I kapitlet diskuteras studiens teman: synen på militär kultur, synen på svensk armékultur, synen
på flexibilitet och synen på förändring i relation till Finkels flexibilitetsteori. I de fall där teman
har tydlig koppling till tidigare forskning belyses detta i syfte att skapa djupare förståelse för forskningsfrågan.
Sida 43 av 62 5.1 Tema 1 - Synen på militär kultur
Forskning om militär kultur visar att arv och traditioner från historiska slag ofta tillmäts stort värde och formar den militära kulturen jmf. Burk (1999) och Soeters (2018). Eftersom det är flera generationer sedan svenska officerskåren kollektivt deltog i krig får traditioner och exempelvis minnesmärken från krig sannolikt en mindre betydelse än för krigsmakter med mer aktuella krigserfarenheter. Detta återspeglas i intervjusvaren då dessa värden anses vara något underförstått och diffust. Krig har inte heller framtvingat en översyn av värden i dagens svenska militära kultur, vilket medfört att traditioner och arv har kunnat befästas under lång tid och präglats av andra företeelser än krig.
Den heterogena synen på svensk militär kultur hos respondenterna indikerar att den inte tillmäts ett stort medvetet värde. Respondenternas diffusa medvetenhet om traditioner och arv skapar utmaningar att kritiskt granska den militära kulturen då värden och normer som endast är underförstådda svårligen kan granskas och därmed blir svåra att förändra. När ingen extern chock genom krig eller dyrköpta förluster påtvingar granskning eller förändring, uppstår inget behov av att ifrågasätta normer och värderingar. Här blir intressant att peka på hur dessa värden ändock kan utgöra starka fundament för organisationens kultur. I länder som tidigare forskning fokuserat på, främst USA, Storbritannien och Israel har officerskårerna erfarenhet av krig och förluster, vilket gör dem konkreta för de militära organisationerna. Svensk försvarsmakt saknar motsvarande erfarenheter. Sammantaget framträder en bild av svensk försvarsmaktskultur som under lång tid präglats av andra faktorer än krigserfarenheter. Sådana faktorer kan exempelvis vara fredstida förbandsproduktion.
Samtidigt återkommer vissa värden från tidigare forskning i empirin, exempelvis disciplin och kollektivets överordnade värde framför individens. Dessa värden utgör centrala fundament i empirin och får anses giltiga för svenska militär kultur. Även andra värden som tidigare forskning identifierat, exempelvis ceremonier och etiketter manifesterade i tradition och arv bekräftas men tillmäts inget explicit värde hos respondenterna. Tidigare forskning visar att en stark kåranda kan befästa normer och värderingar vilket kan försvåra kritisk granskning och förändring. Vid avsaknaden av extern chock finns färre incitament för förändring. Samtidigt tillmäter inte respondenterna stark kåranda som något signifikant för svensk militär kultur. Det indikerar att svensk militär kultur enklare kan förändras.
Sida 44 av 62 Sammanfattningsvis framstår svensk försvarsmaktskultur som relativt svag utan tydliga värden, vilket borde öppna för en förändringsbenägenhet. Samtidigt har kulturen under lång tid kunnat befästas av andra faktorer än krigserfarenheter, dvs. fredstida verksamhet. Behovet av förändring genom extern chock har saknats. Svensk militär kultur är närmast något undermedvetet som formar officerens agerande, vilket gör det svårt att skapa förändring då normer och värderingar inte är uttalade och därmed inte kan granskas. respondenternas syn på svensk armékultur (rubrik 5.2) visar det motsatta, vilket tyder på att kulturen är förankrad på andra nivåer än den försvarsmaktsgemensamma.
