2.1 Äldre och sociala problem
Socialt arbete med äldre har ofta setts som synonym med äldreomsorg (Jönson & Harnett, 2015). Idag utgör äldre (65 år och äldre) en större del av befolkningen än tidigare, och det fortsätter att öka (Jönson & Harnett, 2015). Det som ökat människors livslängd och hälsa är förbättringar i välfärd, kost och hälsa- och sjukvård samt arbetsliv. Denna ökning medför också förändrade problem, vanor och egenskaper bland de äldre. Exempelvis är dagens äldre mer invanda vid skilsmässor och har andra erfarenheter av alkoholvanor, riskbruk och missbruk (Jönson & Harnett, 2015). Inom socialt arbete har det funnits ett visst ointresse för
äldres sociala problem då det ofta avgränsats till att gälla äldreomsorgen (Jönson & Harnett, 2015; Gunnarsson, 2008). Gunnarsson (2008) förklarar att äldreomsorg handlar om äldre med stora vård- och omsorgsbehov i första hand, och därmed inte på äldre med sociala problem.
Vidare diskuteras äldres tillstånd utifrån deras nuvarande situation och inte från tidigare liv.
Det beskrivs att äldres tidigare problem upphör att ses som giltiga efter att de fyllt 65 år (Gunnarsson, 2008). Detta kan leda till att äldre stigmatiseras enligt ålderdom = sjukdom, eftersom sjukdomar ses som en del i ett normalt åldrande (Jönson & Harnett, 2015). En möjlig förklaring till ointresset kring äldre beskriver Gunnarsson (2008) utifrån att samhället
betraktar äldre som de andra; en grupp som präglas av beroende och skröplighet. Jönson (2012) menar att samhällets bild av den andre, i sin tur leder till ett avståndstagande där äldres problem ses utifrån åldrandet som den primära orsaken till problemen (ibid.). Ett begrepp som används för att förklara detta är ålderism (Andersson, 2008).
Ålderism innefattar stereotypa föreställningar eller fördomar som baseras på en människas ålder, som i sin tur kan leda till diskriminering (Andersson, 2008). Jönsson (2012) beskriver att normen är att äldre har begränsade behov där endast de grundläggande behoven behöver tillfredsställas. Exempel på detta är att man som äldre inte föreställs ha sex eller sexuella behov, erfarenhet av våld i nära relation (Johansson, 2010) eller neuropsykiatriska
funktionsnedsättningar (Jönson & Harnett, 2015). Allt som den äldre inte anses göra eller ha behov av riskerar att osynliggöras (Johansson, 2010). Ålderism är en vanlig och accepterad form av fördom idag, där negativa åsikter och uttalanden ses mer accepterade mot äldre (Andersson, 2008). En viktig utgångspunkt är enligt Jönson och Harnett (2015) att äldre är medborgare precis som alla andra, därmed en kategori som inte får särskiljas negativt på grund av ålder. Det är någonting som också fastslås i diskrimineringslagen. Författarna uttrycker att äldre betraktas som annorlunda människor med speciella behov av yngre
generationer. Fortsättningsvis uttrycker författarna att detta leder till en andrafiering, alltså att man betraktar äldre som de andra, vilket i sin tur lägger en grund för diskriminering. Snellman (2009) skriver att flera forskare påstår att ett sätt äldre påverkas av ålderism i vardagen är genom social exkludering. Det kan exempelvis vara att en äldre person inte får tillåtelse av andra eller sig själv, att delta i något socialt sammanhang.
För att få förståelse om hur samhället ser på äldre används teorin - det sociala sammanbrottssystemet. Teorin har sin grund i symbolisk interaktionism vilket är en utgångspunkt och ett synsätt för analys av den sociala verkligheten (Trost & Levin, 2010), som myntades av Blumer (1937). Det sociala sammanbrottssystemet lanserades av Kuypers och Bengtson (1973) och beskriver åldrandet genom ett samspel mellan det omgivande
samhället och den åldrande människan. Teorin beskriver en cirkulär process som börjar vid att en individ är skör inför negativa förväntningar i form av en rollförlust, genom att individen förlorar en inarbetad roll, vid exempelvis pensionering och förlust av make/maka. Äldre stämplas i och med att det finns negativa föreställningar om att äldre är beroende, sjuka och inkompetenta, vilket i sin tur leder till att äldre mottar detta som delar av den egna identiteten och lever ned till förväntningarna (Kuypers & Bengtson, 1973; Jönson & Harnett 2015).
