Möjlighet vs maktlöshet

Genomgående redovisas i alla intervjuer vilka möjligheter som finns i biståndshandläggarnas arbete. Möjligheterna begränsas dock återkommande och biståndshandläggarna upplever ofta maktlöshet i arbetet.

5.2.1 Biståndshandläggning & riktlinjer

IP 4 förklarar att man som biståndshandläggare möter en stor mängd människor, och är mer närvarande i personens liv i jämförelse med exempelvis socialtjänsten som endast möter en liten grupp människor. Fortsättningsvis beskriver IP 4 att de arbetar utifrån ÄBIC, äldres behov i centrum, eller IBIC, individens behov i centrum, och inhämtar en persons alla livsområden i utredningsarbetet. När de träffar en person för första gången görs en större kartläggning där det frågas upp kring alkoholkonsumtion, de har beslutat i den kommunen att alltid fråga upp kring detta. Detta är dock någonting som inte görs i de andra kommunerna.

Återkommande berättar alla biståndshandläggare att de jobbar utifrån att kartlägga risker och skydd i en persons vardag. Dessutom att anteckna vad som fungerar bra och mindre bra i deras vardag, det vill säga vad de äldre klarar av och inte. IP 2 berättar att oavsett om de äldre dricker eller inte så är det viktigt att titta på vilka behov som finns, vilket oftast görs på bäst

sätt hemma hos personen eftersom man där kan se hur vardagen fungerar samt hur de förflyttar sig. Biståndshandläggarna berättar att de alltid gör ett hembesök vid en första kontakt. Vid besöket får man också mer information om personens bakgrund och hälsotillstånd berättar IP 3. Dessutom beskrivs att de ibland kan behöva begära in mer uppgifter från andra instanser, som exempelvis sjukvård, arbetsterapeut eller sjukgymnast, dock endast om det finns ett samtycke av den äldre till detta. IP 4 menar att

biståndshandläggarens uppgift är att kartlägga och tillgodose behov. I biståndshandläggningen ligger fokus hela tiden på att försäkra den enskilde en skälig levnadsnivå, samt att stärka personens möjlighet att leva ett självständigt liv, menar IP 5. Det råder viss osäkerhet kring huruvida problematiken inkluderas i bedömningen eller inte. Flera biståndshandläggare uttrycker att de jobbat väldigt länge och därmed har en inarbetad arbetsgång utan att tidigare reflekterat kring hur de egentligen gör. De uttrycker därmed en viss osäkerhet kring hur arbetet egentligen görs.

Bra att få såna här frågor för man vet inte hur man gör. Man gör på något sätt. (IP 3)

IP 2 berättar att det i delen om hälsobakgrund kan stå etyliker, vilket betyder alkoholist, dock är det ingenting man trycker särskilt mycket på i utredningarna då fokus mest ligger på vad personen klarar och inte. Dock beskrivs att den fysiska förmågan kan påverkas av en

alkoholproblematik i och med att personerna kan bli ostadiga på benen. Däremot förklarar IP 2 att det då räcker med att konstatera att det finns svårigheter med balans. Man går därmed inte in i detalj, utan möjligtvis skriver att det finns ett aktivt missbruk, och utvecklar det inte vidare. IP 3 berättar att problematiken inkluderas om det finns ett behov av det och om det påverkar den äldres behov, däremot är det inte en självklarhet. IP 4 menar att problematiken är ledande i de biståndsbeslut där det är alkoholproblematiken som är orsaken till att man behöver en insats, därmed blir det styrande i de fallen. Däremot uttrycker IP 4 att det är viktigt att undersöka vad som är den utlösande faktorn till drickandet, för att därmed, om möjligt, kunna ringa in behov och sätta in insatser som förebygger. IP 5 redogör för att problematiken skrivs i utredningen under begreppet hälsa, men att det är av vikt att det är fakta och inte vaga påståenden.

Biståndshandläggarna diskuterar kring att det inte finns några anpassade insatser för äldre med alkoholproblematik. Däremot är det återkommande i biståndshandläggarnas berättelser att de ofta utökar insatser och tänjer på vissa gränser såsom att gå utanför förbestämda schablontider. För att kunna gå utanför förutbestämda riktlinjer motiveras detta med alkoholproblematiken.

