makt (Johansson, 2007). Så snart någon förfogar över sanktionsmöjligheter och förverkligar dessa, föreligger maktutövning och makt (Asplund, 1987).
Johansson (2007) belyser att relationen mellan klienten och socialarbetaren till stor del bestäms utifrån organisationens villkor. Klienten har en syn på sin situation och sina behov medan socialarbetaren möjligtvis har en annan syn på klientens situation. De hjälpsökande behandlas inte som individer utan som klienter och anpassas därmed till organisationen. Lipsky (2010) beskriver att denna anpassning sker genom att organisationerna sorterar och kategoriserar klienter utifrån deras eventuella hjälpbehov. Enligt Kjellin (2006) kan det vara svårt att upprätthålla en positiv relation med en klient samtidigt som tvång utövas. Svensson et al. (2008) skriver att
socialsekreterare gör olika prioriteringar som påverkar deras syn på tvångsinsatser. En del socialsekreterare prioriterar relationen med klienten medan andra socialsekreterare prioriterar att vara regeltrogna. Interaktionen mellan socialsekreterare och klient kommer att påverka
upplevelsen och hanteringen av tvångsinsatser. I relationen mellan socialsekreterare och klient är samsynen av klientens situation avgörande för hur tvångsinsatsen uppfattas (Svensson et al., 2008).
4.3 Makt, kontroll och disciplin
Foucault (1983) beskriver makt som en sammansatt strategisk situation i ett samhälle och inte som någon struktur eller institution. Enligt Nilsson (2008) menar Foucault att makt är någonting som är dynamiskt, utifrån att makten hela tiden förändras. Makt är ingenting som kan ägas utan enbart utövas. Foucault (2003) beskriver i boken Övervakning och straff hur maktutövning, vad gäller straff, har förändrats över tid. Förr straffades människor genom att tillfogas kroppsskador, medan människor idag straffas genom bland annat fängelsevistelse. Foucault menar att denna utveckling av straff har lett till en ny form av disciplinering. Människor övervakas och disciplineras för att normaliseras och anpassas till omgivningen.
Makt är någonting som enligt Foucault (1983) skapas och finns i varenda relation, vilket innebär att ingen relation är fri från makt. Alla maktrelationer är ständigt utmanande, instabila och alltid möjliga att förändra. Då makten hela tiden förändras kan den som ena stunden befinner sig i underläge, nästa stund befinna sig i överläge och vice versa. Nilsson (2008) belyser att i de mellanmänskliga mötena påverkas maktaspekten utifrån individernas kön, ålder, utbildning, etnicitet, erfarenhet, fysisk styrka med mera. Foucault (2002) menar att den som utövar makt ofta har en tanke om vad den vill åstadkomma, däremot kan personen aldrig veta vad de slutgiltiga konsekvenserna av sina handlingar kommer bli. Detta då det finns oförutsägbarheter i alla sociala sammanhang, vilket skapar osäkerhet.
Foucault (2003) talar om en disciplinering för att skapa fogliga kroppar. Under den klassicistiska tiden upptäcktes att kroppen kunde ses som ett objekt på vilken makten kunde inrikta sig. I samband med detta uppkom begreppet foglighet. En foglig kropp är en kropp som kan förändras och fulländas. Disciplin är en form av makt vars uppgift är att dressera, för att i sin tur kunna beröva och uppbära. Det går att påstå att disciplinen konstruerar individen eftersom individen i denna form av maktutövning både fungerar som föremål och verktyg. Det finns en tydlig
samverkan mellan disciplin och övervakning eftersom övervakning leder till att disciplinen upprätthålls. Foucault menar att det finns en straffmekanism i alla disciplinära system. Denna utgör ett rättskipningsprivilegium med bland annat egna lagar och särskilda former av straff.
Även de minsta överträdelserna behöver göras straffbara, detta för att minska risken att individen bryter mot lagen. Det disciplinära straffets funktion är att minska avstegen från ordningen
(Foucault, 2003).
Foucaults begrepp panoptism handlar om att medborgarna i samhället är ständigt övervakade och att känslan av ständig övervakning gör att medborgarna följer rådande lagar och normer i
samhället. De medborgare som bryter mot lagar och avviker från normer disciplineras av
samhällets institutioner. En del av samhällets disciplinering sker gentemot familjerna i samhället.
