Utfallet av vårt arbete är ett underlag där vi diskuterar olika svårigheter och möjligheter som vi har upptäckt under vår undersökning. Underlaget ska fungera som ett hjälpmedel för att få en uppfattning om hur och varför processen att skapa en urban intervention i ett publikt rum skulle kunna förändras till fördel för både initiativtagaren och staden, och i förlängningen den demokratiska processen. Vi anser att vårt försök att genomföra en urban intervention har varit lärorik och en bra ingång för oss för att förstå den pro- cess som krävs för att skapa något i det publika rummet. En stor del av arbetet handlar om att se till de regler och lagar som styr stadsplaneringsprocessen, och vi kan ibland tycka att ramarna är för strama. Vi vill egentligen inte ifrågasätta dessa regler och lagar, utan ser dem som en nödvändig konsekvens av att vi lever i ett demokratiskt samhälle. Däremot skulle vi vilja att de anpassas så att de stödjer uppkomsten av underifrån och upp-initiativ, som en del av stadsplaneringen.
Vi citerade i början av arbetet stycken ur Malmö Miljöprogram 2009-2020 och Policy för upplåtelser av offentlig plats och utifrån dem tolkade vi det som att Malmö stad ställer sig positiva till urbana interventioner och medborgarinitiativ. Vi tror att dom vill “tänja på gränserna” och uppmuntrar människor till att vara med och utveck- la staden. Malmö kallar sig även för “möjligheternas stad” och vi ville se vad vi skulle ges för möjligheter när vi närmade oss staden med vårt initiativ. Vi tog Malmö stad och det de skrivit i sina dokument på orden, “det omöjliga är möjligt”, och tänkte: låt oss testa det! Det kan tyckas som en väldigt naiv utgångspunkt men vi anser att så inte är fallet. Malmö är, enligt oss, en ambitiös och framåtsträvande stad. För att nå högt måste man satsa högt och Malmö stads visioner och formuleringar kan ses som högt satta mål, något att sträva efter, vilket vi menar är beundransvärt. Det uppstår dock ett demokratiskt problem. Om en kommuns beskrivningar inte stämmer överens med hur de arbetar i praktiken, finns risken att man som medborgare tappar förtroende för sina egna möjligheter att påverka och i förlängningen den demokratiska processen. Vi menar därför att visionstexterna kan upplevas som paradoxala om de skiljer sig från realiteten. Vi anser att glappet mellan teorin och praktiken är för stort. I det teoretiska stadiet finns engagemang och intresse för att genomföra saker, men när det kommer till verkligheten finns inte verktygen för att genomföra initiativen. Under intervjun med Staffan uttryckte han detta mycket väl:
“[..] när man sitter på ett kontor och diskuterar en massa saker så känner man, det här är kul och det här är bra. Det är bra för Malmö, för bilden av Malmö och det hållbara tänkandet [...] men sen så måste någon faktiskt ta tag i det. Faktiskt konkret, tänkas ut och planera. [...] Man har en ambition, man har en väldigt, en teori och en teoretisk förståelse för ett problem och den är väldigt bra men hur tar man då den till praktiken? Hur ser det, dom många varierande stegen ut?“
Det Staffan säger om att “någon faktiskt måste ta tag i det. Faktiskt konkret, tänkas ut och planera” ser vi som väldigt viktigt. Det finns visionstexter men finns det nog “genomförandetexter” som kan hjälpa tjänstemännen att nå till visionerna är något vi frågar oss.Vi vill tro på människors möjlighet att påverka i sin egen närmiljö, vilket vi
tror leder till medborgare som känner ansvar men också stolthet över sin stad. Det finns många engagerade medborgare som vill vara delaktiga i stadens utformning och
utveckling. Vi tror att Malmö stad skulle kunna dra fördel av att använda sig av deras drivkraft. Det behövs fler arbetsverktyg och strategier för att låta medborgare involveras i stadsplaneringsprocessen, något som vi tror skulle kunna leda till att medborgare får en annan vördnad och inställning till stadsmiljön än vad de har idag. Om en medborgare är med och skapar något i det publika rummet upprättas en personlig anknytning till platsen. Vi anser därför att det aldrig kan ses som naivt att gå in med inställningen att tro på de mål som en stad har satt upp. Att inte göra det vore att underminera tilliten till staden som en demokratisk plats. Däremot kan man ifrågasätta, testa ut och belysa dessa frågor för att slå hål på den svarta lådan.