Ålderdom, att bli äldre, kännetecknas av olika utmaningar och problem som ökade sjukdomar, död inom nära anhöriga, mindre social samvaro, pension etc. (Jönson & Harnett, 2015; Shaw
& Palattaiyil, 2008). Alborn och Fahlke menar att när de dagliga rutinerna rubbas kan äldre ta till alkohol för att hantera ensamhet och döva sorg. Åldrandet ses som en riskfaktor för isolering och ensamhet (Jönson & Harnett, 2015). Forskning visar att alkoholanvändande bland äldre har ökat genom åren (Kelfve et al., 2014; Socialstyrelsen, 2019; Jönson &
Harnett, 2015; Gunnarsson, 2013). Fler äldre rapporterar att de dricker flera dagar i veckan och färre rapporterar att de aldrig dricker (Kelfve et al., 2014). Dessutom saknas riktlinjer för hur en biståndshandläggare ska arbeta med, och agera vid äldres alkoholproblematik. Detta tyder på att det saknas arbetssätt och helhetssyn när det gäller äldre med alkoholproblematik och därmed finns risker att dessa personer blir utan rätt stöd och insatser (Socialstyrelsen, 2019; Gunnarsson, 2013). Gunnarsson (2013) förklarar att biståndshandläggare möter äldre personer med missbruk, och att detta inte är ovanligt.
Shaw och Palattiyil (2008) skriver att det kan vara svårt att uppmärksamma de äldre som har alkoholproblem, speciellt då de sällan berättar hur mycket de dricker och en del kanske inte är medveten om hur mycket det är. En försvårande faktor kan även vara att familjemedlemmar gömmer undan alkoholen och inte berättar om det på grund av att det kan ses som
stigmatiserande. Förutom att det finns svårigheter att identifiera personerna, kan även attityder mot de professionella påverka. Attityder som att professionella inte kan identifiera
alkoholproblem och att behoven hos dem äldre med alkoholproblem inte blir tillgodosedda.
Önskemål är dock att de professionella ska ha mer kunskap och erfarenhet av att jobba med alkoholproblematik för att hjälpen ska bli mer effektiv och att det ska ligga fokus på
relationen till den äldre eftersom relationen är så viktig (ibid.).
2.2 Biståndshandläggning
Enligt socialstyrelsen (2018) har ca 321 000 personer i åldersgruppen 65 år och äldre minst en verkställd insats enligt socialtjänstlagen, vilket motsvarar ca 15 % av den åldersgruppen. De vanligaste insatserna till äldre är hemtjänst, trygghetslarm, matdistribution och särskilt boende (Socialstyrelsen, 2018). Kommunen har ett ansvar för att den enskilde får den hjälp och det stöd denne behöver enligt 2 kap. 1 § SoL (SFS 2001:453). De ovannämnda insatserna är biståndsbedömda insatser, utifrån 4 kap. 1 § SoL (SFS 2001:453) som betecknar att personer som inte själv eller på annat sätt kan tillgodose sina behov har rätt till bistånd. Genomgående ska biståndet tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå som skall bygga på värdegrunden enligt 5 kap. 4 § SoL (SFS 2001:453), att den enskilde ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Jönson och Harnett (2015) utvecklar och beskriver att målsättningar inom äldreomsorgen är att äldre ska ha ett aktivt liv, självbestämmande, få åldras med trygghet, bemötas med respekt samt ha tillgång till god omsorg och vård (ibid.). Dessutom ska äldre med missbruk enligt 5 kap. 9§ SoL (SFS 2001:453) få den hjälp som behövs för att komma ifrån sitt missbruk. En plan ska göras mellan nämnden och den enskilde, och nämnden ska övervaka att planen följs.
Till socialtjänsten tillhör både individ-och familjeomsorgen och kommunens äldre- och funktionshinderomsorg, däremot har det sistnämnda området levt ett mer organisatoriskt
självständigt liv gentemot resten av individ- och familjeomsorgen (Lundström & Sunesson, 2016). Socionomen har en viktig uppgift inom denna arena både som chef eller
biståndshandläggare (Lundström & Sunesson, 2016; Jönson & Harnett, 2015). När en person behöver stöd från äldreomsorgen görs en ansökan om bistånd enligt socialtjänstlagen och därmed aktualiseras ärendet hos en biståndshandläggare, i vissa fall kan en anmälan också göras. Därefter gör biståndshandläggaren en utredning för att bedöma den enskildes behov, och huruvida dem kan tillgodoses (Jönson & Harnett, 2015).
Andersson (2007) menar utifrån sin forskning att när bedömningen för insatser görs finns det en spänning mellan den individuella prövningen och gemensamma riktlinjer. Därmed görs oftast en standardiserad behovsbedömning, även om det varit mest lämpligt med en individuell (ibid.). Gunnarsson och Karlsson (2017) har utifrån sin intervjustudie med fokusgrupper kommit fram till att biståndshandläggare inte gör någon speciell utredning enbart på grund av alkoholproblematik, utan undersöker vad som fungerar och inte. Däremot påverkas ofta den egna förmågan av alkoholproblematik och det som fungerar eller inte, därmed kan problematiken påverka bedömningen. Att hitta tid att motivera till hjälp är svårt.
Det finns inget i riktlinjer eller lagen som visar att äldre kan ha olika behov eller problem, vilket gör att biståndshandläggare får försöka anpassa dessa behov till de insatser som finns.
Ibland tänjs gränserna för insatserna för att de ska passa behoven (ibid.).