Olika samhällsinstitutioner disciplinerar och kontrollerar familjerna utifrån vad samhället anser är normalt och onormalt. Samhällets ständiga övervakning, kontroll och disciplinering av familjer skapar en rädsla för att avvika, vilket leder till att familjerna underkastar sig samhällets normer (Foucault, 2003).
En annan form av övervakning via samhällets maktinstitutioner synliggörs genom Foucaults begrepp pastoralmakt. Begreppet har sin grund i gamla kristna traditioner där kyrkan hade stor makt gällande menigheten. Målet med maktutövning på denna tid var att säkra troendes frälsning i nästa liv. Pastoralmaktens ursprungliga funktion var att hjälpa medborgarna samtidigt som kontroll utövades över dem (Foucault, 1983). Järvinen (2013) menar dock att kyrkan i dagens samhälle inte har samma maktfunktion som förr, idag är det snarare välfärdsstaten som står för pastoralmakten. Maktutövningen handlar inte längre om att säkra medborgarna frälsning i nästa liv, utan istället om att här och nu säkra medborgarna välmående, trygghet, livskvalité och säkerhet. I dagens samhälle finns det olika institutioner och professioner i samhället som står för pastoralmakten, exempelvis poliser, läkare, psykiatrin, skolor, domare och socialarbetare.
Pastoralmaktens funktion idag är densamma som i gamla kristna traditioner, det vill säga att hjälpa och kontrollera medborgarna. Pastoralmakten ses i samhället som en produktiv och positiv makt, vilket gör att medborgarna har svårt att försvara sig mot den. De professioner och
institutioner som utövar pastoralmakt har en disciplinerande roll. Inom socialt arbete definieras klienten som hjälpsökande och socialarbetare som den som kan hjälpa klienten. Socialarbetare anses vara experter och de som har kunskap om vilken typ av behandling eller stöd som klienten är i behov av (Järvinen, 2013). Socialarbetare tillsammans med andra yrkesgrupper, använder i
sitt arbete hjälpande, vårdande och stödjande tekniker, som genom sin formbarhet gör dem till effektiva disciplinerande redskap (Nilsson, 2008).
4.4 Reflektioner kring teorival
Socialsekreterare som arbetar inom den sociala barnavården har möjlighet att använda sig av tvångsåtgärder, bland annat i sammanhang då den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas. Mellantvång, som nämns i 22 § LVU, kan tillämpas i ärenden där ungdomar har ett beteende som kan leda till ett tvångsomhändertagande via 3 § LVU om beteendet fortskrider (Socialstyrelsen, 2019). Socialsekreterare kan i dessa ärenden tillämpa lagstiftning eller agera på annat sätt som hen anser vara lämpligt, vilket innebär att socialarbetare har ett handlingsutrymme och beslutsmakt över situationen och vad som bör hända härnäst.
Därför är handlingsutrymme som teoretiskt begrepp en rimlig utgångspunkt, eftersom studien kommer att undersöka hur olika socialsekreterare använder sig av sitt handlingsutrymme i sammanhang där tvångsåtgärder aktualiseras.
Ett annat teoretiskt begrepp av stor relevans för studien är Foucaults maktbegrepp disciplin och disciplinering kopplat till panoptism och pastoralmakt. Detta då socialsekreterare som
myndighetspersoner utövar makt över sina klienter, speciellt när det kommer till tvångsåtgärder, då dessa strider mot individens egen vilja. Begreppen disciplin och pastoralmakt anses kunna fördjupa förståelsen av resultatet då det finns en koppling mellan dessa och socialt arbete.
Foucaults begrepp pastoralmakt är relevant för studien eftersom socialsekreterare finns till för att hjälpa och samtidigt kontrollera medborgarna, likt prästerna gjorde förr. Disciplin är ett relevant begrepp för studien eftersom socialsekreteraren till exempel kan disciplinera ungdomen för att hen ska förhålla sig till, och stanna inom, samhällets ramar. I dessa fall blir begreppet foglighet centralt eftersom socialsekreteraren försöker skapa en foglig kropp utifrån verktyg i form av insatser. Vid disciplinering av ungdomar behöver övervakning ske genom till exempel
uppföljningssamtal, detta för att säkerställa att ungdomen följer planeringen. Om ungdomen inte följer planeringen kan hen tillfogas sanktioner, eller som Foucault uttrycker det, utsättas för straffmekanismer. Dessa sanktioner ska bidra till att ungdomen inte avviker från planeringen.
