Professionellas syn på mellantvång

6.2.1 Mellantvång enligt 22 § LVU

Respondenterna uttryckte delade meningar kring mellantvånget i 22 § LVU. Det visade sig att två av respondenterna någon gång använt paragrafen, dock skilde sig utfallet åt i de båda ärendena, varpå respondenterna hade olika syn på paragrafen och dess verkningsfullhet. Även de andra respondenterna, som ej använt sig av paragrafen, uttryckte delade meningar om den. Några av dem ansåg att paragrafen är verkningslös, medan andra uttryckte att de hade med sig den i bakhuvudet i sitt dagliga arbete och väntade på tillfälle att tillämpa paragrafen.

Ja, vi lyckades undvika en placering via 22 §. - Respondent 1

Den var ju relativt ny då. Jag var en av de som också skrek “vi måste ha något mitt emellan SoL och LVU”, och så när den kom så tyckte vi “ja men vi använder den”, men det funkade inte riktigt som vi hade tänkt oss. - Respondent 4

Ovanstående två citat kommer från de två respondenter som har tillämpat 22 § LVU. När

respondent 1 tillämpade 22 § LVU blev resultatet framgångsrikt, de satte in en öppenvårdsinsats i form av familjebehandling och lyckades förebygga en placering enligt LVU. När respondent 4 tillämpade 22 § LVU blev resultatet inte lika framgångsrikt, ungdomen i det här fallet blev tilldelad en särskilt kvalificerad kontaktperson som hen inte ville ha kontakt med och ungdomen samarbetade därför inte. Respondenten lyckades därför inte genomföra insatsen. Respondent 4 slutade kort därefter på denna arbetsplats och vet därför inte hur det gick för ungdomen, däremot berättar respondenten att hen kan tänka sig att ungdomen senare blev tvångsomhändertagen enligt LVU.

Utfallet i båda ovanstående fall är intressant att diskutera, då det går att ställa sig frågande till om det var insatsen i sig som hade olika effekter eller om det var motivationen hos ungdomen som blev föremål för insatsen som skilde sig. Det är även intressant att det var fallet med

familjebehandling som fungerade, eftersom en del respondenter uttryckt att det även behöver ske en förändring i familjen och inte bara hos ungdomen. Dock är det inte möjligt att identifiera vad det var som gjorde att en placering lyckades undvikas, om det handlade om insatsen i sig eller ungdomens och familjens motivation och vilja att genomgå en förändring, eller kanske en blandning av de två.

Men att de har problem med grupptryck, att de kan skylla lite på sin socialtjänst, att det är deras fel att man måste följa vissa regler, att det blir lite mer kraft, att de förstår också att nu är det nära ett LVU. - Respondent 1

På frågan vilken målgrupp socialsekreterarna anser att mellantvång är mest lämpligt för, framkommer inte något entydigt svar. Ett återkommande svar är dock att ungdomar i gäng påverkas av grupptryck. Respondenten menar i ovanstående citat att mellantvånget kan medföra att ungdomen kan skylla på sin socialtjänst i fall där hen behöver göra vissa saker, vilket kan göra det lättare för ungdomen att stå emot grupptryck från vänner. Respondenten uttrycker även att ett formellt beslut kan ge mer kraft och därigenom leda till att ungdomen förstår att hen behöver göra någonting annorlunda, eftersom det visar på att ett omhändertagande enligt LVU är nära. På detta sätt kan mellantvånget även öka socialsekreterares handlingsutrymme. Eftersom det finns

någonting att ta till innan ungdomens normbrytande beteende anses vara så pass allvarligt att ett omhändertagande enligt LVU aktualiseras. Om ungdomen däremot inte följer planeringen och träffar sin särskilt kvalificerade kontaktperson eller deltar i öppenvårdsbehandling blir beslutet relativt verkningslöst, eftersom det i de lägena inte finns särskilt mycket socialsekreteraren kan göra.

