I följande avsnitt kommer författarens diskussion redogöras. Tidigare forskning, bakgrund och de teoretiska referensramarna kommer att ligga till grund för avsnittet. Avsnittet kommer även möjliggöra svar på arbetes frågeställning och syfte. Författaren kommer även föra en metoddiskussion och ge förslag på fortsatt forskning.
5.1 Resultatdiskussion
Det är tydligt, i den insamlande empirin, att samtliga respondenter förhåller sig till dagens digitalisering på olika sätt. Med den nya mediestrukturen i samhället, som Carlsson (2019:19) nämner, finns vissa politiska principer kvar, därav yttrandefrihet, och det är även något den insamlade empirin visade. Respondenterna var tydliga med att det fanns heta diskussioner online och att det har skett en förändring bland medborgarna. De forumen som finns idag har tidigare inte varit något aktuellt och det är något nytt med den digitala världen.
Respondenterna anser att det inte är en nödvändig premiss med tanke på att det har fungerat förut, utan digitala verktyg.
Även om respondenterna inte var övertygade om att dela med sig av sina åsikter på internet så menar Carlsson (2019, 11) att medborgare måste få chans till att bidra med åsikter eller liknande för att föra samhället framåt. Vad det verkar av respondenterna var de inte speciellt intresserade av att föra samhället framåt, de verkade hellre intresserade av att finna ro för dem själva. Vad det faktiskt beror på kan bara respondenterna veta, men vad det går att tolka av resultatet så saknar de vissa förutsättningar för att kunna bidra till 100 procent. Dels den dyra kostnaden för att kunna vara aktiv på internet dels att de inte har tillräckligt med kunskap för att kunna hantera digitala verktyg.
Som Carlsson (2019:11) menar så har media och den digitala världen gjort det möjligt för medborgare att själva bestämma över sin medverkan i det offentliga utrymmet, men då är det också en förutsättning att samtliga medborgare kan delta. Vad som går att tolka av resultatet så verkar många av respondenterna vilja delta, men att det många gånger inte går på grund av att de inte har tillräcklig med digital kompetens. Det är tydligt att det har vuxit fram en ny mediestruktur men att den mediestrukturen kanske inte är tillämpad för alla åldrar. Precis om Carlsson (2019:12) menar är det främst unga medborgare den nye mediestrukturen berör, även om alla medborgarnas vardagsliv har fått ett förändrat mönster.
I den årliga undersökningen om Svenskarna och internet (Folkhälsomyndigheten, 2018) har det visat sig att de över 65 år och främst 75 år halkar efter med internet och den digitala kompetensen. Det är något den insamlade empirin visar och att de över 65 år har det svårare med den digitala världen. Samtidigt som resultatet också visade att det många gånger har underlättat respondenternas liv. Men att det då handlar om digitala verktyg eller enheter som de fått hjälp med att lära sig och att det är något det kunnat under en längre tid.
Resultatet visade att ingen av respondenterna befann sig i ett digitalt utanförskap och att det berodde främst på att de fått hjälp av en släkting eller närstående för att kunna lära sig om det digitala. Men respondenterna var också tydliga med att de har bekanta som befinner sig i ett digitalt utanförskap, vilket undersökningen, som gjordes 2019, poängterade (Andersson, 2019:4). Samtidigt nämner de i undersökningen att de äldre har blivit mer digitala, men att de inte kommit ikapp den övriga befolkningen. Det är något som blivit väldigt tydligt i den insamlade empirin. Dels för att respondenterna var tydliga med att de använder digitala verktyg i den mån de kan men dels att de får mycket hjälp av sina släktingar som är yngre och har mer kunskap om det digitala.
Swish är något som respondenterna kände till och vissa av dem övervägde att börja använda sig av det för att underlätta sin, men även sina närståendes vardag. Precis som Svenskarna och internets (Andersson, 2019:33) undersökning visade så har Swish ökat bland den äldre
befolkningen men också att de blir hjälpta för att få en förståelse för det digitala. Även om resultatet visade att ingen av respondenterna använde Swish så visar det tydligt att det finns ett intresse av att faktiskt börja använda det och underlätta sin men även andras vardag. Det är väldigt positivt att respondenterna tänker i dem banorna. En annan respondent nämnde att hen börjat använda BankID för att underlätta sin vardag och det styrker Svenskarna och internets (Andersson, 2019:33) undersökning ytterligare, just för att det visar att den äldre befolkningen har börjat använda internettjänster mer.
