Kategorisering av elevernas hörselskada

Skolan kategoriserade in eleverna efter vilka hinder som deras hörselskada utgjorde. Lgr60 och 80 definierade hörselskadorna olika, Lgr69 definierar hörselskadade i tre olika grupper:

lindrigt hörselskadade, medelsvårt hörselskadade och gravt hörselskadade/döva. Lgr80 använder istället begreppen barndomsdöva, hörselskadade och döva istället för lindrig, medelsvårt och grav/döv.

Lgr69 definierar lindrigt hörselskadade som hörselnedsättningen medför svårigheter i det talade språket, hörselskadan påverkar dock inte den spontana tal-och språkutvecklingen men påverkar den talspråkliga kommunikationen. Medelsvårt hörselskadade definieras som att hörselskadan påverkar språket och talutvecklingen på ett negativt sätt, men hörselskadan har inte gjort så att det uteblivit. Vilka som omfattas under denna definiering beror på personens spontant utvecklade tal och språk i jämförelse med hörselskadans omfattning. Slutligen definieras gravt hörselskadade och döva som elever vars spontana tal- och språkutveckling hindrats eller uteblivit av hörselskadad omfattas i denna kategori. För elever i denna kategori är synen en viktig komponent för att uppfatta talspråk. Dessa elever kan använda teckenspråk i kombination med tal- och munrörelser.⁵⁴

Lgr80 definierar barndomsdöva som de eleverna som föddes med en hörselskada som medfört en hörselnedsättning som hindrat tal- och språkutvecklingen. Dessa elever måste ha hjälp av synen för att utveckla sitt språk. Barndomsdöva elever är beroende av

teckenspråkskommunikation och behöver lära sig att behärska språket tidigt för att inte bli försenade i sin språkliga och sociala utveckling. Definitionen hörselskadade definieras i som att eleven trots en hörselnedsättning utvecklat ett tal och språk med hjälp av hörseln. Elever med hörselnedsättning har behov av hörseltekniska hjälpmedel, gynnsamma yttre

omständigheter, som exempelvis god belysning med mera för att använda sina hörselrester.⁵⁵ Lgr80 har ingen definition av gravt hörselskadade/döva elever.

52 Skolöverstyrelsen (1980), s. 8.

53 Skolöverstyrelsen (1980), s. 17 f.

54 Skolöverstyrelsen (1969), s. 52.

55 Skolöverstyrelsen (1980), s. 13.

20 7.3 Skolans undervisningsspråk

Under Lgr69 var det svenska som var undervisningsspråket i skolan. Skolan fokuserade på att öva elevernas språkliga färdigheter, för att uppnå det togs alla tillfällen för att öva

färdigheterna, särskilt viktigt var den språkliga kommunikationen mellan lärare och elev.⁵⁶ För att maximera de språkliga kunskaperna i skolan övades de språkliga färdigheterna i alla ämnen, för att genomföra detta behövde lärare ha god kunskap om sina elever för att anpassa arbetssättet för klassen och den enskilda eleven. Anpassningarna strävade efter att utveckla elevernas språk och tal i högsta grad. De språkliga färdigheterna vidgades med försiktighet då det ansågs vara en risk att arbeta för mycket med språket. Risken var att eleverna kunde bli omotiverade i att öva de språkliga färdigheterna vilket kunde leda till att eleverna fick minskat behov att kommunicera. För att förhindra detta strävade undervisningen för att vara intresseväckande och eleverna skulle kunna mäta sin egen framgång. Elevernas språkliga färdigheter tränades även under elevernas fritid. Läraren hade även regelbundna möten för att följa upp i ett språkuppbyggnande arbetet.⁵⁷

Skolans väsentligaste uppgift uttryckte Skolöverstyrelsen i Lgr69 var att lära eleverna förstå och använda det svenska språket i både muntlig och skriftlig form, så att eleverna kunde behärska en språklig kontakt med omgivningen.⁵⁸ I de allmänna anvisningar och

kommentarer som finns i Lgr69 understryks att skolan ska träna eleverna till att nå

“normalspråket“ i högsta grad. Detta var ett viktigt mål för att “normalspråket“ var kommunikationsmedlet för att eleverna skulle inkluderas i det hörande samhället.⁵⁹

Målet med att skolan under Lgr80 var att eleverna både skulle undervisas i teckenspråk och svenska. Tvåspråkigheten var viktigt för skolan och eleverna därför att eleverna både skulle behärska teckenspråk som kommunikationsspråk, och ha vara skriv- och läskunniga i svenska. Till skillnad från hörande elever var döva elever tvungna att lära sig att läsa och skriva på deras sekundärspråk, svenska, vilket gjorde att färdigheterna kunde ta längre tid att befästa sig än hos hörande. Skolan skulle arbeta för att alla elever skulle uppleva en språklig