5.2 Tema 2 - Synen på svensk armékultur
Respondenternas syn på svensk armékultur är mer homogen och resultatet identifierar flera värden och normer som definierar den. Respondenterna uttrycker också att armékulturen skiljer sig från övriga försvarsgrenar. Slutsatsen blir att det inte finns någon homogen svensk militär kultur utan att den snarare är försvargrensspecifik. Vissa värden återkommer från synen på militär kultur generellt, bl.a. lojalitet och vikten av kollektivet före individen. Respondenterna uppfattar uppgiftens lösande som ett centralt värde i svensk armékultur och starkare än hos övriga försvarsgrenar. Värdena utgör en viktig del i den gemensamma identiteten, arméns professionella etos jmf. Burk (1999). Uppgiftsfokus är ett centralt värde som tidigare forskning inte pekat på. Detta blir intressant för vidare forskning då det indikerar att arméer som saknar erfarenhet av krig utvecklar varianter av militär kultur där centrala värden skiljer sig något från vad tidigare forskning pekat på jmf. Burke (1999) och Soeters (2018). Att respondenterna inte pekar ut andra värden ex. kåranda, som centrala kan delvis bero på att socialiseringen av officerskåren är lägre i Sverige då samhället ser annorlunda ut samtidigt som vi inte deltagit i krig. Kåranda och sammanhållning kan då bli svagare samtidigt som yttre påverkan inte svetsar samman professionen i samma utsträckning. Respondenternas förståelse av kulturen och vilken vikt de tillmäter olika delar kan indikera en kulturell hierarki där försvarsgrenskultur och även förbandskultur utgör de starkare på bekostnad av en gemensam militär kultur. Sammantaget framstår svensk armékultur som betydligt starkare än försvarsmaktskulturen och med starkt fokus på uppgiftens lösande. Samtidigt har även armékulturen och dess normer kunnat formas under lång tid utan egentliga erfarenheter från krig. Det är därför inte säkert att flexibilitet blivit en naturlig del av svensk armékultur och dess normer, något som också bekräftas av empirin.
Sida 45 av 62 Uppgiftsfokus är centralt i armén och medför många positiva effekter. Det verkar dock också bidra till att man hellre håller sig till normerande lösningar då ett misslyckande blir mindre markant om det sker när individen följde ”mallen” än tvärtom. Flera respondenter refererar till den upplevda mallen om hur man som officer ska vara och hur saker skall göras. Här kan det centrala värdet av uppgiftsfokus bidra till att skapa normer och kultur som inte främjar flexibilitet. Flexibilitet kräver att kulturen tillåter både nya metoder och misslyckanden (Finkel 2011, 55–58). Att inte vilja ta risken att misslyckas och lära av erfarenheterna av detta skapar sämre förutsättningar att utifrån erfarenheter öka sin kognitiva förmåga, något som både Finkel (Finkel 2011, 98–105) och respondenterna ser som helt centralt i militär flexibilitet. I ett skarpt läge kan två utfall ses: att ”mallen” fungerar vilket skulle skapa en mer homogen kultur då dess värde bekräftas. Alternativt att ”mallen” inte fungerar, vilket skapar en extern chock och påkallar förändring. Följaktligen visar studien att svensk armékultur verkar sakna centrala delar som är nödvändiga för flexibilitet, dels en öppenhet för initiativ utanför normen, dels en tillåtande attityd gentemot nya metoder och misslyckanden. Därmed blir den kognitiva förmågan svagare, vilket drabbar förmågan till förändring. Eftersom kulturen inte prövats mot en extern chock har den kunnat befästas under lång tid. Följaktligen utgör den starkare armékulturen ett större hinder mot förändring än den svagare försvarsmaktskulturen.
Respondenterna lyfter fram en dominerande subkultur sprungen ur manöverförbanden. Arméofficerare förväntas leva upp till normen samtidigt som flera höga chefer har denna bakgrund, vilket enligt respondenterna riskerar att skapa bias. Rosen menar att en av de viktigare förutsättningarna för flexibilitet och adaption i en militär organisation är det hierarkiska systemet där högre chefer befordrar yngre nytänkare (Rosen 1994, 20). Respondenterna menar att man undviker att testa nytt pga. risken att misslyckas och att detta kan påverka karriären. Chefer i armén har ett stort ansvar att bryta denna upplevda norm.
