Finnes: Stark armékultur. Sökes: Krigserfarenhet.: en studie om kultur, flexibilitet och förändring i svenska armén

Sida 1 av 62 Självständigt arbete (30 hp)

Författare Program/Kurs

Mj Fredrik Andersson HOP12 18-20

Handledare Antal ord: 19 929

Prof. Alastair Finlan Beteckning Kurskod

Självständigt arbete mastersuppsats, krigsvetenskap 2HO013

Finnes: Stark armékultur. Sökes: Krigserfarenhet.

– en studie om kultur, flexibilitet och förändring i svenska armén. Sammanfattning:

Forskning visar att det ofta krävs en extern chock i form av krig för att påkalla förändring i en militär organisation. Hur kan då en militär organisation som inte deltagit kollektivt i krig förändras? Studiens syfte är att undersöka hur svenska arméofficerare förstår sin militära kultur och militär flexibilitet och hur detta i sin tur påverkar förändring. Studien visar att svensk armékultur uppfattas som starkt förankrad med centrala värden som uppgiftsfokus och pliktkänsla. En stark kultur tenderar att påverka den militära flexibiliteten negativt om denna inte i sig utgör en tydlig del av kulturen. Så verkar inte vara fallet med svenska armékultur. Studien visar att partiell avsaknad av flexibilitet inverkar negativt på svenska arméns förmåga att åstadkomma varaktig förändring. Interna faktorer som kognitiv förmåga, erfarenhet och systematisk erfarenhetsspridning anses inte tillräckliga för att påkalla förändring. Studien visar också på en tendens att återfalla till gamla mönster. Vidare återfinns starka subkulturella värden inom den övergripande kulturen vilka formar normer och värderingar som anses hämma nytänkande och flexibilitet. Tidigare forskning visar att detta inverkar negativt på svenska arméns förmåga till anpassning gentemot kontemporära föränderliga hot. Svenska arméns långa erfarenhet av kostnadsrationell och effektiv förbandsproduktion anses stå i kontrast till dynamisk förändring och flexibilitet. Studien visar att fredstida krav måste balanseras av skarp erfarenhet för att skapa flexibilitet och förändringsbenägenhet. Interna faktorer och förändringar i form av organisationsförändringar eller nedskärningar räcker inte för att utmana starka kulturella värden och därigenom stimulera förändringsbenägenhet.

Nyckelord:

Sida 2 av 62

Innehållsförteckning

1.5.2 Militär kultur, flexibilitet och förändring ...10

1.5.3 Strukturering av tidigare forskning ...16

1.5.4 Sammanfattning tidigare forskning ...18

1.6 Studiens forskningsbidrag ...18

2. Teori ... 19

2.1 Finkels flexibilitetsteori ...19

2.1.1 Konceptuellt och doktrinärt stratum ...20

2.1.2 Organisatoriskt och teknologiskt stratum ...21

2.1.3 Kognitivt och ledningsstratum ...21

2.1.4 Snabb erfarenhetshantering ...22

2.1.5 Kritik mot Finkels teori ...23

2.2 Sambandet mellan kultur, flexibilitet och förändring i militära organisationer ...23

3. Metod ... 25 3.1 Forskningsdesign ...25 3.2 Tolkande metod ...26 3.3 Intervjuer ...27 3.4 Urval ...29 3.5 Tematisk analys ...30 3.6 Etiska överväganden ...32 4. Empiriskt resultat ... 33 4.1 Respondenternas kontext...33

4.2 Tema 1 - Synen på militär kultur ...34

4.2.1 Tema 1a - Arv och tradition ...35

4.2.2 Tema 1b - Kollektivet före individen ...35

4.3 Tema 2 - Synen på svensk armékultur ...35

4.3.1 Tema 2a - Uppgiften framför allt ...36

4.3.2 Tema 2b - Lojalitet ...36

4.3.3 Tema 2c - Subkulturens påverkan...36

4.3.4 Tema 2d - Normativ kultur ...37

4.4 Tema 3 - Synen på flexibilitet ...38

4.4.1 Tema 3a - Kognitiv förmåga ...39

4.4.2 Tema 3b - Erfarenhet ...39

4.4.3 Tema 3c - Produktionsrationalitet ...40

4.5 Tema 4 - Synen på förändring ...40

Sida 3 av 62

4.5.2 Tema 4b/c - Omorganisation och återfallsamhet ...41

4.6 Empirisk reflektion ...42

5. Diskussion ... 42

5.1 Tema 1 - Synen på militär kultur ...43

5.2 Tema 2 - Synen på svensk armékultur ...44

5.3 Tema 3 - Synen på flexibilitet ...46

5.4 Tema 4 - Synen på förändring ...49

6. Resultat och slutsatser ... 50

6.1 Studiens resultat ...51

6.2 Slutsatser ...52

7. Avslutning ... 55

7.1 Förslag vidare forskning ...55

7.2 Summering och avslutande reflektion ...55

Referenslista ... 57 Böcker...57 Artiklar ...58 Elektroniska källor...60 Intervjuer ...61 Bilaga A – Intervjufrågor ... 62

Sida 4 av 62

1. Inledning

”Mortal danger is an effective antidote for fixed ideas” (Fältmarskalk Erwin Rommel, 1891-1944).

Forskning visar att det ofta krävs en extern chock i form av krig för att skapa förändring i en militär organisation (Farrell 2005a, 14). För att hantera förändring krävs förmåga till flexibilitet och adaption (Finkel 2011; Murray 2011). Flexibilitet definieras som ”förmågan till anpassning till nya situationer eller omständigheter”.1 _{Om flexibilitet att omhänderta}

förändring saknas kommer krigsmakten att fortsätta möta motståndaren med samma metoder, vilket kommer att resultera i förlust medan en flexibel krigsmakt anpassar sig och når framgång (Finkel 2011). Om framgång kräver flexibilitet, varför uppvisar då inte alla krigsmakter denna förmåga? Hur kan krigsmakter förändras om de saknar krigserfarenhet och därmed inte ställts inför dilemmat att anpassa sig eller förlora?

Historien visar att motståndare i konflikter ofta analyserar utfallet olika och drar skilda slutsatser för nästa krig. Inte sällan vidtas åtgärder och förberedelser för att utkämpa det senaste kriget på nytt (Murray 1999; Rosen 1994). Tysklands, Frankrikes och Storbritanniens olika vägval mellan världskrigen illustrerar skilda doktrinära, organisatoriska och taktiska lösningar och prioriteringar (Finkel 2011; Kier 1995; 1997). Tysklands snabba taktiska segrar under första delen av andra världskriget indikerar att landet anpassat sig utifrån erfarenheterna efter första världskriget (Murray 2011, 99). Forskaren Elizabeth Kier menar att den franska militära kulturen skapade en tolkningsbias av de politiska styrningarna, snarare än rationella val, vilket begränsade de franska stridskrafternas förmåga att hantera det tyska anfallet (Kier 1995, 74).

Krigsmakter tenderar att applicera idéer och tankar om det förra kriget på nya hot samt nyttja normerande doktrinära och taktiska lösningar gentemot dessa, ofta med begränsat resultat (Murray 1999, 32). Tidigare forskning har fokuserat på länder som frekvent deltagit i krig, exempelvis USA, Israel och Storbritannien, vilka uppvisar skiftande anpassningsförmåga till förändrade hot och där det ofta krävts extern chock som humana eller ekonomiska förluster för att framtvinga förändring. Som exempel kan nämnas USA:s krig i Vietnam och Irak där man misslyckades med att hantera det mångfacetterade hotet från motståndaren. USA:s normerande

1_{Oxford Learner´s Dictionaries,}

Sida 5 av 62 doktriner och förband, avsedda för en doktrinärt, tekniskt och organisatoriskt likvärdig motståndare, hade mycket begränsad framgång mot en diametralt olik motståndare som gjorde doktriner och koncept otillräckliga (Beaulieu-B och Dufort 2017; Murray 1999; Nagl 2005; Rosen 1994). I båda fallen diskuterades förändringsbehov, men rådande normer och värderingar hindrade anpassningen (Murray 2011, 30–31; Rosen 1982, 88). Det finns också exempel på krigsmakter som snabbt anpassat sig till föränderliga hot. Israeliska försvarsmakten (IDF) har vid upprepade tillfällen, bl.a. i kriget mot Egypten och Syrien 1973 och mot terrororganisationen Hamas 2008, anpassat sig och därmed kunnat ta initiativet vilket lett till seger (Berman 2012; Finkel 2011; Lambeth 2012; Marcus 2015; 2019).