Det finns en begränsad kunskap om äldres alkoholvanor samt vilka effekter de kan resultera i, men forskning menar att det blivit alltmer vanligt bland äldre personer med en riskkonsumtion av alkohol (Lidén-Boström, Persson & Berglund, 2009; Kelfve et al., 2014; Socialstyrelsen, 2019). I SOU (2011:35), den svenska missbruksutredningens slutbetänkande, påpekas att det bland äldre är viktigt att tidigt uppmärksamma riskbruk och därmed krävs att kommuner tidigt identifierar och ingriper. Detta kan handla om att ställa vissa frågor om alkoholvanor bland annat. Utifrån Gunnarssons (2013) forskning genom en telefonenkät med enhetschefer för bistånd och hemtjänst i Stockholm län framkom att när biståndshandläggaren ser tecken på en missbruksproblematik brukar de försöka ta upp detta med personen det gäller, och diskutera kring det. Däremot kan de inte gå vidare utan den äldres medgivande. Hemtjänstchef menar däremot att de inte tar någon diskussion med den äldre utan istället fokuserar på insatsen.
Dessutom framkommer att varken biståndshandläggare eller omsorgspersonal har någon utbildning om alkohol och äldre (ibid.). Insatserna för de äldre är utformade för att hjälpa den som på grund av antingen ålderssvaghet eller sjukdom har svårt att bemästra sin vardag.
Insatserna är alltså inte speciellt utformade för att inkludera äldre med andra sociala problem, som exempelvis alkoholproblem (Gunnarsson & Karlsson, 2017).
2.3 Behandling för alkoholproblem
Det finns olika former av behandling för alkoholproblem. Jönson och Harnett (2015) skriver att förebyggande insatser i form av motiverande samtal har visat sig vara effektiv för riskfyllt alkoholbruk. Motiverande samtal är en kortvarig insats och är därför ett alternativ för äldre menar Jönson och Harnett (2015). När det gäller alkoholberoende och inom missbruksvård är behandlingsmetoder som är psykosociala med tydlig struktur lämpliga. Exempel på
psykosociala behandlingsmetoder är kognitiv beteendeterapi, parterapi, tolvstegsbehandling
och motivationshöjande behandling. Det finns även skillnader i behandling av unga och äldre.
Yngre kvinnor får i högre grad beslut om LVM, Lag om vård av missbrukare i vissa fall (SFS 1988:870), och snabbare ingripande. Äldre män som missbrukat länge får också ofta beslut om LVM. Det finns dock socialsekreterare som hellre satsar arbetstid och pengar på yngre.
Dessa socialsekreterare vill hellre att äldre missbrukare ska bo på boende istället för att få LVM för att kunna använda resurserna på yngre missbrukare. Tanken är då att de äldre ska få extra insatser på boendet när det inte är läge för behandling. Om arbetet går från att bota till att lindra ställer socialtjänsten lägre krav på äldre missbrukare och ger färre erbjudanden än till yngre missbrukare. Detta visar att de äldres problem inte prioriteras. Det finns en risk att en del kan betrakta de äldre som ej behandlingsbara bara för att de är äldre, om
alkoholproblemen kommer på senare år (Jönson & Harnett, 2015).
Vanliga självrapporterade anledningar att inte gå i behandling för missbruk är brist på motivation att sluta sitt bruk, brist på kunskap om behandlingen, behandlingskostnaden, stigma och rädsla att det skulle påverka jobbsituationen. Den vanligaste anledningen bland äldre är att de inte är redo att sluta. En del äldre ser inte heller drickandet som något problem (Choi, Dinitto & Marti, 2014). Personer över 55 år är dessutom mer troliga att fullfölja
behandling och medicinering än personer under 55 år, därför får behandling bland äldre bättre resultat än bland yngre (Oslin, Pettinati & Volpicelli, 2002).
Sammantaget visar den tidigare forskningen på en tydlig kunskapslucka kring fenomenet äldre med alkoholproblematik, där det behövs allt mer forskning. Människor lever längre, även personer med sociala problem. Sociala problem i form av alkoholproblematik är dessutom någonting som blir vanligare bland äldre. Att åldras medför ofta olika former av hjälpbehov. Dessutom medföljer negativa föreställningar om åldrandet och att vara äldre.
Forskningen visar att det finns ett bristfälligt fokus på äldres sociala problem vilket i sin tur lett till att gruppen delvis blivit bortprioriterade. Biståndshandläggare och
äldreomsorgspersonal är de som främst möter äldre, där biståndshandläggaren bedömer den äldres individuella hjälpbehov utifrån att kartlägga det som fungerar och inte, för att slutligen besluta om insatser utifrån socialtjänstlagen. Trots detta finns det inga riktlinjer för arbetet med alkoholproblematik relaterat till äldre. Professionen behöver vara rustad inför framtidens behov i och med att även människor med alkoholproblem är en kategori som kommer leva längre och behöva samhällets stöd - nu och i framtiden.