5. Metod
Kapitlet inleds med en beskrivning av forskningsmetoden, för att sedan gå in på studiens urval och beskrivning av respondenterna. Sedan beskrivs genomförandet av intervjuerna, och därefter tematisk analys som analysmetod, etiska överväganden samt kvalitetskriterier.
5.1 Val av forskningsmetod
Studiens metodval är en kvalitativ forskningsmetod med semistrukturerade intervjuer. Kvalitativa forskningsmetoder kännetecknas av att de använder det verbala, skrivna eller talade istället för siffror och tal (Backman, 2016). Andra drag är bland annat att det är forskarens frågor och intresse som styr och sätter ramarna för undersökningen. Att forskaren har en uppsättning teorier och/eller begrepp som styr användningen av forskningsinstrument, samt att forskaren strävar efter att förstå beteenden, åsikter och värderingar i termer av kontext snarare än att generalisera
forskningsresultatet (Bryman, 2011). Den kvalitativa forskningen framställs som kontextuell och strävar efter att förstå fenomen i dess sammanhang. Den kvalitativa forskningsmetoden syftar även till att förstå världen utifrån informanternas synvinkel och erfarenheter (Kvale &
Brinkmann, 2014). Denna form av undersökningsmetod är därför lämplig att använda då studiens syfte är att undersöka hur socialsekreterare resonerar kring mellantvång, spänningsfältet mellan frivillighet och tvång samt deras eget handlingsutrymme i relation till dessa.
5.2 Urval och respondenter
För att få tag på respondenter skickades inledningsvis en förfrågan via e-post till samtliga kommuner i Stockholms län och samtliga stadsdelsförvaltningar i Stockholms stad, bortsett från ett fåtal det inte fanns kontaktuppgifter till. På alla dessa mejl som skickats ut svarade endast en person att hen var villig att medverka. Många skrev tillbaka att de vidarebefordrat mejlet eller att de inte hade möjlighet att medverka i intervjuer på grund av den rådande situationen i samhället med Covid-19. Efter detta mejlades förfrågan till ytterligare 12 kommuner runtom i Sverige, av dessa svarade två personer att de ville medverka i studien. Samtidigt som kommunerna i Sverige mejlades skrevs en förfrågan i en grupp för Socionomer på Facebook. Via Facebook-gruppen skapades kontakt med tre personer som kunde tänka sig medverka i studien. Till sist togs kontakt med en bekant yrkesverksam som förmedlade kontakt till ytterligare två personer som ville
medverka. Efter denna process hade totalt åtta respondenter visat sig villiga att medverka i studien.
Personerna som intervjuats kommer i denna studie benämnas som respondenter. Detta då respondentintervju ger information om personens egna känslor, uppfattningar och åsikter (Repstad, 1999). Intervjuerna i denna studie har behandlat personernas egna åsikter och
uppfattningar om mellantvång samt spänningsfältet mellan tvång och frivillighet, därför anses det relevant att dessa personer benämns som respondenter. Studiens urval baseras på åtta individer, varav sju kvinnor och en man, som alla har erfarenhet av arbete som socialsekreterare på en barn- och ungdomsenhet inom socialtjänsten. Respondenterna har arbetat med barn och ungdomar mellan 5 till 15 år. Dessa respondenter har även erfarenhet av att arbeta med både SoL och LVU, vilket var viktigt då studien syftar till att undersöka spänningsfältet mellan frivillighet och tvång, samt hur socialsekreterare resonerar kring mellantvång. Eftersom respondenterna har erfarenhet av arbete med barn och unga utifrån både SoL och LVU är urvalet således strategiskt, då
respondenterna behövde ha specifika erfarenheter, vilka kravställts utifrån frågeställningarna (Alvehus, 2013).
