Diskussion

Läroplanerna har både många likheter men även skillnader. Båda läroplanerna följer den allmänna grundskolans undervisning med vissa tillägg och ändringar för att anpassas för elevernas funktionshinder. Båda läroplanerna uttrycker att utbildningen ska vara likvärdig som för hörande elever och för att göra detta är undervisningen anpassad efter elevernas behov. Båda läroplanerna strävar även efter att utveckla eleverna inför framtida arbetsliv och

75 Skolöverstyrelsen (1969), s. 75.

76 Skolöverstyrelsen (1980), s. 20

26 studier och vill därmed utveckla elever som blir goda samhällsmedborgare som känner en gemenskap och tillhörighet dit.

Läroplanernas har skilda attityder mot språk vilket framhävs i begreppsdefinitionerna som läroplanerna har. I Lgr69 kategoriseras eleverna in beroende på deras potentiella utveckling av språk, med fokus på hur det förväntades påverka elevernas tal. Till exempel när

definitionen av lindrigt hörselskadade skrivs är det i relation till hur den spontana tal-och språkutvecklingen påverkar den talspråkliga kommunikationen.⁷⁷ Lgr80 använder sig också av olika kategorier av hörselskada, men definitionerna är utifrån medicinska termer istället för talspråkliga aspekter som Lgr69 fokuserar på. I Lgr80 definieras begreppen utifrån vilken typ av hörselteknisk utveckling de kan behöva samt om de har blivit döva från födseln eller senare.⁷⁸ Lgr80 definierar inte dövhet/grav hörselnedsättning vilket kan tolkas som att nedsättningen ses som en självklarhet som inte behöver definieras. Definitionsändringen mellan läroplanerna kan ses som en medikalisering av hörselnedsättning, tidigare sågs det endast som ett hinder som gick att bota genom att göra de hörselnedsatta anpassade till samhället genom att talträning etcetera. Medan i Lgr80 blir hörselnedsättningen ett medicinsk begrepp som behandlas ett sjuktillstånd. Begreppsdefinitionernas spegling av samhället diskuterar forskarna Förhammar⁷⁹ och Holme⁸⁰, de menar att definitionerna skildrar samhället. Genom att läroplanerna ändrade sina definitioner till att inte längre fokusera på talspråkets hinder visar att samhället ändrade syn på hörselskador, från att vara ett hinder till ett medicinsk begrepp.

En annan skillnad mellan läroplanerna är kurserna hörselträning, talträning och avläsning. I Lgr69 är de enskilda ämnen medan de ingår i svenskan i Lgr80. Kursen hörselträningen strävar efter att bevara de hörselrester som eleverna med hörselskada har samt att bevara talet hos dessa elever. Detta gäller även döva elever som ska utbildas i hörselträning och tal i hörselträningskursen. Kursen framhåller en försiktighet vid utförandet och den gradvisa upphöjningen av utförandet, detta på grund av att eleverna inte ska förlora intresset av att lära sig tala och höra. Ett bekymmer som Lgr69 uttrycker är om eleverna vägrar använda

77 Skolöverstyrelsen (1969), s. 52.

78 Skolöverstyrelsen (1980), s. 13.

79 Förhammar (2004), s. 34.

80 Holme (2000), s 75 ff.

27 hörapparat.⁸¹ I Lgr80 har hörselträning tagits bort, tal och avläsning ingår i svenskan istället för separata ämnen. Lgr80 skriver under svenskämnet att målet med kursen är att eleverna ska lära sig läsa och skriva, samt att undervisningen i svenska inte kan baserar på hörsel och tal utan att undervisningen ska omfattas av vad eleverna kan se, teckenspråk eller skriven svenska. Lgr80 framhåller att de eleverna med hörselrester kan med hörselteknisk

förstärkning kan använda sig av detta men fortfarande ska undervisningen vara utformat på samma sätt som för en elev utan hörselrest. Lgr80 poängterar att det visuella stöden genom skrift och tecken behövs för alla elever oavsett hörselrest för att befästa kunskaper.⁸²

Teckenspråk har ett eget ämne både i Lgr69 och Lgr80 dock skiljer de sig åt. I Lgr69 består teckenspråket av handalfabet och tecken, och vid användande av teckenspråk måste eleverna eller läraren tala samtidigt. Teckenspråk är inte ett accepterat enskilt språk under skrivelsen av Lgr69. Eleven får inte heller själv välja när hen vill lära sig teckenspråk och ha det som ämne utan skolan gör en bedömning tillsammans med skolans ledning, psykologisk expertis och med elevens föräldrar om och när handalfabet får införas i undervisningen.⁸³

Teckenspråkets status i läroplanerna kan tolkas som att det under 1969 var nästintill förbjudet, vilket hör ihop med den historiska kontexten att teckenspråket ansågs hindra talutvecklingen och därmed inte användes för att istället fokusera på att utveckla

språkfärdigheter i det svenska språket. Till skillnad från när Lgr80 införs har statusen på teckenspråket förändrats och nya upptäcker har gjorts, då ingår teckenspråket i läroplanen utan diskussion och skrivs som ett viktigt redskap både för elevernas

kommunikationsmöjligheter och kunskapsinhämtning.⁸⁴ Erkännandet av teckenspråket var ett stort steg inom handikapphistorien, forskaren Linikko lyfter en problematik som har varit innan erkännandet då teckenspråket har setts som ett ”fult” och förbjudet språk. I och med det har funnits en tro om att teckenspråket hindrade elevernas svenskspråkiga utveckling är det ett viktigt steg i de döva och hörselskadades socialisationsprocess att undervisas i ”deras”

språk.⁸⁵ Erkännandet av teckenspråket utifrån Linikkos forskning kunde därmed inte ske om samhället inte hade gjort vissa upptäcker, som även Pärsson⁸⁶ diskuterar. Det behövdes ske