Det är tydligt att medborgares intresse spelar roll för hur mycket de verkar vilja använda sig av digitala verktyg. Det är något som kan härledas till Social Shaping of Technology teorin (MacKenzie & Wajcman, 1990:2). Just för att det är medborgarnas intresse som spelar roll och att det inte är tekniken själv som tvingar in sig i samhället. Men som också nämns i teorin så spelar det en otrolig stor roll hur samhället tar emot tekniken (MacKenzie och Wajcman, 1990:4-5). Vad som kan tolkas av resultatet har tekniken tagits emot på olika sätt. Vissa respondenter är mer positiva än andra, vilket bekräftar Social Shaping of Technology teorin. Det teorin också menar är att tekniken ses som en innehavare av sociala synvinklar beroende på hur mycket medborgare väljer att tillämpa det i samhället. Precis som resultatet visade så fanns det vissa respondenter som kunde tänka sig att börja använda sig av exempelvis Swish, just för att andra medborgare i samhället använde sig av det. Det är tydligt att sociala aspekter och synvinklar har en påverkan men också en avgörande faktor på tekniken. I den insamlade empirin visade det sig ofta att närstående, som exempelvis barnbarn, hade en påverkan på respondenterna.
Svenskarna och internets (Andersson, 2019:33) undersökning kom fram till att äldre människor har en betydligt längre startsträcka med höga trösklar för att ta sig an nya möjligheter i det digitala samhället. Enligt författarens tolkning av respondenternas svar, verkar respondenterna ha det svårare när det kommer till nya digitala verktyg, speciellt när gäller nya funktioner av något som tidigare inte varit digitalt, exempelvis bokning av färdtjänst via en app. Det har visat sig vara svårt enligt respondenterna och att kommunen
uppmanar äldre människor till att boka deras resor via appen. För en ung person hade det, troligtvis, inte varit något märkligt med att börja boka resor via en app, istället för att ringa in. Men när det gäller äldre människor och att applicera nya digitala verktyg så verkar det vara en svårighet. Respondenterna beskrev det som jobbigt, krångligt och var orolig över framtiden, för att det inte skulle finnas någon möjlighet till att kunna ringa in och boka sina resor. Även om kommunen vill främja det digitala samhället så borde de kanske ta ett steg tillbaka när det gäller dem äldre och låta det gå i deras takt. Finns det äldre som verkligen vill följa med i utvecklingen så bör kommunen kontakta dem, istället för att dra alla över en kam.
Bruzelius och Skärvad (2011:423) hade en förklaring på varför det skedde vissa förändringar i organisationer. De menade att det är nödvändigt för organisationer att förändra vissa saker för att kunna upprätthålla en långvarig effektivitet. Men som den insamlade empirin visade så finns det blandade känslor kring det och alla är inte lika övertygad om att förändra vissa saker som har fungerat bra hittills, som exempelvis bokning av färdtjänst. Det är främst tack vare tekniken som organisationer finner ett behov av att utvecklas. Dels den yttre drivkraften men dels den inre drivkraften (Alvesson och Sveningsson 2008:26). De förändringar som görs gör att människor som nyttjar de tjänsterna behöver finna nya rutiner (Granberg, 2011:744). Det är något som verkar svårt, utifrån den insamlade empirin. Som uttrycket säger “det är svårt att få en gammal hund att sitta”, vilket kan ha en förklaring till varför pensionärer ofta verkar vara skeptiska till nya förändringar och rutiner.
När det gäller pensionsmyndigheten, så har de ett ansvar att utveckla digitala tjänster för pension åt medborgare. Det finns möjlighet till att använda sig av deras digitala funktioner och speciellt funktioner för pensionärer. I den insamlade empirin har det visat sig att pensionärer tycker att även detta är krångligt, även om det har visat sig att några av
respondenterna tycker att det underlättat vardagen. Det är tydligt att det finns vissa digitala funktioner som verkar underlättat vardagen för respondenterna, samtidigt som de verkar trivas med hur det tidigare har varit. Som Andersson (2019:38) visade så tycker 17 procent av befolkningen att de digitala tjänsterna inte är relevanta, men att de hävdar att det är pensionsångest. Men att vara pensionär och att ha pensionsångest verkar inte rimligt med tanke på att de redan blivit pensionärer och vet sina pensionsbesked. Att det ska vara
pensionsångest kan vara möjligt för de yngre åldrarna, men kanske inte för pensionärer. Vad som går att tolka av resultatet kan det vara så att de äldre undviker de digitala tjänsterna för att de inte anser att de är relevanta och för krångligt.