Kontemporära konflikter är komplexa företeelser där krigsmakter ofta möter en mix av reguljära, irreguljära och hybrida hot med skiftande tekniska och taktiska möjligheter, inte sällan med inslag av kriminella element och civila (Hoffman 2009). Kontemporära konflikter ställer därmed särskilt höga krav på förmågan till flexibilitet för att möta förändring.

1.1 Problemformulering

Forskning visar att militära organisationer ofta är konservativa och motsätter sig förändring. Inte sällan uppfattas krav på förändring som ett hot mot militära normer och autonomi (Farrell 2005a; Hill 2015; Kier 1995; Murray 1999). Förändring försvåras eller motarbetas om den utmanar kulturella föreställningar (Terriff 2006b, 215–16).

Det finns en vetenskaplig koherens om sambandet mellan en tillåtande militär kultur och förmågan till flexibilitet. Organisationer som uppmuntrar initiativ, kreativitet och nya idéer skapar förutsättning för flexibilitet (Finkel 2011).

Sverige har inte varit krig sedan 1814 (Mankell 2015) och därmed inte påtvingats förändring genom dyrköpta erfarenheter eller haft något större behov av mer genomgripande anpassning. Forskning visar samtidigt att det ofta krävs en extern chock för att skapa förändring (Farrell 2005a, 14). Hur förändras då en organisation med en långvarig militär kultur utan extern chock i form av krig?

Sida 6 av 62 1.2 Studiens syfte

Tidigare forskning avseende både militär flexibilitet och militär kultur har fokuserat på länder som deltagit i krig. Det finns en stark vetenskaplig koherens om att en militär kultur som inte bejakar flexibilitet och adaption begränsar organisationens förmåga att hantera nya och föränderliga hot. Krig och krigserfarenhet kan alltså skapa förändring men hur kan en militär organisation motiveras att förändras utan krig? Ovan motiverar studiens syften:

1. Att förstå relationen mellan militär kultur, militär flexibilitet och krig och hur detta påverkar förändring.

2. Att undersöka hur officerare i svenska armén förstår militär kultur och militär flexibilitet.

3. Att förstå relationen mellan svensk militär kultur och militär flexibilitet utifrån officerens förståelse av de båda.

Studien bidrar med ytterligare aspekter till ett brett och komplicerat forskningsområde som militär kultur och flexibilitet och kompletterar befintlig forskning med både empiri och resultat utifrån en svensk militär kontext.

1.3 Central forskningsfråga

Utifrån studiens problemformulering och syfte formuleras följande övergripande forskningsfråga:

• Utan extern chock (krig), hur påverkas förändring i en militär organisation, av officerens syn på militär kultur och militär flexibilitet?

1.3.1 Specifika forskningsfrågor

För att djupare studera den centrala forskningsfrågan undersöks följande specifika forskningsfrågor:

• Hur förstår svenska arméofficerare militär kultur? • Hur förstår svenska arméofficerare militär flexibilitet?

• Hur uppfattar svenska arméofficerare rådande militär kulturs acceptans för flexibilitet? 1.4 Avgränsningar

Studien omfattar endast arméofficerare, primärt av praktiska skäl som studiens omfattning. Samtidigt ämnar inte studien studera ett enskilt förband utan undersöka officerens syn i en

Sida 7 av 62 större kontext. Därför intervjuas officerare ur flera arméförband för att belysa forskningsfrågan bredare.

Flygvapnet och marinen utelämnas. Sannolikt finns både kulturella likheter och skillnader i synen på flexibilitet. Studien omfattar inte reservofficerare vilka inte exponeras för den militära kulturen i samma omfattning och i mindre grad deltar i verksamhet som kräver flexibilitet. Studien har inte en ambition att definiera hur en tillåtande kultur ska vara eller hur flexibilitet ska omsättas utan istället undersöka hur officerare förstår dessa fenomen och hur det påverkar förändring i en militär organisation.

1.5 Tidigare forskning

Nedan redovisas central tidigare forskning om studiens primära forskningsområde samt angränsade relevant forskning.

1.5.1 Militär kultur

Militär kultur är ett brett forskningsområde som innefattar flera olika discipliner. Kultur som fenomen beskrivs av vissa forskare som svårdefinierat och har blivit ett nästan schablonartat begrepp för allt som inte kan förklaras eller mätas. Kultur är svårt att förklara i praktiska termer (Hill 2015, 86). Raymond Williams, citerad i boken ”The culture of military organisations”, menar att ordet ”culture” tillhör de mest komplicerade orden i det engelska språket därför att det innehåller så många innebörder och analysnivåer (Wong och Gerras 2019, 17). Trots detta har de flesta en uppfattning om vad kultur är. Kultur formas i alla grupper och kan beskrivas som hur medlemmarna i en specifik grupp ser på och uppfattar sin omgivning. Den utgörs både av undermedvetna idéer och uppfattningar som prioriteringar och värderingar. Även om kultur utgör ett gruppfenomen så formar det individerna i gruppen i en ömsesidig påverkan (Soeters, Winslow, och Weibull 2006, 238). Kulturen får gruppen att fungera och fostras in av den sociala miljön. Kultur beskrivs som den ”kollektiva uppfattningen i en grupp som särskiljer den från övriga grupper” (Hofstede 1991, 5).

Det finns en tvärvetenskaplig uppfattning om hur fenomenet kultur kan sammanfattas. Kultur kan beskrivas som en samling av ”gemensam historia, uppfattningar, värderingar, attityder, beteende, symboler, språk och traditioner” som skapar mening och formar strategier för handling och interaktion hos en grupp av människor, ofta med ett gemensamt mål i en gemensam kontext (Hajjar 2014; Hill 2015; Hofstede 1991; 2001; Soeters 2018; Swidler 1986;

Sida 8 av 62 Wilson 2008; Wong och Gerras 2019). Kultur omfattar många delar som kan anses särskilt utmärkande för en militär kultur som symboler, språk och traditioner. Likaså betonas kopplingen mellan kultur och strategi för handling för att nå ett gemensamt mål, vilket också är relevant i den militära kontexten.

Forskare tillskriver den militära kulturen olika egenskaper för att definiera dess unika karaktär. James Burk, forskare inom militär sociologi, har definierat fyra utmärkande element för militär kultur: ”disciplin, professionell etos, ceremonier och etiketter samt kåranda och sammanhållning” (Burk 1999, 448). Burk menar att elementen härstammar från krigets krav på den militära professionen. Disciplin innebär ett beteende utgående från fastställda regler med syfte att motverka osäkerhet i strid (Burk 1999, 448–49). Burk beskriver professionellt etos som den gemensamma identiteten och värdegrunden samt den militära organisationens ideal som hjältemod, moral och mod (Burk 1999, 450–51). Ceremonier och etiketter påverkar hur medlemmar i en militär organisation uppför sig gentemot varandra och innefattar ritualer, ofta med historisk bakgrund (Burk 1999, 447). Kåranda och sammanhållning utgörs av den gemensamma identiteten mellan medlemmar på olika nivåer och den delade stoltheten av att vara en del i en större kontext (Burk 1999, 447). Dessa fyra element är återkommande hos en rad forskare. Samtidigt borde de i flera avseenden kunna appliceras på andra uniformsyrken som exempelvis polisväsende. Elementen borde också ha olika dignitet beroende på den militära organisationens relation till sin historia eller graden av subkulturer inom kulturen.

Flera forskare, inte sällan utgående från Burk, menar att ceremonier, symboler och traditioner sprungna ur historiska krig och slag ofta karaktäriserar militära kulturer världen över (Finlan 2013; Hill 2015; Kier 1995; Murray 1999; Terriff 2006b; 2006a; Soeters 2018; Wong och Gerras 2019). En ”espri de corps” och värderingar som självuppoffring och förbandets, nationens eller statens betydelse framför individens utmärker ofta militära kulturer (Burk 1999; Finlan 2013; Farrell 1998; Kier 1995; Soeters 2018; Wilson 2008; Wong och Gerras 2019). Idealet krigaren personifierar militära dygder som disciplin, handlingskraft, mod, styrka, lojalitet, lydnad och respekt. Egenskaperna tillskrivs ofta framträdande militära ledare som genom dessa kan forma den militära kulturen (Finlan 2013; Hill 2015; Marcus 2015; Soeters 2018; Terriff 2006b; 2006a). Min uppfattning är att bilden stämmer väl, men att det också kan utmärka andra organisationer med stark kultur och värderingar som personifieras av en ledare

Sida 9 av 62 eller grundare. Samtidigt erbjuder den militära kontexten möjligheter att leva upp till kulturens värderingar.