56 Skolöverstyrelsen (1969), s. 52.

57 Skolöverstyrelsen (1969), s. 53.

58 Skolöverstyrelsen (1969), s. 76.

59 Skolöverstyrelsen (1969), s. 67.

21 acceptans. Skolan skulle ge eleverna tid, stöd och uppmuntran till individuellt arbete och utveckling.⁶⁰

En människas språk hänger nära samman med hennes personlighet och livssituation. Om det sambandet bryts, blockeras utvecklingen av både språk och personlighet. Därför är det ett viktigt mål för undervisningen i teckenspråk och svenska att stärka elevernas självkänsla så att de vågar yttra sig och stå för sina åsikter.⁶¹

Citatet visar att målet med skolan var att utveckla elevernas språkkunskaper för att de skulle uppleva säkerhet och självkänsla i att uttrycka sig i de språksituationer som de upplevde.

Lgr80 har en rubrik där både teckenspråk och svenska ingår. Där beskrivs varför eleverna ska bli tvåspråkiga. Skolöverstyrelsen framhävde att teckenspråk och svenska ingår i

specialskolans undervisning därför att:

• varje elev måste bli medveten om att språket är vårt viktigaste medel att få kontakt med andra människor, i vår närhet eller långt borta, i vår egen tid eller i gångna tider, samt för att ta emot och ge information,

• eleverna skall utveckla förmågan att avläsa teckenspråk och förmågan att läsa så att de uppfattar och förstår vad andra menar,

• eleverna skall utveckla förmågan att använda teckenspråk och förmågan att skriva klart, regelrätt och uttrycksfullt, så att andra kan uppfatta och förstå vad de menar, • elever med möjlighet att lära sig tala, skall utveckla denna förmåga så att kontakten med hörande som inte kan teckenspråk underlättas.⁶²

Under Lgr80 betonades att skolan skulle anpassades på det sätt som skulle gynna elevernas individuella behov. Skolans undervisningsspråk var både teckenspråk och svenska. För döva elever var det endast svenska skriftspråket som de fick lära sig i skolan medan hörselskadade elever med hjälp av hörapparat undervisades även i svenskt tal. De hörselskadade eleverna tränades och stimulerades i att använda tal som uttrycksform. Kommunikationsmöjligheter stod i centrum i skolan för att värna om elevernas välmående. Det räknades även som en förutsättning för elevernas kunskaps- och personlighetsutveckling.⁶³

Lgr80 framhåller att dövas identitet grundade sig på att teckenspråk var deras primärspråk och att synen var en huvudsaklig kommunikationsväg, medan hörselskadade hade svenska som primärspråk och hörsel som huvudsaklig kommunikationsväg. De faktorer som avgjorde

60 Skolöverstyrelsen (1980), s. 17 f.

61 Skolöverstyrelsen (1980), s. 17 f.

62 Skolöverstyrelsen (1980), s. 17 f.

63 Skolöverstyrelsen (1980), s. 12 f.

22 identifikationsgrupper kan variera från individ till individ. Varje individ gavs möjlighet att själv välja identitet. För döva och gravt hörselskadade barn var det nödvändigt att tillhöra en stor grupp av både jämnåriga, äldre, yngre och vuxna döva och hörselskadade, som också använde teckenspråk, så att de fick tillgång till positiva och realistiska förebilder och personer att utvecklas tillsammans med i identifikationsprocessen.⁶⁴

I Lgr80 uttrycks det att teckenspråk och svenska är skilda språk. Skolan eftersträvade att samtliga elever skulle bli tvåspråkiga. Teckenspråk inlärdes på ett naturligt och spontant sätt i en tecknad miljö, medan svenska lärdes ut i en undervisad miljö. Svenska och teckenspråk hade olika funktioner för eleven, teckenspråk är elevens primära redskap för

kunskapsinhämtande och var deras primära kommunikationsspråk. Det var även med hjälp av teckenspråk som eleven utvecklades socialt och emotionellt. Svenska fyllde en funktion i skriftspråket och munavläsning, samt tal. Eleverna skulle bli medvetna om dessa skillnader och lärde sig att språk är redskap som användes för att hantera kunskap, erfarenheter och upplevelser.⁶⁵

7.4 Ämnet svenska

Målet med ämnet svenska under Lgr 69 var att eleverna skulle förstå och använda det svenska språket i både tal och skrift för att de kunde ha språkligt kontakt med omgivningen.