Sveriges regering har en vision om att skapa ett hållbart digitaliserat Sverige
(Regeringskansliet, 2019). I resultatet visade det sig att ingen av respondenterna kände till den visionen eller att Sverige har fem olika delmål för att uppnå det. Utgår man från de fem delmålen som regeringen satt, ser man tydligt i den insamlade empirin att ingen respondent har full möjlighet till att bidra till de fem delmålen. Samtliga respondenter saknar viss
kompetens för att tillhandahålla vissa digitala verktyg eller enheter. Samtidigt har det visat sig att kommuner erbjuder hjälp till pensionärer så att de ska kunna följa med i den digitala
utvecklingen, vilket ett av delmålen är (Regeringskansliet, 2019). Men då behöver medborgarna själva söka den hjälpen och i resultatet visade det sig att några av
respondenterna har gjort det, men att några också undviker det. Varför de undviker att söka hjälp på sitt lokala bibliotek berodde på att de inte ville uppvisa sina personliga uppgifter vid olika ärenden. Det är väldigt förståeligt med tanke på att det i dagsläget finns mycket ID- kapningar och många bedragare ute i våra samhällen.
Det andra delmålet handlar om trygghet och det har visat sig att några av respondenterna var mycket skeptiska till att söka hjälp just för att det inte finns någon direkt trygghet, de vet inte vad det är för människor de tar hjälp av. Därför ville de hellre ta hjälp av en närstående eller släkting som de litar på. Det är förståeligt att respondenterna inte vill ta hjälp av vem som helst när det gäller privata uppgifter. Men när det gäller att lära sig om någon app eller dylikt bör inte respondenterna vara rädda för att ta hjälp av en främmande person. Många gånger handlar det, troligtvis, om bekvämlighet. Respondenterna är bekväma med att fråga någon närstående eller släkting som kan hjälpa dem, istället för att ta sig till ett bibliotek och fråga en främmande människa om hjälp.
Medborgare har fått ett större ansvar när det gäller det digitala och har blivit skyldiga till att bli mer självlärda. Vad som framgår i resultatet verkade de flesta respondenterna positiva till ett eget ansvar och tycker att alla medborgare har ett ansvar över sig själva. Samtidigt som de menar att det finns ett gemensamt ansvar. Det råder lite dubbla budskap om vem som bär ansvaret, men vad som går att tolka av resultatet är det främst det egna ansvaret som väger tyngst. Men respondenterna menade att det också var viktigt att ta det långsammare så att alla har möjlighet till att kunna hänga med och faktiskt ta sitt ansvar.
Det verkar vara väldigt viktigt för respondenterna att kunna bestämma mycket själva och att alla har ett eget ansvar. Samtidigt tycker respondenterna att ett gemensamt ansvar också är viktigt, just för att man ska våga be om hjälp. Det går att härleda till Breit och Salomon (2015:300) som konstaterat att medborgare behöver ta ett större ansvar för sin välfärdstjänst. Den traditionella formen av kommunikation har börjat förändrats och det verkar inte
respondenterna vara helt bekväma med. Breit och Salomon (2015:301) nämner exempelvis att medborgare förväntas gå online och planera sin egen vårdbehandling. Som resultatet visade så tycker några av respondenterna att det är svårt att hantera sökningen av digital vård och det beror på att de inte är vana med den typen av digitalisering. Breit och Salomon (2015:301) är också tydliga med att det finns en risk med digitaliserade tjänster och speciellt när det gäller att medborgare inte har tillräckligt med kunskap om de tjänster som erbjuds. Den risken är något vissa av respondenternas visar i resultatet och menar att det finns en risk att de inte får tillräckligt med hjälp i den digitala vården. Det verkar vara ett digitalt dilemma. Välfärden verkar främst vilja underlätta för medborgare, samtidigt som det finns medborgare som inte känner sig riktigt bekväma med att söka den digitala vården som finns att tillgå.
Framtiden för digital vård ser mycket god ut (Sommarlund et.al, 2016:3). Redan om sex år ska patienter få mer möjlighet till uppföljning och ha en tätare kontakt med både läkare och hemtjänsten. Vad som framgår av resultatet är det ingen av respondenterna som i nuläget är i behov av hemtjänst eller dylikt, men samtliga respondenter sökte vård digitalt. Det verkar också i synnerhet bli enklare för patienter att söka vård, men också att få snabbare vård. Digitala coacher verkar vara något som kommer bli aktuellt inom en viss tid (Sommarlund et.al, 2016:19). Av resultatet framgick det att respondenterna upplever att myndigheterna behöver ta ett större ansvar. Vilket de också verkar göra, enligt Sommarlund et.al (2016:19). Professorn Van Dijk som Breit och Salomon (2015:302) nämner har noterat fyra olika faser av tillgång till det digitala. Faserna är något som kan härledas till den insamlade empirin. Det har visat sig att villigheten är en faktor till att lära sig att använda ny teknik, och som den insamlade empirin visar finns det ingen villighet mellan alla respondenter. Vissa respondenter verkar vara mer villiga än andra. Den andra fasen var tillgången till aktuella digitala enheter och det har visat sig att respondenterna har tillgång till vissa digitala verktyg för att kunna befinna sig online. Den tredje fasen har fokus på förmågan att hantera datorernas hårdvara men också programvaran. Vad som går att tolka av resultatet verkar det finnas vissa svårigheter när det kommer till vissa appar och programvaror och att, även där, brukar respondenterna vanligtvis kontakta närstående eller släktingar om hjälp. Den sista fasen, som professor Van Dijk (Breit och Salomon, 2015:301-302) nämner, var för förmågan att använda tekniken för specifika ändamål, vilket respondenterna verkar göra utifrån resultatet. Det är tydligt att vissa specifika ändamål går före sådant som de inte har till tillräcklig kunskap om. Som professorn Van Dijk (Breit och Salomon, 2015:301-302) menade så är de fyra olika faserna en viktig bas för att bedöma ifall medborgare kommer nyttja det digitala enheterna eller inte. Vad som kan tolkas av resultatet har samtliga respondenter den viktiga basen för att nyttja möjligheterna till digitalt användande. Sedan verkar alla respondenter inte lika villiga till att använda digitala verktyg eller enheter.