En utmärkande aspekt för militär kultur är att nya medlemmar ofta isoleras från samhället och delvis fråntas sin identitet genom likformighet i uppträdande, klädsel och frisyr. Nya medlemmar fostras av äldre, vilket befäster rådande normer och värderingar (Soeters 2018, 251–52). Normer förstås som i en grupp godtagna handlingsregler (Farrell 2005a, 1–2). Yttre påfrestning sammansvetsar grupper under en gemensam kultur. Ålder, kön och hudfärg, blir (i teorin) underordnat det gemensamma behovet. För officerare är det inte ovanligt med boende inne på garnisonen vilket skapar samhällen inom samhället. Yrkesroll och privatliv sammanflätas i länder med denna tradition till en livsstil med stor påverkan från den militära kulturen (Finlan 2013; Soeters 2018).

Centralt i den militär kulturen är kriget som professionens kärna, professionens unika roll som utkämparen av kriget och samhällets beskyddare. Detta legitimerar professionens existens och gör den unik genom rätten att utöva organiserat våld i nationens intresse (Ben-Ari och Levy 2014, 12; Burk 1999, 448; Wong och Gerras 2019, 18). Få professioner innefattar både risken att behöva döda och att dödas och denna risk är ett centralt fundament i den militära kulturen och professionen (Finlan 2013; Terriff 2006b; 2006a; Soeters 2018). Det är intressant att relatera till exempelvis räddningstjänsten som löper risken att dödas, polisen som på ett mindre uttalat sätt än militären riskerar att både utöva våld och drabbas av våld respektive läkarkåren som har stort inflytande över människors hälsa. Dessa grupper har starka kulturer som manifesteras på liknande sätt som den militära i symboler, språk och andra identitetsbärare.

Flera forskar menar att militär kultur är svår att förändra och att militära organisationer ofta motsätter sig förändring (Farrell 2005a; Hill 2015; Kier 1995; 1997; Murray 1999; Soeters 2018). Detta grundas i de tidlösa och generella element som beskrivits ovan, bl.a. krigets krav, kåranda och krigsmaktens roll i samhället. För att skapa förändring i en militär kultur krävs ofta en extern chock i form av en förlust i strid eller ett krig eller ny revolutionerande militär teknologi (Adamsky 2010; Burk 1999; Farrell 2005a; Finlan 2013; Kier 1995; 1997). Theo Farrell menar att en extern chock inte nödvändigtvis leder till förändring utan att det krävs aktiv förändring genom konsolidering. Uteblir detta återkommer den rådande kulturen (Farrell

Sida 10 av 62 2005a, 15). Detta fenomen torde förstärkas i avsaknad av extern chock och ytterligare försvåra förändring.

1.5.2 Militär kultur, flexibilitet och förändring

Forskningen om sambandet mellan militär kultur, flexibilitet och anpassning är förhållandevis modern, även om studerade fall ofta är äldre. Det finns en tonvikt mot amerikanska, brittiska och israeliska erfarenheter. Stephen Rosen resonerar, från ett statsvetenskapligt perspektiv, om militära organisationers förmåga till innovation och förändring och svårigheterna att genomföra detta i ett byråkratiskt system (Rosen 1994). Han delar in militär innovation i tre delar; ”operationell innovation i fredstid”, ”operationell innovation i krigstid” och ”teknologisk innovation” som studeras ur amerikansk och brittisk kontext (Rosen 1994, 6). De två förstnämnda utgår från människan i en social kontext. Fredstida innovationer utgår från bedömningar av framtida krig samt hur dessa tas emot av högre chefer i organisationen. Innovationer förutsätter ofta att höga chefer ger yngre kollegor förutsättningar att utveckla nya metoder för krigföring (Rosen 1994, 251). Krigstida innovationer innebär förändringar i stridens förande eller införande av nya förbandstyper och hur snabbt dessa kan implementeras. (Rosen 1994, 109). Rosen är relevant bland annat för hur han lyfter innovation i både fred och krig som drivkrafter till förändring. Flera forskare studerar förändring under pågående operation eller efter krig.

Meir Finkel, israelisk brigadgeneral och doktor i evolutionär biologi och statsvetenskap har studerat anpassning och flexibilitet i en militär kontext. Han menar att istället för att försöka förekomma överraskning ska krigsmakter eftersträva flexibilitet för att snabbt kunna återhämta sig från överraskning. Finkel utvecklar en omfattande teori om flexibilitet i krig (Finkel 2011). Finkel tar ett helhetsgrepp och skapar en mer inkluderande teori som kan appliceras på olika krigsföringsnivåer. Teorin delas in i fyra stratum. Det första utgörs av ”konceptuellt och doktrinärt stratum”, vilken Finkel menar är överordnad övriga stratum då grunden för flexibilitet är en organisationskultur som tillåter och främjar initiativ, kreativitet och självständigt och kritiskt tänkande (Finkel 2011, 55). Övriga stratum utgörs av ”organisatoriskt och teknologiskt stratum, kognitivt- och ledningsstratum samt snabb erfarenhetshantering” (Finkel 2011, 53–120). Finkel (2019) påtalar risken med för stor flexibilitet som övergår i dogmatism där beprövad erfarenhet förkastas. Flexibiliteten ligger delvis i det kritiska tänkandet och krigsmakter ska inte okritiskt anamma nya idéer. Stabilitet är ett nödvändigt

Sida 11 av 62 komplement till flexibilitet och adaption (Finkel 2019, 402–5). Finkel balanserar ett överdrivet fokus på anpassning med att betona vikten av beprövad erfarenhet. Militär kultur bidrar på gott och ont till stabilitet, (se rubrik 1.5.1).

En forskare som tidigt visat kraften i den militära kulturen är Elizabeth Kier, professor i internationella relationer som forskar om civil-militära relationer och internationell säkerhet. Kier undersöker relationen mellan militär kultur och doktrinär utveckling i Frankrike och Storbritannien under mellankrigstiden (Kier 1997). Hon visar att den franska militära kulturen skapade landets defensiva doktrin snarare än politiska eller ekonomiska faktorer. Trots att den franska armén hade idéer, ekonomiska förutsättningar och politiskt mandat hindrade rådande militär kultur något annat än en defensiv doktrin. Detta grundade sig på normativ kultur, dvs. uppfattningen om hur något ska vara, där franska militära beslutsfattare dominerade. Det saknades egenskaper som främjar en kultur där flexibilitet skapas genom initiativ och kritiskt tänkande. Kier visar också att den brittiska officerskåren var så rigid i sin kulturella syn på krigföring att det omöjliggjorde en förändring av doktrin och ledningsfilosofi och hindrade ny teknologi (Kier 1997, 144). Kier visar hur två segrande makter starkt präglas av den militära kulturen. I det franska fallet genom att forma den nya, defensiva doktrinen, i det brittiska fallet genom att konservera doktrin och ledningsfilosofi. Kier kompletterar Rosen (1994) och bidrar med ett internt fokus på kultur och förändring snarare än ett externt påtvingat i form av krig.

Militärhistorikern Williamson Murray ansluter sig till Kier (1997) och menar att militär kultur är den viktigaste faktorn för att skapa anpassning och flexibilitet, som han anser är nödvändigt för att vinna krig. Murray menar att det inte sällan krävs en ”förlust för att påtvinga förändring” (Murray 1999, 33). Militär kultur förändras även i takt med samhället, teknisk utveckling och genom ledarskap, men långsamt. Historia, professionalism, erfarenhet och omvärldsuppfattning bidrar till att forma den militära kulturen och medlemmarnas åsikter. Murray menar också att det inom militära organisationer finns subkulturer, dvs. avvikande kulturer inom den övergripande kulturen (Murray 1999, 36). En viktig aspekt enligt Murray är att militära organisationer tenderar att lägga stor vikt vid det förra kriget och förstärka uppfattningar som går i linje med den rådande ståndpunkten. Detta skapar en intolerans gentemot avvikande åsikter och kritiskt tänkande vilket försvårar anpassning och flexibilitet (Murray 1999). Murray har en förhållandevis holistisk syn på militär kultur, samtidigt som det förra kriget ges stor betydelse och mer radikal förändring kräver förluster.