Alla invånare i en stad borde ha samma möjlighet att påverka, i linje med de demokratiska rättigheter. I och med våra studieobjekts berättelser, men även efter vår egna upplevelse, har vi förstått att det är är viktigt att hamna rätt när man kontaktar Malmö stad. Att komma i kontakt med “rätt person”, som besitter kunskap om de kanaler och ingångar som kan leda ett projekt vidare, är en av svårigheterna som en initiativtagare kan stöta på. Eftersom det inte finns etablerade strategier eller policys för att hantera initiativ som urbana interventioner, är det därför av stor vikt att komma i kontakt med en person som vet hur, och tar sig rätten till att “bolla vidare” initiativet. Vi tror att en tjänsteman som har jobbat i Malmö stad en längre tid har ett upparbetat kontaktnät och tar sig mer rättigheter än en nyanställd som är mindre säker på vad dess rättigheter och skyldigheter är gentemot sin arbetsgivare. En etablerad person inom Malmö stad vet vad det finns för begränsningar och regler, och hur denne ska förhålla sig dessa. Malmö stad har många olika förvaltningar som arbetar parallellt med
varandra, och vi tror att det är svårt för anställda inom Malmö stad att få en överskådlig uppfattning av hur andra förvaltningar arbetar med mottagandet av initiativ. Vi menar inte att det är möjligt att alla aktörer inom Malmö stad kan, eller ska, vara homogena och agera exakt likadant, men att det skulle underlätta för initiativtagare om aktörerna agerade mer koncist.
Eftersom det inte finns någon policy om mottagande av urbana interventioner blir staden varje gång tvungen att ta ställning till och se på hur det skulle vara möjligt att införliva initiativen. Hade det däremot funnits policys och praxis hade antagligen beslutsprocessen gått snabbare och initiativtagaren skulle inte behöva ställas inför en lika lång byråkratisk gång, som “dödar allt initiativ”. Vi upplevde det som om Matthias hade något av en misstro mot myndigheter och helst ville slippa att ha med dem att göra, när han trots det kontaktade Malmö stad fick han vatten på sin kvarn och gick istället vidare med ABF som samarbetspartner. Det ska inte endast ses som något negativt att Matthi- as inte fick den hjälp han ville ha av Malmö stad. På så sätt har nya kopplingar skapats som förhoppningsvis ger mer sammanhållning i en stad. Däremot har en medborgares förtroende för myndigheterna antagligen inte förbättrats. Här är det intressant att reflektera över med vad för inställning man går in i en process. Matthias tyckte att kontakten med Malmö stad tog för lång tid medan Staffan tyckte att det gick “jättefort”, trots att det tog längre tid för Staffan att få igång Plantparken, än vad det tog för Matthias och hans odlingar. Det finns möjligheter att genomföra saker, så länge man har tålamod att vänta, och turen att hamna hos rätt person. Men det gäller inte endast att få tag på rätt person man ska även själv vara “rätt person”.
vem det är som ansöker om lov. Från stadens sida är det av stor vikt att det finns en ansvarig part som kan stå till svars om någonting skulle ske vid upplåtelsen. Vi som två privatpersoner hade därför svårt att se hur vi skulle kunna gå vidare med vår urbana intervention, det var för stor ekonomisk risk och tungt att personligen bära det juridiska ansvaret för en del av stadens mark. Därför valde vi att inte genomföra interventionen. Nu efter undersökningen kan vi istället ta lärdom av andra exempel som har genomförts i Malmö stad. Vi menar att det är lättare för redan organiserade grupper att få igenom ett initiativ, eftersom de har byggt upp ett rykte eller varumärke och innehar en viss
säkerhet. Vi tror därför att vi skulle haft bättre förutsättningar med vår urbana
intervention om vi valt att gå via exempelvis Malmö högskola. För “gemene man” skulle det underlätta om Malmö stad skapar en organiserad grupp som kan ta emot olika initiativ, precis det som de tre designprinciperna i EDD går ut på. En grupp som ska kunna lotsa en person till de rätta personerna och hjälpa till med vilka regler och förhållningssätt som gäller. Avsaknaden av ett organ eller myndighet är någonting som både Sten och Staffan vittnar om, och som de tror är på väg att inrättas även här i Malmö, liknande den förvaltning som redan finns etablerad i Berlin. Personerna i denna tänkta organiserade grupp ska vara eniga om hur initiativ ska tas emot, vilka regler de behöver förhålla sig till och hur de ska gå till väga för att genomföra initiativen. Det behövs en gemensam förståelse för att urbana initiativ, eller medborgarinitiativ ska kunna etableras lagligt och enkelt. Vi tycker att människor på eget initiativ, lättare ska kunna utföra initiativ i det publika rummet, med stadens tillåtelse. För att detta ska vara möjligt menar vi att Malmö stad behöver utveckla de kanaler som finns. Så som
processen ser ut idag kan verka krångligt och innebära ett stort risktagande, vilket gör att skaparlusten dör av. Beslutsapparaten och regelverket måste göras mer medgörligt och anpassat till initiativtagare.