”Manövernormen” utgår, enligt respondenterna, från tyska och israeliska erfarenheter vilka uppmuntrat initiativ, decentraliserad ledning och offensivt handlande. Dessa erfarenheter har prövats skarpt och därmed mer naturliga att anamma än oprövade principer. Detta är knutet till risktagning då det i krig sällan ges möjlighet att göra om. Samtidigt visar det empiriska resultatet att dessa värden blivit nästan dogmatiska och riskerar att begränsa arméofficeren i tanken. Detta får negativ påverkan på både konceptuell och kognitiv flexibilitet. Tydliga exempel är respondenternas erfarenheter från krigsspel och övningar eller hur Arméreglemente
Sida 46 av 62 Taktik 2013 föreskriver att tretton av femton stridsuppgifter löses huvudsakligen genom anfall (Försvarsmakten 2013, 63). Officerare uppfattar sig som tvingade att agera enligt normen. Istället borde en balanserad syn på relationen mellan offensiven och defensiven formas i syfte att skapa en mer dynamisk doktrin, vilket är centralt för den militära flexibiliteten (Finkel 2011, 63–72). De högre chefer som deltagit i studien uttrycker en vilja att skapa en tillåtande kultur och visar en hög medvetenhet om den upplevda normen sprungen ur manöverförbanden. Samtidigt antyder empirin att det finns en diskrepans mellan vilja och praktik samt en ovilja att gå utanför normen och testa nya lösningar. Detta gäller oavsett hierarkisk nivå. Samma observation gäller synen på misslyckande, vilken snarare förstärks ju högre upp i organisationen respondenten tjänstgör.
Studien visar alltså att svensk armékultur är stark och samtidigt präglad av faktorer som direkt motverkar flexibilitet. Till dessa räknas en ”manövernorm” med en bias för anfall och en ovilja att gå utanför mallen för hur en uppgift ska lösas av oro för att misslyckande ska påverka karriären negativt. Det finns ett slags paradox i detta. En armékultur som inte prövas skarpt i krig borde kunna vara mer tillåtande för alternativa lösningar under övningsverksamhet och på så sätt uppmuntra flexibilitet.
5.3 Tema 3 - Synen på flexibilitet
Respondenterna har en gemensam syn på flexibilitet som överensstämmer med Finkels tredje stratum om att officerens kognitiva förmåga är central i militär flexibilitet, en bild som delas av bl.a. Farrell (2010) och Murray (2011). Samtidigt menar Finkel att konceptuell och doktrinär flexibilitet måste finnas för att övriga stratum ska få effekt (Finkel 2011, 63–72). Flera respondenter menar att armékulturen är normativ och dogmatisk i flera avseenden, både konceptuellt och doktrinärt, vilket i förlängningen leder till bristande kognitiv flexibilitet. Respondenterna resonerar att svensk armékultur i flera hänseenden inte öppnar för nya idéer då det upplevs finnas en ”mall” om hur man ska vara och agera som arméofficer.
Studiens slutsats är att varken Finkels första eller tredje stratum kan existera i någon större omfattning pga. den upplevda icke-tillåtande normativa kulturen och doktrinära regler. Detta försvårar flexibelt agerande samtidigt som det fostrar en dogmatism i uppgiftens lösande vilket flera respondenter uppfattar. Studiens resultat bekräftar bl.a. King (2010) och Weissman och Ahlström (2019).
Sida 47 av 62 Respondenterna tillskriver inte snabb erfarenhetshantering någon uppmärksamhet. Studien visar dock att både oro för att misslyckas och prestigefullhet har en negativ påverkan på möjligheten till effektiv erfarenhetsåterföring. En icke-tillåtande kultur har begränsade möjligheter att implementera erfarenheter. Risken är stor att erfarenheter negligeras om de krockar med den normativa ”mallen” och kulturen. Finkels andra stratum om organisatorisk och teknologisk flexibilitet tillmäts ingen signifikans av respondenterna. Detta är intressant då förändring, i avsaknad av krig, kan drivas just av teknologisk utveckling jmf. Finkel (2011) och Rosen (1994). I avsnitt 5.2 framgår att svensk armékultur formats av andra faktorer än krigserfarenheter. Respondenternas svar indikerar inte att teknologisk utveckling skulle vara någon väsentlig sådan faktor.
Erfarenhet framställs som centralt för att skapa kognitiv förmåga och därmed flexibelt tänkande hos officeren. En intressant observation är det upplevda förhållandet att flexibilitet är svårt att omsätta från hög till låg nivå pga. bristande erfarenhet hos yngre chefer. Här framträder återigen den normativa ”mallen” från skolor och utbildningar som befäster synen hos unga officerare om hur något ska vara eller göras, vilket begränsar den kognitiva förmågan hos den svenska armén. Det i sig bidrar till en dogmatism i organisationen. Det är en effekt av den militära traditionen där officerare utbildar nya officerare varvid normer och värderingar förs vidare jmf. Finlan (2013) och Soeters (2018). Här blir konceptuell flexibilitet och erfarenheter svåra att implementera då kulturen kontinuerligt befästs och därigenom normer och värderingar. Samtidigt krävs erfarenhet för att värdera nya ingångsvärden och andras erfarenhet vilket i förlängningen skapar kognitiv förmåga hos officeren.
