Tema två: Att lämna

Vidare frågar vi kvinnorna när första tanken på att lämna relationen dök upp, om det var en specifik händelse som gjorde att de initierade uppbrottet och hur det gick till.

Den inre processen

Alla informanter uttryckte att de ganska tidigt in i relationen ville lämna men att det var svårt. Dels för

att han hade hållhakar på henne med hemligheter som han fått henne att berätta, dels för att

självkänslan var så skadad och hon tvivlade på sig själv och vad som var sant, och dels för att hon var beroende av honom och han var beroende av henne. Jasmina beskriver att hon på ett känslomässigt stadie inte trodde att hon skulle klara sig utan honom, samtidigt som Matilda berättar att hon inte bara var ansvarig för hans ekonomi utan också för hans liv då han hotat med att ta sitt liv om hon skulle lämna honom. Angelica beskrev det som att hon var en ganska stark person och att hon därför höll sig kvar vid honom och relationen och inte gav upp. Både Shideh och Maria hade planer på att lämna men så upptäckte de att de var gravida.

…det var många gånger jag tänkte att nej, fan, vad gör jag här? Jag ska stanna, eller jag ska åka menar jag. Men det gjorde jag inte, och sen så blev jag gravid. – Maria.

Åsa och hennes förövare gifter sig efter sex månader och redan efter en första incident under

bröllopsnatten så vet Åsa att hon måste lämna. Men förhoppningar och barn håller henne kvar i nästan fyra år. När vi frågar Jasmina om hon någon gång funderade på att lämna mannen svarar hon:

Gud typ hundrafemtiotusen gånger! Och detta var bara någon månad efter vi hade gift oss. Och jag bara... alltså jag kan inte leva så här.

Jasmina är tillsammans med mannen i fem år med hopp om att han ska ändra sig och för att deras barn ska få växa upp med mamma och pappa tillsammans.

Flera av kvinnorna beskriver att det är som en inre process som en behöver gå igenom för att vara redo att lämna, en viktig aspekt i den processen är att inse att en är utsatt för våld. Maria förstår att allting inte är som det ska, men hon vet inte varför eller vems fel det är.

Jag mådde ju inte alls bra, men jag vågade ju inte lämna honom. Och jag såg ju inte detta som våld i nära relation. Jag hade ingen aning om vad detta var. Jag trodde bara att han mådde dåligt, men att han ändå älskade mig. Vad gör jag för fel? Eftersom han påpekar alla fel hela tiden så uppfattar jag det som att det var mitt fel.

Kvinnorna beskriver att deras självkänsla är skadad, de har svårt att orientera sig i vad som är rätt och fel och tvivlar på sina egna känslor och tankar. Åsa får bekräftelse på att det hon är utsatt för är fel när mannens vän berättar för henne att han ser vad som händer i deras relation. Hon börjar gråta av lättnad då hon inte tror att någon ser. Det är befriande att hon då inte längre behöver ljuga. På något sätt känns det extra bra att det är en man som lyssnar, som dessutom är vän med förövaren. Marias bekräftelse kommer från annat håll när kvinnojouren håller i en utbildning på hennes arbetsplats.

När jag väl sitter där, då är det liksom... Men har du varit hemma hos mig eller? Eller hur vet du? Hur vet du att det är så som... Vad menar du med att han blir arg? Vad menar du med att han sparkas och så? Ja, men allting då är, liksom en insikt att shit, det är mig hon pratar om.

Det är mitt liv.

Kvinnorna berättar att de inte vill att familj och vänner ska tycka illa om mannen och berättar därför inte alltid vad som händer, det blir enklare att sätta upp en fasad. Den högsta önskan är att allt ska vara bra, det blir lättare att blunda. Åsa förklarar det så här;

man kommer in i det här trauma-bindning eller Stockholmsyndrom eller vad man vill kalla det... som en kalldusch alltså, du står i en varm dusch och så blir den kall. Du vill bara att det ska bli varmt... så att de där perioderna, även om det går så här snabbt, det enda jag tänkte va bara att jag måste bara få andas. När det är lugnt så vill man liksom bara samla kraft, för jag har 3 barn...

De kvinnor som har barn med sin förövare vill hålla ihop familjen för barnens skull, de vet också att en delad vårdnad skulle innebära att deras barn kommer vara ensam med mannen. Mannen kan också använda barnen att hota med. Maria uppger att hon gjorde allt för att få det att fungera, av rädsla för att mannen skulle ta barnen ifrån henne om hon lämnade.

