Syftet med studien var att undersöka hur unga vuxna arbetslösa upplever sin situation under de första 90 dagarna på Arbetsförmedlingen genom frågeställningarna: Hur upplever de stödet och mottagandet på Arbetsförmedlingen och hur ser deras handlingshorisonter ut? Resultatet visade kortfattat att intervjupersonerna hade olika bilder av Arbetsförmedlingen samtidigt som majoriteten av dem blev positivt överraskade av myndigheten. Vidare beskrev de handlingshorisonter med en optimism inför framtiden och flera tänkbara handlingsalternativ.
Det som är mest anmärkningsvärt i resultatet är kanske intervjupersonernas relativt positiva beskrivning av Arbetsförmedlingen. Flera uttryckte just att de trodde att den arbetsförmedling de gick till var bättre än arbetsförmedlingar i allmänhet. Dessutom påpekade flera att många av deras bekanta hade en sämre bild av myndigheten än vad de hade. Varför blev då resultatet som det blev? Vi börjar med en problematisering av studiens metod.
Den del av metoden som utifrån sett skulle kunna uppfattas mest problematisk bör rimligtvis vara att personal på Arbetsförmedlingen själva tog kontakt med dem som var aktuella för att delta i studien, på grund av lagen om sekretess. Initiativet till, och utförandet av studien låg däremot helt utanför Arbetsförmedlingen. Det skulle dock naturligtvis kunna antas att personal på Arbetsförmedlingen endast valt ut de personer som de själva trodde skulle tala väl om myndigheten. Vad som talar mot att så var fallet är personalens uttryckliga önskan att verkligen få ärliga svar, från en relativt representativ urvalsgrupp, för att kunna lära sig något och utveckla verksamheten. Dessutom bör det understrykas att alla som deltog i studien fortfarande var arbetslösa efter att ha varit inskrivna på Arbetsförmedlingen i 90 dagar, vilket i sig ger dem en rimlig anledning att i någon grad vara besvikna. Om studien endast skulle vända sig till dem som fått en anställning via Arbetsförmedlingen borde rimligtvis reaktionerna varit betydligt mer positiva.
När ungefär hälften av intervjuerna var genomförda pekade det empiriska materialet på i princip samma resultat som efter hela studien. Eftersom resultatet upplevdes som anmärkningsvärt ställdes frågor till personalen för att höra deras förklaring. Två huvudskäl angavs. Dels menade de att arbetsmiljön på deras förmedling var extra
trivsam och präglades av mindre anonymitet, delvis som en konsekvens av att det är en mindre arbetsförmedling. Dels menade de att det gjorts en medveten satsning på att vara tydliga gentemot de arbetssökande och samtidigt försöka ha en välfungerande mejl/telefonkontakt med dem. Mot bakgrund av resultatet kan satsningen sägas ha slagit väl ut. Undantaget handlar om intervjupersoners brist på en helhetsförståelse för Arbetsförmedlingens verksamhet.
Det är anmärkningsvärt och intressant att intervjupersonerna, på olika sätt, förändrade sin beskrivning av Arbetsförmedlingen under de första 90 dagarna och dessutom under tiden då intervjuerna pågick. Dels ändrade de sig genom egna erfarenheter, dels som en konsekvens av en utmaning från oss som intervjuade och dels av en anledning som inte framkom under intervjutillfället. Insikten att somliga intervjupersoner faktiskt förändrade sina beskrivningar av Arbetsförmedlingen till att bli mer positiva i slutet av intervjuerna var något som uppmärksammades först i efterhand. Om vi som ansvarade för intervjuerna hade uppmärksammat detta medan intervjuerna fortfarande pågick, hade vi med fördel poängterat detta för intervjupersonerna och bett dem försöka förklara varför de ändrat sig. Kanske hade de egentligen inte ändrat sig? Kanske var det hela bara ett uttryck för deras ambivalens gentemot Arbetsförmedlingen. Det finns dock en annan förklaring. Som vi uppfattar det är både medias bild och allmänhetens närmast vedertagna bild av myndigheten relativt negativ. Det finns en myt att Arbetsförmedlingen i princip inte förmedlar några arbeten över huvud taget vilket, om man tror på den, gör det självklart att spontant och oreflekterat uttrycka sig allmänt negativt om myndigheten. Vi menar att det finns skäl att tro, att intervjupersonerna i studien, liksom många andra, var påverkade av denna myt. Detta mynnade ut i att de spontant och oreflekterat uttryckte sig mer negativt om Arbetsförmedlingen än de egentligen hade belägg för. Det som talar för att så var fallet är just att deras mer eftertänksamma beskrivning av myndigheten var mer positiv än deras spontana beskrivning.