Slutsatsen för svenska armén blir att bristen på erfarenhet hos yngre officerare begränsar den kognitiva förmågan att värdera och ompröva. Denna observation stöds av Dyson (2019) som menar att behovet av kognitiv förmåga på lägre nivåer är högre i kontemporära konflikter. Dessutom innebär avsaknaden av krigserfarenhet att den erfarenhet som finns i svenska armén är mindre relevant. Erfarenhetshantering och implementering är endast möjligt i en tillåtande kultur men då vi inte varit i krig och kan dra erfarenheter ur detta måste vi lära oss av andra. Dessa erfarenheter, även om de går emot rådande normer och värderingar, måste tillåtas att kritiskt värderas och implementeras när behov finns.
Sida 48 av 62 Flexibel ledning kan inte tillämpas effektivt om kognitiv flexibilitet saknas (Finkel 2011, 99). Här visar studien på flera problem och med Försvarsmaktens ambition att öka takten för unga officerare mot högre nivåer skulle problemet kunna accelereras. Det kan i förlängningen skapa ett ökat behov av centralstyrning (Finkel 2011, 98–110). Detta då decentraliserad ledning kräver en hög grad av kognitiv flexibilitet hos underställda chefer. En möjlig slutsats är att frånvaron av krigserfarenhet är allvarligare för yngre officerare, som inte kan kompensera med annan erfarenhet för att utveckla den kognitiva flexibiliteten. För att kompensera detta skulle ökad utbildning, vilket stöds av Murray (2011), och exponering för olika erfarenheter vara en lösning vilket samtidigt försvåras av ett produktionsfokus där officeren i högre grad utgör utbildare än ledare över förband. Rekrytering av personer med rätt förutsättningar som exempelvis kognitiv och innovativ förmåga blir viktigt.
Insatser i lågintensiva konflikter medför en högre grad av centralstyrning (Finkel 2011, 109). Detta är intressant då respondenterna menar att just insatser främjar flexibilitet, både inom det konceptuella och kognitiva stratumet. Här visar studien att internationella insatser anses främja flexibilitet om de ställs mot fredstida övningsverksamhet. Forskare som studerar internationella insatser i relation till krigsinsatser ser däremot negativa konsekvenser för flexibilitet och innovation, exempelvis centralstyrning. Samtidigt bygger internationella insatser erfarenheter som i förlängningen skapar kognitiv förmåga. Då svenska insatser ofta genomförs i små förbandsvolymer omhändertas erfarenheter ofta på lägre hierarkisk och organisatorisk nivå. Det ställer höga krav på en systematisk spridning av erfarenheter för att skapa mer genomgripande förändring. Inget i studien tyder på att sådan spridning skulle vara en styrka för svenska armén.
I avsaknad av krigserfarenheter kan kraven på produktionsrationalitet, dvs. kostnadseffektiv förbandsproduktion, bli mer dominerande. Studien visar att produktionsrationalitet delvis ses i ett motsatsförhållande till flexibilitet. Det empiriska resultatet är en tvådelad uppfattning där de som tjänstgjort större del av sin karriär utanför denna produktionsrationalitet uppfattar den som begränsande för den militära flexibiliteten samtidigt som det motsatta råder för de med större erfarenhet i produktionen. Det finns en stor risk att produktionsrationalitet inverkar negativt på svenska arméns flexibilitet. Den skapar inte förutsättningar för officeren att utveckla erfarenhet från olika situationer varvid den kognitiva förmågan inte tränas och utmanas. Produktionsrationaliteten skapar inte heller förutsättningar för en tillåtande kultur då målstyrning och ekonomisk styrning prioriteras framför initiativ och nya tillvägagångssätt.
Sida 49 av 62 Utbildningar och genomföranden blir likriktade och mer centralstyrda för att uppnå produktionsmål. Kraven på produktionsrationalitet framstår som en signifikant faktor som påverkar flexibilitet och kultur, i synnerhet vid avsaknad av krigserfarenhet.
