Diskussion - Att få in en fot Biståndshandläggares arbete med äldre och alkoholproblematik

6.1 Riktlinjer

Alkoholproblem bland äldre ökar i Sverige (Kelfve et al., 2014; Socialstyrelsen, 2019). Det är även något som biståndshandläggare i Västerbottens små kommuner upplever. En del

biståndshandläggare möter alkoholproblematik dagligen på olika sätt och de uttrycker att det är en mycket komplex problematik. Samtidigt finns det inte några riktlinjer för hur

biståndshandläggare ska arbeta med problematiken (Socialstyrelsen, 2019; Gunnarsson, 2013). Biståndshandläggarna uttrycker att det inte finns några riktlinjer och majoriteten

beskriver att det inte heller är något som diskuterats att ta fram. Dessutom framkommer det att biståndshandläggarna inte har någon specifik utbildning för problematiken, vilket även

Gunnarsson (2013) skriver. Två biståndshandläggare uttrycker att de skulle vilja ha mer kunskap om området. Vi anser att en positiv effekt av att utbilda personalen skulle vara att få fördjupad kunskap om tecken på alkoholproblematik samt lära sig hur man på ett bra sätt bemöter och synliggör en pågående problematik, för att därmed uppmärksamma snabbare och ha större möjligheter att hjälpa den äldre innan det har gått för långt. Det skulle även

möjliggöra att nyanställda känner sig bättre rustade inför problematiken. Vi ser främst fördelar med att utbilda personalen, men samtidigt anser vi att det inte får ta för stort fokus från det övriga arbetet.

Med tanke på att det är en komplex och ökande problematik anser vi att man bör reflektera över det faktum att det inte finns några övergripande riktlinjer för hur arbetet bör organiseras.

Det är dock bara ett fåtal av biståndshandläggarna som känner ett behov av riktlinjer.

Majoriteten upplever att det inte behövs några riktlinjer eftersom de har stor erfarenhet av problematiken och att de känner sig förberedda, men att det vore ett stöd för nyanställda biståndshandläggare. Det kan tolkas som att om det finns erfarenhet behövs det inte några riktlinjer, men om erfarenheten inte finns behövs det. Frågan är då vad som avgör om en person har tillräckligt med erfarenhet och vilka som behöver riktlinjer. Om det skulle finnas riktlinjer för endast nyanställda skulle det dock uppstå problem, till exempel hur det avgörs när personen inte längre behöver riktlinjer. Det kan även tolkas som att det fungerar bra utan några riktlinjer och att de vid svårigheter har användning av sina erfarenheter. Erfarenheten är därmed ett viktigt verktyg för bemötandet av alkoholproblematik för biståndshandläggarna.

Vi ser dock risker med att det inte finns några riktlinjer, eftersom det kan möjliggöra en risk att personer får fel eller inga insatser vilket även Socialstyrelsen (2019) och Gunnarsson

(2013) skriver. Dessutom beskriver en biståndshandläggare att arbetet görs, men att hen inte vet hur det görs. Denna typ av tanke upplevs genomgående i intervjuerna när man läser

mellan raderna, dock är det endast en person som uttryckt det med ord. Denna osäkerhet ser vi som riskfylld. Som tidigare forskning också visar har det under en lång period funnits ett visst ointresse för äldres sociala problem, och där det mest lagts fokus på att avgränsas mot

äldreomsorg (Jönson & Harnett, 2015; Gunnarsson, 2008). Dessutom menar Gunnarsson (2008) att äldreomsorgen i första hand handlar om personer med stora vård- och

omsorgsbehov, och inte äldres sociala problem, samt att äldres problem sedan tidigare ses som ogiltiga när personen har fyllt 65 år. Vi menar därmed att äldres sociala problem behöver lyftas, och bemötas på ett väl genomtänkt sätt. Vilket kan vara genom att utbilda personalen samt att det finns tillgång till riktlinjer för hur man ska agera vid alkoholproblematik. Vi önskar att det hade lagts mer fokus kring området så att det belyses och funderas kring. För vi kan nu konstatera att riktlinjer även saknas i Västerbotten.