Det kan också vara styrande i det att man får ett extra tillsynsbesök eller att man kanske har extra mycket social samvaro. För vi.. man jobbar ju väldigt mycket med schablontider i biståndshandläggning och ska man gå utanför schablontiderna så behöver man liksom kunna motivera varför, och det kan ju till exempel vara jamen om det är social isolering och att den sociala isoleringen bidrar till ökad alkoholkonsumtion så är ju de skälet till att den här personen behöver mer social samvaro än vad våra schablontider säger så att absolut kan det vara med och styra. (IP 4)

När biståndshandläggarna diskuterar kring huruvida de känner sig förberedda och rustade inför att möta äldre med alkoholproblematik uttrycks en växlande beredskap. Tre

biståndshandläggare uttrycker att de känner viss trygghet i att de har lång arbetslivserfarenhet inom yrket. Däremot uttrycker två biståndshandläggare att de behövde mer kunskap och därmed inte känner sig tillräckligt förberedda inför arbetet med problematiken.

Under alla fem intervjuer framkom att det inte finns några specifika riktlinjer för

biståndshandläggarens arbete vid alkoholproblematik bland äldre i de olika kommunerna. IP 1 berättar att de har riktlinjer kring gruppen äldre, men inte med just alkoholproblem. IP 2 förklarar att de har riktlinjer för hur mycket inköp man kan bli beviljad och att det då inte spelar någon roll om det finns en kognitiv svikt eller om personen har en alkoholproblematik.

Detta innebär att en person med alkoholproblem kan få inköp från systembolaget berättar både IP 1 och IP 2. IP 4 uttrycker att det var en bra fråga kring hur det ser ut med riktlinjer, men att de faktiskt håller på att arbeta fram egna riktlinjer i kommunen.

De flesta uttrycker att det vore positivt om det fanns riktlinjer kring hur de ska tänka, och hur samverkan ska se ut. IP 1 menar att det vore bra om det fanns en gemensam riktlinje med socialsekreterare kring denna grupp eftersom de både har hjälp från biståndshandläggare och socialsekreterare. IP 2 och IP 5 betonar vikten av att hemtjänstpersonalen behöver riktlinjer kring detta då de dagligen möter problematiken. Biståndshandläggarna beskriver att de ofta får handleda personal i frågor gällande alkoholproblematik bland de äldre som har insatser i form av hemtjänst. Hemtjänstpersonalen har ofta svårigheter med att motivera personerna att ta emot hjälpen och uttrycker istället att de lika gärna kan avsluta insatsen. IP 4 tycker också att det borde finnas riktlinjer eftersom det är en rätt stor omsättning av personal inom yrket samt att kunskapen är väldigt varierad.

5.2.2 Handlingsmöjligheter

Under intervjuerna berättar majoriteten att de får kännedom om alkoholproblem via hemtjänstpersonal som till exempel hittar undangömda flaskor, känner att personen luktar alkohol, uppmärksammar humörsvängningar, ser att personerna ofta är på systembolaget eller har handlat alkohol, att personerna ofta ramlar eller beter sig annorlunda.

Biståndshandläggarna kan dessutom få kännedom om det via anhöriga, hälso- eller sjukvården eller misstänka det själv under hembesök. Främst får biståndshandläggarna kännedom om det via hemtjänstpersonal, eftersom hemtjänsten ofta träffar personerna i deras hem, en del äldre träffar de dagligen. Biståndshandläggarna däremot träffar de äldre mer sällan och under en bestämd tid, till exempel en timme.