5.4 Tema 4 - Synen på förändring
Studien visar att förändring generellt tas emot med skepsis, vilket i sig är en indikation på den starka armékulturen. Respondenterna exemplifierar svårigheterna i förändring när den krockar med kulturella värden eller med självbilden av hur officeren förväntas vara. Flera respondenter lyfter fram hur vissa centrala värden i armékulturen som lojalitet, pliktkänsla och uppgiftsfokus i kombination med den ”normerande mallen” riskerar att försvåra förändring i synen på hur uppgiften ska lösas. Den normerande mallen bidrar till att befästa svårigheter att förändras då armén, trots stora organisationsförändringar senaste decennier, fortfarande har kvar starka kulturella normer och värderingar. Det visar att extern påverkan genom politiska beslut som får till följd att förband och enheter omorganiseras eller avvecklas inte har nämnvärd påverkan på kulturella föreställningar.
Den normerande synen försvårar förändring av doktriner samtidigt som bl.a. Johnston (2000) menar att en doktrinär förändring inte nödvändigtvis förändrar kulturella bias, vilket studien bekräftar. Respondenterna menar att synen på medel och metoder inte har förändrats trots en kraftigt reducerad armé. Respondenterna illustrerar istället hur en förändring till ett ursprungligt värde är enklare att genomföra. Samtidigt som det omvända anses gälla. Detta exemplifieras med stridsvagnskompaniets (icke-)transformering till ett fokus på internationella insatser. Här får stridsvagnsofficeren anses utgöra själva sinnebilden av manövernormen och tyska och israeliska influenser, utifrån respondenternas förståelse.
Studien visar hur svensk armékultur försvårar konceptuell och kognitiv flexibilitet vilka är förutsättningar för förändring (Finkel 2011, 55–58, 104–5). Den normerande mallen, underbyggd och förankrad genom manöverförbandens starka ställning, försvårar förändring genom att erfarenheter och förändringar som krockar med mallen svårligen implementeras.
Förändringar i armén förstås ofta av respondenterna som organisationsförändringar, inklusive geografisk flytt av förband och upprättande av nya funktioner på bekostnad av andra. Detta är förändringar som kan bidra till att skapa en form av fredstida flexibilitet, men militära organisationer med krigserfarenhet associerar sannolikt ”förändringar” även med exempelvis nya konflikter, motståndare och operationsmiljöer. Organisationsförändringarna utgör indirekta
Sida 50 av 62 hot mot både delar av organisationen och i viss mån dess individer. Förändringar som dessutom ifrågasätter centrala värden kommer snarare att förstärka kulturella föreställningar om dessa inte kan motiveras och implementeras i relation till rådande kultur, vilket krävs för en varaktig förändring (Terriff 2006b, 220–21). Här visar studien att det kulturella motståndet mot förändring förstärks ju mindre organisationen är och att normer och värderingar är djupt förankrade även hos nya förband, trots begränsat historiskt arv och erfarenheter. Trots årtionden av nedskärningar löser armén sina uppgifter vilket är djupt förankrat i svensk armékultur, och det görs med mindre och begränsade resurser. Det finns en bibehållen balans mellan förmågor vilket möjligen indikerar en organisatorisk flexibilitet utgående från Finkels andra stratum (Finkel 2011, 74–82). Samtidigt kan begränsade resurser medföra en sänkning av kvalitén i uppgiftens lösande.
Studien visar att respondenternas tjänstgöringstid och erfarenhet påverkar hur de förstår införandet av förändringar. Här framträder en koppling till Finkels resonemang om att erfarenhet skapar kognitiv förmåga att omsätta nya idéer. Respondenter med kortare tjänstgöringstid menar att återgång till värnplikt och storskalig produktion får negativa konsekvenser för flexibiliteten medan de mer erfarna menar att det inte måste bli så. Det uppstår en krock mellan produktionsrationalitetens uppfattade begränsande av flexibiliteten och respondenter med en högre grad av erfarenhet som menar att det inte finns ett motsatsförhållande mellan flexibilitet och återgången till tidigare förhållanden. Bristande erfarenhet kan begränsa officerens kognitiva förmåga vilken i sin tur begränsas av en normativ kultur som inte uppmuntrar förändring som går emot rådande normer och värderingar. Samtidigt visar både studiens resultat och tidigare forskning att förändring genom återgång till tidigare organisation eller uppgifter oftare implementeras lättare. Sammanvägt skapas därmed inte effektiva förutsättningar för förändring.