Professionellas syn på frivillighet och tvång

6.1.1 Syn på tvångsåtgärder

LVU blir ett plåster på ett brutet ben som kanske hjälper lite för stunden, men inte i längden. - Respondent 8

Citatet ovan sammanfattar den gemensamma synen som respondenterna har på tvångsåtgärder, där de anser att tvångsåtgärder inte är en långsiktig lösning utan endast ger ett kortsiktigt resultat. Tvångsingripanden kan kortsiktigt fungera som ett uppvaknande för ungdomen och hjälpa den att bryta ett destruktivt beteende. Däremot menar respondenterna att ungdomen behöver ha en egen vilja och motivation till förändring för att nå ett långsiktigt resultat.

Även om man kommer fram till att det är LVU läge, vi uppfyller alla kriterier, så är det kanske inte ens alltid man ansöker om det, [...] skulle det verkligen behövas, är det bästa för barnet eller inte? - Respondent 3

Jag har reagerat under alla mina år när man pratar om tvångsåtgärder, att man ibland pratar om liksom en smaksak, att ska vi ansöka eller ska vi inte? Där är ju ändå lagen rätt tydlig, att föreligger det kriterier så ska vi ansöka. - Respondent 6

De två ovanstående citaten visar på att socialsekreterare har delade meningar om när

uppfyllda ska barnets bästa alltid vara styrande, medan respondent 6 menar på att lagen är tydlig och om kriterierna för LVU är uppfyllda ska ansökan ske. Detta visar på att myndighetsutövning inom den sociala barnavården är ett komplext arbete där två socialsekreterare kan göra olika bedömningar samtidigt som de båda följer rådande lagstiftning. Socialarbetare har ett

handlingsutrymme som innebär att de kan göra egna bedömningar, vilket de exempelvis kan göra i frågan om tvångsomhändertagande enligt LVU (Johansson, 2007). Samtidigt som socialarbetare har ett handlingsutrymme så är de även styrda av organisationens traditioner, lagar,

överenskommelser och regler (Svensson, et al., 2008). Alltså kan organisationen och dess synsätt, samt individuella värderingar påverka socialarbetares bedömningar gällande tvångsingripanden.

I intervjuerna med respondent 6 och respondent 1 framkommer det att de har olika synsätt på tvångsåtgärder samt vad tvångsåtgärder kan innebära för klienterna.

Man kör på med frivillighet och sen när de är 16-17 år kanske, då omhändertar man, men jag tycker att man faktiskt kan dundra på när de kanske är 14 eller 13 år till och med. Då har de inte hunnit etablera sig så starkt i ett normbrytande beteende och kompisgänget kanske, eller går ner sig i missbruk. - Respondent 6

Tvångsåtgärder är det sista man gör egentligen, en sista åtgärd som du kan använda, och det ska vara väldigt allvarligt, då har man provat allt.

- Respondent 1

Citaten ovan beskriver en delad syn kring när socialtjänsten bör ingripa med tvångsåtgärder. Respondent 6 anser att socialtjänsten ibland går in för sent med tvångsåtgärder, och att socialtjänsten i vissa lägen bör gå in med tvång tidigare för att förhindra att ungdomens destruktiva beteende eskalerar. Medan respondent 1 anser att tvångsåtgärder är en sista åtgärd som endast ska användas som en sista utväg. Det går att förstå socialsekreterarens makt utifrån Foucaults begrepp pastoralmakt, detta då socialsekreteraren, såsom pastorn i Foucaults

beskrivning, finns till för att hjälpa medborgarna men samtidigt disciplinera och kontrollera dem. Förhållningssättet respondent 6 yttrar kan förstås utifrån ett mer disciplinerade och kontrollerande arbetssätt, medan förhållningssättet respondent 1 uttrycker kan ses som ett mindre kontrollerande arbetssätt där frivilligheten är i fokus. Foucault (2002) beskriver även att den som utövar makt ofta har en tanke om vad den vill åstadkomma, men att det däremot inte går att veta vad konsekvenserna av maktutövningen kommer att leda till. Möjligen har respondent 6 och

respondent 1 olika tankar om vad konsekvenserna av tvångsåtgärder kan innebära, och att de därav har en delad syn på när tvångsåtgärder bör användas.