Sida 12 av 62 Flera forskare har studerat anpassning under pågående operationsperiod, vilket belyser hur stridens utfall påverkar förändringsbenägenheten. Theo Farrell, forskare inom bl.a. internationella relationer, har forskat kring militära organisationer och krigföring. Han visar hur brittiska krigsförband efterhand anpassade sig till den komplexa operationsmiljön och hotbilden i Afghanistan och att detta berodde på en kombination av kognitivt flexibla chefer och mandatet att förändra taktiska och operationella principer (Farrell 2010). Farrell definierar militär adaption som ”anpassning av taktik och teknik för att öka den operationella prestationen” (Farrell 2010, 569). Farrell visar att decentraliserad ledning tillsammans med en tillåtande kultur medför ökad flexibilitet och adaption till operationsmiljön. Samtidigt begränsades förbandens flexibilitet inledningsvis av brister i den systematiska erfarenhetsåterföringen. King (2010) studerade samma förband och operation och visar att förmågan till flexibilitet hindrades av starka kulturella normer och värderingar. Det styrks delvis av Farrell som menar att förband med mindre historiskt arv och därmed mindre rigida kulturella normer snabbare anpassade sig (Farrell 2010, 588). Det är intressant att båda forskarna ser kultur som både möjliggörare och hinder för förändring, till och med inom samma förband i samma kontext.

Frank Hoffman forskar ur ett krigsvetenskapligt perspektiv om kontemporära konflikter, hybrida hot och militära organisationers innovationsbenägenhet. Han har studerat amerikanska ubåtsflottans förmåga till adaption och flexibilitet under andra världskriget (Hoffman 2016). Hoffman visar att tillkortakommanden i uppgiftens lösande tvingade fram en adaption av både organisation och doktrin, vilket möjliggjordes genom en kultur som främjade initiativ, nytänkande och prestigelöshet samt bejakade nya idéer (Hoffman 2016, 138). Hoffman, Farrell och King beskriver alltså förändring som drivs fram av bristande framgång i den operativa verksamheten. Hoffman (2016) och Farrell (2010) betonar i högre grad kulturen som möjliggörare av förändring än King (2010), som mer understryker kulturen som hinder.

Ur ett krigsvetenskapligt perspektiv forskar Alastair Finlan om militär kultur, specialoperationer och modern krigskonst. Han har jämfört kontemporär militär kultur i amerikanska och brittiska krigsmakternas försvarsgrenar (Finlan 2013). Utifrån ett antal parametrar som ”ursprung, omvälvande händelser, ledare, synen på krig, teknologi och samtida identitet” (Finlan 2013, xiii-xiv) undersöker Finlan hur den militära kulturen formats och förändrats i respektive nation och försvarsgren. Han menar att militär kultur formar

Sida 13 av 62 organisationens agerande samtidigt som agerandet i sin tur befäster kulturen (Finlan 2013). Finlan lyfter tydligt den självförstärkande effekten av den militära kulturen. Genom att identifiera olika parametrar närmar han sig frågeställningen om vad i den militära kulturen som möjliggör respektive försvårar förändring. Finlan visar att både interna och externa fenomen bidrar till att forma och förändra militär kultur och kompletterar därmed Rosen (1994) och Kier (1997).

Den israeliska krigsmakten lyfts ofta fram som förändringsbenägen. Raphael Marcus har ur ett krigsvetenskapligt perspektiv studerat IDFs flexibilitet och adaption under konflikten mellan Israel-Hizbollah 2006 (Marcus 2015) samt hur IDF hanterade Hamas nyttjande av tunnelsystem för manövrering inne i Israel 2014 (Marcus 2019). Marcus pekar på IDFs höga förmåga till flexibilitet och adaption genom en kultur som främjar decentraliserad beslutsfattning, självständiga och kritiskt tänkande chefer, risktagning och initiativ. Centralt var acceptansen för nya idéer som möjliggjorde att chefer vågade skapa och testa nya stridstekniska och taktiska metoder. Han visar hur IDFs kultur medger självkritik och erfarenhetshantering, resulterande i snabb anpassning (Marcus 2015; 2019). Marcus slutsatser verifieras och kompletteras av Berman (2012). Lazar Berman har studerat IDF under flera olika krig och menar att förmågan att snabbt anpassa sig krävs för att besegra en föränderlig motståndare. Det kräver kognitiv flexibilitet hos chefer och soldater tillsammans med en organisationskultur som främjar kreativitet och initiativ. Men Berman visar även hur starka ledare kan forma en kultur där avvikande åsikter marginaliseras (Berman 2012, 143). Förlust i krig eller samhällsopinion kan då tvinga organisationen till förändring och nytänkande (Berman 2012). Därmed ansluter Berman till Farrell (2010), King (2010) och Hoffman (2016) genom att peka på hur förluster i krig och opinion kan driva fram förändring. Benjamin Lambeth studerar IDFs krig 2006-2008 ur ett statsvetenskapligt perspektiv och pekar, likt Marcus (2015, 2019) och Berman (2012) på en hög grad av adaptionsförmåga inom IDF, sprunget ur en kultur som främjar initiativ, kreativitet och kritiskt tänkande kombinerat med en ”gå på-anda” hos chefer vilken möjliggörs genom ett tillåtande och uppmuntrande klimat. Även Lambeth visar hur politiskt och samhälleligt tryck kan skapa förändring, i det här fallet bristande förtroende för den israeliska försvarsmaktens förmåga att lösa sina uppgifter efter inledande motgångar (Lambeth 2012, 107–8). Både Berman och Lambeth visar på ett indirekt samband mellan motgångar eller förluster och militär förändring som går via beslutsfattare och/eller samhällsopinionen.

Sida 14 av 62 Besläktade slutsatser lyfts ur ett krigsvetenskapligt perspektiv fram av Sergio Catignani, som studerat brittiska arméns förmåga till organisatoriskt lärande (Catignani 2014). Hans forskning visar att organisationers förmåga till anpassning, flexibilitet samt spridning av erfarenheter ofta utgår från organisationskulturella förutsättningar. Han menar likt bl.a. Berman (2012) att militära förluster och politiskt tryck kan påtvinga förändring. Catignani menar att flexibilitet och adaption på lägre nivå inte nödvändigtvis skapar förändring om det inte accepteras på en organisatorisk nivå och på motsvarande sätt att anpassning initierad från organisationen inte omsätts i praktiken om det inte finns en acceptans hos utförarna. Han visar också att en stark organisationskultur ofta försvårar anpassning och tenderar att skapa en återgång till gällande normer (Catignani 2014, 60). Catignani tillför ett viktigt perspektiv, hur flexibilitet på en organisatorisk nivå inte nödvändigtvis sprids till andra nivåer, vilket anknyter till Finkel (2011).

Hur förändring i konflikt med rådande normer har svårt att få genomslag har belysts av internationella relationsforskaren Terry Terriff som forskar kring militär kultur, militär innovation och strategisk kultur. Han studerar organisationskultur i amerikanska marinkåren och visar att påtvingad förändring som går emot normer och värderingar inte förändrar kulturen eller medlemmarnas beteende (Terriff 2006b). Terriff menar att chefer med stort förtroende, ofta identifierade som idealbilder (krigare) utifrån militär kultur, kan påverka det kulturella narrativet och därigenom skapa förändring (Terriff 2006b, 220–21). Historieforskaren Paul Johnston drar liknande slutsatser utifrån flera historiska fall och menar att doktrinär förändring sällan räcker för att förändra ett beteende eller en norm utan att en krigsmakt snarare agerar utifrån rådande kultur och värderingar, särskilt om dessa bygger på erfarenhet. Krigserfarenhet har större inverkan på kultur och agerande än fredstida förändringar (Johnston 2000). Johnstons uppfattning hänger väl samman med uppfattningen hos tidigare forskare, men för en nation vars försvarsmakt saknar krigserfarenhet är det värt att fundera över hur förändring drivs. Theo Farrell visar i två studier bl.a. att kulturen i militära organisationer i västvärlden ofta påverkas av trendsättande nationer som USA (Farrell 1998; 2005b).

