Tema fem: Samhällets roll

Efter uppbrottet följer för många en tid av polisförhör och rättsprocesser där intervjupersonerna visar på en variation av intryck, bemötande och erfarenheter av myndigheter och andra professionella.

Att anmäla och processen efter det

Flera av våra intervjupersoner har uppgett att de började spela in den psykiska misshandeln och efteråt dokumentera och ta bilder på skadorna av den fysiska misshandeln. Detta dels som en del i processen att lämna, för att bli trodd och få upprättelse, dels för att kunna visa upp för mannen hur han betedde sig, och för en del var det som ett sätt att försöka få honom dömd. Åsa berättar att hon blev uppmanad

av en vän att dokumentera skadorna han åsamkade henne. Linda förklarar att hon spelade in sambons utbrott för att hon kände att hon behövde ha bevis då han inte slog henne och hon därför inte hade några fysiska skador att visa upp. Linda gjorde aldrig någon polisanmälan mot honom, eftersom hon kände att det inte skulle leda till någonting.

Angående vilken betydelse polisanmälan har haft för Åsa svarar hon:

Nej, det är det bästa jag har gjort. Jag önskar att jag hade gjort det tidigare, jag skulle uppmuntra varenda kvinna att göra det, samtidigt förstår jag om man inte har… hade jag polisanmält ett år tidigare så hade inget hänt, nu hade jag så mycket dokumenterat, för det första har jag suttit i förhör och fått berätta det högt, det hade jag aldrig gjort innan. Jag hade ju antecknat i min telefon om saker och så. Jag hade skrivit avskedsbrev för jag trodde han skulle slå ihjäl mig, men vad jag ser själv, det är ju terapi i min bearbetning att polisanmäla och det var som min advokat sa, rättegången är nog det bästa bearbetningen, få berätta sakerna högt så det har haft jättebetydelse. Sen gick det ju bra att han blev häktad.

Hon berättar att hon inte trodde att någon skulle tro på henne i rätten, och att hon fortfarande har svårt att tro att polis och åklagare och resten av världen tror henne, även om han blev dömd, för att han sprider rykten om henne. Åsa uppger att hon blev trodd och tagen på allvar i alla instanser, samtidigt som hon vet att det inte är så för alla kvinnor och att hennes yrkesposition som chef kan ha bidragit till det. Hon uppger att poliserna nämnde det för varandra, att hon var chef och välutbildad, och att hon reagerade på det och undrade hur hon annars hade blivit bemött.

När Åsa anmälde så gjorde hon det för barnens skull, även om hon kände skam och uppger att det var svårt att polisanmäla barnens pappa. Men efter ett halvår gick det upp för henne att hon inte bara anmälde för barnens skull, utan även för sin egen, berättar hon.

Shideh förklarar att hon var rädd för repressalier om hon skulle anmäla honom och att hon därför ville låta bli. När hon blev uppmuntrad av en kvinnojour att anmäla upplevde hon att allt blev värre och hotbilden större. Hon förklarar:

Trots att han erkände att han hade kunnat slå ihjäl mig, trots att jag har foton på skador med tidpunkt och allting så... Så har de lagt ner allt. Trots att han skriver på facebook och allting, sociala medier och lämnade ut mig och jag fick hot, blev han inte dömd.

Ida berättar att hon inte kände sig trodd första gången hon ringde polisen för att anmäla honom, men att när hon ringde upp en andra gång fick prata med en annan polis som gav henne ett bra bemötande.

Sedan fick hon träffa en utredare som informerade henne om varför hen behövde ställa besvärliga och specifika frågor om händelserna. Anmälan ledde inte till någon dom. När hon vid ett senare tillfälle ville ringa in och anmäla ytterligare en incident så kände hon att hon inte orkade, att det tog emot för mycket och att hon var rädd för att någon skulle fråga varför hon inte anmält tidigare. Även Shideh berättar att hon vid tillfället för anmälan upplevde att hon väntade för länge med anmälan, när det gått två månader, för att hon innan det trott att allt varit hennes fel.

Matilda vittnar om att förhören var värre än själva relationen.

.. och efter det så började ju det här med att jag skulle bli förhörd. Och det här måste jag nog faktiskt påstå är det absolut jobbigaste. Det var ett helvete att leva med honom, men det var ett ännu större helvete att behöva gå igenom det i sån jävla detalj.