I det empiriska materialet har det inte funnits några tecken på att intervjupersonerna med annan kulturbakgrund och/eller etnicitet än den svenska hade några problem i samtalen med handläggarna på Arbetsförmedlingen, som kan härledas till just deras kultur eller etnicitet. Eftersom alla de intervjupersoner som ingick i studien gav intrycket av att de behärskade en mycket bra kommunikation, via det svenska språket och kroppsspråk, finns det inget i denna studie som motsäger de resultat som Peavy och
Lidström (2009) studerade i sin avhandling unga vuxnas resa i gränslandet mellan skola och arbetsliv. De resultat som i hennes omfattande forskning styrkts genom detta examensarbete är bland annat brytpunkters påverkan på människors karriärval samt ungdomars höga grad av flexibilitet och anpassningsbarhet som leder till en bred handlingshorisont. Ett exempel på resultat i denna studie som skiljer sig från Lidströms avhandling är att en större andel av intervjupersonerna som deltagit i denna studie varit mindre färdiga beträffande karriärval. Flera uttryckte en önskan att skjuta upp karriärbeslut på framtiden. En förklaring till det kan vara att åldersgruppen som undersökts i denna studie är yngre än den i Lidströms forskning.
De Witte m fl. (2004) undersökte i en studie beteenden att vara benägen att söka arbete och beteenden att vara benägen att inte söka arbete samt hur dessa två förhåller sig till bland annat individers hälsa och erfarenheter av arbetslöshet. Två olika resultat i detta examensarbete styrker de resultat som De Witte m fl. (2004) kom fram till och kan kopplas samman med en och samma intervjuperson. Intervjupersonen, med det fingerade namnet Erik i denna studie, var minst benägen att söka arbete av alla. Samtidigt var han den ende i studien som hade varit arbetslös vid ett tidigare tillfälle. Dessutom var han den som mest tydligt hänvisade till yttre faktorer när han beskrev sina chanser hitta ett arbete.
Olofsson och Waldensjö (2007) har hävdat att unga människors etablering på arbetsmarknaden i Sverige är problematisk, delvis eftersom den svenska gymnasieskolan har alltför skolbaserade yrkesutbildningar. Ett visst belägg för den slutsatsen kan finnas i detta examensarbete, genom intervjupersonernas missnöje med Arbetsförmedlingens hantering av praktik.
Avslutningsvis utmanade Dr Colley (2004) i sin forskning vad hon anser är en felaktig men traditionell förklaring av hur karriärval görs. Dessutom undersökte hon hur människors handlingshorisonter skapas, samt hur de påverkar karriärval. Hennes resultat har i denna studie styrkts på olika sätt. Dels har intervjupersonerna i studien gjort karriärval som varit pragmatiskt rationella och många gånger påverkats av tillfälligheter. Dels har karriärvalen varit starkt influerade av individernas handlingshorisonter som i sin tur varit påverkade av samma individers bakgrund och livshistoria.
Vid en granskning av relationen mellan en myndighet som Arbetsförmedlingen och en arbetslös inskriven person, kan man snabbt konstatera att det finns en viss
inskrivne som, om de inte efterföljs, innebär negativa konsekvenser för den inskrivne. Dessutom finns vissa resurser på Arbetsförmedlingen i form av exempelvis kontakter med arbetsgivare, som den inskrivne vill ta del av i största möjliga utsträckning. Genom att grundförutsättningarna för relationen skapas av dessa ramar är det extra viktigt att Arbetsförmedlingen lägger stor vikt vid att ge den inskrivne insikter i sitt eget ärende och en känsla av kontroll och påverkansmöjlighet. Först då kan en upplevelse av hög begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet nås. Vidare bör myndigheten vara extra tydlig för att skapa begriplighet hos den inskrivne. Dels för att myndighetsärenden rimligen kan vara abstrakta och svårförståeliga och dels för att en upplevelse av begriplighet verkligen visat sig göra stor skillnad för individer.
Mot bakgrund av erfarenheter som gjorts under detta arbetes gång har en nyfikenhet växt fram som riktar sig extra mycket mot personers upplevelse av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i en relation som till viss del präglas av maktobalans. Forskning som syftar till att utveckla kunskapen kring hur människor kan nå en upplevelse av kontroll och att vara aktiva medskapare, trots en beroenderelation, det efterlyser vi.