81 Skolöverstyrelsen (1969), s. 69.

82 Skolöverstyrelsen (1980), s. 22.

83 Skolöverstyrelsen (1969), s. 75.

84 Skolöverstyrelsen (1980), s. 20.

85 Linikko (2009), s. 16 f.

86 Pärsson (1997), s. 75.

28 framsteg inom forskningen som visade att teckenspråket inte var ett hinder för att det skulle bli ett accepterat språk att använda både i skolan men även i samhället.

Erkännandet av teckenspråket medför även att elevernas skolgång blir mer effektiv eftersom att språket inte längre blir ett lika stort hinder kan eleverna i högre grad fokusera på

kunskapen än språket vilket eleverna fick tillgång till i Lgr80. När språket inte längre var ett hinder kunde eleverna utvecklas i sina identiteter då dem fick ett språk som de kunde uttrycka sig i. Införandet av teckenspråk som undervisningsspråk som även utvecklar eleverna

identiteter kan kopplas till Brunnbergs studie om identitetsskapande bland barn, i sin studie framhäver hon att en viktig beståndsdel i identitetsutvecklandet sker i interaktion med andra.

För att få en fungerande interaktion behöver barnen behärska ett språk som de har möjlighet att uttrycka sina behov och tankar med.⁸⁷ Vikten av interaktion med andra för

identitetsskapandet kan även kopplas till den grekiska studien av Nikolaraizi och Hadjikakou som visar att identiteter påverkas i hög grad av sociala omständigheter och att det därför är av särskild vikt att de döva och hörselskadade känner sig bekväma i sitt språk för att utvecklas som individer.⁸⁸ Nikolaraizis och Hadjikakous resultat visar även att skolan är en särskild viktig plats för barnen för deras identitetsskapande vilket betonar att införandet av

teckenspråket även påverkade identitetsskapandet och trivseln i skolan.

En annan skillnad mellan läroplanerna är hur de formulerar sig om språket och språkets betydelse för eleverna. Det framhålls under rubriken “Undervisningsformer och arbetssätt” i Lgr69 då Skolöverstyrelsen skriver:

Vid undervisning i specialskolan för hörselskadade och talskadade måste verksamheten inriktas på att öva språkliga färdigheter. Träningen av dessa färdigheter kommer därför att inta en central plats i undervisningen. Alla tillfällen till språkövning måste tas tillvara.⁸⁹

Citatet framhåller att vid denna kontext skedde all undervisning genom läppavläsning och att eleverna skulle lära sig att tala. Detta gjorde att skolan i så hög grad som möjligt övade de döva elevernas tal samt integrerade talet i samtliga ämnen. Ordvalet måste framhåller att det fanns en självklarhet att eleverna vid varje tillfälle skulle öva i de språkliga färdigheterna och var någonting som var viktigt för att underhålla och utveckla de språkliga färdigheterna. I

87Brunnberg (2003), s. 47 f.

88 Nikolaraizi & Hadjikakou (2006).

89 Skolöverstyrelsen (1969), s. 52.

29 Lgr80 är det inte längre något måste eller något som ska framtvingas, utan i Lgr80 under rubriken “Tvåspråkigheten, teckenspråk och svenska” formuleras språkets betydelse som att tvåspråkigheten ska eftersträvas, tvåspråkigheten inte uppstår spontant samt att teckenspråk inläras naturligt och spontant.⁹⁰ När läroplanerna skiljer sig i sitt undervisningsspråk påverkar det även elevernas identitetsskapande, Brunnbergs studie framhåller tydligt språkets roll i arbete med identitetsutvecklingen vilket även påverkar vilken tillhörighet en människa får med samhället.⁹¹ Lgr69 hade en tanke att eleverna skulle bli tillhöra samhällets gemenskap genom att de skulle anpassas efter de hörande och behärska det svenska språket för att bli som en hörande. Medan Lgr80 istället framhävde att eleverna var tvåspråkiga och deras primärspråk var teckenspråk. Lgr80 uttrycker då att eleverna kan bli lika tillhörande samhället fast de använder sig av primärt teckenspråk.

Undersökningen synliggör den förändrade attityden mot språk i helhet vilket särskilt framhålls vid skrivelsen om teckenspråkets acceptans i undervisningen. I Lgr69 fick

teckenspråket inte användas ensamt utan fick endast användas för att beledsaga språket, det var även en kurs som gick att välja bort. Under Lgr80 var kursen obligatorisk och

teckenspråket var elevernas primära språk vilket framhålls vid flera tillfällen i läroplanen.

Teckenspråket framhålls tydligt som det primära språket vid undervisning och vid kommunikation med andra, svenska språket fyller primärt en skriftspråksfunktion.