Jag tror att de flesta, inte riktigt vet hur den ska appliceras i praktiken. I teorin ser det bra ut, men i praktiken, hur ska vi göra det? [....] man har inte de sanktionerna, och jag vet inte vilka sanktioner det skulle vara i så fall heller. - Respondent 4

Att mellantvånget fungerar i teorin men inte i praktiken var någonting som många respondenter ansåg. En respondent menade på att det blir konstigt att tvinga på ungdomen att träffa en särskilt kvalificerad kontaktperson eller gå i öppenvårdsbehandling om hen inte vill det, och att det

därmed inte fungerar i praktiken. Flera respondenter (såsom respondent 4 i citatet ovan) uttryckte att paragrafen blir ganska tandlös eftersom det inte finns några sanktioner eller liknande. Foucault (2003) talar om att det behöver finnas en straffmekanism i det disciplinära systemet för att

individerna ska hålla sig inom ramarna. 22 § LVU kan förstås, utifrån Foucaults begrepp, som ett försök till disciplinering, men eftersom det inte finns några sanktioner blir disciplineringen svår att upprätthålla. Respondenterna blev tillfrågade om de hade förslag på eventuella sanktioner, men ingen av dem hade förslag på hur en sanktion kopplat till 22 § skulle vara utformad. Respondenterna uttryckte istället att de inte trodde att sanktioner kopplat till paragrafen skulle fungera.

Jag tror att den är ett komplement i verktygslådan. Kanske inte nödvändig men det är bra att den finns, och att man kan använda sig av den i vissa fall. - Respondent 1

Nej det gör jag inte, inte nödvändig. Eftersom den inte används så mycket så är det ju definitivt inte nödvändig, för då hade den använts väldigt flitigt. - Respondent 4

Citaten ovan beskriver respondenternas delade syn på om 22 § LVU är en nödvändig paragraf eller inte. Inställningen till de nuvarande bestämmelserna i 22 § LVU var överlag tämligen negativa. Två av respondenterna hade en positiv inställning till paragrafen, medan fem av respondenterna hade en negativ bild av paragrafen och en respondent visste inte riktigt hur hen skulle ställa sig till paragrafen.

6.2.2 Annat mellantvång

Man kanske jobbar med mellantvång, fast man inte gjort det enligt paragrafen.

- Respondent 3

Majoriteten av respondenterna nämner, som ovanstående citat exemplifierar, att även om de inte gjort det själva, så förekommer det inom socialtjänsten att socialsekreterare använder sig av mellantvånget, däremot inte enligt 22 § LVU. Detta sker bland annat genom frivillighet under hot om tvång, eller genom att socialarbetaren påtalar risker och eventuella följder av ungdomens beteende. Socialsekreterare har i dessa fall kunskap om organisationens förutsättningar, lagar, regler och klienter, kunskapen möjliggör att de kan uttrycka sig på sådana sätt.

anställda och därför svårt att i efterhand att bedöma vad som var rätt och fel (Johansson, 2007). Detta gör att socialsekreteraren har möjlighet att använda sig av hot om tvång som Leviner och Lundström (2017) talar om. Tvångslagstiftningarna som exempelvis LVU möjliggör detta hot om tvång då tvång finns att tillhandahålla om individen inte håller sig innanför ramarna. Lagarna vidgar därmed socialsekreterarens handlingsutrymme, makt och kontroll i gråzonen mellan frivillighet och tvång.

Alltså nu när jag sa hotade, det kanske var dumt sagt, men ungdomar kommer

uppfatta det som hot. För oss tänker jag att vi har en skyldighet att informera om hur det faktiskt är, att om du inte gör det här så riskerar du faktiskt att bli inlåst. För det är ju inte heller schysst att de aldrig skulle ha hört det. - Respondent 6

Det är som ett underliggande hot, går du inte med på det här så kommer vi ta ett omhändertagande enligt LVU. - Respondent 3

De två ovanstående citaten ger exempel på hur socialarbetare använder sig av mellantvång, att socialarbetaren kan säga till ungdomen att hen behöver göra vissa saker, eller visa vissa saker för att det annars finns en risk att hen kommer tvångsomhändertas med stöd av LVU.