Hon berättar att hon fick sitta i flera förhör och att hon under första förhöret inte blev tilldelad eller informerad om att hon skulle ha ett målsägarbiträde. Matilda uppger att polisen inte visade någon förståelse för hennes situation. De ställde detaljerade frågor kring hur han hade rört vid henne under ett av övergreppstillfällena, om det var med- eller motsols. Förhören varade i tre till fyra timmar och efteråt kände hon sig förvirrad kring vad hon egentligen hade svarat på. Matilda förklarar att hon sedan fick stöttning från sitt målsägarbiträde:

... och hon förklarade liksom att... ja men den här världen är sjuk. Det är så här som kvinnor blir behandlade och jag vill liksom att... men försök håll ut. Sen försökte hon ju att förklara att även om du fortfarande älskar den här killen så, han måste få sitt straff. Och där var väl jag inte med riktigt på den här tiden, jag ville ju inte att han skulle bli straffad. Jag ville ju att han skulle få vård, och bli bra. Och jag ville absolut inte kräva han på mycket pengar, för jag menar, då skulle ju inte han kunna leva ett liv. Så att jag tror... han blev ju dömd för grov kvinnofridskränkning. Vi tog även upp om våldtäkt, men det blev han inte dömd för.

Matilda vittnar om ambivalenta känslor kring anmälan och hennes förövarens eventuella straff och att hon bad om att få sänka skadeståndet med dryga 80 procent för att hon inte ville försätta honom i ekonomisk knipa. Matilda förklarar att allt gick väldigt snabbt och att en del av henne nu ångrar att hon anmälde och att det gick till rättegång. Hon önskar att någon hade bett henne att vänta för att få bearbeta och påbörja återhämtning innan allt drog igång. Hon berättar hon nu i efterhand känner att det hade varit bra om hon godkänt hela skadeståndet, då hon hade behövt pengarna för terapin och under perioderna av sjukskrivningar. När Matildas förövare kom ut från fängelset skickade han dödshot till henne över sms. Hon gjorde ytterligare en polisanmälan men fick senare höra att hennes anmälan kommit bort, och att polisen då ursäktat sig och sagt att det kanske inte var så allvarliga hot, eftersom det inte hänt något. Matilda gav inte upp och fick till slut ett kontaktförbud, men förklarar att hennes tilltro till polisen nu inte är stor.

Kontakter med samhället

Av de kvinnor som vi pratat med som har barn så beskriver de en lång och energikrävande process med myndigheter angående vårdnaden. De upplever att de inte blir trodda när de berättar vad pappan till deras barn har utsatt dem för.

Jag hade önskat att de hade gjort nån slags uppföljning, och verkligen tittat på bevisningen och inte bara på vad han sa. De köpte allt han sa, med hull och hår. Trots all bevisning. De har ju, de har, det är så lätt att manipulera, det ska inte vara så lätt att manipulera dem, för de ska vara utbildade. - Shideh

De berättar om svåra situationer där de både ska skydda sina barn men samtidigt lämna ut barnet till pappan, om situationer där hon måste lämna barnet hemma hos pappan trots att hon sagt att det känns otryggt och att hon vill lämna över barnet på allmän plats. Myndigheter som replikerat att de inte kan

tvinga pappan om han inte vill. Shideh har fått höra att hon försöker svartmåla pappan när hon bara berättat sanningen. Maria vill ha ensam vårdnad men familjerätten bedömer att det inte är något fel på pappans och barnets relation, en bedömning de gjort efter en kort stund i ett rum där pappan hade tagit med sig presenter till barnet. Pappan meddelar att han kan ha dottern och att Maria kan hämta henne 23.00 på kvällen:

Det är väl den första och enda gången dom reagerar på familjerätten och sa att “hon är 2 år, du kan ju inte hämta henne vid 23.00 på kvällen? Även klockan 20.00 är för sent, nej senast klockan 19.00 får du hämta henne” Och då sa han att han skulle ha övernattningar och sånt.

Men där satte jag ner foten. Det kommer inte fungera. Du får inte ha övernattningar med henne.

Du har aldrig lagt henne någonsin. Hur ska du tro att detta fungerar? Och då säger han att han ska byta blöja och det här. Och jag bara, men hon har inte haft blöja på ett år. Har du inte ens märkt detta? Hur ska du kunna ta hand om henne när du inte vet om hennes behov?

Flera av kvinnorna berättar att de någon gång under relationen varit i kontakt med professionella men när det visat sig vara fel instans så har de inte slussats vidare till rätt hjälp. Efter händelsen när en bil inte stannat för att hjälpa Matilda utan bara åkt vidare så åker hon till psykiatrijouren som inte vill ta emot henne då det inte är något psykiskt fel på henne. De råder henne till att åka till sin mamma. Vi frågar om hon vid tidpunkten trodde att det var något psykiskt fel på henne.

Ja, det trodde jag. Jag trodde att nåt... min verklighetsbild kunde ju inte stämma. Liksom, det här hände mig och ingen brydde sig... uppenbarligen så är det ju mig det är fel på som känner de här känslorna.