Tom Dysons forskning om militär anpassning och innovation kopplar samman fredstida verksamhet med krig ur ett statsvetenskapligt perspektiv (Dyson 2019). Han visar att flexibilitet och adaptionsförmåga skapas ur en tillåtande kultur. En förutsättning för att effektiv erfarenhetshantering skall fungera är att organisationen tillåter experiment och kreativitet både vid övning, träning och krig. Dyson menar att komplexiteten i kontemporära operationsmiljöer

Sida 15 av 62 medför att egenskaper som förr krävdes hos högre chefer nu behövs hos lägre chefer, bl.a. ”kreativitet, initiativ och kritiskt tänkande” (Dyson 2019, 116). En organisationskultur som främjar dessa egenskaper genom exempelvis befordran och uppmärksamhet, skapar flexibilitet och adaptionsförmåga hos individer och organisation. Flexibilitet kräver att organisationen accepterar kritik samt lär sig av misstag (Dyson 2019, 119). Dyson betonar alltså hur komplexiteten i moderna operationsmiljöer ökar kraven på lägre chefer att besitta egenskaper som främjar flexibilitet och anpassning. En indirekt frågeställning av Dyson (2019) är att om högre chefer redan har förmågor som främjar förändring samt ledande positioner med stor beslutskraft, varför karakteriseras inte militära organisationer av en hög förändringsbenägenhet? För att koppla till bland annat Terriff (2006b) kan det illustrera svårigheten att gå emot normer och värderingar, även för ledande befattningshavare som är sprungna ur samma kultur.

Liknande tankegångar framför Dima Adamsky, vars forskning innefattar strategi, internationella relationer och krigskonst. Han visar hur kultur (nationell, strategisk och militär) påverkar hur innovationer och förändringar tas emot i militära organisationer (Adamsky 2010). Han utgår från revolutions in military affairs, dvs. innovationer som i grunden förändrar krigföringen. Adamsky menar att förändring ofta är kognitiv och intellektuell snarare än teknisk och därmed starkt kulturellt och normativt betingad. Adamsky och Dyson (2019) pekar båda på att den kognitiva och intellektuella förändringen måste genomsyra stora delar av organisationen. En implicit slutsats blir att kombinationen av den komplexa operationsmiljöns krav och en högre utbildningsnivå hos officerare grundar för mer förändringsbenägna organisationer framöver. Detta återfinns också hos Murray (2011) som visar hur byråkratiska, organisatoriska och kulturella utmaningar hindrar militär adaption och flexibilitet. Murray förespråkar doktrinär flexibilitet, decentraliserad ledning och framför allt en kultur som främjar kritiskt tänkande och kognitiv flexibilitet genom omfattande utbildning, för att möjliggöra adaption i krig (Murray 2011). Murray och Finkel (2011) är därmed snarlika i sina teorier.

Anthony King, forskare inom militär sociologi, tydliggör indirekt skillnaden mellan flexibilitet och offensivt agerande. King studerar den brittiska insatsen i Afghanistan och den militära kulturens inverkan på operationen (King 2010). Han visar hur den militära kulturen fostrat brittiska officerare och skapat en outtalad norm om att brittiska officerare skall agera, visa framåtanda och ta offensiva initiativ, oavsett om operationsmiljön krävt det. Normen är formad

Sida 16 av 62 av lång träning, ideal och krigaranda. King menar att normen har påverkat flera beslut under insatsen i Afghanistan. Denna bias för offensiven och behovet att ta initiativet återfinns även hos svenska arméofficerare (Weissmann och Ahlström 2019). Farrell (2010) bekräftar att den militära kulturen påverkar hur förbanden löser uppgifterna. Denna normerande uppfattning om att ta initiativet och agera kan vara kontraproduktiv och leda till dogmatism istället för flexibilitet.

Organisationsteoretikern Andrew Hill studerar sambandet mellan militär kultur och innovation i amerikanska armén (Hill 2015). Han visar hur militär kultur med starka normer och värderingar försvårar förändring och skapar tendens att hålla fast vid koncept som fungerat tidigare. Hill menar att innovationer och förändringar som krockar med den militära idealbilden sällan tas emot väl, något som Terriff (2006b) också visar utifrån studier om amerikanska marinkåren. Hill lyfter fram kulturen i amerikanska specialförbanden som innovativ och mer förändringsbenägen än konventionella förband, vilket stöds av Marcus (2015) om specialförbandskulturen i IDF. Detta visar hur olika delar av samma militära organisation kan ha olika kulturer som är mer eller mindre gynnsamma för förändring. Det ligger nära till hands att koppla specialförbandens särskilda förutsättningar med exempelvis decentraliserad ledning, välutbildade operatörer samt begränsade storlek och därmed mindre omfattande byråkrati till en högre förändringsbenägenhet.

Konsekvensen av att olika förband kan ha skilda kulturer fångas av Chiara Ruffa, lektor i krigsvetenskap. Ruffa studerar hur militär kultur påverkar soldaters uppfattning, värderingar och agerande i internationella insatser (Ruffa 2017). Hon menar att den militära kulturen formar dels hur en enhet uppfattar den operationella miljön, dels hur man löser uppgiften. Ruffa illustrerar det genom att visa hur militära förband med olika kulturer löser samma uppgift i samma kontext med helt olika metoder. Resultat går därmed i linje med Weissman och Ahlström (2019), King (2010) och Farrell (2010) om kulturens starka inflytande över hur uppgiften löses och vilka biaser den skapar.

1.5.3 Strukturering av tidigare forskning

De refererade forskarna har delvis olika fokus på kulturens betydelse för förändring. Jag upplever tre varianter; att se kultur primärt som möjliggörare för förändring, som hinder för förändring respektive både och. Vidare har forskarna olika tyngdpunkt när det gäller extern

Sida 17 av 62 påverkan och om den kommer enbart från krig eller krigsliknande situationer eller om även fredstida extern påverkan kan stimulera förändring. En tredje kategori har ett otydligt eller nedtonat perspektiv på extern påverkan. En kategorisering utifrån dessa två dimensioner ger följande bild av forskarnas fokus, se tabell 1.

Syn på extern påverkan Tyngdpunkt på

extern påverkan under krig

Behandlar extern påverkan både under fred och i krig Otydligt eller nedtonat perspektiv på extern påverkan Syn på kultur i relation till förändring Tyngdpunkt på kultur som möjliggörare Hoffman (2016) Marcus (2015; 2019) Lambeth (2012) Dyson (2019) Ruffa (2017) Adamsky (2010) Behandlar kultur som möjliggörare och hinder Farrell (2005a) Berman (2012) Rosen (1994) Finlan (2013) Murray (1999; 2011) Finkel (2011) Hill (2015) Tyngdpunkt på kultur som hinder

Kier (1997) King (2010) Catignani (2014) Johnston (2000)

Terriff (2006b)

Tabell 1: utvisande sammanställning av relationen mellan redovisade forskare och deras syn på kultur, förändring och yttre påverkan (författaren).

En majoritet av forskarna fokuserar på extern påverkan under krig, medan några breddar perspektivet till att inkludera fredstida extern påverkan som exempelvis innovationer. Det antyder att den internationella forskningen har mindre att tillföra min forskningsfråga om förändring i den svenska armén.

De forskare som betonar kulturen som möjliggörare har ofta studerat förändringsbenägna stridskrafter som IDF (Lambeth 2012; Marcus 2015; 2019) och amerikanska specialförband (Hill 2015). Att betrakta kultur som möjliggörare eller hinder kan sannolikt ses som speglingar

Sida 18 av 62 av varandra och forskarna fördelar sig jämnt mellan dessa med flest som ser kultur både som möjliggörare och hinder. En annan observation är att 14 av 18 forskare väljer att betona den externa påverkan, dock inte på bekostnad av kulturen (som behandlas av samtliga forskare). Jag tolkar det som att det finns en naturlig växelverkan mellan extern påverkan och interna faktorer (kulturen) och att det ofta är naturligt att behandla dem i en gemensam kontext.

1.5.4 Sammanfattning tidigare forskning

Forskningsöversikten visar en vetenskaplig koherens om en ömsesidig relation mellan militär kultur och militär flexibilitet. Den militära kulturen måste vara tillåtande, uppmuntrande och skapa förutsättningar för initiativ, kreativitet, kritiskt tänkande och bejaka nya idéer. Saknas detta försvåras förmågan till flexibilitet och adaption och istället riskeras dogmatism och inskränkthet. Flera forskare menar att det krävs en extern chock, exempelvis en förlust i krig, nationell revolution eller ny teknik som i grunden förändrar krigföringen, för att förändra den militära kulturen. Förändring kan också drivas av politiska och ekonomiska krav men dessa kan vara svåra att implementera om de inte tas emot väl i den militära organisationen. Starka militära ledare är ofta en förutsättning för att nå förändring.