Forskare som har studerat det digitala samhället har länge uppmärksammat ett digitalt utanförskap. En av forskarna är bland annat Quinn (2018:1) som menade att förhållandet mellan den sociala miljön och hälsan är väldigt viktigt. Quinn (2018:2) är tydlig med att det är väldigt viktigt att hålla en social kontakt mellan människor och faktiskt upprätthålla den. Men att hålla en sådan kontakt digitalt kan många gånger vara utmanande. Från resultatet kan det tolkas som att respondenterna upprätthåller en social kontakt mellan nära och kära.
Respondenterna menade att den digitala kontakten mellan olika människor har, många gånger, blivit bättre än väntat. Det berodde främst på att det fanns möjlighet till att kunna chatta med varandra.
Det är samtidigt underligt att respondenterna inte ser några problem med att upprätthålla en god kontakt med nära och kära digitalt, men ser vissa andra digitala tjänster som en svårighet, som exempelvis att söka vård. Det verkar vara lättare för respondenterna när det är på deras villkor och att de själva får prova sig fram, och ta hjälp från vem de vill och när de vill.
Ett digitalt utanförskap verkar inte finns bland respondenterna och det är mycket positivt med tanke på vilka konsekvenser det kan föra med sig, som exempelvis psykisk ohälsa. Precis som forskaren Stefan Johansson (2018:32) menar kan digitaliseringen medföra en förbättring eller försämring till medborgares möjlighet till delaktighet i samhället och vad som går att se utifrån resultatet har digitaliseringen, många gånger, bidragit till en förbättring, även om det fortfarande finns vissa utmaningar. Att respondenterna har tillgång till internet är en sak som är säker, samtidigt som alla respondenter var överens om att det var väldigt dyrt och att
digitaliseringen medför vissa extra kostnader. En av respondenterna nämnde att det ibland kan kosta extra för att läsa en värdefull artikel, som kan innehålla samhällsviktig information. Det är mycket dåligt att sådant förekommer, samtidigt måste tidningarna och dylikt få betalt för sitt arbete. Respondenten nämner att sådan information bör skickas hem gratis, istället för att medborgare ska behöva betala onödiga kostnader. Forskaren Quinn (2018:2) hävdar att uppmärksamhet och arbetsminnet försämras när man är äldre och av den anledningen kan det vara bra ifall samhällsnyttig information skickas hem så att äldre människor kan sitta i lugn och ro och ta till sig informationen. Då kan de bearbeta och behandla informationen i sin egen takt. Konsekvenserna till att de får informationen hemskickad kan istället resultera i att de då hamnar i ett digitalt utanförskap, istället för att de läser informationen på internet.
Det är också ett digitalt dilemma och man kan ställa sig frågan om de äldre verkligen skulle bli lidande ifall de inte befann sig digitalt. För egentligen har pensionärer växt upp utan några digitala enheter och kan nog klara sig utan några digitala enheter i dagens samhälle med, ifall de fick information eller ta del av tjänster utan det digitala. Samtidigt som det har visat sig i undersökningar att många mår dåligt för att de hamnar i ett digitalt utanförskap eller att de som hamnar i ett digitalt utanförskap blir begränsade i övrigt (SvD, 2019).
Som Quinn (2018:2) nämnde så har en persons sociala nätverk fått en stor betydelse och understryker betydelsen av interpersonell koppling till hälsa och välbefinnande. Skulle det digitala nätverket försvinna kanske respondenterna i fråga inte alls ha samma nära kontakt som de verkar ha idag med sina nära och bekanta. Det verkar vara till en stor fördel att respondenterna känner att de litar och gärna tar kontakt med dina nära och kära digitalt, samtidigt som det många gånger kan vara utmanande, precis som Quinn (2018:2) menar. Nästan alla respondenter var överens om att de sett eller hört talas om demokratiska samtal