Om vi återigen går tillbaka och tittar på visionstexten som återfinns i Policy för upplåtelser av offentlig plats skriver Malmö stad: “Policyn ska genomsyras av en ton att ge tillstånd till ett evenemang eller upplåtelser som skapar mervärde och ökad
attraktivitet”. Vi tog kanske texten för bokstavligt och menar att det är en tolkningsfråga vad de egentligen avser. När vi läste policyn hade vi en urban intervention i åtanke, vi ville ta oss rätten att använda en del av staden för att skapa “mervärde och attraktivitet”. Vi tror inte att texten är anpassad för detta typ av syfte utan riktar sig mot näringsidkare eller organisationer som vill använda det publika rummet för försäljning eller
marknadsföring. Vi vill inte påstå att vi blev hindrade att utföra vår urbana intervention, utan vi valde självmant att inte gå vidare eftersom vi inte kunde få det stöd vi sökte hos Malmö stad. Vi blev väl bemötta av Malmö stad som vanligtvis inte hanterar denna typ av initiativ. Vanligtvis hänvisas initiativtagare till att ansöka om upplåtelse av offentlig plats, något vi inte ville göra eftersom vår förhoppning var att ingå ett samarbete med Malmö stad. Vi lyckades, av en outgrundlig anledning, bli av med markhyran. Vi misstänker dock att anledningen till det var att vi var studenter som inte hade något vinstindrivande syfte.
Vi tror att just denna reflektion säger något om vår tid och vårt användande av städer, att få ta en bit av staden i anspråk verkar ofta ske utifrån ett ekonomiskt
perspektiv, eller för opinionsbildning av något slag. Malmö stad hade för avsikt att förändra den avstängda delen av Södra Förstadsgatan och vi, två studenter, erbjöd Malmö stad gratis arbetskraft och inspiration, i utbyte mot stöd och resurser till utformningen av platsen. Vår budget låg på ungefär 10 000 kr (inklusive markhyra och
ansökningsavgift), vilket vi misstänker är en liten summa i förhållande till vad hela avstängningsprojektet kommer att kosta i slutändan. André menade att de hade en låg budget. Oavsett den låga budgeten så kommer pengarna att användas, och varför inte låta oss studenter vara med med och hjälpa till, få erfarenhet och därmed öka
medborgardeltagandet? Var det allt för naivt av oss? Här hade vi nog ganska så lika tankegångar som Staffan: “Jag var ju lite naiv, jag tänkte nog att det här är en sån bra idé, det vill dom säkert ha och dom har en bra samarbetspartner, det vill dom säkert
samarbeta med.” Vi var nog inte lika säkra men hade trots det en förhoppning om, och en tro på att det skulle kunna gå att lösa. Staffan uttryckte precis som vi att han nog varit lite naiv men att han hade tänkt att det skulle vara “bra för Malmö, för bilden av Malmö och det hållbara tänkandet”. Vi tänkte i samma banor, eftersom vi upplever det som att Malmö stad och Malmö Högskola vill främja samarbetet mellan staden och studenter. Intressant och lite ironiskt är att gatukontoret nyligen anställt en studentmedarbetare för att göra en “analys kring gatukontorets attraktivitet som arbetsgivare hos olika student- grupper”. Här hade de en chans att visa vilken attraktiv arbetsgivare de är, en arbetsgi- vare som vågar tänka nytt och satsa på samarbete med studenter. Det hade varit bra för “bilden av” gatukontoret och Malmö stad i stort, och inte minst ett förhoppningsvis även ett bra inslag i det publika rummet för Malmös invånare.
När vi ser tillbaka på hur Berlin, staden som är en inspirationskälla för urbana interventioner, har tagit vara på outnyttjade och övergivna områden får vi en
tankeställare. Om en medborgare vill använda sig av den mark som finns tillgänglig i en stad för att göra en urban intervention, skulle det inte kunna ge ett mervärde till staden? Skateboarding och graffiti har redan fått genomslagskraft och härnäst verkar det vara urban odling som står på tur. När det kommer till odling känns det nästan självklart att om det finns tillgänglig mark, så ska man inte behöva ansöka om tillstånd eller behöva betala för att använda den oanvända marken. Det verkar inte heller vettigt att alla som vill odla ska kunna göra det hur som helst, men att det ska finnas anvisade platser som staden delegerar ansvaret till brukare. Vi ifrågasätter att man ska behöva ta sig rätten till staden, då vi anser att det publika rummet automatiskt borde tillhöra stadens invånare. Regelverk uppkommer utifrån behov, låt oss hoppas att behovet som reglerar