Forskningen illustrerar ett tydligt samband mellan snabb anpassning och framgång i strid. Samtidigt är forskningen koncentrerad till länder med modern krigserfarenhet, där ofta hårda konsekvenser framtvingat förändring. Det lämnar en forskningslucka om hur relationen mellan militär kultur och flexibilitet ser ut i en nation som inte varit i krig i modern tid och inte utsatts för en extern chock.

1.6 Studiens forskningsbidrag

Studien har en inomvetenskaplig tyngdpunkt och relevans då dess resultat bidrar med kunskap till ett redan beforskat vetenskapligt område (Alvehus 2018, 25–27). Studien bidrar med såväl resultat som empiri till forskningsfältet om militär flexibilitet och militär kultur genom att tillföra ett svenskt perspektiv utifrån en nation som inte upplevt krig sedan 1814. Därmed kompletterar studien forskningen kring relationen mellan militär kultur och militär flexibilitet och hur förändring påverkas i en militär organisation som inte deltagit i krig i modern tid. Studien bidrar till det krigsvetenskapliga forskningsfältet då resultatet kan gagna forskningen om taktik, operationer, ledarskap och ledningsvetenskap. Studiens empiri och resultat bör ha en tvärvetenskaplig relevans för forskning om organisationskultur, anpassningsförmåga och ledarskap. Studien har utomvetenskapligt värde, både för svenska Försvarsmakten och

Sida 19 av 62 utländska krigsmakter avseende relationen mellan militär kultur och militär flexibilitet och vad som föranleder förändring i en militär organisation som inte utsatts för en extern chock.

2. Teori

Teori är viktigt då det hjälper oss att förstå komplexa idéer och fenomen. Inom samhällsvetenskaplig forskning utgör den ”en ram inom vilka sociala företeelser kan förstås…” (Bryman 2011, 22). En teori utgör ett ”organiserat system av idéer utformade för att förklara ett visst fenomen” (Lawson 2015, 2). Teori kan därmed hjälpa oss att undersöka och förstå fenomenet vi studerar. För militär flexibilitet krävs en teori som innefattar flera olika idéer om vad som skapar och utgör flexibilitet utgående från komplexiteten i den militära kontexten.

Detta kapitel presenterar Meir Finkels teori om militär flexibilitet som utgör studiens teoretiska utgångspunkt. I kapitlet redovisas Finkels flexibilitetsteori och ingående stratum. Dessa definieras och beskrivs samt problematiseras utifrån studieförfattarens perspektiv. Avslutningsvis illustreras relationen mellan militär flexibilitet och militär kultur.

2.1 Finkels flexibilitetsteori

Studien tar sin utgångspunkt i Finkels (2011) teori om flexibilitet som förmågan att anpassa sig efter doktrinär eller teknologisk överraskning. Utifrån flera historiska krigsfall och strider observerar Finkel återkommande regelbundenheter som sedan formuleras till en teori om flexibilitet. Finkel menar att flexibilitet utgör ett kognitivt, konceptuellt och organisatoriskt medel för att hantera friktioner, osäkerhet och överraskning i krig. Förmågan till anpassning och förändring i hur befälhavare tänker, i militära övergripande idéer och föreställningar samt hur militära organisationer organiserar sig i förhållande till både vilken uppgift den ska lösa samt vilken motståndare den ska möta, utgör grunden i militär flexibilitet. Nyckeln till att hantera doktrinär eller teknologisk överraskning ligger inte i att förutse framtiden och dess slagfält utan att en militär organisation med en hög grad av flexibilitet snabbt kan återhämta sig och återta initiativet (Finkel 2011, 2–5, 44–45, 53). En annan styrka med Finkels teori utgörs av den kulturella aspekten då han menar att en militär organisationskultur som inte främjar kritiskt tänkande och agerande inte har förutsättning för att skapa flexibilitet.

Finkels teori är väl underbyggd och han belägger empiriskt sina slutsatser. En utmaning med hans teori, utifrån studieförfattarens syn, är att den avgränsas i mångt och mycket till stridens

Sida 20 av 62 genomförande. Även om striden utgör det mest centrala fenomenet för hur vi förstår krig så utgör det ofta endast en liten del. För att striden ska kunna genomföras krävs omfattande logistiska insatser där flexibilitet måste underordnas systematiska och synkroniserade genomföranden. Det fråntar dock inte en flexibel syn på planering av genomförandet. En annan aspekt på Finkels teori är att de flesta krigsmakter idag är inordnade i produktionsstyrda byråkratiska rutiner som bygger på synkronisering och måluppfyllnad i relation till ekonomisk styrning. Något som skapar begränsning i hur flexibel krigsmakten kan vara i den dagliga verksamheten.

Finkel utvecklar sin flexibilitetsteori kring fyra stratum där en hög grad av flexibilitet motverkar effekterna kring överraskning på slagfältet. Dessa utgörs av ”konceptuellt och doktrinärt stratum, organisatoriskt och teknologiskt stratum, kognitivt och ledningsstratum samt snabb erfarenhetshantering” (Finkel 2011, 53).

2.1.1 Konceptuellt och doktrinärt stratum

Finkels första stratum, konceptuell och doktrinär flexibilitet, innefattar förmågan att ifrågasätta och ompröva rådande normer och idéer. Doktriner och instruktioner skapar förutsättningar för detta och formar inte tvingande styrning och dogmatism. En förutsättning är en tillåtande kultur som manifesteras inte bara i ord utan även handling.

Detta stratum är överordnat de övriga och en förutsättning för att de andra ska kunna existera och tillämpas. Utan en tillåtande kultur som uppmuntrar, främjar och tillåter kritiskt tänkande, ifrågasättande av rådande normer och tillvägagångssätt och med ett öppet förhållningssätt till nya idéer kan flexibilitet inte skapas (Finkel 2011, 55–58). Det är centralt med en doktrin som motarbetar dogmatism genom att vara balanserad mellan defensiv och offensiv. En doktrin eller taktisk anvisning som framhåller en eller en annan tyngdpunkt skapar mentala bias hos utövarna och begränsar därmed den konceptuella flexibiliteten (Finkel 2011, 63–72).

Detta stratum är helt centralt för att kunna skapa flexibilitet och i förlängningen förändring. Samtidigt infinner sig problematiken när en militär organisation inte används skarpt och därmed inte utsätts för situationer där ovan värden prövas. Jag menar att om medlemmarna i en militär organisation inte medges dessa värden i fredstid kommer de inte att kunna existera i krig. Vikten av en balanserad doktrin kan knappast understrykas nog, då tidigare forskning visat hur just dogmatism i doktrin och kultur tar sig uttryck i praktiken genom exempelvis en stark bias för offensiven jmf. Weissmann och Ahlström (2019).

Sida 21 av 62

2.1.2 Organisatoriskt och teknologiskt stratum

Finkels andra stratum är organisatorisk och teknologisk flexibilitet vilket innebär att det finns en dynamisk balans mellan vilka förmågor en militär organisation besitter och att denna kan förändras på ett enkelt sätt utifrån förändrade hot eller uppgifter. Samt att den teknologi som organisationen nyttjar både är ändamålsenlig samt tillåts användas dynamiskt. Detta exemplifieras genom en balans mellan offensiva respektive defensiva förmågor och hur väl teknologiska system kan anpassas eller användas för att kompensera för brister i organisation eller andra system.

Detta stratum avhandlar hur en armé är organiserad och indelas i tre nivåer. Den första nivån avhandlar förhållandet mellan kvalitativa och kvantitativa förmågor som eldkraft och rörlighet som offensiva eller defensiva förmågor samt balansen mellan stridande och understödjande enheter (Finkel 2011, 74–82). Den andra nivån avhandlar hur förband och vapensystem organiseras och struktureras samt hur vapensystem och förband kombineras för att kompensera för svagheter i organisation eller teknik (Finkel 2011, 82–92). Den tredje nivån innefattar den tekniska aspekten av befintliga vapensystem och i vilken grad dessa har en mångsidighet i användandet samt i vilken mån vapensystem enkelt kan moduleras och anpassas för nya användningsområden (Finkel 2011, 92–97).