5.3 Genomförande av intervjuer
Innan intervjuerna genomfördes gjordes en intervjuguide (bilaga 1), detta för att respondenterna skulle få möjlighet att svara på samma frågor. Intervjuguiden strukturerades efter sju teman, vilka var spänningsfältet mellan frivillighet och tvång, allmänt om mellantvång, tillämpning av
mellantvång (där frågorna skiljde sig i utformningen beroende på om personen tillämpat eller inte tillämpat 22 § LVU), lagparagrafen, hinder och möjligheter med mellantvång, målgruppen - ungdomar med beteendeproblematik och handlingsutrymme. Under intervjun ställdes även följdfrågor för att fördjupa diskussionen rörande vissa ämnen som berördes, detta gör intervjun semistrukturerad (Trost, 2005). Trost (2005) beskriver intervjuserien som en process där det finns utrymme för förändring, därför kan det vara lämpligt att efter den första eller de första
intervjuerna se över intervjuguiden då den kan behöva revideras. Efter att första intervjun genomförts uppdaterades intervjuguiden då följdfrågor ställts under den intervjun som inte var nedskrivna i intervjuguiden och som ansågs relevant för alla respondenter att svara på. Under resterande intervjuer upptäcktes även att många frågor överlappade varandra och att
respondenterna ofta kom in på ämnen som skulle tas upp i en senare fråga. Detta gjorde att alla frågor i intervjuguiden inte ställdes ordagrant till alla respondenter.
Respondenterna fick välja om intervjun skulle genomföras via telefon eller videosamtal på grund av det rådande läget i samhället med Covid-19. Två intervjuer genomfördes via videosamtal och resterande per telefon. Under telefonintervjuerna var det inte möjligt att tolka respondenternas kroppsspråk. Detta skapade vid vissa tillfällen svårigheter i form av osäkerhet vid tystnad, då det var svårt att veta om personen tänkte på frågan och eventuellt skulle utveckla svaret, eller om personen hade sagt det den ville. I det stora hela ansågs dock inte detta ha haft någon större påverkan på empirin. När två personer ansvarar för en intervju kan ett ojämnt maktförhållande uppstå, vilket kan leda till att respondenten känner att den är i underläge (Trost, 2005). För att jämna ut maktförhållandet valdes en av oss att leda intervjun och den andra flikade in med följdfrågor vid behov. Detta sätt möjliggjorde även att personen som höll i intervjun kunde fokusera på intervjuguiden, medan den andra personen fokuserade på respondenternas svar och tänkte ut eventuella följdfrågor. Varje intervju spelades in för att senare kunna transkriberas.
5.4 Analysmetod
Empirin har analyserats utifrån en tematisk analysmetod där det första steget i bearbetningen av empirin bestod av att transkribera intervjuerna. Varje intervju transkriberades ordagrant, bortsett från vissa utfyllnadsord utan värde som togs bort. Exempel på ord som togs bort är liksom, typ och såhära. Att transkribera innebär att göra om från en form till en annan, i detta fall från tal till skrift. Vid transkriberingen beaktades etiska regler vilket innebar att namn på städer, platser, personer eller liknande inte skrevs ut (Kvale & Brinkmann, 2014). Vad gäller den tematiska analysen talar Braun och Clarke (2006) om sex relevanta steg. Dessa handlar om att bekanta sig med empirin, skapa initiala koder, leta efter teman, granska och revidera koder och teman, definiera och namnge teman samt en presentation av rapporten. I stort innebär detta
genomläsning av materialet för att förstå dess innebörd, sedan plocka ut relevanta koder eller så kallade nyckelbegrepp. För att därefter sätta ihop liknande koder till teman som vidare reviderats genom att eventuellt ta bort eller slå ihop ytterligare koder. För att till sist fånga kodernas essens och formulera namn på teman. Bearbetningen av empirin för denna studie gjordes utifrån den tematiska analysens sex steg som nämnts ovan. Bearbetningen började med en genomläsning av materialet där viktiga delar markerades. Efter detta kodades materialet och dessa koder delades sedan in i sju olika underteman, för att senare placeras in under tre övergripande teman;
professionellas syn på frivillighet och tvång, professionellas syn på mellantvång samt faktorer som påverkar professionellas handlingsutrymme. Ett deduktivt förhållningssätt användes
eftersom studiens syfte och frågeställningar fanns med i bakgrunden under analysmetoden, således fick inte empirin tala helt för sig själv. I figuren nedan presenteras studiens övergripande teman och dess underteman, där de övergripande temana är placerade högst upp i respektive kolumn och dess underteman är placerade under.