Det svenska språket skulle även utvecklas för att eleverna skulle bli bekväma i det och klara sig i det hörande samhället. Målet med kursen var att de döva skulle lära sig svenska på det sättet att de kunde vara en del av det hörande samhället.⁶⁶ Ämnet svenska samverkade med samtliga ämnen med särskilt vikt i matematik och orienteringsämnen för att vidga elevernas kunskaper i språk och deras ordförråd. Det gav dem en bredare och säkrare språklig grund.⁶⁷

Målet med svenskämnet i Lgr80 var att eleverna skulle lära sig att både läsa och skriva, vilket var ett gemensamt mål för hörande, hörselskadade och döva. För att de döva och

hörselskadade skulle nå dit behövde undervisningen anpassas. Svenskämnet för döva och hörselskadade skulle inte baseras på hörsel och tal utan istället utgå från vad eleverna kunde uppfatta med synen, teckenspråk och skriven svenska. De elever som hade hörselrester skulle

64 Skolöverstyrelsen (1980), s. 12.

65 Skolöverstyrelsen (1980), s. 16.

66 Skolöverstyrelsen (1969), s. 4.

67 Skolöverstyrelsen (1969), s. 52.

23 med hjälp av hörselteknisk förstärkning tillgodogöra sin undervisning vid hörsel och tal, men ska fortfarande ha ett visuell undervisning med skrift och teckenspråk för att befästa

färdigheterna.⁶⁸

7.4.1 Talkunskaper

I svenskämnet ingick att eleverna under Lgr69 skulle lära sig att tala. Skolan förväntade att eleverna skulle lära sig tal- och språkfärdigheter i samma utvecklingsmönster som hörande.

Undervisningen skulle omfattas av korta, lättfattliga repliker för att eleven skulle lära sig och utvecklas. Talet ansågs vara elevernas primära uttryckningsform. De språkliga färdigheterna var ett av skolan huvudsakliga mål. Detta var för att eleverna skulle utvecklas för att förmå språklig kontakt med omgivningen och utveckla sin kunskap. De språkliga färdigheterna skulle vara verksam i all skolverksamhet, även på elevernas fritid.⁶⁹ Eleverna skulle få insikt om att vikten av talundervisning. De skulle vara medvetna om att talundervisningen var naturlig och nödvändig för att “normalisera och möjliggöra deras kontakter med de hörandes värld, bl a på deras blivande arbetsplatser.”⁷⁰

I svenskämnet under Lgr80 ingick tal-och avläsningskunskaper, eleverna skulle lära sig grundläggande kunskaper om hur tal, avläsning och talorgan fungerar. Undervisningen utformades efter varje enskilds elevs förutsättningar. De skulle även ha individuella

målsättningar och utgick från vad eleven behärskade. Tal och avläsningsfärdigheter lärdes ut med försiktighet då eleven kunde uppleva övningar i dessa färdigheter som konfliktfyllda med höga krav.⁷¹

7.4.2 Skriftspråket

I Lgr69 skulle eleverna lära sig att läsa för att få kunskap i det primära språkuppbyggnandet och ta in skriftlig information från andra, som tidningar etcetera. I den reguljära grundskolan genomgick alla elever en individuell bedömning inför att de skulle lära sig att läsa. Denna bedömning var till för att undersöka när en elev ansågs vara redo att lära sig att läsa vilket berodde på hens mognad och språkliga färdighet. Med hörselskadade och döva elever var tanken att ha en liknande bedömning. Vid bedömningen av hörselskadade elever var det

68 Skolöverstyrelsen (1980), s. 22.

69 Skolöverstyrelsen (1969), s. 76.

70 Skolöverstyrelsen (1969), s. 75.

71 Skolöverstyrelsen (1980), s. 27.

24 svårare att mäta när eleverna var redo i och med att de språkliga färdigheterna var svårare att mäta än för en hörande elev, samt var elevernas mognad svårare att mäta. Läraren hade problematiken i åtanke vid introducering av läsandet. För gravt hörselskadade och döva elever uppstod en utmaning med bedöma om eleverna var redo. Utmaningen uppstod för att eleverna hade en bristande behärskning av talspråket och var svåra att göra en bedömning i mognad och färdigheter. I svenskämnet under Lgr69 inkluderades kursmålet att eleverna skulle lära sig att skriva. Färdigheten syftade till att ge eleverna ytterligare ett språkligt kontakt- och uttrycksmedel och därmed stärka elevernas förmåga att sammanställa, uppfatta och minnas språket. Med hjälp av språket kunde de sedan ordna och befästa tankar, vetande och föreställningar.⁷²