Detta stratum kan sannolikt villkoras mot både kulturella och ekonomiska faktorer. En militär organisationskultur som värdesätter vissa förmågor högre kommer att ha svårt att balansera dessa gentemot förändrade hot, jämför den brittiska officerskårens syn på stridsvagnen och mekaniserad krigföring i mellankrigstiden (Kier 1997, 144). Motsvarande argument lär gälla ekonomiska faktorer då militära system är dyra att utveckla, köpa och underhålla varvid det får påverkan på hur flexibel en militär organisation kan vara i detta stratum. Ytterligare en aspekt är svårigheten att anpassa sig mellan låg- och högintensiv strid, vilka kräver olika resurser och prioriteringar, inte sällan avseende teknologiska resurser vilket ofta har ekonomiska konsekvenser.

2.1.3 Kognitivt och ledningsstratum

Finkels tredje stratum är kognitiv flexibilitet och flexibilitet i ledning vilket innebär att militära befälhavare tillåts och uppmuntras att tänka utanför rådande normer, att tillåta nya lösningar och agera självständigt utifrån egen bedömning av situationen. Detta förutsätter en organisation

Sida 22 av 62 med decentraliserad beslutsfattning och mandat där de ömsesidiga effekterna av kognitiv och ledningsflexibilitet skapar synergier.

Detta stratum villkoras mot det första så till vida att det krävs flexibilitet i såväl chefers kognition som i ledningssystem för att det ska fungera. Krigsmakter utan flexibilitet i det överordnade stratumet tenderar att undvika flexibilitet i det tredje. Kognitiv flexibilitet är en mänsklig egenskap och i den militär kontexten avses en befälhavares förmåga att reagera på stridens osäkerheter och förändringar genom improvisation (Finkel 2011, 98). Ledningsflexibilitet omfattar möjligheten för en befälhavare att fatta egna beslut utifrån den taktiska eller operationella situationen och skapas genom en hög grad av decentraliserade mandat och beslutsfattning. Finkel menar också att ledningsflexibilitet inte kan tillämpas effektivt i frånvaron av kognitiv flexibilitet. En viktig aspekt är också organisationens attityd (jmf. kultur) gentemot chefer som tar initiativ och improviserar (Finkel 2011, 100, 104–5). Detta stratum, menar jag, kommer att vara centralt i stridens genomförande då det inom en överskådlig framtid fortsatt kommer att vara människan som utkämpar kriget och där beslutsfattning utgår från chefen som befinner sig i händelsen. Om en befälhavare inte tillåts att agera och fatta beslut utanför rådande normer och styrningar kommer det allvarligt att inskränka på nyttan av det organisatoriska och teknologiska stratumet då befälhavaren inte kan nyttja potentialen i en balanserad organisation eller kompensera svagheter genom anpassning.

2.1.4 Snabb erfarenhetshantering

Finkels fjärde stratum utgörs av snabb erfarenhetshantering. Flexibilitet i erfarenhetshantering innebär att en organisation har förmåga att tillgodogöra sig lärdomar och snabbt sprida dessa inom organisationen. Detta skapas genom att rätt information sprids till enheter där erfarenheterna gagnar uppgiftens lösande och att detta sker i rätt tid. Felaktig eller irrelevant information riskerar ge motsatt effekt.

Det fjärde stratumet innefattar snabb erfarenhetshantering av lärdomar från krig och operationer, både att identifiera lärdomarna och sprida dessa inom organisationen i realtid. Finkel särskiljer här erfarenheterna från det förra kriget med realtidslärande där det senare skapar flexibilitet (Finkel 2011, 111). Förmågan att lära under pågående operationer och sprida lärdomarna inom organisationen möjliggör snabb återhämtning från överraskning. Detta förutsätter en kultur som främjar öppenhet och lärande av misstag. Det krävs också en mekanism som möjliggör snabb spridning av dessa erfarenheter och inte försvåras av byråkratiska eller administrativa processer (Finkel 2011, 112–14).

Sida 23 av 62 En central men utmanande faktor i erfarenhetsspridning är att filtrera information för att undvika informationschock, att beslutsfattare drunknar i mängden information vilket skapar svårighet att identifiera väsentligheter och beslutströghet. Därför krävs ett system som kan hantera och sprida rätt information i rätt tid till rätt beslutsfattare.

2.1.5 Kritik mot Finkels teori

Finkels teori har mött kritik från flera forskare. Återkommande är att Finkel bygger sin teori på historiska mellanstatliga konflikter och att den inte är testad mot kontemporära konflikter. De Waard m.fl. (2013) riktar kritik mot Finkels empiriska underlag av traditionella mellanstatliga konflikter med uteslutande konventionell krigföring. De menar att enkom vara uppmärksam på operationella förutsättningar och öppen för självkritik inte nödvändigtvis skapar den flexibilitet som krävs för att hantera doktrinär och teknologisk överraskning i kontemporära multidynamiska konflikter. Författarna bifaller dock att Finkels teori sannolikt har relevans även i dessa (de Waard, Volberda, och Soeters 2013).

Pahlavi och Ouellet (2012) menar utifrån IDFs insatser mot Hizbollah 2006 att IDF hade svårigheter att anpassa sig från en konventionell till en asymmetrisk konflikt. De menar att kombinationen av politiskt tryck och IDFs långa erfarenhet av framgångsrika konventionella krig gjorde att IDF prioriterade en konventionell insats mot Hizbollah koncentrerad runt teknologiska system och därmed ignorerade den irreguljära konfliktens dynamik (Pahlavi och Ouellet 2012). Studien kritiserar per se inte Finkels teori men verkar bekräfta kritiken från de Waard m.fl. Samtidigt visar studien på vikten av kognitiv flexibilitet då författarna menar att IDFs påverkades av ett kulturellt bias avseende offensiv krigföring och riktigheten att angripa en irreguljär motståndare genom konventionella metoder.

2.2 Sambandet mellan kultur, flexibilitet och förändring i militära organisationer Militära organisationer med en tillåtande kultur som uppmuntrar kreativitet och kritiskt tänkande och därigenom motverkar dogmatism, dvs. att hålla fast vid idéer utan att kritiskt granska dem, skapar förutsättningar för flexibilitet. Det skapar i förlängningen utrymme för förändring. Finkel villkorar militär flexibilitet, dvs. förmågan att anpassa sig gentemot förändrade situationer, utifrån en tillåtande, icke dogmatisk militär kultur som uppmuntrar oliktänkande, initiativ och en hög grad av självständiga militära befälhavare. En militär organisation bygger på att givna order och beslut verkställs och genomförs. Finkel avser med

Sida 24 av 62 en tillåtande kultur inte ett ifrågasättande av fattade beslut eller genomförandet under pågående operationer utan istället att organisationen medger kritiskt granskande och utrymme för nya idéer när situationen tillåter. Finkel menar därmed att en tillåtande militär kultur är en förutsättning för militär flexibilitet som per se blir en förutsättning för förändring.

Finkels teori blir sålunda relevant för att studera hur förändring påverkas i en militär organisation. Genom att studera hur officeren uppfattar den militära kulturen kan utrönas i vilken grad förutsättningar finns för att skapa flexibilitet. Kan flexibilitet, definierad av Finkels fyra stratum, existera kan också den militära organisationen förändras utifrån behov. Relationen mellan en tillåtande militär kultur och flexibilitet samt förändring illustreras i figur 1 där den tillåtande militära kulturen utgör basplattan för den militära flexibiliteten. En tillåtande militär kultur måste befästas i det konceptuella och doktrinära stratumet vilket utgör grundplattan. Finns inte denna grundplatta faller modellen. Förändring i sin tur vilar på förmågan att vara flexibel. Om förändringen inte accepteras av kulturen så kommer den inte att genomföras i praktiken, vilket tidigare forskning visar.

Figur 1: utvisande relationen mellan militär kultur och militär flexibilitet, utgående från Finkels teori, i relation till förändring (författaren).

Sida 25 av 62

3. Metod

Metod och forskningsdesign är viktigt för att skapa struktur och omfattar teknik, strategier och val för insamling och bearbetning av empiri för att besvara studiens forskningsfråga samt hur forskningsdesignen konstrueras, vilket också positionerar studien avseende forskningstradition (Schwartz-Shea och Yanow 2012, 4–6, 127).

Detta kapitel presenterar studiens forskningsdesign, tolkande metod och kvalitativ datainsamling genom semistrukturerade intervjuer samt tematiska analys som princip. Kapitlet avslutas med intervjuurval och etiska överväganden.