Vi ser en viss styrka i att åtminstone få grundläggande utbildning och stöd i riktlinjer för att kunna göra ett så bra arbete som möjligt, där den enskilde äldre människan inte kommer i kläm eller riskerar att hamna utanför. Riktlinjerna kan vara ett stöd, för att säkerställa att alla personer fångas upp på ett likvärdigt sätt. Shaw och Palattiyil (2008) skriver att erfarenhet av och kunskap om arbete med alkoholproblematik behövs för att hjälpen ska bli effektiv, men att även relationsarbetet är viktigt, vilket även en av biståndshandläggarna berättar. En biståndshandläggare trycker lite extra på att arbeta relationsinriktat, och hela tiden värna om och skydda en god relation som hen uttryckte kunde vara avgörande för hur utfallet blev i slutändan. Relationsarbetet och samtalskontakten anpassas efter varje enskild person, och där blir biståndshandläggarens kunskap och erfarenheter extra viktigt. I just relationsarbetet behövs inte några riktlinjer, där ligger det största ansvaret hos biståndshandläggaren själv, att utifrån sina kunskaper skapa ett tryggt klimat och anpassa sig efter äldres olikheter. Däremot kan övergripande riktlinjer för arbetets organisering, som tillåter flexibilitet, vara ett

alternativ.

Det finns dock svårigheter med riktlinjer eftersom det gäller en komplex problematik som kräver en del flexibilitet. Som Gunnarsson och Karlsson (2017) beskriver leder avsaknaden av riktlinjer till att biståndshandläggare i vissa fall tänjer på gränserna och anpassar behoven till de insatser som finns. Detta är någonting som biståndshandläggarna återkommande

diskuterar. De uttrycker att de har viss flexibilitet och handlingsutrymme men att det däremot behövs en väl genomtänkt motivering till varför de går utanför ramarna. Som

biståndshandläggare är det bra att kunna vara flexibel och därmed se alla olika individers behov och svårigheter. Däremot kan det vara svårt att veta hur man på bäst sätt hjälper en person med alkoholproblematik. Som biståndshandläggare inom denna komplexa problematik är det av stor vikt med erfarenhet och individuella prövningar, att helt enkelt bedöma varje enskilt fall individuellt. Svårigheten med riktlinjer och i arbetet ligger i att det inte finns någon standardlösning som passar för alla människor och där biståndshandläggaren har en viktig roll att anpassa sitt förhållningssätt beroende på den person de möter.

6.2 Helhetsperspektiv i biståndshandläggning

Biståndshandläggarna som intervjuats är socionomer, och socionomer arbetar utifrån ett helhetsperspektiv på människan. Detta helhetsperspektiv innebär att de har förmåga att vara öppen för aspekter och problem som finns bortanför verksamhetens inriktning samt att se människan i sitt sammanhang (Jönson & Harnett, 2015). När biståndshandläggare gör

bedömningar i biståndsutredningar undersöks helheten utifrån vissa modeller som exempelvis individens behov i centrum, IBIC. Fokus ligger på den äldres behov, på vad personen behöver hjälp med och vad personen klarar av. I utredningarna inkluderas alkoholproblematik olika mycket beroende på biståndshandläggare. Några skriver det under rubriken hälsa, när det finns belägg för alkoholproblematik, och därmed bara konstaterar det. Andra motiverar insatser utifrån att alkoholproblemen till exempel bidrar till att personen behöver mer hjälp med städ eller mer social samvaro. Som tydligt beskrivs finns det ett väldigt stort

handlingsutrymme i hur man lägger upp utredningen och bedömningen, som självklart kan påverka hur beslutet blir i slutändan. Handlingsutrymmet kan även påverka vilken

utgångspunkt och hur mycket alkoholproblematiken inkluderas i utredningen.

I biståndshandläggningen är det behovet som undersöks, inte själva alkoholkonsumtionen, vilket även Gunnarsson och Karlsson (2017) beskriver. Detta trots att biståndshandläggarna ibland frågar om alkoholkonsumtionen. Författarna skriver att det sällan frågas om

alkoholkonsumtion, vilket en del biståndshandläggare dock berättar att de gör vid

kartläggningen. Endast en av fem biståndshandläggare uttrycker att de har som rutin att alltid fråga upp kring alkoholkonsumtion vid nya kontakter och ansökningar. Vi anser att det är bra att biståndshandläggarna kan vara flexibla och undersöka helheten hos personerna, speciellt med tanke på att det är en komplex problematik. Dessutom förklarade biståndshandläggarna att vissa sjukdomar kan komma som följd av alkoholkonsumtionen och att äldre personers kroppar rent fysiskt tål alkohol sämre än unga personer. I dessa ärenden kan det vara

sjukdomen eller skadan som kommer fram och inte alkoholproblematiken, vilket gör det extra viktigt att biståndshandläggarna frågar om alkoholkonsumtionen anser vi, och gör det som en rutinfråga så att den inte upplevs utpekande.