Kvinnorna berättar hur utebliven bekräftelse på våldet kan resultera i ännu sämre mående och fortsatt isolering. Matilda berättar om ett tillfälle då hon och hennes förövare var på stan:

Sen så puttar han ner mig på marken, så att jag ligger liksom... ja men på marken, och han står över mig och skriker. Sen ser jag att det kommer en bil som långsamt... man ser att alla i bilen kollar på oss, liksom: vad händer? Och då ser ju han det här också och då slutar han skrika på mig och så går han därifrån. Och min tanke då var liksom att: nu kommer jag få hjälp? Men då körde de bara vidare... när de såg att han gick. Och... det känns... den känslan jag hade då, jag blir ledsen bara jag tänker på det... för det blev verkligen så här: det är okej att behandla mig så här. Eh...de låter mig bara… ligga här på marken liksom.. bara…ja. (låter som att gråten är nära). Jag kände mig galen på riktigt då.

Även Marias bekräftelse uteblir när hon är instängd i lägenheten av sin förövare och lyckas ta sig till dörren: Jag sätter mig på huk och öppnar brevinkastet och liksom börjar kalla på hjälp… Men det är ingen som reagerar, ingen har ju någonsin reagerat.

Processen kan se olika ut och vara olika lång för alla. Majoriteten av kvinnorna vi har intervjuat tror inte att de hade varit redo att lämna eller ta emot hjälp tidigare på grund av att de inte var klara med sin inre process. Angelica beskriver känslan som att hon hade tusen händer som sträckte sig efter henne för hjälp, men att hon inte kunde nå dem för att hon inte var redo att ta emot hjälp.

Åsa berättar om vikten av timing för att kunna hjälpa kvinnan.

... jag tror man måste ta en kvinna exakt när hon vill, när hon är desperat. För att dagen efter är det ofta överslätat, man orkar inte.. Det är så mycket man ska ta tag i så att det blir så övermäktigt... Jag var tvungen att dras helt i botten för att orka ta tag i allting, tror jag.

Vändpunkten

Flera av kvinnorna berättar att det är en specifik händelse eller utveckling i relationen som gör att de får kraft, mod eller tillfälle att lämna. Olika faktorer avgör huruvida en händelse blir en vändpunkt.

För Jasmina är det en eskalering av våldet som gör att hon lämnar.

För det var i samband med, med att han... han vad heter det... försöker strypa mig, helt enkelt.

För han blev arg. Och då... samma dag så sa jag att det var nog liksom. Så då bestämde jag att då, då vill jag skilja mig.

Jasminas kunskaper om våld i nära relation gör att hon vet att våldet kommer fortsätta eskalera, hon är dessutom inte beroende av mannen när det gäller ekonomi eller boendesituation. En annan faktor är att hon inte vill att hennes barn ska växa upp i en våldsam miljö med risk för att själv bli en förövare.

Hon ville inte att barnet skulle bli som sin pappa. Åsas vändpunkt kommer när hon inser att han har gjort allvar av alla sina hot och hon är nu rädd för sin överlevnad då han har hotat att ta hennes liv om hon lämnar. Vändpunkten för Shideh är när mannen skadar deras två månader gamla barn när han misshandlar Shideh.

En vändpunkt kan också vara att få ett tillfälle att rent praktiskt kunna lämna relationen. Matilda hade isolerats från alla sina vänner men hade fortfarande vänner online via ett spel. En lösning

uppenbarar sig när hon blir erbjuden sovplats hos en av vännerna under obegränsad tid. Samma dag är tanken att hon ska hämta sin förövare på arbetet, tanken är att hon ska släppa honom vid porten för att sedan åka och parkera bilden, det är ett perfekt tillfälle att då åka hem till kompisen istället för att komma tillbaka till lägenheten.

Det faktiska lämnandet

Så då sov jag hos den här kompisen, och dagen efter på morgonen ser jag att jag hade tusentals sms, jag hade massor missade samtal... och då beslutade jag mig för att jag kände mig elak som bara lämnade honom sådär, jag skulle kanske ha gett han någon mer förklaring... Så att utan att säga till kompisen så åker jag hem igen (....) och han sitter på soffan och bara stirrar rakt ut, och så håller han i en kniv och han har skurit sig i armarna. - Matilda

Matildas förövare hotar med att ta sitt eget liv och vill inte släppa ut henne ur lägenheten, han hotar med att döda henne, hennes familj och hennes vänner. Han går in i badrummet för att avsluta sitt liv och för första gången så går inte Matilda efter, hon går mot ytterdörren och lyckas ta sig ut i

lägenhetshuset:

Så på andra sidan så bor det en gammal tant som hör liksom hur mycket bråk det har varit nu.