Under Lgr80 lärde sig eleverna det svenska skriftspråket i skolan. Kursen följde målen som var för den reguljära grundskolan. Målen var bland annat att eleverna lärde sig om språklära för att inneha kunskap om språkliga anpassningar beroende på språkets syfte, situation och socialt sammanhang. Språkläran gav eleverna verktyg för att påverka sin och samhällets språkliga utveckling, samt ge eleverna en säkerhet i sitt språk. Litteratur och massmedia användes i hög grad för att lära eleverna på vilket sätt som språket kunde skilja sig beroende på vilket syfte de hade, exempelvis för underhållning eller för att dela information. Eleverna uppmanades till att få ett genuint läsintresse, skolan försökte uppfylla det målet genom att skönlitterära böcker användes i undervisningen. Skolan samverkade med samtliga ämnen för att eleverna skulle få kunskap om massmedia och litteratur i flera ämnen.⁷³ Eleverna

uppmuntrades till att uttrycka sig i skrift och lärarna korrigerade dem inte i grammatik eller struktur vid spontana skrivtillfällen för att upprätthålla elevernas skrivintresse. Den spontana skriften ansåg skolan var viktigt för de hörselskadade och döva eleverna därför att eleverna övade sitt andraspråk, svenska språket.⁷⁴

7.5 Ämnet teckenspråk

Teckenspråkskursen i Lgr69 var en frivillig kurs på låg- och mellanstadiet medan på högstadiet ingick det i svenskämnet, men högstadieelever kunde avstå från att lära sig

teckenspråket. Det gjordes en bedömning tillsammans med elevens föräldrar, skolans ledning

72 Skolöverstyrelsen (1969), 76 ff.

73 Skolöverstyrelsen (1980), s. 17f.

74 Skolöverstyrelsen (1980), s. 25.

25 och psykologisk expertis för att bedöma om eleven skulle lära sig teckenspråket eller inte, det bedömdes även om eleven borde lär sig teckenspråk, i vilken utsträckning samt när eleven skulle lära sig det. Teckenspråket var även begränsat och fick endast användas i samband med talet som en beledsagning. Teckenspråket bestod av handalfabet och åtbörder eller tecken. Målet med teckenspråkskursen var att eleverna ska få ett vårdat och normerat teckenspråk som användes som ett komplement till ett tal för att öka elevens möjligheter till utveckling, om det inte gick på något annat sätt.⁷⁵

Syftet med teckenspråkskursen i Lgr80 var att utveckla elevernas förmåga att leva sig in i andra människors situation samt tillgodoses med kunskap för att anpassa språket till vad som krävdes i olika sammanhang. Kursen mål var bland annat att lära eleverna att ta del av andras åsikter och värderingar, de skulle även lära sig att stå för sina egna värderingar och kritiskt granska sina och andras resonemang. Kursen innefattades av kunskap om samtalsregler och hur man påverkade och förbättrade samtal. Dramatisk verksamhet ingick i kursen i form av improvisationer och rollspel, syftet med dramatiken var att eleverna skulle leva sig in i andras situationer för att lära sig om olika handlingar och konsekvenser av handlingar.⁷⁶

8. Diskussion och resultat

Studiens syfte var att undersöka dels vad de hörselskadade och döva skulle lära sig i specialskolan efter införandet av läroplanen 1969 och 1980. Studien undersökte även samband hur läroplanerna framhävde vikten av språk och vilken roll språket hade för identitetsutvecklandet hos eleverna. I denna del diskuteras undersökningen och sedan presenteras uppsatsens resultat.

8.1 Diskussion

Läroplanerna har både många likheter men även skillnader. Båda läroplanerna följer den allmänna grundskolans undervisning med vissa tillägg och ändringar för att anpassas för elevernas funktionshinder. Båda läroplanerna uttrycker att utbildningen ska vara likvärdig som för hörande elever och för att göra detta är undervisningen anpassad efter elevernas behov. Båda läroplanerna strävar även efter att utveckla eleverna inför framtida arbetsliv och

75 Skolöverstyrelsen (1969), s. 75.

76 Skolöverstyrelsen (1980), s. 20

26 studier och vill därmed utveckla elever som blir goda samhällsmedborgare som känner en gemenskap och tillhörighet dit.