Matilda tog vid ett tillfälle kontakt med en kvinnojour, men hon berättar att hon först inte visste vad det var och om hon kunde gå dit. Kvinnan hon träffade var betydligt äldre och Matilda upplevde att hon på grund av den stora åldersskillnaden inte skulle förstå henne. Åsa fick ett nummer till en kvinnojour skickat till sig av en vän. Hon berättar att hon ringde dem vid ett tillfälle, men när ingen svarade så gav hon upp försöket. Maria berättar att hon var i kontakt med en kurator i samband med uppbrottet, men att denna inte gav något stöd och hon uppfattade det som att kuratorn ansåg att problemet var löst då hon redan lämnat relationen.

5.6.1 Analys av tema fem: Samhällets roll

Åsa berättar om informationsbladet om våld i nära relationer som hon såg men inte kände igen sig i.

Hon uppfattar sig inte som en misshandlad kvinna och hon stämmer inte överrens med bilden hon har av vem en misshandlad kvinna är. Karaktäristiskt för ex-rollen enligt Ebaughs (1988) rollteori är att individen en gång delade identitet med andra som fortfarande är i samma roll och den nuvarande situationen delas med andra som också har lämnat en liknande roll bakom sig. Det är inte förens lång senare som Åsa kan börja identifiera sig med rollen som hon lämnat bakom sig.

Lundgren (2012) menar att en möjlighet att bryta vad hon kallar för mannens invasion av kvinnan är att vänner, familj, grannar och professionella som envist fortsätter att visa en annan förståelse för vad en kvinnas liv är värt och förkroppsligar en annan möjlig referenspunkt för henne. Rester från den

gamla rollen kan finnas kvar och mannens makt över kvinnan försvinner inte med uppbrottet, därför behöver vänner och familj vara medvetna om att anpassa sitt bemötande (Ebaugh, 1988). Även professionella behöver vara medvetna om de behov som finns när en kvinna har lämnat en våldsam relation. Ambivalensen, osäkerheten, ilskan och uppgivenheten behöver bemötas.

Rädslan inför att inte bli trodd är återkommande i våra intervjuer, det finns en uppgivenhet inför att anmäla då de flesta våldsutövare i nära relation inte blir dömda. Om mannen som misshandlat dem varit en främling skulle nog de flesta anmäla men kvinnans anpassning som har skett gradvis gör att hon tar på sig skulden för våldet enligt Lundgren (2012), vilket gör det svårt att anmäla. Åsa fick den bekräftelsen som alla kvinnor hade behövt när hon blev bra bemött och trodd hos polisen, hennes förövare blev även dömd då hon hade mycket dokumentation. Trots det har hon fortfarande en känsla av att andra människor inte tror henne och hon behöver ständigt validering. Enligt Ebaugh (1988) behöver kvinnan i det här fallet bekräftelse från omgivningen i sin nya roll för att inte känna osäkerhet inför det val hon gjort. Men det kan vara svårt att berätta för sin omgivning, att vara utsatt för våld innebär en maktlöshet, att berätta om våldet kan leda till en än större maktlöshet då kvinnan inte längre kan kontrollera vad som händer med hennes berättelse. Den kan till exempel nå sociala myndigheter eller polis vilket ibland förvärrar kvinnans situation (Hydén, 2015).

Matildas ambivalenta känslor kring hennes förövaren straff och skadestånd kan utifrån våldets normaliseringsprocess ses som en konsekvens av den nedbrytning hon blivit utsatt för, och den beroendeställning hon utvecklat till honom. Hon vill inte skada honom. Lundgren (2012) förklarar att våldet efter en tid blir inåtvänt och internaliseras. Hans förklaringar till våldet blir så småningom även hennes. Det är hennes fel som gjort honom så arg och att han slår henne börjar bli normalt. Många av intervjupersonerna vittnar om att de fått höra av sin partner att de överdriver, inbillar sig och att de är galna. Matilda berättar att hon uppsökte psykiatrin, för att hon trodde att hennes verklighetsbild inte stämde och att det måste vara något fel på henne. Enligt Lundgren (2012) är en vanlig konsekvens av våldets internalisering att kvinnan, som nu tror att våldet beror på henne, söker upp psykiatrisk och psykologisk vård för att förändra sig själv.

När Maria berättar att en kurator menade att hon inte behövde hjälpa henne då hon redan lämnat relationen och problemet därför kunde anses vara löst tyder det på att det, i enlighet med resultat av tidigare forskning, att det finns en felaktig uppfattning av att våldet upphör när relationen gör det (Fleury m.fl., 2000; Zeoli m.fl., 2013; Ornstein & Rickne, 2013).