Så hon ropar in mig och försöker få mig att komma till trygghet. Jag hinner liksom precis in, men han stoppar in foten, när vi ska stänga. Och han ryter att jag är en jävla hora, att jag ska dö... och hon, alltså jag bara... Berit, världens bästa tant, hon bara skriker åt honom att gå därifrån, men han fortsätter skrika och då säger jag att du kan göra vad du vill mot mig, men om du gör någonting mot henne då kommer du åka fast. Och då lämnar han…

Kvinnorna berättar om sina faktiska uppbrott och berättelserna är olika, för en del går det snabbt vid själva lämnande, som i Shidehs och Jasminas där Shideh slänger ut mannen efter att han slagit henne första gången som nykter. Jasmina får nog och ringer polisen när han stryper henne inför hennes son.

Polisen kommer men mannen blir kvarboende i Jasminas lägenhet några veckor efter uppbrottet. En del berättar likt Matilda om mer turbulenta uppbrott där mannen försöker ta sitt liv eller hålla

kvinnorna kvar i lägenheten med våld. Maria försöker efter uppbrottet ta sig ur lägenheten med deras tvååriga barn.

Blunda, ta in nappen i munnen och så tar vi på huvan för du och jag ska snart gå. Vänta lite.

Bara sekunden efter så börjar han strypa mig. Det enda jag kan tänka på är: fan, du dör inte nu. Du måste ut. Jag vet inte hur länge han ströp mig.

Tillslut lyckas Maria ta sig ur lägenheten, ingen av grannarna har ringt polisen eller kommit för att hjälpa henne trots att hon har ropat på hjälp. När hon kommer hem till sina föräldrar så har hon ingen

tanke på att berätta vad som har hänt, men Marias tvååring berättar vad pappa har gjort mot mamma.

Maria vågar fortfarande inte berätta men precis när hon ska gå vänder hon sig om och hennes mamma ser ett helt handavtryck på Marias hals, då gick det inte att dölja längre.

5.3.1 Analys av tema två: Att lämna

Vägen fram till uppbrottet kan till viss del ses som ambivalent, men framförallt som en nedåtgående spiral av nedbrytning och tvivel på sig själv och det egna värdet. Kvinnorna vittnar om en inre process de behöver gå igenom för att vara mottagliga för hjälp till förändring, även Scheffer Lindgren och Renck (2008) samt Andersson och Saunders (2003) beskriver uppbrottet som en process som består av flera olika faser där kvinnorna behöver komma till insikt om att de är utsatta för våld och att mannen inte kommer förändras. Den inre processen kan även liknas vid Ebaughs (1988) exitteori där kvinnan först känner tvivel för att sedan genom sin omgivning bli stärkt i att hon behöver göra en förändring för att må bra. Kvinnorna vittnar om tankar de har relativt tidigt i relationen där de märker att någonting inte riktigt är som det ska, det kan vara oförklarliga utbrott eller elaka kommentarer.

Detta sår ett frö av tvivel som förföljer kvinnorna under resten av relationen och fortsätter att gro i dem. Detta tvivel kan enligt Ebaugh (1988) förstärkas eller tunnas ut beroende på omgivningens reaktion. Om kvinnan får sina känslor bekräftade kan det påskynda processen mot ett uppbrott.

Bekräftelsen kan enligt Hydén (2015) bestå i att andra människor ser, validerar eller agerar på våldet för att kvinnan ska förstå att det inte är hennes fel. När kvinnan fått våldet validerat kan skammen lätta något, internaliseringen av mannens perspektiv bleknar och gör att kvinnan kan se på situationen med en klarare blick. Valideringen kan utebli då mannens isolering av kvinnan utifrån våldets

normaliseringsprocess hindrar henne från att träffa vänner och familj i den mån hon behöver och kvinnans livsutrymme minskar (Lundgren, 2012). Majoriteten av kvinnorna vi pratade med berättar att mannen inte gillade deras vänner eller att han ville att de skulle umgås med varandra istället för med familjen. På det här sättet blir mannens kvinnans enda referensram och han kan styra hennes känsloliv då kvinnan internaliserar mannens tankar och börjar se på sig själv utifrån hans perspektiv (Lundgren, 2012). När människor ser men inte agerar som i Matildas fall där bilen åkte vidare trots att de såg att han utsatte henne för våld, validerar det kvinnans känsla av att hon förtjänar det hon utsätts för. En sådan utebliven bekräftelse kan leda till att den inre processen tar längre tid.