Socialsekreterare möter människor i unika livssituationer och behöver samtidigt tillämpa generella direktiv och regler, detta medför att socialarbetaren i vissa lägen behöver improvisera (Johansson, 2007). Ovanstående citat och användandet av denna typ av mellantvång kan kopplas till denna improvisation. Om detta uppfattas som hot eller som ett tydliggörande av eventuella risker är en tolkningssfråga.

Det kan uppfattas som att det finns två typer av mellantvång, en reglerad och en oreglerad, där mellantvånget enligt 22 § LVU utgör den reglerade delen, medan frivillighet under hot om tvång utgör den oreglerade delen. Detta oreglerade hot om tvångsomhändertagande kan bli en fråga om rättssäkerhet, där det verkligen kan diskuteras om var gränsen går mellan frivillighet och tvång samt socialsekreterares makt och befogenheter. Respondenterna i studien anser inte att paragrafen om mellantvång är nödvändig eftersom de ändå kan hota om tvångsomhändertagande. Samtidigt som socialsekreteraren i dessa situationer får improvisera, brukar hen också sin makt som myndighetsperson. Detta kan liknas med den disciplinering Foucault (2003) beskriver, där socialarbetaren utövar makt som ryms inom deras handlingsutrymme för att få ungdomen att hålla sig inom samhällets ramar och regler. Socialsekreterarnas hot om LVU kan även likställas

med Foucaults begrepp straffmekanism, detta då LVU kan tolkas som ett straff och tanken på ett straff skulle kunna öka chansen till att den unge följer planeringen och håller sig inom ramarna eftersom hen troligen inte vill utstå de negativa konsekvenser ett straff kan innebära.

Det går inte att göra någonting för att föräldrarna tackar alltid nej. Där tycker jag att det borde finnas mer av en gråzon, där skulle mellantvång vara bättre i så fall. -

Respondent 7

Under bearbetningen av studiens empiri upptäcktes ett intressant men oväntat resultat, flera av respondenterna uttryckte att de anser att 22 § LVU är riktad till fel målgrupp. Respondenterna nämnde att de gärna hade velat ha någon typ av mellantvång gällande omsorgsbrister som

regleras i 2 § LVU. Citatet ovan beskriver svårigheter i ärenden rörande omsorgsbrister. Det finns en oro för barnet och den bristande föräldraförmågan, men att oron och bristerna inte är

tillräckliga för att kunna genomföra ett tvångsingripande. I Norge finns mellantvång för

vårdnadshavare, vilket benämns som föräldrapålägg. Lagstiftningen möjliggör för socialtjänsten att besluta om insatser riktade mot vårdnadshavarna utan deras samtycke. Däremot verkar denna lag sällan tillämpas i Norge (SOU 2015:71).

Även om man skulle behöva ta en 3a så vill man hitta någonting, eller hitta

förklaringen hos föräldrarna, att det är någonting där som lett fram till ungdomens beteenden. Det är ungdomen som ska göra allting, det står ingenting om vuxna. Den unge ska delta i behandling, och ha kontakt med en men det står ingenting om vad vårdnadshavarna ska göra. Det fattas i lagen känner jag nu. - Respondent 3

Interventioner i familjen, som diskuteras av Smith och Stern, är även något respondent 3

beskriver i ovanstående citat. Hen menar att ungdomens beteende inte enbart beror på ungdomen själv, utan att förklaringen till beteendet ofta återfinns hos vårdnadshavarna. Detta bekräftas genom forskning gjord av Hill et al. (2006) där det framkommer att ungdomar som växer upp under allvarliga familjeförhållanden har en ökad risk att senare utveckla ett normbrytande beteende. Enligt Smith och Stern (1997) är tidiga insatser i familjer viktigt för att kunna bryta ungdomars normbrytande beteende. Smith och Stern menar att dessa insatser bör bestå av

föräldrautbildningar för att stödja vårdnadshavarna. I 22 § LVU ligger fokus på att ungdomen ska delta i behandling, respondenten önskar att mer fokus skulle läggas på vårdnadshavarna.