Professionellas syn på frivillighet och tvång
Professionellas syn på mellantvång
Faktorer som påverkar professionellas
handlingsutrymme
Syn på tvångsåtgärder Mellantvång enligt 22 § LVU
Socialsekreterares handlingsutrymme vid mellantvång
Syn på frivillighet Annat mellantvång Socialsekreterares handlingsutrymme vid frivillighet och tvång Organisationens förutsättningar
Under kodningen och tematiseringen fanns Lipskys teoretiska begrepp i bakhuvudet. I samband med tematiseringen valdes relevanta citat från empirin ut. Citaten har skrivits om från talspråk till skriftspråk och eventuella utfyllnadsord har tagits bort för att inte stigmatisera respondenten (Kvale & Brinkmann, 2014). När resultatet skulle kopplas ihop med Lipskys teoretiska begrepp för att fördjupa förståelsen för resultatet framkom det att begreppen inte var tillräckliga för att förstå alla delar av empirin. Av detta skäl lades Foucaults maktbegrepp, specifikt disciplinering, till i avsnittet om teoretiska utgångspunkter. Detta möjliggjorde en fördjupad analys och
förståelse av studiens empiri vad gäller socialsekreterares makt och handlingsutrymme.
5.5 Etiska överväganden
Vid intervjustudier är det grundläggande att informera respondenterna om de fyra individskyddskraven; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och
nyttjandekravet (Bryman, 2011). Respondenterna i denna studie behövde själva samtycka till sin medverkan, och fick innan intervjun information om dessa individskyddskrav i form av ett
informationsbrev (bilaga 2). I informationsbrevet framgick att deltagandet är frivilligt, att respondenten har möjlighet att senare avböja medverkan även fast hen tidigare gett sitt godkännande. Vidare framgick att respondentens personuppgifter kommer att behandlas med konfidentialitet och därför anonymiseras, samt att intervjuerna spelas in och att uppgifterna endast kommer nyttjas till forskningsändamålet (Ibid.).
Någonting som är viktigt att vara medveten om vid kvalitativa intervjuer är att det råder en maktasymmetri mellan forskare och informant. Dialogen mellan parterna är nämligen inte ett vardagligt samtal mellan jämbördiga parter, utan den är enkelriktad då forskaren ställer frågor som informanten svarar på. Forskaren har även en agenda där denne vill få tillgång till
resondenternas beskrivningar och berättelser för att sedan kommer tolka dessa i enlighet med forskningsintresset (Kvale & Brinkmann, 2014). Rogers (2012) talar om antiförtryckande socialt arbete och om relationell makt där utgångspunkten är att forskaren konstrueras som en expert och undersökningspersonerna konstrueras som objekt. Därför är det viktigt att reflektera över hur informanterna involveras i studien, samt hur de konstrueras. I denna undersökning ses
respondenterna som experter på området eftersom de besitter yrkeserfarenhet. Dock fanns det en möjlighet att vi som författare kunde ha mer kunskap om något specifikt område eftersom vi läst in oss på ämnet. För att jämna ut maktasymmetrin gällande förförståelse och förkunskap under intervjuerna gick vi in dessa öppet samt var inlyssnande för att se hur maktasymmetrin utspelade sig under samtalet.
5.6 Kvalitetskriterier
Inom kvalitativ och kvantitativ forskning diskuteras begreppen reliabilitet, validitet och generaliserbarhet. Dessa begrepp utformades för kvantitativa studier men har reviderats för att även kunna appliceras inom kvalitativ forskning. Begreppen har således olika innebörd och används på olika sätt beroende på om forskningsmetoden är kvalitativ eller kvantitativ. Vissa kvalitativa forskare ansåg att det behövdes alternativa begrepp till den kvalitativa forskningen, därför tillkom begreppen trovärdighet, överförbarhet och pålitlighet (Bryman, 2011).
Bryman (2011) delar upp begreppet validitet i intern- och extern validitet. Intern validitet handlar om att forskarens observationer och teoretiska idéer ska stämma överens. Det alternativa
begreppet trovärdighet kan liknas med intern validitet då det handlar om hur sannolika eller troliga resultaten är. För att öka denna studies trovärdighet har studiens tillvägagångssätt gällande
metodval, tematisering och analys tydligt redogjorts för. Detta skapar transparens och möjliggör för läsaren att förstå och granska studiens tillvägagångssätt. Extern validitet handlar om studiens överförbarhet och generaliserbarhet, det vill säga om studiens resultat kan överföras till andra kontexter (Bryman, 2011). Eftersom denna studie undersökt mellantvång och spänningsfältet mellan frivillighet och tvång kommer resultaten möjligen att kunna överföras till andra kontexter där dessa används. Även respondenternas erfarenheter och syn på tvångsåtgärder kan eventuellt överföras till andra socialkontor och vara vägledande för andra socialsekreterare som befinner sig i liknande situationer. Inom kvalitativ forskning talas det om analytisk generaliserbarhet, vilket innebär att forskarna gör en grundlig och noga övertänkt bedömning om studiens resultat kan verka vägledande i liknande situationer. För att resultatet ska kunna vara vägledande bygger det på att det finns analytiska likheter och olikheter mellan båda situationerna (Kvale & Brinkmann, 2014). Förhoppningen är att denna studie kan bringa kunskap om synen på och erfarenhet av mellantvång och spänningsfältet mellan frivillighet och tvång, och på så sätt vara vägledande i liknande situationer.