Att bli äldre medför olika utmaningar till exempel sjukdomar, pension, död bland anhöriga och social isolering (Jönson & Harnett, 2015; Shaw & Palattaiyil, 2008). Dessa utmaningar påverkar en persons liv på flera sätt, och därför krävs det ett helhetsperspektiv i

utredningarna. Äldres sociala problem har länge varit en bortprioriterad kategori, som inringas till äldreomsorgen (Jönson & Harnett, 2015; Gunnarsson, 2008). Därför finns en önskan hos oss att det ska läggas mer fokus kring just äldres sociala problem inom olika professioner. Om man återgår till ålderism och de negativa föreställningar och fördomar som finns om äldre enligt Andersson (2008) anser vi att det är viktigt att jobba för att motverka ålderismen genom att få bort stereotypa föreställningar om att ålderdom ses i likhet med sjukdom och

skröplighet. Detta som i sin tur kanske kan ändra fokus kring äldres sociala problem, samt äldres föreställningar om sig själva. Förhoppningsvis kan det därmed leda till att sociala problem bland äldre blir prioriterade och ses som giltiga, istället för att osynliggöras som det enligt Johansson (2010) finns en risk för. Om dessa föreställningar ändras blir det även enklare att använda ett helhetsperspektiv och därmed får personerna rätt hjälp, eftersom

helhetsperspektiv underlättar kartläggningen och behovet kan hittas. Helhetsperspektivet kan då användas för att se att det är just alkoholproblemen som personen kanske behöver hjälp med, och inte att hjälpbehovet beror på något som är stereotypt för äldre människor.

Biståndshandläggarna berättar att de inte beslutar om behandling för äldres

alkoholproblematik, däremot berättar de att om det är aktuellt med behandling tas kontakt med socialsekreterare som i sin tur tar beslut om behandling. Behandling är dock, precis som andra insatser, frivilliga, om inte tvångsomhändertagande enligt LVM blir aktuellt.

Biståndshandläggarna berättar upprepade gånger att äldre med alkoholproblem sällan vill ta emot hjälp eller behandling, vilket även Gunnarsson och Karlsson (2017) skriver. Vanliga självrapporterade anledningar att inte gå i behandling skriver Choi et al. (2014) är att

personerna inte har motivation, kunskap om behandlingen, att behandlingskostnaden hindrar, eller på grund av stigma. Dessutom ser inte alla alkoholkonsumtionen som ett problem. Dessa anledningar stämmer överens med vad biståndshandläggarna också berättar, men främst brist på motivation och stigma. Biståndshandläggarna menar att om en person inte vill ta emot hjälp behövs mycket motivationsarbete från deras sida. Det kan tas i uttryck genom att de försöker få in en fot genom att först erbjuda en liten insats för att senare få in en insats som det finns stort behov av eller att få personen att testa en insats först och utvärdera insatsen senare. Gunnarsson och Karlsson (2017) beskriver att genom att först skapa förtroende kan vara en förutsättning för att sedan kunna sätta in insatser. Dessutom förklarar

biståndshandläggarna att de kan göra hembesök, orosanmälningar och erbjuda hemtjänstinsatser vid alkoholproblematik.