Ja asså hemtjänsten kan ju signalera att dom hittar flaskor undangömda, många som har alkoholbesvär vill ju gärna gömma flaskorna i garderober och under sängar och… och så känner dom att det luktar om vårdtagaren… Men det är väl att man gömmer undan, lukten och sen humöret kan ju också va lite (visar vågor med handen). Det kan man märka när man pratar med nån som man vet har alkoholbesvär att ibland så är den personen jätteglad och allting är så bra, andra gången är det bara skit och man är, asså man är inte värd någonting som handläggare så att det är lite sådär ojämnt, ojämnt humör. (IP 1)

Om biståndshandläggarna har fått information om alkoholproblem eller har misstankar om alkoholproblem kan de uppmärksamma det på olika sätt beroende på vem det gäller. IP 2 berättar att för personerna med en mer välkänd problematik kan det uppmärksammas genom att till exempel biståndshandläggaren frågar personen hur många öl personen har druckit under dagen och om det är bra. I det exemplet går det bra att fråga ganska direkt eftersom den äldre enligt IP 2 tål den jargongen. Det är dock svårare att uppmärksamma problematiken för de äldre som har en mer dold problematik, speciellt om personen förnekar det. IP 2 berättar att det i vissa fall kan vara hemtjänsten som uppmärksammar det och frågar personen hur hen mår istället för att biståndshandläggaren som sällan träffar personen ska fråga.

Majoriteten av biståndshandläggarna svarade att det de kan göra vid alkoholproblem bland äldre är att göra hembesök, kontakta socialsekreterare, erbjuda eller utöka insatser, göra orosanmälningar, försöka motivera de äldre samt att de kan erbjuda hemtjänstinsatser som till exempel trygghetslarm, dagverksamhet, hygien och städ. Det är däremot svårare om den äldre inte vill ha hjälp berättar biståndshandläggarna.

Vi kan inte göra så mycket, just där och då. Vi kan erbjuda och försöka motivera. Tackar dom nej så dokumenterar ju vi det, och sen väntar vi. Sen väntar vi på att någon granne ringer eller någon anhörig ringer igen och vi får ett nytt försök att göra.. eller att personen kanske själv (ringer). Det kan vara jättejobbigt och stå och vänta på att någon ska haverera, det kan vara jättejobbigt. (…) Det händer ju.... ser vi att det är riktigt fara och färdigt så kan ju vi göra en anmälan, en orosanmälan såklart. Ibland så far ju vi på hembesök för att vi har fått en orosanmälan från någon anhörig eller från någon granne eller nånting. Men vi kan ändå inte tvinga oss in om inte vi får komma in och erbjuda ens en insatser. (IP 2)

Man försöker att få in en liten fot för att kunna prata med dem och så, men det är inte alltid det går. (IP 3)

IP 4 berättar att sin roll som biståndshandläggare är att förverkliga det personalen lyfter. Om till exempel hemtjänsten ser att en person skulle behöva dagverksamhet ska den möjligheten undersökas. Trots att personen kanske inte passar målgruppen för verksamheten kan det i en del fall bli aktuellt ändå på grund av att det kan hjälpa personen på vissa fronter. Ibland kan IP 4 se mellan fingrarna, som i exemplet ovan med dagverksamhet. IP 3 berättar även att

hemtjänsten är deras förlängda arm. Hemtjänsten kan berätta för biståndshandläggarna om det behövs fler insatser under en period när personen har mer problem med alkoholen. Då kan biståndshandläggaren besluta om utökade insatser, om personen vill ta emot det. Majoriteten av biståndshandläggarna berättar att det kan vara jobbigt om inte personen vill ta emot hjälp, vilket kan hända eftersom hjälpen är frivillig.

I några av intervjuerna pratar biståndshandläggarna om känslan av maktlöshet. En svårighet många biståndshandläggare ser i arbetet är situationer där det är tydligt att en person är i behov av hjälp, men inte vill ta emot hjälpen. IP 1 vill hjälpa personerna och ta bort alkoholen ur deras liv, men har inte den möjligheten på grund av att insatserna är frivilliga och det inte finns något förbud mot alkoholkonsumtion för äldre. IP 3 berättar även att det är svårt att hitta adekvata sätt att hjälpa personerna, speciellt om personen inte är villig att ta emot hjälp. IP 4 resonerar kring att oavsett vilken problematik man kommer i kontakt med inom socialt arbete,

är svårigheten att hantera och härbärgera när någon inte vill ta emot den hjälp du har möjlighet att ge.

