Diskussion

Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är ett stort problem i samhället (NCK, 2021;

Socialstyrelsen, 2019)och berör samtliga områden inom socialt arbete. Det berör oss också som privatpersoner, medmänniskor, grannar och anhöriga till personer som är utsatta eller som kan tänkas bli utsatta. Vi har fått ta del av fruktansvärda berättelser och skildringar av det våld, nedbrytning och

utsatthet kvinnorna vi intervjuat har blivit utsatta för, av män som de levt i en relation med och som de älskat.

Sammanfattat kan studiens huvudresultat förklaras som att bekräftelse är centralt för att kvinnorna inte ska känna att det är dem det är fel på. Bekräftelsen uteblir ofta då mannen isolerar kvinnan från hennes nätverk och för att kvinnan själv håller våldet hemligt på grund av skam. Det är svårt att förlika sig med att vara en kvinna som är utsatt för våld av den du älskar, svårt att få andra att förstå och svårt att inse att hans handlingar är våld. Ännu mer komplext blir det när det gäller psykiskt våld, då det kan vara svårare att identifiera (Enander, 2011).

Vi upplever att det i samhället saknas förståelse för psykiskt våld och vad det kan innebära och att det fysiska våldet tas på större allvar. Vi ser det i kvinnornas redogörelser och tolkar det som att det återspeglas i samhället och dess olika institutioner och det sociala arbetets praktik. Psykiskt våld kan vara svårt att bevisa och därför svårt att utreda och utfärda fällande domar. Detta kan sända signaler både till förövare, utsatta och tjänstemän om att det psykiska våldet inte är lika allvarligt som fysiskt våld, eftersom det inte syns. Den allmänna uppfattningen blir att våld likställs med fysiskt våld. Det kan i sin tur leda till att det psykiska våldet bagatelliseras och normaliseras av den våldsutsatta och innebära att de inte berättar om våldet för någon eller söker den hjälp de behöver. Flera av kvinnorna i vår studie berättar att de många gånger önskade att mannen skulle slå dem istället, då skulle de ha något att visa upp i form av fysiska skador. Det fysiska våldet hade också varit tydligare för dem själva, och svårare att ignorera. Vidare sa de som också blev utsatta för fysiskt våld att de såren läker, medan såren från det psykiska våldet finns kvar.

Möjligen kan det vara så att en koppling görs mellan fysiskt våld och dödligt våld, men det är inte orimligt att anta att även psykiskt våld kan ha förödande konsekvenser med död som utkomst, då intervjupersonerna vittnat om depression, PTSD och självmordstankar. Vi menar att detta bör tas i beaktning även vid socialtjänstens farlighetsbedömningar.

Våld i nära relationer är ett relativt uppmärksammat problem som periodvis blommar upp i den politiska debatten och i media. Vi upplever att det i samband med dessa perioder av ökad rapportering kan komma en del mer eller mindre handfasta tips i media om hur man som kvinna undviker att bli utsatt för våld, bland annat om vikten av att lämna vid första varningstecknet. Den här typen av råd menar vi kan vara skuldbeläggande och inte till hjälp för de kvinnor som lever i en relation med våld.

Det blir ytterligare ett tecken på att de har gjort fel och har sig själva att skylla för att de inte lämnat tidigare. De varningstecken som finns i början av relationen är svåra att agera på då de ofta

överskuggas av kärlekskänslor och en förhoppning om att det var ett misstag eller missförstånd.

Därför blir rådet att lämna vid första varningstecknet kontraproduktivt då det istället ökar skammen, vilket leder till att kvinnorna inte berättar eller söker hjälp. Konsekvensen kan även här bli att kvinnorna inte söker hjälp. I Hydéns (2015) studie beskriver hon en mindre by i England där alla invånarna var involverade i att hjälpa och skydda en kvinna från hennes man. Alla i byn visste om att han var våldsam och därmed föll ingen skuld på henne. Det gjorde att hon kunde vara öppen med sina

problem och ta hjälp när det behövdes. Kanske kan vi ta efter byn och kollektivt hjälpa våldsutsatta kvinnor att inte känna skuld genom att se dem, agera och visa att problemet är samhällets och inte bara deras att ensamma bära. Vi ser tendenser till liknande fenomen i kvinnornas användning av sociala medier. Instagram kan vara byn som kvinnorna skapat där de blir trodda och av förståelse och gemenskap.

Sociala medier används också som en informationskanal och kan därför tänkas fungera preventivt.

Vi fann att sociala medier till viss del kan vara till större hjälp än professionella insatser, då det är lättare att ta till sig och mer lättåtkomligt men också mer personligt. Att andra delar med sig av sina egna erfarenheter kan också göra att bilden av vem den våldsutsatta kvinnan är nyanseras, att det är vem som helst, till skillnad från att läsa om fall av misshandel eller våldtäkt i tidningen eller att ta till sig av information via en broschyr. Eventuellt skulle sociala medier i det sociala arbetet kunna nyttjas som en resurs för att skapa folkbildning och och erbjuda stöd till personer som ännu inte behövt komma i kontakt med myndigheter. Däremot är det viktigt att poängtera att alla inte använder eller har tillgång till sociala medier, men att de i vår studie kan ha en särskilt positiv inställning till det då vi vet att de är aktiva där och det var så de rekryterades. Sociala medier kan för många också vara en hemsk plats med näthat och en förskönad bild av verkligheten. Anonymiteten kan även föra med sig

nackdelar då personer kan utge sig från att vara någon de inte är. Vi förstår att det inte är en problemfri plats men vi ser potential i hur det kan användas för att hjälpa våldsutsatta kvinnor.

Vi fann att sociala medier har hjälpt kvinnorna att läka genom att ge dem kraft och insikt. En kvinna berättar att fyra månader på Instagram har hjälpt henne att känna sig mer hel än hon gjort på länge. Hydén (2015) beskriver det som att en del kvinnor har “grindvakter” som ser till att ingen får veta om våldet eller vad som händer, som på grund av skam vill hålla våldet hemligt för andra. Där kan sociala medier bli en möjlighet för kvinnorna att få öppna upp sig, det är också en plats där kvinnor som lever med skyddad identitet får en möjlighet att synas, höras och interagera.

Däremot kan inte sociala medier hjälpa kvinnorna med umgängesfrågor, skydd, ekonomi eller polisanmälningar. Då behöver kvinnorna komma i kontakt med olika myndigheter. De befinner sig då oftast i en stressad situation och på en plats i livet de inte önskar vara. Det kan därför tänkas att de kan uppfattas som icke samarbetsvilliga, arga och uppträda irrationellt vilket kan gå emot den gängse bilden av hur ett offer bör vara, känna och bete sig. Det är därför av yttersta vikt att professionella har kunskap om våldets konsekvenser och påverkan på den våldsutsatta kvinnan samt att våldet inte nödvändigtvis tar slut när relationen gör det. Forskning visar att eftervåld är ett vanligt fenomen (Fleury m.fl., 2000; Zeoli m.fl., 2013; Ornstein & Rickne, 2013) men trots det finns det en uppfattning om att det “löser sig” om hon lämnar.

Slutligen vill vi skicka med en uppmuntran till samtliga anhöriga att våga stå kvar, ha tålamod och erbjuda villkorslös kärlek och stöd.