6.3 Samverkan är A och O

Biståndshandläggarna samverkar ständigt med andra professioner, bland annat hemsjukvård, hemtjänst och socialsekreterare. I en del ärenden sitter flera professioner i möten och i en del kommuner sitter de även i samma byggnad. Dessutom diskuteras ärenden inom arbetsgruppen om det finns någon fundering. I en del ärenden behövs diskussioner i arbetsgruppen eftersom ingen är expert inom något område i en liten kommun, alla vet lite om allt. Samverkan är som beskrivits ofta väldigt positiv i små kommuner, men däremot finns vissa svårigheter mellan bland annat socialsekreterare och biståndshandläggare. En biståndshandläggare beskriver att det finns en frustration både från biståndshandläggare och från socialsekreterare kring varandras ansvar. I en liten kommun finns en risk att olika professioner går in i varandras arbetsområden, eftersom det finns svårigheter att särskilja rollfördelningen. Detta kan leda till att professionerna ser från olika perspektiv och därmed har olika åsikter om vilka beslut som tas. Det finns en viss problematik som beskrivs av en biståndshandläggare kring att när det finns en demensdiagnos eller kognitiv svikt vill inte socialsekreterarna ta ärendet, utan det blir då äldreomsorgen och biståndshandläggarens ansvar. Biståndshandläggarna i sin tur anser att det är socialsekreterarens ansvar om det finns en alkoholproblematik, speciellt om

alkoholproblematiken kan vara den bakomliggande orsaken till den kognitiva svikten. Det finns en osäkerhet kring de olika professionernas ansvar, som i sin tur leder till att den äldre ibland inte får rätt insats, och därmed faller mellan stolarna på ett eller annat sätt.

Jönson och Harnett (2015) förklarar att vissa socialsekreterare snarare satsar pengar och arbetstid på yngre än äldre. De har en tanke om att äldre med alkoholproblem ska bo på ett särskilt boende istället för att behöva besluta om LVM, för att därmed kunna använda resurserna på yngre med liknande problematik. Fortsättningsvis är socialsekreterarnas tanke att dessa äldre ska få extra insatta insatser på boendet (ibid.). Detta är någonting som det inte finns möjlighet till i små kommuner. Biståndshandläggarna uttalar att det finns mindre kapacitet till resurser och insatser i små kommuner. Det finns inte samma möjligheter att bedriva dagverksamhet och andra insatser som kan hjälpa personer med alkoholproblematik, men också äldre med annan problematik. Det finns inga boenden som är anpassade efter personer som har förmågor att klara sig själv, men som har en alkoholproblematik som problematiserar. Det finns därmed avsaknad av vissa insatser som skulle kunna vara till hjälp för denna grupp. En biståndshandläggare uttrycker att personer ibland behöver rasa så pass mycket att de blir omhändertagen, eftersom de tackar nej till all frivillig hjälp. Det uttrycks att uppehållande åtgärder ibland bara blir en form av konstgjord andning.

Äldre möter främst äldreomsorgen, så även vid alkoholproblem (Socialstyrelsen, 2019;

Jönson & Harnett, 2015), och det är främst genom hemtjänstpersonal som

biståndshandläggare får kännedom om alkoholproblematik. Gunnarsson och Karlsson (2017) menar däremot att många lyckas dölja problematiken trots att hemtjänsten är inblandad.

Biståndshandläggarna nämner ofta hemtjänsten och hemtjänstens arbete beskrivs som viktigt, både för biståndshandläggarna men även för dem äldre, eftersom de ofta är en inkörsport.

Biståndshandläggarna berättar dock att de ibland måste vägleda hemtjänstpersonalen och att de inte har den utbildning som önskas. Det gavs exempel på att hemtjänstpersonal inte är utbildad för att bemöta personer som är alkoholpåverkade och att de inte är utbildade för att ha samtal med äldre om alkoholproblemen. Det är biståndshandläggarens arbete att ha samtal med den äldre om det finns en alkoholproblematik, men ofta har hemtjänstpersonalen bättre relation till den äldre vilket kan medföra att samtalet upplevs mindre jobbigt för den äldre.

Relationen mellan hemtjänstpersonalen och den äldre är viktig och försöker skyddas. Den är extra viktig om den äldre inte vill ta emot någon insats. Om det ska föras ett samtal om misstänkta alkoholproblem förbereds det samtalet noggrant. Dock berättade en

biståndshandläggare att det kan dröja innan misstankar om alkoholproblem framkommer, vilket kan bero på att hemtjänstpersonalen vill ha belägg för misstankarna innan de framförs.