Och våran svårighet blir att kunna hantera att någon mår dåligt och man tycker att det är så orättvist, att man borde ha förtjänat mer. (IP 4)

5.2.3 Relationsarbete

IP 4 trycker på vikten av ett väl fungerande relationsarbete, samt att det är en viktig förutsättning för att arbetet ska fungera. Relationen är både en förutsättning för

biståndshandläggarens arbete, men främst för hemtjänstens arbete berättar IP 4. Att skapa tillit mellan den yrkesverksamma och den äldre, och kunna motivera den äldre till att exempelvis acceptera erbjudna insatser. Det är dessutom viktigt att skapa en relation när

biståndshandläggaren träffar personen, eftersom det kan vara en speciell situation för den äldre att stå i beroendeställning och behöva hjälp för alkoholproblem. När IP 4 träffar en person första gången görs en större kartläggning där även frågor angående alkoholkonsumtion inkluderas.

Du har hela livet klarat dig själv å helt plötsligt måste du ta hjälp av någon annan och så kommer dom här personerna in i ditt hem å då är det jätteviktigt att det inte upplevs som att dom här personerna har spionerat på dig. Så att det är oftast liksom väldigt mycket

relationsarbete i samband med att vi ska prata om dom här sakerna. (IP 4)

IP 4 tänker även mycket på att skydda relationerna, speciellt mellan hemtjänstpersonalen och den äldre. Om det är aktuellt med ett samtal om ett misstänkt alkoholproblem förbereds både samtalet och tidpunkten för samtalet grundligt. Relationen och relationsarbetet är en

förutsättning för arbetet, eftersom insatserna är frivilliga och hemtjänstpersonalen arbetar hemma hos de äldre. Om den äldre har ett behov men inte vill ta emot hjälp kan det bli extra viktigt med relationen och att bevara den. Genom denna relation och att biståndshandläggarna är närvarande i ärendena kan de arbeta med förändringsarbete, dock inte på samma sätt som socialtjänsten berättar IP 4.

5.2.4 Samverkan

Alla biståndshandläggare pratar om hemtjänsten, vilket är en viktig del av deras arbete. IP 2 berättar att det är viktigt för sitt arbete som biståndshandläggare att hemtjänstens arbete fungerar. Dessutom förklarar majoriteten att de ibland samarbetar med eller kontaktar socialsekreterare. IP 1 berättar även att de kan göra gemensamma hembesök hos personerna tillsammans med socialsekreterare. IP 3 och IP 5 samarbetar mycket med sjukvården och IP 3 sitter ibland tillsammans med flera professioner med en del ärenden, om samtycket från den äldre finns. Som följd av att biståndshandläggare ofta får kännedom om eventuella

alkoholproblem av hemtjänst eller sjukvård samverkar dessa kontinuerligt. IP 4 har även en nedskriven samverkansrutin med regionen.

I arbetsgrupperna diskuteras ämnet olika mycket i de olika kommunerna. IP 1 och IP 5 diskuterar ämnet varje vecka under ett mötestillfälle, om det finns några svårigheter med något ärende. IP 4 diskuterar aktuella ärenden flitigt i arbetsgruppen och handleder ibland

hemtjänstpersonalen i en del fall. Tidigare har IP 1 haft möten tillsammans med hemtjänsten, men så ser det inte ut längre. Däremot berättar IP 1 och IP 2 att hemtjänsten är duktiga på att signalera om det skulle vara något och att de har en bra kommunikation med hemtjänsten. IP 2 diskuterar sällan ämnet i arbetsgruppen, men diskuterar det istället med hemtjänstpersonalen när de behöver vägledning.