Nivån lyfts hela tiden, de som vi placerade för 10 år sedan, är inte de som vi placerar i dag. Utan vi har ju gått upp en nivå till. - Respondent 4

Mindre belastade organisationer ser ju allvarligare på sociala problem än vad man gör i en väldigt belastad kommun. För man väljer på något sätt vilken nivå det ligger på. Och det handlar också om, ja det handlar om kultur på stället, vad varje

handläggare och chef har med sig och så. - Respondent 6

Respondent 4 beskriver hur synen på sociala problem förändras över tid och respondent 6 skildrar att samhällskontexten påverkar definitionen av sociala problem. Studier gjorda av Sjöblom (2012) samt Hill et al. (2006) visar att synen på vad som anses vara ungdomsproblem förändras över tid och definieras utifrån samhällskontexten. Detta innebära att synen på vilka beteenden som är så pass allvarliga att ett tvångsomhändertagande är aktuellt förändras över tid samt utifrån rådande samhällskontext. Respondent 6 har erfarenhet av arbete i olika kommuner, både socialt utsatta samt välbärgade kommuner, och har därigenom sett hur olika samhällskontexter påverkar synen på vad som definieras som ungdomsproblem. I den socialt utsatta kommunen hade

invånarna låg tilltro och respekt för socialtjänsten, medan invånarna i den mer välbärgade kommunen hade större respekt för och tilltro till socialtjänsten. Socialtjänsten i de olika kommunerna hade även olika syn på vad som ansågs vara sociala problem och inte, samt när LVU-kriterier förelåg och inte. Den välbärgade kommunen satte stopp tidigare för ungdomars normbrytande beteende jämfört med den socialt utsatta kommunen.

Svensson (2008) skriver att individuella och organisatoriska faktorer såsom tolkningar, rutiner och traditioner, samt regler och lagar påverkar socialarbetarens handlingsutrymme. I intervjuerna med respondenterna framgick det tydligt att individuella och organisatoriska faktorer påverkade deras syn på tvångsvårdsåtgärder. Vid övervägande av tvångsåtgärder framkom det att

respondenterna tolkade lagstiftningarna på olika sätt. De hade även olika syn på när

tvångsingripande bör ske, samt på vad som anses vara ett normbrytande beteende som leder till ett tvångsomhändertagande med stöd av LVU. Det som respondenterna däremot var överens om var att enbart tvångsåtgärder inte var en långsiktig lösning.

6.1.2 Syn på frivillighet

Jag tror på frivillighet, jag tror inte riktigt på tvång. - Respondent 2

Alla åtta respondenter uttryckte att de tror att frivilliga insatser är mer hjälpsamma för ungdomen jämfört med tvångsinsatser. Detta då ungdomen vid frivilliga insatser ofta har en insikt i sin problematik samt en vilja att förändras, något de flesta av respondenterna ansåg vara avgörande för att kunna påbörja en förändringsprocess. Skogens et al. (2017) menar att insikt och vilja att förändras är viktigt för att både initiera och bibehålla en förändringsprocess.

Frivillighet ger möjligheter till att skapa allians och jobba med en förändring mer långsiktigt. - Respondent 8

I citatet ovan påtalar respondent 8 att socialarbetare genom frivilliga insatser har möjlighet att skapa allians med ungdomen och dess vårdnadshavare samt arbeta med en långsiktig förändring. Samtidigt som respondenterna är för frivillighet uttrycker flera att det även finns hinder med frivilliga insatser.

Det finns de som också vet vad de håller på med och tänker att ‘jag gör det

socialtjänsten säger, fastän jag håller på med mitt dåliga beteende vid sidan av’, att de lurar oss. Det är någonting man har lite mindre koll på när man kör en frivillig insats. Vi ger större utrymme till att fuskas med eller komma undan med för de vet att man balanserar mellan frivillighet och tvång hela tiden. - Respondent 5

Citatet exemplifierar ett hinder med frivilliga insatser, där ungdomar som har insatser på frivillig väg har en möjlighet att lura socialtjänsten genom att påstå att de ska göra på ett sätt, men sedan gör de något annat. Utifrån citatet går det även att tolka socialsekreterarens syn på sin uppgift, där socialsekreteraren ser på sin roll som kontrollerande och uppfostrande, då hen bedömer att

ungdomen agerar som den gör för att lura socialtjänsten. Detta kan förstås med hjälp av Foucaults begrepp pastoralmakt då socialarbetare kan anses vara en yrkesgrupp som har en disciplinerande roll (Järvinen, 2013). Det kan dock finnas en mängd olika anledningar till att ungdomen fortsätter med sitt normbrytande beteende som inte alls är relaterade till socialtjänsten eller

Ett annat hinder med frivilliga insatser enligt respondenterna är att det finns en risk att ungdomen som samtyckt till insatsen senare avbryter denna. I dessa lägen uttrycker respondenterna att det inte finns särskilt mycket socialtjänsten kan göra, och på så sätt minskar deras handlingsutrymme. Om det däremot skulle bli LVU-läge så ökar socialsekreterarens handlingsutrymme igen eftersom hen då kan gå in och kontrollera situationen (Svensson, et al., 2008).