Om biståndshandläggare måste vägleda hemtjänstpersonal för ofta, tar det tid som kunde ha använts till annat. Samtidigt är det bra att det finns en öppenhet mellan biståndshandläggare och hemtjänstpersonal eftersom de samarbetar mycket och det är viktigt att samarbetet

fungerar. En svårighet som nämns är dock att det är många inom hemtjänsten som arbetar där i väntan på en utbildning eller i väntan på ett annat arbete. Jönson och Harnett (2015) skriver att en svårighet som hemtjänsten har är att rekrytera personal på grund av att det inte är något attraktivt yrke. Denna svårighet påverkar biståndshandläggare på grund av

hemtjänstpersonalens viktiga uppgift och det nära samarbetet. Många utredningar gäller insatser som hemtjänsten utför och en förutsättning för att biståndshandläggarna ska kunna besluta om insatserna är att de utförs på korrekt sätt samt att biståndshandläggarna känner sig trygga med att hemtjänsten uppmärksammar och hjälper biståndshandläggaren i sitt arbete.

Om hemtjänstpersonalen ser ökade behov hos den äldre, framförs detta till

biståndshandläggaren som kan ta beslut i ärendet. En biståndshandläggare uttrycker att hemtjänsten är deras förlängda arm.

6.4 Negativa föreställningar om äldre och dess påverkan på självbilden Äldre kan beskrivas i en process som börjar med att en person är skör inför negativa förväntningar vilket tas i uttryck i en rollförlust. Denna rollförlust innebär att personen förlorar den roll som blivit inarbetad, till exempel vid pensionering eller förlust av partner (Kuypers & Bengtson, 1973; Jönson & Harnett 2015). Biståndshandläggarna ger rollförlust och livsförändring som orsaker till det initiala drickandet vid alkoholproblem.

Biståndshandläggarna trycker på att detta var deras egna åsikter, men att de ofta möter äldre som är ensamma och inte mår bra. Även det som Alborn och Fahlke (2012) förklarar kring att människans dagliga rutiner rubbas när man blir äldre, och därmed kan använda alkoholen som ett verktyg för att döva sorg och ensamhet, är någonting som biståndshandläggarna

återkommande beskriver. Biståndshandläggarna uttrycker att livet förändras på många sätt för äldre. Däremot är det få äldre som vill ta emot hjälp beskriver biståndshandläggarna. De uttrycker att socialtjänstlagens insatser är frivilliga och därmed kan det ibland bli svårt att fånga upp personer som inte vill ha hjälp, varken för sitt alkoholproblem eller för sitt fysiska behov. Några biståndshandläggare beskriver att det finns en viss rädsla för myndigheterna hos äldre och de beskriver det som att äldre klär sig fint och dukar fram det finaste porslinet när kommunen ska komma på besök. Dessutom uttrycker biståndshandläggarna att vissa äldre ibland har negativa erfarenheter från tidigare kontakter med myndigheter, och därmed är det en stor svårighet att nå fram till dessa personer. Samtidigt är det också väldigt

integritetskränkande att söka hjälp förklarar biståndshandläggarna.

En orsak till svårigheten att uppmärksamma äldre med alkoholproblem är enligt Shaw och Palattiyil (2008) att de äldre sällan berättar att de dricker, och hur mycket. Äldre mörkar, de vill inte ha hjälp och de ser inte den problematik som finns, förklarar biståndshandläggarna.

Dessutom uttrycker de att många äldre menar att de är gamla och att de snart ska dö, och att det därmed inte finns någon mening med att göra någonting åt problematiken. Det blir därav angeläget att diskutera hur äldre personer själva sätter sig in i rollen som äldre, och anpassar sig efter de stereotypa fördomar och föreställningar som Andersson (2008) beskriver och kallar för ålderism. Jönson och Harnett (2015) förklarar att äldre stigmatiseras med ålderdom jämförbart med sjukdom. Dessa negativa föreställningar om äldre kan påverka äldres

föreställningar om sig själva eftersom stämplingen av äldre som beroende, sjuka och

inkompetenta leder till att äldre ser detta som den egna identiteten och börjar agera utifrån det (Kuypers & Bengtson, 1973; Jönson & Harnett 2015). Dessa föreställningar kommer med stor sannolikhet att påverka deras inställning till att söka hjälp samt deras inställning till livet i

In document Att få in en fot Biståndshandläggares arbete med äldre och alkoholproblematik (Page 25-32)