… Jag har nog inte så stort behov av att prata med mina kollegor, utan samtalen som förs är nog snarare hemtjänst som behöver vägledning. Att jag får vägleda dom i mina ärenden där det är missbruk. Alltså dom vill komma hit och prata om hur dom ska göra och hur dom ska tänka, och den här duschen som aldrig blir av, ska personen verkligen ha det där biståndet? Ja, personen behöver hjälp. Lyckas du inte den gången så lyckas du nästa gång. (...) Ibland måste man motivera varför insatser ska vara kvar. (IP 2)

IP 2 berättar att hemtjänsten inte alltid är förberedd på denna problematik, men att deras arbete är viktigt. IP 2 berättar att hen inte tror att det alltid kommer fram om

hemtjänstpersonalen misstänker alkoholproblem, att hemtjänstpersonalen inte berättar det förrän de har belägg för sina misstankar, och att det då kan ta lång tid innan alkoholproblemen uppmärksammas. IP 5 berättar även att det kan vara svårt för hemtjänstpersonal om den äldre är i en period med mer alkoholproblem och inte vill ta emot insatser, men att hemtjänstens chef hjälper dem vid sådana situationer kring hur de ska bemöta och hantera detta. IP 2 berättar även att många inom hemtjänsten arbetar där i väntan på ett annat arbete eller utbildning.

IP 2 och IP 3 sitter i samma byggnad som andra professioner; hemtjänst, hemsjukvård,

arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor och hemtjänstens chef. Detta berättar IP 2 och IP 3 är en fördel i deras arbete.

… Jag sitter med kommunens sjuksköterskor, kommunens arbetsterapeut och sjukgymnast, och kommunens vikariepool, så det är lite speciellt, men bra. Jag har nära till sjukstugan vilket man samarbetar mycket med och även med jamen sjuksköterska, hemsjukvårdens

sjuksköterskor. Man har ju mycket med dom att göra. Även hemtjänsten sitter också där och hemtjänstchefen sitter också på sjukstugan. (IP 3)

Alla biståndshandläggare uttrycker att samverkan fungerar bra. IP 1 berättar att samarbete är en förbättringsmöjlighet, men uttrycker inte att det är bristfälligt. Ibland finns en frustration mellan biståndshandläggare och socialsekreterare berättar IP 2, när det finns ett behov men den äldre tackar nej till insatserna. IP 2 uttrycker dessutom frustration kring att det i vissa fall, så fort demensdiagnos eller kognitiv svikt är aktuellt, den äldre anses vara äldreomsorgens ansvar. Men i övrigt fungerar samverkan bra fortsätter IP 2.

Då blir dom på den sidan väldigt frustrerad på oss och vi kan bli väldigt frustrerad på dom när vi ser ja men erbjuder den här personen behandling och hjälp och så svarar dom nä dom vill inte ha det. Dels det är ju frustrerande att vi inte kan, att det ska långt till innan man faktiskt omhändertar någon, då är det ju nästan bra på ett sätt kan jag tycka att dom inte tar emot hemtjänst för då rasar dom ju snabbare. Annars ger man ju nån konstgjord andning. (…) så fort det andas att det finns en demensdiagnos så får dom inte den hjälpen som jag känner att

dom faktiskt behöver. (...) Å det är väldigt lätt tycker jag att både socialsekreterarsidan och psykiatrin ropar demens, kognitiv svikt, å så blir det äldreomsorgens bit att ta tyvärr (IP 2)

5.2.5 För- och nackdelar med små kommuner

Majoriteten av biståndshandläggarna ser fördelar med att arbeta i en liten kommun, IP 1 ser främst fördelar.

Alltså jag ser egentligen att det är positivt att det är en liten kommun, för att vi har bra koll, och vi har bra samverkan. Alltså alla är ju så nära, och vi träffas ju två gånger i veckan på morgonen. Alltså olika yrkesgrupper då. En biståndshandläggare, sköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast och gruppledare från hemtjänsten. Och då tar man upp om det är någon problematik kring någon person som är inskriven i hemsjukvård. Är det inte det så har vi ju bra kommunikation, alltså vi ringer till varandra och man vet vem man är. Jag tycker att det är en fördel i en liten kommun. Det är inte långdraget. (IP 1)

Alla biståndshandläggare svarar liknande om vilka fördelar det finns med att arbeta i en liten kommun. IP 2 berättar att det nära samarbetet möjliggör för att snabbt kunna fånga upp de

Alla biståndshandläggare svarar liknande om vilka fördelar det finns med att arbeta i en liten kommun. IP 2 berättar att det nära samarbetet möjliggör för att snabbt kunna fånga upp de