Begreppet pålitlighet handlar om huruvida studiens resultat skulle bli liknande om studien upprepas, detta kan likställas med begreppet reliabilitet (Bryman, 2011). Beroende på vilken kontext liknande studier genomförs inom kommer deras resultatet troligen variera, detta då kontexten sätter ramarna för undersökningen och dess resultat (Bryman, 2011). Eftersom kontexter är föränderliga går det inte att säga med säkerhet att studiens resultat skulle bli
detsamma om studien skulle upprepas. Om mellantvånget skulle komma att användas mer än vad det gör idag skulle resultatet med största sannolikhet förändras. Därtill kan synen på
tvångsåtgärder och målgruppen som blir föremål för åtgärderna komma att förändras då målgruppen förändras. Ett exempel på detta, som nämnts tidigare, är att synen på
ungdomsproblem förändras över tid, vilket innebär att det inte alltid är en självklarhet vilka ungdomar som bör omfattas av den sociala barnavården (Sjöblom, 2012; Hill et al, 2006). En annan omständighet som kan påverka resultatet och överförbarheten är hur materialet tolkas och analyseras, vilket i sin tur påverkar studiens resultat. Bryman (2011) uttrycker att det troligtvis är omöjligt att upprepa en studie och få exakt samma resultat, detta utifrån att forskarens subjektiva tolkningar påverkar resultatet. Om en liknande studie skulle genomföras skulle resultatet troligen skilja sig från denna studies resultat, detta då forskarna förmodligen kommer tolka resultatet annorlunda. Synen på ett fenomen kan även tänkas skilja sig åt mellan olika individer, vilket troligen kan leda till att ett annat resultat fås om intervjuer genomförs med andra respondenter.
6. Resultat och analys
I detta kapitel kommer studiens resultat att redogöras för. Resultatet kommer struktureras upp utifrån huvudtemana och dess underteman som redogjorts för i metodavsnittet ovan. Analys av resultatet kommer ske utifrån Michael Lipskys teoretiska begrepp om gräsrotsbyråkrater och handlingsutrymme, samt Michel Foucaults maktbegrepp disciplin och disciplinering utifrån pastoralmakt och panoptism. Olika delar av empirin kommer att analyseras med hjälp av olika teoretiska begrepp eftersom endast ett begrepp inte anses tillräckligt för att kunna analysera och få en bredare förståelse av empirins alla delar. Vissa delar av empirin kommer även att kopplas ihop med tidigare forskning på området.
6.1 Professionellas syn på frivillighet och tvång
6.1.1 Syn på tvångsåtgärder
LVU blir ett plåster på ett brutet ben som kanske hjälper lite för stunden, men inte i längden. - Respondent 8
Citatet ovan sammanfattar den gemensamma synen som respondenterna har på tvångsåtgärder, där de anser att tvångsåtgärder inte är en långsiktig lösning utan endast ger ett kortsiktigt resultat.
Tvångsingripanden kan kortsiktigt fungera som ett uppvaknande för ungdomen och hjälpa den att bryta ett destruktivt beteende. Däremot menar respondenterna att ungdomen behöver ha en egen vilja och motivation till förändring för att nå ett långsiktigt resultat.
Även om man kommer fram till att det är LVU läge, vi uppfyller alla kriterier, så är det kanske inte ens alltid man ansöker om det, [...] skulle det verkligen behövas, är det bästa för barnet eller inte? - Respondent 3
Jag har reagerat under alla mina år när man pratar om tvångsåtgärder, att man ibland pratar om liksom en smaksak, att ska vi ansöka eller ska vi inte? Där är ju ändå lagen rätt tydlig, att föreligger det kriterier så ska vi ansöka. - Respondent 6 De två ovanstående citaten visar på att socialsekreterare har delade meningar om när
tvångsingripande ska ske och inte. Respondent 3 menar på att även om kriterierna för LVU är