3.1 Forskningsdesign

Studien är en kvalitativ, tolkande studie som syftar till att skapa förståelse för fenomen i en unik kontext. Kvalitativ forskning vilar i huvudsak på insamling av icke-numerisk data, exempelvis genom intervjuer, observationer av händelser, dokument och andra artefakter (David och Sutton 2016, 99; Schwartz-Shea och Yanow 2012, 5). En tolkande ansats syftar till att identifiera och förstå mening och djup i en kontext eller ett fenomen framför än en ambition att generalisera (David och Sutton 2016, 289). Därmed kan studien bidra med ny kunskap för att fylla identifierad forskningslucka och därigenom bidra till en mer heltäckande forskning.

Nedan beskrivs den övergripande forskningsdesignen (figur 2) som sedan följs av fördjupad beskrivning av de olika momenten.

Inledningsvis har kunskap om forskningsfälten militär kultur och militär flexibilitet samt förändring i militära organisationer inhämtats genom tidigare forskning. Utifrån tidigare forskning har forskningsluckan identifierats vilken legat till grund för konstruktionen av studiens centrala forskningsfråga. Forskningsfrågan har i sin tur sedan legat till grund för vald teori, Finkels flexibilitetsteori. I en tolkande ansats kan teorin nyttjas som lins för att studera ett fenomen och inte, i motsats till positivistisk forskning, för att testa eller förklara ett utfall (Schwartz-Shea och Yanow 2012, 38–39). Genom en tolkande ansats kan också fenomen bortom generaliserande teoretiska drag observeras och studeras utifrån en unik kontext, i studiens fall en militär organisation som inte varit i krig på tvåhundra år. Utifrån forskningsfråga och teori formuleras sedan intervjuguide och intervjufrågor. Empirin insamlas genom semistrukturerade intervjuer med officerare ur svenska armén. Insamlad empiri kodas, tematiseras och definieras genom metoden tematisk analys för att identifiera centrala fenomen i empirin (Braun och Clarke 2006). Resultatet av tematiseringen relateras, analyseras och

Sida 26 av 62 diskuteras sedan i relation till Finkels teori för att undersöka hur förändring i en militär organisation påverkas av officerens syn på militär kultur och militär flexibilitet. De teman som inte kan relateras till teorin redovisas som ytterligare påverkande faktorer för att besvara forskningsfrågan men lämnas som förslag för vidare forskning. Det medför dock att forskningsfrågan kan förstås ur flera perspektiv. I den mån tematiseringen kan relateras till tidigare forskning lämnar studien också ett bidrag dit. Slutligen diskuteras och problematiseras resultatet och utifrån detta besvaras studiens centrala forskningsfråga och slutsatser dras.

Figur 2: utvisande illustration av forskningsdesign (författaren).

3.2 Tolkande metod

En tolkande metod tar sin utgångspunkt i att det kan existera flera sanningar om ett fenomen eller en händelse utifrån vem som upplevt detta och att narrativet därmed inte nödvändigtvis är gemensamt (Schwartz-Shea och Yanow 2012, 4–5). Denna hållning till kunskap utgår från en övertygelsen att dessa sanningar kan existera samtidigt i en given social, kulturell, politiskt eller mänsklig kontext och att kunskapen endast kan förvärvas genom en interaktion mellan forskare och människor som utgör studieobjekten (David och Sutton 2016, 78–80; Schwartz-Shea och Yanow 2012, 4–5). En tolkande metod utgår från att sociala och kulturella fenomen konstitueras i handlingar, sociala och fysiska, som har en mening för människor i den sociala kontexten och forskarens uppgift är att tolka bakomliggande orsaker och mening med dessa handlingar (Ben-Ari och Levy 2014, 11). Denna önskan att förstå hur människor skapar mening i en specifik kontext och tidpunkt och utifrån detta agerar, motiverar en tolkande studies design och genomförande där fokus är kontextuell generaliserbarhet och inte generaliserbarhet i allmänhet (Schwartz-Shea och Yanow 2012, 10–11). Detta utgör en central och viktig skillnad i relation till ett positivistiskt förhållningssätt där ambitionen är att generalisera till en större population.

Sida 27 av 62 Inledningsvis har forskningsfältet om militär kultur, militär flexibilitet och nära angränsade forskning identifierats och inhämtats. I denna studie används teoriinhämtning för att skapa ett teoretiskt ramverk, både för att klarlägga tidigare forskning men också som guide för både design och datainsamlingsmetod samt som del i den iterativa processen mellan teori och empiri, där empiri och teori analyseras och relateras (Walsham 1995, 76). Det visar också på att forskaren är väl insatt i forskningsfältet (Schwartz-Shea och Yanow 2012, 19; Walsham 1995, 77). I motsats till positivistisk forskning där teorierna prövas mot empirin utgör det teoretiska ramverket i en tolkande studie endast en möjlig förklaring och skall inte tolkas så att det begränsar forskaren att undersöka andra förklaringar (Schwartz-Shea och Yanow 2012, 72–77; Walsham 1995, 76).

Finkels teori har använts som en lins för att undersöka och förstå officerens syn på militär kultur och flexibilitet och dess påverkan på förändring (figur 3). Teorin används därmed tolkande för att förstå det som studeras och inte för att förklara empirin eller testas mot den.

Figur 3: utvisande teorins roll i relation till tolkande metod och tematisk analys i studien (författaren).

3.3 Intervjuer

Studien nyttjar semistrukturerade frågor vilket innebär en hög grad av frihet i intervjun vars syfte är att låta respondenterna berätta sin historia och möjliggöra att utforska ämnen även utanför de specificerade frågorna. En annan fördel är att det inte kräver att ”alla tänkbara och tillåtna svar definieras i förväg”, likt strukturerade intervjuer (David och Sutton 2016, 115). Studiens intervjufrågor (bilaga A) utgår från tidigare forskning om militär kultur och militär

Sida 28 av 62 flexibilitet och har utformats utifrån författarens tolkning om vad som behöver undersökas för att besvara forskningsfrågan. Semistrukturerade intervjuer ger möjlighet att ställa uppföljningsfrågor för att förtydliga svar (David och Sutton 2016, 113–15). En nackdel har varit att intervjuerna stundtals berört områden som inte direkt haft bäring mot studien utan endast varit en väg till att besvara ställd fråga. Samtidigt har detta gett möjlighet att tolka bakomliggande kontext och motiv till svaret. Semistrukturerade intervjuer ger möjlighet att gå på djupet och ställa uppföljningsfrågor så att respondenten kan utveckla sitt svar (David och Sutton 2016, 113–15). Semistrukturerade intervjufrågor skapar struktur och likformade tematiserade frågor till alla respondenter samtidigt som de medför en mer dynamisk intervju där tidigare frågor kan återupptas och förtydligas. Vikt har lagts vid att inte färga respondenten eller ställa ledande frågor.

Intervjuerna har genomförts som fysiska möten, främst för att skapa grund för tillit mellan forskare och respondent (David och Sutton 2016, 118). Intervjuplats har avtalats i dialog i syfte att välja en plats där personen känt sig bekväm. Respondenterna har delgivits övergripande teman för intervjufrågorna; svensk armékultur, militär flexibilitet och förändring i god tid före intervjun. Det gav respondenterna möjlighet att djupare reflektera över fenomenet militär kultur och flexibilitet i förväg, då den tid som respondenterna kunde avsätta för intervjugenomförandet inte medgav detta. Intervjufrågorna har inte delgivits i förväg för att undvika förberedda svar. Samtliga respondenter har medgivit inspelning vilket underlättat efterföljande transkribering. Under intervjuerna har anteckningar gjorts för att komplettera inspelningarna och notera viktiga aspekter. En risk med intervjuer som datainsamlingsmetod är att man inte fångar det fenomen man avser studera (David och Sutton 2016, 117). För att minska risken användes den första intervjun som pilotintervju. Dess resultat har inarbetats i studien men enklare justeringar gjordes avseende utveckling av uppföljningsfrågor inför de övriga intervjuerna.

En annan risk är intervjuarbias, att jag som forskare tolkar svaren utifrån min egen förförståelse och påverkar intervjun genom hur frågorna formuleras och ställs, mitt kroppsspråk och reaktion på svaren (David och Sutton 2016, 117–20). Även min egen ställning i den organisation jag studerar kan påverka intervjugenomförandet genom hierarkiska och sociala faktorer. Organisationen är tillika min arbetsgivare och respondenterna befinner sig hierarkiskt såväl ovanför som under mig i organisationen. Problematiken är omtvistad inom samhällsvetenskapen, då den dubbla hermeneutiken skapar ömsesidig påverkan mellan