Läroplanernas har skilda attityder mot språk vilket framhävs i begreppsdefinitionerna som läroplanerna har. I Lgr69 kategoriseras eleverna in beroende på deras potentiella utveckling av språk, med fokus på hur det förväntades påverka elevernas tal. Till exempel när

definitionen av lindrigt hörselskadade skrivs är det i relation till hur den spontana tal-och språkutvecklingen påverkar den talspråkliga kommunikationen.⁷⁷ Lgr80 använder sig också av olika kategorier av hörselskada, men definitionerna är utifrån medicinska termer istället för talspråkliga aspekter som Lgr69 fokuserar på. I Lgr80 definieras begreppen utifrån vilken typ av hörselteknisk utveckling de kan behöva samt om de har blivit döva från födseln eller senare.⁷⁸ Lgr80 definierar inte dövhet/grav hörselnedsättning vilket kan tolkas som att nedsättningen ses som en självklarhet som inte behöver definieras. Definitionsändringen mellan läroplanerna kan ses som en medikalisering av hörselnedsättning, tidigare sågs det endast som ett hinder som gick att bota genom att göra de hörselnedsatta anpassade till samhället genom att talträning etcetera. Medan i Lgr80 blir hörselnedsättningen ett medicinsk begrepp som behandlas ett sjuktillstånd. Begreppsdefinitionernas spegling av samhället diskuterar forskarna Förhammar⁷⁹ och Holme⁸⁰, de menar att definitionerna skildrar samhället. Genom att läroplanerna ändrade sina definitioner till att inte längre fokusera på talspråkets hinder visar att samhället ändrade syn på hörselskador, från att vara ett hinder till ett medicinsk begrepp.

En annan skillnad mellan läroplanerna är kurserna hörselträning, talträning och avläsning. I Lgr69 är de enskilda ämnen medan de ingår i svenskan i Lgr80. Kursen hörselträningen strävar efter att bevara de hörselrester som eleverna med hörselskada har samt att bevara talet hos dessa elever. Detta gäller även döva elever som ska utbildas i hörselträning och tal i hörselträningskursen. Kursen framhåller en försiktighet vid utförandet och den gradvisa upphöjningen av utförandet, detta på grund av att eleverna inte ska förlora intresset av att lära sig tala och höra. Ett bekymmer som Lgr69 uttrycker är om eleverna vägrar använda

77 Skolöverstyrelsen (1969), s. 52.

78 Skolöverstyrelsen (1980), s. 13.

79 Förhammar (2004), s. 34.

80 Holme (2000), s 75 ff.

27 hörapparat.⁸¹ I Lgr80 har hörselträning tagits bort, tal och avläsning ingår i svenskan istället för separata ämnen. Lgr80 skriver under svenskämnet att målet med kursen är att eleverna ska lära sig läsa och skriva, samt att undervisningen i svenska inte kan baserar på hörsel och tal utan att undervisningen ska omfattas av vad eleverna kan se, teckenspråk eller skriven svenska. Lgr80 framhåller att de eleverna med hörselrester kan med hörselteknisk

förstärkning kan använda sig av detta men fortfarande ska undervisningen vara utformat på samma sätt som för en elev utan hörselrest. Lgr80 poängterar att det visuella stöden genom skrift och tecken behövs för alla elever oavsett hörselrest för att befästa kunskaper.⁸²

Teckenspråk har ett eget ämne både i Lgr69 och Lgr80 dock skiljer de sig åt. I Lgr69 består teckenspråket av handalfabet och tecken, och vid användande av teckenspråk måste eleverna eller läraren tala samtidigt. Teckenspråk är inte ett accepterat enskilt språk under skrivelsen av Lgr69. Eleven får inte heller själv välja när hen vill lära sig teckenspråk och ha det som ämne utan skolan gör en bedömning tillsammans med skolans ledning, psykologisk expertis och med elevens föräldrar om och när handalfabet får införas i undervisningen.⁸³

Teckenspråkets status i läroplanerna kan tolkas som att det under 1969 var nästintill förbjudet, vilket hör ihop med den historiska kontexten att teckenspråket ansågs hindra talutvecklingen och därmed inte användes för att istället fokusera på att utveckla

språkfärdigheter i det svenska språket. Till skillnad från när Lgr80 införs har statusen på teckenspråket förändrats och nya upptäcker har gjorts, då ingår teckenspråket i läroplanen utan diskussion och skrivs som ett viktigt redskap både för elevernas

kommunikationsmöjligheter och kunskapsinhämtning.⁸⁴ Erkännandet av teckenspråket var ett stort steg inom handikapphistorien, forskaren Linikko lyfter en problematik som har varit innan erkännandet då teckenspråket har setts som ett ”fult” och förbjudet språk. I och med det

kommunikationsmöjligheter och kunskapsinhämtning.⁸⁴ Erkännandet av teckenspråket var ett stort steg inom handikapphistorien, forskaren Linikko lyfter en problematik som har varit innan erkännandet då teckenspråket har setts som ett ”fult” och förbjudet språk. I och med det