Kvinnans internalisering av mannens perspektiv gör att hon tillsammans med mannen döljer vad som pågår, det försvårar för omgivningen att se vad som händer när kvinnan förklarar våldet som misstag eller ett missförstånd (Lundgren, 2012). Att berätta om våldet innebär även en risk för påtryckningar utifrån, hon kan bli pressad att anmäla eller att andra ska göra det i hennes ställe.

Kvinnorna i Hydéns (2015) studie upplevde en maktlöshet om sanningen skulle komma fram, då de inte längre har kontroll över sin berättelse och vart den kan hamna. En annan anledning till att de vill hålla våldet hemligt är en förhoppning om att det ska bli bättre, det gör att de blundar för våldet.

Maria är kvarhållen med sitt barn i mannens lägenhet, när hon tillslut lyckas fly hem till sin familj så

har hon inga tankar på att berätta vad hon har blivit utsatt för, räddningen blir att hennes tvååriga dotter berättar vad som har hänt.

Enander (2011) beskriver det som att de börjar tvivla på sig själva och sin mentala hälsa när mannen växlar mellan att vara ond och god. Åsa förklarade det som en dusch som blir kall, det enda du vill är att den ska bli varm igen. Mannens växling mellan kärleksfull och aggressiv sker gradvis samtidigt som våldet långsamt trappas upp, det tillsammans med att han avskärmar henne från omgivningen gör att hon hamnar i en beroendeställning till mannen. Våldet accepteras och försvaras när det normaliseras, det kan till och med ses som en kärleksförklaring (Holmberg & Enander, 2011).

Kvinnorna ser sig inte som våldsutsatta kvinnor vilket visar på en kognitiv dissonans, de kan ha svårt att se de negativa konsekvenserna av den destruktiva relationen, de är undantaget som kommer få våldet att upphöra (Ebaugh, 1988). Åsa berättar om informationsblad som är uppsatta på hennes arbete där det finns beskrivningar hur man ska gå tillväga om man är utsatt för våld i nära relation. Hon läser inte då hon inte är en våldsutsatt kvinna.

De flesta av kvinnorna vi pratar med har en eller flera specifika vändpunkter som tar dem framåt i förändringsprocessen. Scheffer Lindgren och Renck (2008) kallar det en frigörande vändpunkt när sista fasen i uppbrottsprocessen infinner sig, det är detta som leder till ett slutgiltigt uppbrott. Ofta beror det på stöd från nätverket som gör att kvinnorna kan lämna. Lämnandet har föregåtts av en insikt om att han inte kommer förändras och att våldet inte kommer upphöra, som i Jasminas fall där hon genom sina kunskaper om våld visste att våldet skulle eskalera. Enligt Ebaugh (1988) så kan ett uppbrott även ske då det är enda alternativet till att överleva, vilket var fallet i Åsas berättelse. Hon berättar om en eskalering av våldet, dödshot och insikten om att han tidigare gjort allvar av sina hot.

För andra kvinnor kom vändpunkten tidigare, som Shideh, hon lämnade vid första slaget. Det är vad Ebaugh (1988) beskriver som ett ”specific event” där hon utifrån en händelse får en insikt om att det krävs en förändring, händelsen går inte att jämföra i psykiskt eller symboliskt värde mellan individer.

Enligt Scheffer Lindgren och Renck (2008) skapar mannen ambivalenta känslor hos kvinnan genom att vägra släppa taget. Kvinnan kastas fram och tillbaka i tankarna om att lämna eller stanna.

Utifrån våldets normaliseringsprocess blir det tydligt att stor betydelse ligger i hur länge och intensivt mannen har lyckats bryta ner kvinnan, ju mer hon har antagit mannens verklighetsbild, desto mer troligt att hon anser att skulden för våldet ligger på henne (Lundgren, 2012). Det kan också handla om hur ekonomiskt oberoende kvinnan är av mannen, om de har barn tillsammans och hur hennes sociala nätverk ser ut. Därför kan det se väldigt olika ut vad som blir en vändpunkt för en person och inte för en annan. Andersson och Saunders (2003) menar att våldets allvarlighetsgrad inte har lika stor inverkan på beslutet att lämna som de faktiska förutsättningarna, om kvinnan har arbete, inkomst och boende underlättar det beslutet att lämna. Jasmina som hade eget boende och stabil inkomst och hade därför större möjlighet att direkt avsluta relationen när våldet eskalerade.